Replik
    Det är alldeles riktigt, som justitierådet LAWSKI i ovanståendeartikel förmodar, att jag innan jag skrev min uppsats i häfte 7 av SvJT icke studerat motiv och tillkomsthistoria till den diskuterade bestämmelsen. Jag ansåg nämligen, att lagtexten var alldeles klar, där det heter att livränta skall uppskattas »med användande av den dödlighets- och livslängdstabell för riket, som av vederbörande myndighetsist blivit utgiven». Jag hade dock tidigare uppsökt justitierådet Lawski

och muntligen framfört mina synpunkter. Härvid yttrade han, att det ju icke funnes några andra livräntevärden än de i tabellerna III och IV i förordningen om statlig förmögenhetsskatt att tillgripa, och attman därför helt enkelt vore tvungen att använda desamma. Någon annan omständighet till förmån för nämnda tabeller åberopades icke vid vårt sammanträffande.
    Justitierådet Lawski har nu förebragt en mycket intressant historisk utredning, vilken onekligen tyder på att avsikten varit att fastlåsa grunderna vid äldre dödlighetserfarenhet. Men då måste en motsättning till lagtexten uppstå, vilken ju klart synes stadga rörliga grunder. Med »sistutgiven tabell» måste förstås den vid en var tidpunkt nyaste tabellen och icke den tabell, som sist blivit utgiven innan konkurslagen trätt i kraft. Detta torde väl icke heller strida mot justitierådet Lawskis uppfattning. Han skriver själv: »Vidare blev i 149 § UL bestämmelsen om att det skulle förbli vid den tabell, som sist blivit utgiven innan utsökningslagen trätt i kraft, ändrad till att avse den, som sist blivit utgiven.»
    Orsaken till motsättningen mellan lagtext och ursprungshistoria när det gäller KL synes vara 12 § KK d. 14 dec. 1917, som med bortseende från de rörliga beräkningsgrunderna i 110 och 149 §§ UL — vid åtgärdenligt UL — föreskriver fastlåsning vid äldre tabeller. Man ansåg tydligen, att en dylik avvikelse av praktiska skäl vore försvarbar, helst som ingen större ändring av dödligheten den tiden vore att vänta. Sedan dess — under de gångna 40 åren — ha dock förhållandena ändrats ganska radikalt. Livslängden har ökat avsevärt och med den livräntevärdena. Beträffande KL, som ju icke styres av någon motsvarande KK, måste man enligt min (oförändrade) mening tolka lagen efter dess klara bokstav. All anledning finnes att ömma för livränte- och pensionsborgenärer. En analogisering UL—KL synes däremot icke längre särskilt angelägen. För övrigt kan ifrågasättas, om icke 12 § KK d. 14 dec. 1917 nu är mogen att slopas. Var den vid sin tillkomst acceptabel för sitt ändamål — värderingar enligt UL — så kan den som nyss antytts knappast sägas vara det nu.
    Varför skulle man icke kunna följa privat gjorda uträkningar? Det måste man dock trots allt redan nu göra i vissa fall vid tillämpning av UL och KL, ty tabellerna III och IV äro icke tillräckliga. (Jfr min uppsats i häfte 7.) De äro ej ens tillräckliga för sitt egentliga ändamål —värderingar i beskattningssammanhang — utan ha måst kompletteras med särskilda tabeller, tillkomna på privat initiativ och privat uträknade. (Se yttrande nr 5 av Svenska livförsäkringsbolags skattenämnd.)
    Jag vidhåller alltså min tidigare deklarerade uppfattning och anbefaller de meddelade livräntevärdena till benägen användning. Om femår kunna då aktuella värden åter lätt nog erhållas. Det betyder endast ett par timmars arbete.
    Jag vidhåller även min mening, att den i 138 § KL föreskrivna proceduren är en diskonteringsräkning.

Erik Hahr