STIG JØRGENSEN. Erstatning for personskade og tab af forsørger. Akad.avh. Århus 1957. Universitetsforlaget. 307 s. Dkr. 32,00.
STIG JØRGENSEN har vid Aarhus universitet vunnit doktorsgraden fören avhandling som förtjänar uppmärksamhet även från svensk sida. Den behandlar nämligen rättsfrågor som i Sverige icke blivit föremålför någon utförligare sammanfattande framställning, och förf. sysselsätter sig i icke ringa utsträckning med svensk rätt.
Ämnet är avgränsat snarare efter praktiska än efter principiella synpunkter. Det sammanhållande bandet är enhetligheten i den yttre situation som ger upphov till de olika rättsfrågorna, nämligen att en person lider kroppsskada eller dödas under sådana omständigheteratt rätt till skadestånd finnes. Detta ger förf. anledning att behandla ej
endast skadeståndets mera normala beräkning i dessa fall utan också sådana ämnen som kausalitet, adekvans, inverkan av att den skadelidande har rätt till ersättning ur försäkring, den skadades medverkan till skadan samt ansvarsfriskrivelse från skadevållarens sida. Blott engrupp av frågor saknas helt, nämligen de som rör ersättning för »ickeekonomisk» skada, särskilt vad i Sverige kallas ersättning för sveda och värk. Detta är att beklaga, då därigenom helhetsbilden blir ofullständig. Men i övrigt får man en mycket allsidig bild av de rättsregler, allmänna och speciella, som här träder i tillämpning.
Förf. utgår (s. 22) från en bestämning av skadebegreppet som han nästan ordagrant hämtat från RODHE, nämligen att skada innebär, att ett faktiskt inträffat händelseförlopp på ett oförmånligt sätt avvikerfrån ett händelseförlopp som skulle ha inträffat om ej en viss händelseinträtt eller uteblivit, och att skadan är differensen mellan dessa båda händelseförlopp. Stig Jørgensen gör dock icke något mera omfattandebruk av denna bestämning, utan han ser som sin huvuduppgift att redogöra för hur ersättningen beräknas i olika situationer, där det kan ifrågasättas att en personskada lett till en sådan avvikelse. Därjämte får bestämningen av skadebegreppet fungera som ett slags måttstockför att bedöma de särskilda ersättningsreglerna; vid olika tillfällen kommer Stig Jørgensen in på hur sådan ersättning som enligt praxis utgår förhåller sig till en ersättning bestämd i anslutning till skadebegreppet. Principdiskussionen upptar dock icke mycken plats; tyngdpunkten ligger på att framställa de regler som lagstiftningen anvisareller domstolarna eljest tillämpar, främst i Danmark men även i andra länder, däribland som nämnt Sverige. Förf. syftar därvid främst tillatt finna huvudlinjerna, och han är mindre intresserad av nyansernai domstolarnas bedömning. Åt sådana frågor som lagstiftaren eller domstolarna ej tagit ställning till, ägnar han i allmänhet mindre uppmärksamhet.
En stor del av intresset med Stig Jørgensens avhandling ligger just däri, att läsaren får en samlad och i stort sett fullständig bild av de grundläggande danska principerna för ersättning vid personskador. Förf. har därvid kunnat utnyttja och bearbeta ett omfattande rättsfallsmaterial (vilket dock såtillvida är ofullständigt som domar publicerade i Assurandørsocietetens samling ej har medtagits). Det huvudintryck som avhandlingen ger en svensk läsare är, att de danska reglerna om ersättning för kroppsskada och för förlust av försörjare avsevärt skiljer sig från de svenska, framför allt om man ser till den praktiska tillämpningen.1 En betydande skillnad ligger redan däri, att iDanmark regelbundet kapitalsummor utdömes som ersättning där i Sverige livräntor utgår för invaliditet eller förlust av försörjare. Denna olikhet tjänar dock snarast till att dölja ett förhållande, som tack vare Stig Jørgensens undersökning nu framstår klart, nämligen att de danska ersättningarna till sin storleksordning ligger långt under de svenska. Ersättning med »borgerligt jevnmål», som i Sverige är ett av många ogillat förslag, är i Danmark en realitet, och även detta »jevnmål» är enligt svenska begrepp mycket blygsamt, knappast ens
»borgerligt». Härtill kommer en större benägenhet i Danmark än i Sverige att schematiskt taga hänsyn till sådana faktorer som den skadades förmåga till tillvänjning vid ett lyte eller en änkas förmåga attefter en tids omställning efter makens dödsfall försörja sig med egetarbete.
Från en annan sida sett tjänar olikheterna mellan dansk och svenskrätt till att illustrera, hur liten vägledning den grundläggande principen för skadeståndets beräkning — vilken Stig Jørgensen uttryckermed sin nyss nämnda bestämning av skadebegreppet — ger för lösningen av detaljproblem. Man får också ett starkt intryck av att den historiska utvecklingen satt sin prägel på det nuvarande tillståndet. För Danmark har tydligen den sociala olycksfallsförsäkringens praxishaft stor betydelse även för skadeståndsrätten (Stig Jørgensens uttalanden härom förefaller dock väl kategoriska), medan i Sverige man utgått från att principerna för beräkning av ersättning för olycksfall i arbete och principerna för skadeståndsberäkning klart skiljer sig från varandra. Detta kan i sin tur sammanhänga med sådana olikheter som att man i Danmark inhämtar yttranden från Direktoratet for Ulykkesforsikringen rörande invaliditetsgraden vid skadeståndsberäkning, medan i Sverige särskilda nämnder, bl. a. Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, yttrar sig om motsvarande frågor. En annan omständighet som kan ha inverkat (men åt vilken Stig Jørgensen ägnar föga intresse) ärde låga maximibeloppen för trafikförsäkringens ansvar i Danmark, vilka ofta skulle ha låtit ett större skadestånd stanna på papperet.
Detaljerna i framställningen skall icke beröras här. Förf:s resonemang verkar regelbundet kloka. Det må dock framhållas, att dispositionen lett ej endast till åtskilliga upprepningar utan också till att nära sammanhängande spörsmål blivit behandlade på skilda ställen (t. ex.frågor om beräkning av ersättning för förlust av försörjare s. 123 ff. och s. 238 ff.), varför läsaren ofta får nedlägga en viss energi för attfinna allt som rör ett särskilt ämne. Hänvisningarna till svensk praxisär i stort sett rättvisande men icke alltid helt korrekta. Betr. NJA 1943 s. 384 återkommer på flera ställen det oriktiga påståendet, att fallet även rör änkas rätt till ersättning vid mannens död (s. 151 n. 69, s. 164n. 108, s. 214 n. 37). Icke så få av bokens talrika skriv- och tryckfelhar f. ö. drabbat hänvisningarna till svenska rättsfall. Slutligen må nämnas att förf. visar en egendomlig förkärlek för de svenska rättsfall som härrör från 1947 (se t. ex. s. 150 n. 63, s. 167 n. 127 och 128, s. 200 n. 202).
Jan Hellner