Den norska instansordningen i tvistemål
    Frågan om enklare fullföljdsregler i tvistemål har behandlats i ett under fjolåret avgivet norskt betänkande (innstilling fra ankeordningskomitéen). Kommitténs ordförande har varit høyesterettsjustitiarius Sverre Grette.
    Den norska instansordningen i tvistemål har många drag gemensamma med den svenska. I princip kan sålunda ett tvistemål prövas i tre instanser: herreds- eller byrett, lagmannsrett och höyesterett. Den i förhållande till de svenska fullföljdsreglerna mest i ögonenfallandeskillnaden är att i Norge talan (anke) i viss utsträckning må föras från underrätt direkt till höyesterett. Detta är bl. a. fallet, när prövningen av målet har betydelse utöver den föreliggande tvisten eller när målet redan i första instans avgjorts av tre lagfarna domare, en sammansättningsform som någon gång förekommer »når saken er særlig viktigeller vanskelig».
    Ankeordningskomitéens uppdrag har närmast gått ut på att undersöka olika möjligheter att genom en enklare instansordning förkortaprocesstiderna. För närvarande räknar man i Norge med en sammanlagd tid av omkring fem år för behandling av ett ordinärt tvistemål i alla tre instanserna. I betänkandet behandlas två huvudfrågor. Den ena avser möjligheten att inrätta lagmannsretten som första instans i vissa mål och att i vidgad omfattning medge anke från underrätt till höyesterett. De sakkunniga har emellertid kommit till resultatet att

ett mera allmänt tvåinstanssystem inte är genomförbart på vare sig den ena eller den andra av dess vägar. Främst har detta ståndpunktstagande dikterats av farhågor för att de överhoppade instansernasställning och anseende kunde undergrävas samt att systemet skulle medföra en starkt ökad belastning av höyesterett. En minoritet inom utredningen föreslår dock en begränsad prorogations rätt till lagmannsrett. Denna prorogationsrätt skulle avse ungefär samma mål som nu kan bli föremål för anke från underrätt till höyesterett. — Med hänsyn till den i Sverige förda diskussionen om underrätternas sammansättning har det sitt särskilda intresse, att de norska sakkunniga enhälligt föreslår ett slopande av den nuvarande juristkollegiala sammansättningen av underrätt i viktiga eller svåra tvistemål. Motiveringen härtill är främst, att denna sammansättnings företräden inte har samma betydelse i dessa mål, som ändock förutsätts komma under höyesteretts prövning.
    Som en andra huvudfråga har ankeordningskomitéen behandlat spörsmålet om begränsning av fullföljdsrätten till höyesterett. För närvarande gäller dels en allmän begränsning enligt vilken mål om förmögenhetsvärde under 8 000 kronor ej kan komma under höyesteretts prövning annat än efter särskilt tillstånd av höyesteretts kjæremålsutvalg och dels de särskilda inskränkningar i fullföljdsrätten som ligger i kjæremålsutvalgets befogenhet att på vissa i lag bestämda grunder vägra klaganden ankeforhandling i höyesterett. Av särskild praktisk betydelse härvidlag är att sådan vägran kan grundas på att bevisomedelbarhet är av väsentlig betydelse för målets avgörande. I övrigt kan vägran grundas endast på att kjæremålsutvalget enhälligt finner det klart, att den fullföljda talan ej kommer att leda till ändring, eller att klaganden åberopar nya bevis som han bort förebringa i underrätt.
    I ankeordningskomitéens betänkande kritiseras de gällande reglerna för tillståndsprövning. Genom bristande elasticitet anses de alltför snävt binda kjæremålsutvalget i dess sovring av målen. I Norge går ock för närvarande omkring 2/3 av alla fullföljda tvistemål till ankeforhandling. Som jämförelse må nämnas, att i Sverige prövningstillstånd meddelas endast i omkring 1/5 av de fullföljda tvistemålen. Skillnaden mellan de svenska och norska reglerna framträder särskilt i mål om storleken av underhållsbidrag eller skadestånd, där avgörandet mestadels beror av en skönsmässig värdering. De norska reglerna medger i allmänhet ej kjæremålsutvalget att vägra ankeforhandling i sådana mål.
    De sakkunniga har ifrågasatt att efter svenskt mönster införa tillståndsprövning i alla mål. Mot den svenska ordningen anför dock kommittén den fara som ligger i att tillståndsprövningen glider ut i en »mer eller mindre realitetspreget prövelse» av tvisten, en prövning som måste grundas på ett sämre processmaterial än det huvudförhandlingen tillför domstolen. Farhågor yppas ock för att höyesterettsarbete skulle ändra karaktär och till väsentlig del flyttas över på tillståndsprövningen. Kommittén rekommenderar i stället en uppmjukning av villkoren för kjæremålsutvalget att vägra ankeforhandling. En sådan vägran skulle få grundas även därpå att målet inte har någon

principiell betydelse och att det ej heller till följd av sakens vikt för parterna eller av andra omständigheter »er rimelig grunn til at anken blir prövet av höyesterett». I fråga om effekten av en sådan lagändring uttalar kommittén, att reformen — även med en försiktig tilllämpning av den föreslagna regeln — i någon grad kan förväntas främja en utveckling i riktning mot en mera allmän tvåinstansordning med lagmannsretten som normalt sista instans.
    Till sist må nämnas, att betänkandet innehåller en värdefull översikt över processordningarna i ett antal europeiska länder samt USA.

Ingmar Lidbeck