OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM

 

AV HOVRÄTTSPRESIDENTEN KNUT ELLIOT

 

 

Ett av de spörsmål som ivrigast diskuterats i samband med genomförandet av vår nuvarande rättegångsordning gäller protokolleringen. Detta är förklarligt med hänsyn till spörsmåletsstora praktiska betydelse. En annan fråga som varit föremål förintresse, ehuru till synes ej av samma omfattning, rör domsskrivningen. Ur rättsväsendets synpunkt måste dock domens innehåll och avfattning vara viktigare än hur protokollet utformas. Men det torde också förhålla sig så att man över huvud ej kan ta ställning till hur protokollet skall se ut med mindre man gjort klart för sig vad som skall upptagas i domen och vice versa. Frågorna kunna med andra ord ej särskiljas utan måste besvaras i ett sammanhang.
    Som naturligt är var diskussionen livligast omkring tiden förrättegångsbalkens i kraftträdande. Beträffande protokollföringenmå här endast erinras om artiklar i SvJT 1945 s. 753 ff av JOELLAURIN och 1951 s. 657 ff av EINAR HOLM. Frågan om domsmotiveringen har behandlats i uppsatser i denna tidskrift 1947 s. 241 ff av PER OLOF EKELÖF och s. 321 ff av ARTHUR LINDHAGEN samt 1950 s. 663 f f av ANDERS LINDSTEDT. På det adertonde nordiskajuristmötet i Köpenhamn 1948 voro båda spörsmålen föremål förbehandling.1 Referent var beträffande protokolleringen høyesterettsdommer ERIK SOLEM och beträffande domsmotiveringen Lindhagen.
    Då redan så mycket skrivits och sagts i ämnet kan det synas som om detta borde vara slutbehandlat. Att så ej är fallet framgåremellertid bl. a. därav att protokolleringsreglerna så sent som hösten 1957 voro föremål för riksdagens prövning och att — ehuru därvid, med anledning av Kungl. Maj :ts prop. nr 172 samma år om ändring i rättegångsbalken m. m., endast mindre jämkningar beslötos i hittills gällande ordning — riksdagen dock intogen positiv ställning till motionsledes framförda förslag om allsidigt övervägande av hela protokolleringsproblemet.2 Den aktualitet och betydelse som tillmätes detta problem belyses även i utlåtanden från flera domstolar under den remissbehandling, som

 

1 Forhandlingerne på det attende Nordiske juristmode, s. 63 ff.
2 Första lagutsk. utl. nr 38/1957, s. 52.36—583004.

 

Svensk Juristtidning 1958

 

562 KNUT ELLIOTföregick nyss nämnda proposition. Såväl hovrätten för Västra Sverige som hovrätten för Övre Norrland förordade således en grundlig översyn av reglerna om protokollering av muntlig bevisning. Enligt förstnämnda hovrätt syntes de utvägar, som borde prövas, vara att helt slopa protokollering av utsaga eller att avskaffa, eventuellt ytterligare begränsa fonogramutskrifterna. Hovrätten för Övre Norrland ansåg det mest rationellt att i domen upptaga allt vad domstolen funne vara relevant för domens avfattande och icke bevara utsagorna i övrigt i skrift. Även två underrätter voro inne på liknande linjer. Sålunda ifrågasatte Stockholms rådhusrätt om ej tiden vore mogen för avsevärda inskränkningar av domstolens skyldighet att föra protokoll vid förhandling. Och rådhusrätten i Malmö framhöll att protokollsreglerna fått en utformning som vore ägnad att skapa oklarhet om i vilken omfattning principerna om muntlighet och omedelbarhet i den nya rättegångsordningen avsetts skola bli genomförda.
    Som skäl för att utsagor av vittnen och sakkunniga samt partsutsagor, avgivna under straffansvar, borde upptecknas, anförde processlagberedningen (SOU 1938:44 s. 44 ff) att detta särskilt vore av vikt ur parternas synpunkt ej minst vid fullföljd till högre instans, enär ett återupptagande av bevismaterialet i hela dess omfattning alltid vore förknippat med svårigheter, att en sådan uppteckning vore av betydelse med hänsyn till eventuell ansvarstalan, att en uppteckning som skedde omedelbart och därefter upplästes för den hörde innebure en ur rättssäkerhetssynpunkt ej oviktig garanti, att hans utsaga rätt uppfattats, samt att uppteckning av den muntliga bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen som parterna att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbisågevid prövningen. Uppteckningen hade, framhöll processlagberedningen, sin väsentliga betydelse vid fullföljd till högre rätt. Enär detta skäl bortfölle i fråga om utsagor, som avgåves i högsta domstolen eller i hovrätt i de fall då fullföljd ej vore tillåten eller kunde antagas ej äga rum rörande den fråga, som utsagan avsåge, förordades att det i dylika fall finge ankomma på domstolen att avgöra, huruvida anteckning borde ske.

    I överensstämmelse härmed ha lagreglerna utformats. I RB 6 kap. 6 § första stycket stadgas sålunda att i protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i må-

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 563let, samt vad rätten vid syn å stället iakttager. I andra stycket göres emellertid undantag från protokolleringsskyldigheten dels i fråga om huvudförhandling i hovrätt beträffande annan utsaga eller iakttagelse än sådan vars anteckning kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen dels ock över huvudtaget beträffande huvudförhandling i högsta domstolen.
    Processlagberedningens motivering till bestämmelserna angående domens innehåll och avfattning är kortfattad. Man får ej stor vägledning utöver den som erhålles av lagtexten.3 Av intresse i förevarande sammanhang är emellertid beredningens uttalande (s. 218) att det på grund av inskränkningarna i högrerätts befogenheter beträffande bevisbedömningen4 vore av vikt att i domen klarlades, på vilka grunder rätten stöder sin övertygelse om vad i målet är bevisat. Beredningen tillägger: »En redogörelse härför är även av betydelse som kontroll å rättens bevisprövning. Huru utförlig motiveringen bör göras är beroende av omständigheterna. Såsom processkommissionen framhållit kan för närvarande ofta icke utan fog anmärkas, att domstolarnas motivering för sina domar är alltför knapphändig och ej sällan otydlig. Särskilt med hänsyn till fullföljd av talan är både för parterna och för den högre rätten av stor betydelse, att den lägrerättens uppfattning om såväl bevisfrågorna som de rättsligaspörsmålen kommer till klart uttryck i domen.»
    Någon närmare analysering av sambandet mellan protokoll och dom har ej skett i förarbetena till rättegångsbalken. Jag har endast kunnat finna två uttalanden av processlagberedningen i detta ämne. Det ena (s. 117) går ut på att protokolleringens syfte ickeär att bilda grundval för rättens avgörande utan att utgöra en kontroll för domstolen och parterna att de uppgifter, som utsagan innehåller, ej komma att förbigås. Det andra (s. 218) hävdar att, på sätt processkommissionen framhållit,5 domen icke bör, såsom enligt den gamla rättegångsordningen var fallet i underrätt, anknyta till protokollet utan att den bör till sitt innehåll vara fristående från detta och avfattas på sådant sätt, att den självständigt upptager tvistens föremål och domslutet.
    Uttalande av samma innebörd gjordes i den proposition, varigenom huvudgrunderna för rättegångsreformen underställdes riksdagen. Departementschefen anförde sålunda där (prop. nr 80/1931 s. 100) att vid en förhandling, som vilade på omedelbarhets-

 

3 RB 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 §.
4 RB 50 kap. 23 §, 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 §.
5 Jfr SOU 1926: 31 s. 176.

564 KNUT ELLIOTprincipen, protokollet icke längre komme att utgöra grundval för domen. Strängt taget, sade departementschefen vidare, skulle därav följa, att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bleve helt överflödiga. Emellertid fann han på de ovan återgivna, av processlagberedningen upptagna skälen protokollering likväl böra ske i den av beredningen föreslagna omfattningen, en mening som delades av riksdagen.
    Ett yttrande, berörande förhållandet mellan dom och protokoll återfinnes slutligen även i 1942 års proposition med förslagtill rättegångsbalk. Med anledning av att lagrådet vid sin granskning av processlagberedningens förslag förordat viss begränsningav domens innehåll förklarade departementschefen (prop. nr5/1942 s. 500) att han ej kunde tillstyrka detta »med hänsyn till domens betydelse för parterna och då domen för dessa i stor utsträckning torde komma att ersätta det nuvarande protokollet».
    De kommentarer, som sålunda beståtts protokollets och domens inbördes ställning, torde, ehuru knapphändiga, likväl ge klart besked om att en dom skall så avfattas att den kan läsas och begripas utan tillgång till protokoll. Men det är ej nog härmed. Domskälen böra skrivas på sådant sätt och upptagas så uttömmande att parter och högre instans kunna utan protokollsstudier bedöma domslutets hållbarhet. Skall detta vara möjligt, måste bevisningen redovisas i domen. Hur utförlig denna redovisning bör vara är föremål för olika meningar. Ekelöf6 säger, under hänvisning till protokollsupptagningen, att någon sammanfattning i domen av innehållet i vittnesberättelserna eller av det som domstolen iakttagit vid syn på stället ej bör ifrågakomma. Lindstedt och även Holm hävda en motsatt uppfattning.7 Vid diskussionen i Köpenhamn om domsmotiveringen besvarade Lindhagen8 frågan så att domaren skulle »för varje punkt sammanställa vad de särskilda vittnena yttrat och analysera dessa olika uttalanden för att komma fram till en för läsaren verkligt upplysande slutsats». Däremot borde, framhöll Lindhagen, bevisningen ej redovisas i den formen att vittnesmålen återgåves ungefär som i ett protokoll samtidigt som domaren mot allenast denna bakgrund angåve att han funne visst faktum styrkt eller icke styrkt.
    För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som kommit till uttryck i de sistnämnda uttalandena. I den mån en utsaga är av betydelse för domslutet kan det ej vara riktigt att man

 

6 SvJT 1947 s. 251.
7 SvJT 1950 s. 667—669 och 1951 s. 662.
8 Förhandlingsreferaten s. 82—83.

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 565skall behöva gå till protokollet för att se vad den innehåller. Den bör framgå av domen. Men i de delar det förebragta bevismaterialet saknar relevans — och i t. ex. en vittnesberättelse är det ofta mycket som saklöst kan undvaras — föranleder dess återgivande i domen endast oklarhet om hur domstolen resonerat och onödiga skriverier. Det bör då ej medtagas.
    Erfarenheten under de drygt tio år, som den nya rättegångsordningen varit i tillämpning, visar att avvikelse ej sällan sker från de regler, som här förordats. Det skall medges att det ej alltid är lätt att ur en utsaga sammanställa vad som är relevant i målet. I vissa mål, framför allt kanske i sådana av familjerättslig art, är det svårare än i andra. Men någon omöjlighet är det ej att även i dylika mål i korthet sammanfatta det i varje utsagabetydelsefulla. Här liksom på andra områden blir det en träningssak, en för övrigt nyttig övning i domsskrivningens svårakonst. Det skadar ej att vi ytterligare förkovra oss i denna.
    I detta sammanhang är att märka att enligt förarbetena tillrättegångsbalken jämväl protokolleringen avsågs skola begränsas till vad som var oundgängligen nödvändigt.9 I överensstämmelse härmed gäller protokolleringsskyldigheten enligt RB 6 kap. 6 § endast »i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelsei målet». Beträffande upptagning genom stenografi eller på fonetisk väg enligt RB 6 kap. 9 § har emellertid denna regel frångåtts. Av Kungl. Maj :t i 1957 års förenämnda proposition framlagt förslag, att även sådan upptagning skulle på samma sätt begränsas, avvisades av riksdagen under hänvisning till att förslagets genomförande skulle kunna medföra avsevärda svårigheter.10 Det torde för övrigt ofta, för att ej säga oftast, i praktiken vara så, att även vid den upptagning som sker enligt RB 6 kap. 6 § åtskilligt mera upptages än som strängt taget är nödvändigt. Visserligen är det lättare att begränsa materialet då en utsaga antecknas direkt i protokollet än vid stenografisk och framför allt vid fonetisk upptagning. Men det fordras då att ordföranden ägnar förfarandet mycket av sitt intresse. Protokollföraren har ej alltid den erfarenhet och förmåga som kräves för att på egen hand avgöra vad som skall anses väsentligt eller icke. Särskilt besvärligt är ett sådant avgörande, då förhöret ledes av åklagare eller partsombud. Även för ordföranden kan därvid ofta vara svårt att, medan förhöret ännu pågår, bedöma i vad mån frågor och svar avse förhållanden av betydelse för målet. Den enda till-

 

9 Jfr prop. nr 172/1957 s. 91.
10 Första lagutsk. utl. nr 38/1957 s. 50.

566 KNUT ELLIOTförlitliga utvägen att begränsa protokolleringen till enbart relevanta uppgifter torde vara att ordföranden efter förhörets slut —eller vid lämpliga avsnitt av detta — dikterar ner en sammanfattning av utsagan.11 Ett sådant tillvägagångssätt ställer emellertid om det skall slå väl ut stora anspråk på ordföranden. För en svensk domare torde det i allmänhet falla sig lättare att i lugn och ro sammanställa innehållet i en utsaga skriftligen än att omedelbart sedan utsagan avgivits summera ner densamma muntligen inför sittande rätt. Jag tror att i valet mellan dessa alternativ flertalet domare föredrar det förstnämnda.
    Det förefaller också som om domstolarna i allmänhet sökte i domen referera den muntliga bevisningen. Ibland synes man rentav benägen att betrakta dessa referat som den viktigaste delen av hela domen. Det händer sålunda att, efter en mer eller mindre detaljerad redogörelse för avgivna vittnesberättelser, domen kort och gott innehåller ett konstaterande, att domstolen därav finner t. ex. åtalet eller käromålet styrkt. Ett dylikt skrivsätt kan i enklare mål vara försvarligt men är det i allmänhet ej. Särskilt förkastligt blir det, om de refererade utsagorna äro motstridiga. Försådant fall skall givetvis i domen anges varför vissa utsagor tillmätes betydelse framför andra. Men även om utsagorna överensstämma är det önskvärt att — för den händelse ej, vilket sällanär fallet, allt vad vittnena berättat har relevans — domstolen tydligt utmärker vilka uppgifter som varit bestämmande för dess domslut. Eljest omöjliggöres eller försvåras för parterna att i högre instans angripa domen och eventuellt förebringa annan bevisning. Understundom ser man domar som till omfattning och innehåll nästan äro en kopia av de gamla domböckerna. Framför mig ligger domstolsavgörandet i ett jorddelningsmål. Domen — eller utslaget som benämningen här är — återger kronologiskt hela rättegången nära nog in extenso: partsanföranden, vittnesförhör, överlantmätarens utlåtande etc. Praktiskt taget allt som förekommit i målet har utan något försök till sovring medtagits. En sådan domsskrivning är klart felaktig. Det är ej nog med att därigenom i domen inflyter en myckenhet ovidkommande uppgifter. Den orsakar också parterna onödiga expeditionskostnader. Vad beträffar utlåtanden från överlantmätare, annan myndigheteller särskild sakkunnig böra dessa naturligtvis ej — lika litet som vittnesutsagor — i obeskuret skick intagas i domen. I allmänhet torde det vara tillräckligt att den slutsats, i vilken utlå-

 

11 Jfr diskussionsinlägg av LAURIN på juristmötet i Köpenhamn 1948 (förhandlingsreferaten s. 95—96).

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 567tandet utmynnar, återgives. Gillar domstolen de skäl, på vilka denna slutsats bygger, böra de anföras och åberopas som domstolens egna. Någon gång kan det visserligen låta sig göra att i domen referera den sakkunniges skäl och sedan helt kort uttala domstolens anslutning till dessa. Men det är ej ett förfarande som allmänt kan rekommenderas. Oftast torde det vara olämpligt redan av den anledningen, att domstolen sällan skriver under ett åberopat utlåtande helt reservationslöst. I allmänhet kompletteras det med egna meningsyttringar. Domskälen förlora genomsådant skrivsätt lätt i klarhet. Över huvud är det ägnat att ge domen större skärpa och fasthet om — i stället för att helt eller delvis hänvisa till vad någon annan anfört — domstolen självständigt och fristående motiverar sin mening.
    Den motsatta ytterligheten, som man också understundom finner, är att vittnesutsagorna ej alls refereras i domen; i denna upptagas endast de slutsatser, domstolen av vittnenas berättelser dragit. Detta skrivsätt förutsätter att läsaren har tillgång till protokollet och därav kan se vad de olika vittnena sagt. Utan sådan tillgång saknas möjlighet att bedöma hållbarheten i domsmotiveringen. Så länge nuvarande protokolleringsskyldighet består är det dock förklarligt, att denna form av domsskrivninganvändes. Att i en dom sammanfatta utsagor — låt vara endast i relevanta delar — vilka redan äro protokollförda, blir onekligen ett dubbelarbete. Men med gällande protokolleringsregler kan detta ej undvikas. Det är nämligen vad som upptages i domen, ej vad som skrives i protokollet, som har betydelse.12
    I ett stort antal — säkerligen flertalet — domar, jag tagit del av, synes man emellertid förfara enligt i huvudsak de principer, som här bedömts såsom riktiga. Vad man kan anmärka är att referaten ofta äro onödigt vidlyftiga. De relevanta fakta omgivas av ett utanverk, som ej är nödvändigt för att förstå domstolensresonemang. En större koncentration vid sammanfattningen av utsagorna skulle ge domen ökad klarhet. Denna anmärkning är dock av mindre vikt. Det väsentliga är att utsagorna äro anmärkta i domen, att de emellertid återgivas endast i sammandrag samt att av domen tydligt framgår domstolens värdering av den sålunda upptagna bevisningen. Huruvida utsagorna skrivas längre eller kortare blir en fråga mera om grad- än om artskillnad. Principiellt följer en domsskrivning av detta slag likväl de riktlinjer, jag funnit vara att rekommendera.

 

12 Jfr LAURIN i Kriminologisk Handbok: Brottets beivrande s. 212.

568 KNUT ELLIOT    Men om de här förordade principerna genomgående följas, vadtjänar då protokollering av utsagorna för nyttigt ändamål?
    Såsom det kanske viktigaste skälet för protokolleringsskyldigheten har enligt vad förut anförts framhållits protokollsupptagningens betydelse vid fullföljd till högre instans. Denna upptagning har ansetts härvid vara av sådan vikt ur bevisprövningenssynpunkt, att avsaknaden därav skulle i stor utsträckning nödvändiggöra förnyad upptagning av samma bevisning. Men skriver man domen på sätt jag sökt tydliggöra i det föregående, bortfaller detta skäl. Visserligen kommer en utsaga ej att återfinnas ordagrann eller med alla detaljer angivna. Detta behövs emellertid ej för bevisprövningen. Förut har framhållits att ej heller protokolleringen syftar till en fullständig eller ordagrann uppteckning. Även en autentisk, aldrig så detaljrik och uttömmande redovisning i protokollet av t. ex. ett vittnesförhör förmår förövrigt ej ge en verklighetstrogen bild. Härför fordras att man ser och hör vittnet. Röst, minspel, pauser och tvekan inför vissa frågor, vittnets hela sätt att uppträda, en mängd småsaker som kunna påverka domstolens bedömande, äro borta. Den högre instansen har endast de protokollerade vittnesuppgifterna att gå efter. Som förut erinrats är mycket — ofta det mesta — av vad som förekommer vid ett vittnesförhör i sak värdelöst. Om, såsom jag förmenar vara det riktiga, det värdefulla kristalliseras ut och sammanfattas i domen, bör detta vara tillräckligt för den högre instansens prövning. Ifrågasättes att den lägre instansen missuppfattat en utsaga eller utelämnat uppgifter av betydelse, finns i regel möjligheten att höra utsagsgivaren ånyo. Jag är emellertid ganska viss om att ett omhörande av dylikt skäl sällan skulle behöva påkallas. Större sannolikhet finns att omhörande begäres under åberopande av att domstolen bedömt tilltron till en utsaga oriktigt. Men behovet att av sådan anledning höra ett vittne ånyo blir ej mycket mindre om utsagan protokollerats än om den blott upptagits i domen. Som framgår av vad nyss anförts kan man nämligen sällan avgöra ett vittnes tillförlitlighet endast genom att läsa det protokollförda innehållet av vittnetsberättelse. Möjligen kan sägas att den fonetiska upptagningen ger bättre förutsättningar att bedöma tilltron till och värdet av en utsaga än andra upptagningsformer. Men ej heller av ett fonogramkan man med säkerhet bedöma utsagans tillförlitlighet. Rådertveksamhet huruvida tilltro skall fästas vid en viss utsaga eller icke, torde det vara nödvändigt att upptaga beviset ånyo, hur omsorgsfullt än utsagan blivit protokollförd. Har under förhöret

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 569direkt framkommit omständigheter eller uppgifter av beskaffenhet att påverka tilltron till utsagan, böra dessa redovisas i domen. Ej heller ur tilltrossynpunkt är protokollet sålunda nödvändigt.
    Det skäl för utsagornas protokollering som härnäst skall uppmärksammas gäller protokollets betydelse vid eventuell ansvarstalan. Åtal för mened torde ej ifrågakomma beträffande andraosanna uppgifter än sådana som kunna påverka målets avgörande. I den mån dylika relevanta uppgifter föreligga komma deemellertid med den domsskrivning, som här förordats, att framgå av domen. Denna innehåller alltså det material, som behövsför åtalet. Något mera detaljerat officiellt referat kommer visserligen icke att stå till förfogande. Skadan härav torde dock vararinga. De närmare omständigheterna kring ett vittnesmål tordeej möta svårighet att få fastslagna, om så skulle behövas. Merendels är det emellertid i ett menedsmål ej så mycket fråganvad ett vittne under edsansvar sagt, som striden gäller, utan frågan huruvida det sagda varit osant eller om vittnet förtegat faktaav betydelse. För övrigt skulle den omständigheten, att utsagornaej behövde antecknas i protokollet, säkerligen icke leda till att —oavsett sammanfattningen i domen — anteckningar om utsagornas innehåll komme att saknas. Som underlag för domsskrivningen måste nämligen memorial i någon form föras. Redan förnärvarande göra ofta såväl domstolens ordförande som andradess ledamöter privata minnesanteckningar. Intet hindrar helleratt, ehuru den obligatoriska protokolleringen av utsagorna försvinner, utsagorna likväl upptagas fonetiskt på samma sätt som nu. Men det blir då en intern arbetsangelägenhet för domstolen. Den stora, praktiskt betydelsefulla skillnaden mot nu blir, att utsagorna ej behöva utskrivas. Därav torde också följa att det överdrivna intresse som den fonetiska upptagningen uppgivits vid vissa domstolar vara föremål för,13 bortfaller. Och, det ej minst viktiga, högre rätt befrias från uppläsning och åhörande av de ofta monstruösa aktbilagor, som fonogramutskrifterna utgöra. Skulle i något extraordinärt fall, såsom t. ex. för ett menedsmål, vara angeläget att, då fonetisk upptagning skett, få en utskrift därav, går detta naturligtvis även om något protokolleringstvång ej föreligger lätt att ordna, förutsatt att framställning göres tämligen snart efter upptagningen. Det är för övrigt att märka att frågan om eventuellt menedsansvar ej — vilket väl varit följd-

 

13 Se SvJT 1955 s. 197 ff.

570 KNUT ELLIOTriktigt — tillmätts betydelse vid bestämmande av hovrättens och högsta domstolens protokolleringsskyldighet.
    Den garanti för riktig uppfattning av en utsaga, som dess omedelbara uppteckning och justering anses innebära, torde vid enrätt ledd förhandling vinnas utan protokollsförfarandet. Såsomt. ex. ett vittnesförhör nu går till, då först ena sidans advokat, därefter den andra sidans ingående hör vittnet och sedermera av domstolens ordförande — eventuellt även andra ledamöter —ställas kompletterande frågor, är faran för missuppfattning praktiskt taget utesluten, åtminstone såvitt gäller för målet väsentliga delar av utsagan. Och under alla omständigheter torde denna fara ej försvinna genom att man tillämpar förfaringssättet att anteckna och därefter uppläsa vittnesberättelsen. Få vittnen ha nämligen förmåga att under avlyssnande av en sådan uppläsning kontrollera att det antecknade till alla delar täcker vad vittnet avsett att framföra. Den fonetiska upptagningen är ur denna synpunkt tillförlitligare. Men även sådan upptagning kan medföra ovisshet om vad vittnet egentligen velat uttrycka. För resten: hur ofta händer det ej att något tekniskt fel vid upptagningen fördärvar fonogrammet. Detta blir då i större eller mindre utsträckning värdelöst. Den bästa och enda verkliga garantin för att enutsaga rätt uppfattas är en god förhandlingsledare. Utan sådan hjälper ej någon upptagningsform. Garantisynpunkten såsom skälför bibehållande av nuvarande protokolleringsregler väger därför knappast tungt.
    Det fjärde och sista skäl, som anförts för utsagornas uppteckning, är att man därigenom får kontroll på att de uppgifter, utsagorna innehålla, ej förbigås vid prövningen. Av samma skäl borde emellertid då uppteckning av utsaga vara obligatorisk även i hovrätt som sista instans och i högsta domstolen. Att för kontrollens skull föreskriva obligatorisk protokollering av utsagornas innehåll synes emellertid över huvud taget onödigt. Överläggning till dom hålles i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen. Utskrifter av utsagorna äro oftast då ännu ej tillgängliga. Ganska allmänt kräves emellertid rådrum för domens beslutande och avfattande. Det är naturligt om domstolen under denna tid, då domen utarbetas, behöver ånyo genomgå bevismaterialet. Möjlighet härtill finns dock utan ett tyngande protokolleringsförfarande. För ändamålet äro privata minnesanteckningar fullt tillräckliga. Slopas den obligatoriska protokolleringen av utsagorna kan det, såsom redan antytts, tagas för visst att domstolen på något sätt sörjer för att erforderliga sådana anteck-

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 571ningar göras. Som tidigare nämnts kunna utsagorna vidare liksom nu upptagas fonetiskt, även om tvånget att protokollera bortfaller. Särskilt i vidlyftiga mål torde detta många gånger visasig praktiskt. Den fonetiska upptagningen kan sedan spelas upp eller — helt eller delvis — återgivas i skrift, allt efter domstolensfria skön. Kontrollen att bevismaterialet vederbörligen beaktas blir på detta sätt lika tillförlitlig som den är för närvarande.
    Att den nuvarande protokolleringsskyldigheten är tidsödande, arbetskrävande och kostsam är höjt över allt tvivel. Att frågan för närvarande ej kan anses lämpligt löst bestyrkes också, som andra före mig framhållit, därav att debatten om protokollering och olika upptagningsmetoder kunnat hållas vid liv ännu tio årefter nya rättegångsbalkens införande. Recepten på upptagningsmetoder äro många. Vilken metod som än väljes, är den emellertid förenad med olägenheter. Nedskrivning av utsagorna omedelbart vid huvudförhandlingen och uppläsning av dem för denhörde förlänger och besvärar handläggningen. Diktamen av utsagorna i sammandrag till ljudupptagningsapparat är en utvägatt minska dessa olägenheter. Förfarandet ställer dock, som i det föregående anmärkts, stora krav på den som dikterar och upprepningsmomentet kvarstår. Fonetisk direktupptagning av utsagorna har den fördelen att huvudförhandlingen löper smidigt. Men i stället blir utskriften av fonogrammen dyrbar och tidskrävande. Härtill kommer att föredragningen i högre instans av dylika utskrifter blir utomordentligt tröttande och ledsam. Detsamma gäller i stort sett stenografiska referat. Möjlighet finns visserligen att med parternas samtycke göra sammandrag av uppteckningarna och endast föredra sammandragen. Men detta medför å andra sidan extra arbete för referenten. Och enligt vad ovan framhållits borde detta arbete vara onödigt, eftersom rätteligenden domstol, vid vilken bevisningen upptagits, bör i domen återge kontentan av varje utsaga, som ej helt saknar relevans. Är domen skriven på detta sätt händer ej sällan redan nu att parterna i högre rätt åtnöjas med att utsagorna återgivas sådana de upptagits i underrättens dom. I dylikt fall fyller ej utskriften av de protokollförda utsagorna i obeskuret skick något som helst ändamål.
    Med hänsyn till vad sålunda anförts borde domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor kunna avskaffas. Det enda undantag, som kanske kunde behövas, vore för det fall att ett målföretages till huvudförhandling oaktat det kan antagas att förhandlingen ej kommer att kunna fortgå i ett sammanhang, samt

572 KNUT ELLIOTatt jämlikt RB 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § ny huvudförhandling således blir nödvändig. För att undvika att vid den nya huvudförhandlingen den tidigare bevisningen måste upptagas ånyo, kunde för dylikt fall beredas möjlighet till protokollering av utsaga i ungefär samma ordning som nu. Förfarandet blir här ganska jämställt med bevisupptagning utom huvudförhandling. Borttages ifrågavarande protokolleringsskyldighet i övrigt, skulle utan men för rättssäkerheten domstolsförfarandet avsevärt underlättas. Samtidigt som sålunda ett tyngande moment i rättegångenförsvunne skulle vinnas den fördelen, att domstolarna tvingadesatt i sina domar redovisa bevismaterialet utan anknytning till protokollet. Först då skulle domarna bli vad de enligt den nya rättegångsordningen borde vara, nämligen självständiga, fristående handlingar, vilkas studium ej kräver tillgång till andra akt stycken.
    Skulle man av någon anledning ej vilja taga steget fullt ut såsom här föreslagits, borde i vart fall skyldigheten att uppteckna utsagor kunna helt slopas för hovrätternas del. Man kan härskilja mellan två typer av utsaga, nämligen dels sådan som avgivits av någon vilken hörts redan vid underrätten dels ock utsaga som upptages först i hovrätten. Om i det förra fallet, då underrättsbevisningen sålunda upptages ånyo, något nytt ej framkommer, synes protokollsuppteckning i hovrätten utan vidare kunna underlåtas. Redan den uppteckning som skett i första instans torde då i allmänhet vara tillräcklig. Skulle det emellertid förhålla sig så att i hovrätten framkommit nya uppgifter av betydelse, är det en rimlig fordran att dessa — även om hovrätten ej anser dem rubba utsagans bevisvärde — anmärkas i självadomen. Likaledes synes det naturligt att om tilläventyrs hovrätten skulle finna det ånyo upptagna beviset böra tillmätas annat värde än underrätten tillagt detsamma, anledningen till denna avvikelse angives i hovrättens dom. I hovrätten gjorda tillägg till eller ändringar i en tidigare utsaga komma sålunda, i den månde kunna påverka utsagans tilltro och målets bedömande, alltid att framgå av domen. Någon särskild protokollering i hovrätten av utsagan behövs ej.
    Äro hovrätt och underrätt ense om bevisvärdet av utsaga, som avgivits vid båda domstolarna, kan som ytterligare belägg för att protokollsupptagning i hovrätten av utsagan är onödig hänvisas till stadgandet i RB 55 kap. 14 §. Enligt detta må nämligen för dylikt fall högsta domstolen ej i tvistemål eller i brottmål annat än till den tilltalades förmån frångå hovrättens bevisprövning med

OM DOMSTOLS PROTOKOLL OCH DOM 573mindre synnerliga skäl föreligga att bevisets värde är annat än hovrätten antagit. Ha de två första instanserna stannat vid samma bevisvärdering, bör det mycket till för att högsta domstolen skall göra ändring härutinnan. Även om högsta domstolens uppgift ej uteslutande är att sörja för en enhetlig och riktig rättstillämpning, lärer denna uppgift likväl vara dess väsentliga. I bevisfrågor har högsta domstolen knappast större förutsättning än underdomstolarna att komma till ett rättvisande resultat. Ej minst gäller detta då i första instans nämnd medverkat. Såsom ett av de viktigaste skälen för nämnds medverkan i dömandet har nämligen just dess betydelse för bevisprövningen angivits. Med ingången av nästa år kommer nämnd att vid alla underrätter regelmässigt deltaga i handläggningen av brottmål. Men även om, såsom i tvistemål, nämnd ej alltid medverkar, bör den omständigheten att båda underinstanserna äro eniga beträffande värdet av bevisningen rimligen medföra, att skäl till ändring i denna del endast i undantagsfall kan anses föreligga. Förhållandena torde i dessa fall merendels vara sådana att ny bevisupptagning ej påkallas i högsta domstolen.
    Regeln att ändring i hovrättens bevisbedömning ej må ske utan synnerliga skäl avser också utsaga, beträffande vilken hovrätten, efter att ha upptagit utsagan ånyo, frångått underrättens bevisvärdering, även som utsaga som upptages först i hovrätten. Göres vid fullföljd av målet i högsta domstolen gällande att utsagan missuppfattats, ej förtjänar tilltro eller dylikt, torde med hänsyn till nämnda regel sådant påstående knappast kunna beaktas utan att förnyad bevisupptagning sker. Samma är förhållandet vid invändning att utsagan innehållit uppgifter, som hovrätten förbigått. Hovrättens dom jämte vad parterna i sina inlagor vid fullföljd av målet anföra torde erbjuda tillräckligt material för att högsta domstolen skall kunna bedöma om förnyad bevisupptagning är motiverad på någon av de nu angivna grunderna. Åtminstone gäller detta för den händelse domen gives det utförliga innehåll, som här tidigare rekommenderats. Domen som sådan — utan kompletterande protokollsanteckningar — ger då också den ledning som behövs för att bedöma andra tänkbara invändningar mot bevisningen. Skulle det i något fall brista härutinnan, synes skadan likväl ej alltför stor. Följden torde blott bli att bevisupptagningen i högsta domstolen kanske komme att öka något. Det kan dock förmodas att denna ökning skulle bli endast obetydlig. Och om hovrätterna regelmässigt tillämpade principen att i sina domar sammanfattningsvis i relevanta delar redovisa

574 KNUT ELLIOTall vid hovrättsförhandlingen upptagen bevisning, skulle någon ökad bevisupptagning i högsta domstolen över huvud ej föranledas. I stället skulle förfarandet i högsta domstolen förenklas i och med att hovrätternas fonogramutskrifter och protokollsuppteckningar bortfölle. För hovrätterna själva torde värdet av att befrias från protokolleringstvånget vida överstiga det besvär som kan vara förenat med att domarna som följd härav kanske understundom måste göras något mera omfattande än för närvarandeär helt nödvändigt.
    Begränsas reformen till att avse hovrätterna blir den emellertid endast halvgången. Det riktiga är att i ett sammanhang lösa frågan över hela linjen och således befria även underrätterna från nuvarande besvärande, omfattande protokolleringsskyldighet. Jag tror att den ordning, som för närvarande råder, ganska allmänt inom domarkåren betraktas som icke tillfredsställande. Av intresse vore att få del av hur mina yrkesbröder ställa sig till de synpunkter på lösning av problemet, som här framlagts. Det skulle också vara av värde att erfara, hur man på andra håll —särskilt bland advokater och åklagare — ser på frågan.