Konferenser angående ungdomsbrottsligheten
    Sedan början av 1957 pågår i justitiedepartementets regi konferenserför översyn och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten (se SvJT 1957 s. 228). I konferenserna, som ledes av statsrådet Björn Kjellin såsom ordförande, deltager fem av justitieministern tillkallade riksdagsledamöter samt företrädare för justitie-, social-, inrikes-, kommunikations-, ecklesiastik- och civildepartementen och representanterför socialvården och för polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm. Dessutom har till de olika sammanträdena — vid vilka ett stort antalfrågor av betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten behandlats —kallats personer, som på skilda fält sysslar med ungdomsfrågor.
    Ungdomsbrottsligheten ställer samhället inför komplicerade problem. Dess bekämpande kräver ingripanden på många olika områden. Syftet med konferenserna är att nå en överblick över arbetet på olikafält som är av betydelse och över de utredningar som bedrives och deförslag som framlagts för att förbättra och stärka samhällets insatser ikampen mot ungdomsbrottsligheten. Självfallet har man icke kunnaträkna med att vid konferenser av detta slag skall kunna framkommanågra nya uppslag och idéer av genomgripande betydelse. Den valdaarbetsformen gör det ej heller möjligt att åstadkomma någon närmareavvägning av de åtgärder som anses behövliga eller att utarbeta detaljerade förslag. Konferenserna har inriktats på att överblicken överarbetet på olika områden skall kunna blottlägga de luckor och bristersom föreligger och därigenom ge anvisning på utvägar att effektivarebekämpa ungdomsbrottsligheten.
    Den översyn av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten, som skallske vid konferenserna, är ännu icke avslutad, utan arbetet därmed beräknas komma att fortgå ytterligare någon tid; vid det fortsatta arbetet kommer bl. a. de viktiga samordningsfrågorna att behandlas. Meden av ordföranden och de tillkallade riksdagsledamöterna undertecknad skrivelse d. 27 febr. 1958 till justitieministern har emellertid överlämnats det material, som hittills sammanbragts och som redovisats istencilerade protokoll. Under åberopande av detta utredningsmaterialriktas i skrivelsen uppmärksamheten på vissa betydelsefulla åtgärder, som kan antagas på ett mera avgörande sätt inverka på brottslighetsutvecklingen.
    Efter en redogörelse för ungdomsbrottslighetens omfattning och utveckling behandlas i olika avsnitt av skrivelsen det kriminologiskaforskningsarbetet, förebyggande åtgärder mot kriminalitet och annanasocialitet samt åtgärder för att snabbt stoppa den fortlöpande stegringen av brottsligheten och om möjligt tränga den tillbaka. Såsom ensammanfattning göres följande påpekanden:
    1. En väsentlig brist i samhällets åtgärder mot ungdomsbrottslighet äratt polisens möjligheter att uppklara begångna brott och förebygga nya

408 KONFERENSER ANGÅENDE UNGDOMSBROTTSLIGHETENbrott är klart otillräckliga. En skyndsam förstärkning av polisens resurseroch en rationalisering av dess verksamhet är oundgängligen nödvändig, omden oroande stegringen av brottsligheten skall kunna hejdas.
    2. En annan påtaglig svaghet i samhällets insatser mot brott är att dessaicke kommer till stånd tillräckligt snabbt. Detta innebär långa väntetider förden som är misstänkt eller övertygad om brott. När det gäller ungdom, måste sådana väntetider vara till uppenbar skada och främja fortsatt brottslighet. Särskilt anmärkningsvärt är att, då det gäller ungdom i sådan ålderatt häktning icke bör förekomma, möjligheter saknas att genast omhändertaga den unge och därigenom avbryta en pågående brottsserie. Ungdomsvårdsskolorna bör vidare vara så utrustade att någon väntetid för den somskall intagas icke förekommer.
    3. Erfarenheten visar att de anpassningsstörningar hos den växande individen, som tager sig uttryck i brott, i många fall ger sig till känna långttidigare. En effektiv motverkan av ungdomsbrottsligheten på längre siktkräver att det förebyggande arbetet sättes in på ett mycket tidigt stadium.Resurserna härför är för närvarande klart otillräckliga. En upprustning avden psykiska barna- och ungdomsvården och tillskapande av familjerådgivning har planerats. Det är angeläget att på dessa områden den erforderligautbyggnaden kommer till stånd snarast.
    4. Det bör starkt understrykas att våra kunskaper om brottsligheten ochdess orsaker samt om brottslingsklientelet är mycket bristfälliga. De åtgärder som vidtages mot brottsligheten är därför icke i tillräcklig grad vetenskapligt underbyggda. Det är nödvändigt att skapa en kriminologiskgrundforskning och att för denna tillgodogöra sig det vetenskapliga arbetesom utföres i andra länder. Även utredningar av mera praktisk inriktningmåste komma till stånd. Den kriminologiska forskningen bör organiserasoch framlagda förslag till förbättrad kriminalstatistik bör snarast genomföras.

Bengt Hult