Nordiskt kriminologiskt samarbete. Prof. vid universitetet i Oslo, dr. jur. Johs. Andenæs har efter utredning, verkställd på uppdrag av svenskaregeringen (se SvJT 1957 s. 147 o. 157), d. 28 juni 1958 avgivit betänkandemed titeln »Om formene for økt nordisk kriminologisk samarbeid» (stenc.). Betänkandet är avfattat på norska språket; såsom sekr. vid utredningen hartjänstgjort universitetsstipendiat Nils Christie.
    I första hand bör enligt utredningsmannen en effektiv utbyggnad av de redan förefintliga nationella kriminologiska forskningsinstituten komma tillstånd. Man bör därvid särskilt sörja för ett gott samarbete dem emellan. Efter en värdering av alternativa möjligheter för att ytterligare stärka det kriminologiska samarbetet mellan de nordiska länderna har utredningsmannenstannat för ett förslag om upprättande av ett samnordiskt kriminologiskt forskningsråd. Inom rådet, som skulle bestå av tre medlemmar från varje land, skulle finnas sakkunniga företrädare för juridik, psykiatri, psykologi och sociologi. Rådsmöten skulle hållas två gånger om året. Rådets huvudsakliga uppgifter skulle vara a) att med jämna mellanrum samla aktiva kriminologiska forskare till seminarier, b) att genom framställningar till myndigheterna verka för planläggningen och organiseringen avden kriminologiska forskningen i de nordiska länderna och c) att beviljaanslag för jämförande undersökningar av kriminalitet och kriminalpolitik.

S. F.

 

    Havsrättskonferensen i Genève. Förenta Nationernas generalförsamling beslöt i en i februari 1957 antagen resolution, att en diplomatisk konferens skulle sammankallas med uppgift att behandla folkrättens regler omhavet. Konferensen skulle därvid taga hänsyn till icke blott de rättsliga utanäven de tekniska, biologiska, ekonomiska och politiska aspekterna av ämneskomplexet. Konferensen öppnades i Genève d. 24 febr. 1958 och avslutadesd. 27 april 1958.
    Till grund för konferensens arbete förelåg en av Förenta Nationernas kommission för internationell rätt, den internationella lagkommissionen, avgivenslutrapport om rättsreglerna rörande havet. Såsom kommissionens rapportör i ämnet hade tjänstgjort den nederländske folkrättsprofessorn J. P. A. François. I rapporten presenterade kommissionen, med i allmänhet ganskaingående kommentarer, regler om territorialvattnet, öppna havet, bevarandeav havets levande tillgångar, tilläggszonen samt kontinentalsockeln. Därjämte hade Förenta Nationernas sekretariat, delvis med hjälp av för ändamålet särskilt tillkallade experter, utarbetat ett flertal arbetsdokument avjuridisk, teknisk och ekonomisk karaktär.
    Konferensens resultat blev fyra konventioner, nämligen konventionen omterritorialvattnet och tilläggszonen, om öppna havet, om fiske och bevarandeav havets levande tillgångar samt slutligen om kontinentalsockeln. Därjäm-

te antog konferensen nio resolutioner, av vilka flertalet beröra olika folkrättsliga regler om havet, samt ett särskilt protokoll om fakultativt skiljedomsförfarande inför den internationella domstolen.
    Konferensens angelägnaste uppgift ansågs allmänt vara att söka åstadkomma en enhetlig bestämning av territorialvattenbredden, men eftersominget av de förslag som framfördes erhöll erforderlig två-tredjedels majoritet misslyckades konferensen härutinnan. Vid slutomröstningen var det framför allt tre förslag som intresset koncentrerades kring. Ett enligt vilketen territorialvattenbredd på högst sex sjömil kombinerades med en från samma baslinje beräknad fiskezon på högst tolv sjömil inom vilken fiskerättigheterna för de stater, vars fiskefartyg under de senaste fem åren kontinuerligt fiskat inom zonen, skulle bevaras. Ett annat med likaledes en territorialvattenbredd på högst sex sjömil men med en exklusiv fiskezon på tolv sjömil för kuststatens befolkning. Det tredje förslaget åter innehöllen frihet för kuststaten att utsträcka territorialvattnet upp till tolv sjömil. Misslyckandet att skapa erforderlig majoritet i territorialvattenfrågan inverkade dock icke på konferensens behandling av övriga frågor, som den hadeatt taga ställning till och som hade anknytning till frågan om territorialvattnets bredd. Konferensen antog sålunda bestämmelser om territorialvattnets rättsliga status, om metoder för bestämmandet av territorialvattnets utsträckning, om rätten för främmande fartyg till oskadlig passage genomterritorialvattnet samt om en tilläggszon. Vad gäller hur territorialvattnetskall beräknas, har den för bl. a. de nordiska länderna betydelsefulla regelnom räta linjer sanktionerats.
    I konventionen om öppna havet, som berör två huvudområden, sjöfartenpå öppna havet samt rätten att nedlägga undervattenskablar och -rörledningar i havet, överensstämma bestämmelserna med i allmänhet vedertagnainternationellrättsliga principer. Det förtjänar omnämnas, att i konventionen återfinnes en av de ur västeuropeisk sjöfartssynpunkt väsentligaste bestämmelserna, som antogs av konferensen; nämligen en bestämmelse som reglerar sambandet mellan ett fartyg och dess registreringsstat och riktarsig mot bruket av s. k. bekvämlighetsflaggor.
    Näst frågan om territorialvattenbredden voro bestämmelserna i konventionen om fiske och bevarande av havets levande tillgångar de mest kontroversiella, som konferensen hade att behandla. I konventionen regleras närkonserveringsåtgärder inom något område av öppna havet skola införas samt hur det skall förfaras, när behov av konserveringsprogram föreligger. Vidare har kuststaten på grund av sina speciella intressen och rättigheter medgivits rätt, att vidtaga vissa åtgärder i fråga om konserveringsprogram samt att under vissa förutsättningar vidtaga unilaterala konserveringsåtgärder.
    I vad gäller bestämmelserna om kontinentalsockeln var det ett ämne därkonferensens arbete var av nyskapande karaktär. Kontinentalsockeln definieras såsom den utanför territorialvattnet liggande havsbädden och marken därunder, intill ett havsdjup av 200 meter eller, där utanför, intill dens. k. exploateringsgränsen, d. v. s. intill det havsdjup där exploatering avnaturtillgångarna i bädden och marken därunder är möjlig. Kuststaten utövar suverän rätt över kontinentalsockeln för såvitt angår undersökning ochutnyttjande av sockelns naturtillgångar.
    Konferensen avslutade sitt arbete med att antaga en resolution, i vilkendet konstateras att konferensen icke kunnat nå en överenskommelse i fråga

om territorialvattenbredden samt hemställes att Förenta Nationernas generalförsamling måtte under dess session denna höst, studera önskvärdheten av att en ny konferens sammankallas för att söka lösa de frågor som konferensen i Genève icke förmått lösa.
    Svenska ombud vid konferensen voro ambassadören S. Petrén, tillika ordförande, sändebudet i Haag, ambassadören S. Dahlman, överdirektören och chefen för fiskeristyrelsen J. Hult, utrikesdepartementets t. f. sakkunnige i folkrätt, professorn emeritus T. Gihl samt kommendörkaptenen av förstagraden i flottan H. Gottfridsson. Sekreteraren i utrikesdepartementet A. Edelstam var expert och attachén i utrikesdepartementet R. Fremlin var ombudens sekreterare.

Fn.