SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

ARVS-, GÅVO- OCH KVARLÅTENSKAPSSKATT

 

AV HOVRÄTTSFISKALEN EINAR MOGÅRD

 

 

I denna rättsfallsöversikt, som är den första i SvJT, ha avgörandena grupperats efter paragrafindelningen i arvsskatteförordningen och förordningen om kvarlåtenskapsskatt.¹ Då någon avgränsning bakåt i tiden icke lämpligen kunnat göras, hänför sig en del rättsfall till tidenföre 1941 års arvsskatteförordning. Dessa ha dock även de inordnatsbland de övriga. Översikten sträcker sig till och med 1957 års rättsfall.

 

FÖRORDNINGEN OM ARVSSKATT OCH GÅVOSKATT

3 §. Total skattefrihet åtnjuta vissa juridiska personer, som ansetts fullfölja ändamål av höggradig allmännytta.
    Statliga organ äro befriade från skattskyldighet såsom Allmänna arvsfonden (NJA 1931 s. 164), Nationalmuseum och Riksmuseets etnografiska avdelning (NJA 1931 s. 201).
    Detsamma gäller även stiftelse med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar. Hit ha hänförts Föreningen för Stockholms fasta försvar (NJA 1939 s.220), Föreningen Svenska röda korset (NJA 1946 s. 614) och Svenska blå stjärnan (NJA 1947 s. 293). Efter skatteklass III ha beskattats Stockholms läns skytteförbund (NJA 1939 s. 378) och Riksförbundet för Sveriges försvar (NJA 1948 s. 543). Svenska röda korset, som eljest åtnjuter skattefrihet, har för legat, förknippat med viss ändamålsbestämmelse, också beskattats efter klass III (NJA 1949 s. 815).
    Stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja barns och ungdomsvård och fostran eller utbildning är befriad från skattskyldighet. Det gäller stipendiefonder (NJA 1931 s. 264 och NJA 1943 s. 609), Sigtunastiftelsen (NJA 1936 s. 52), Röda-korshemmet och Sophiahemmet (NJA 1945 s. 599 och NJA 1955 s. 515), Sveriges scoutförbund NJA 1945 s.223), KFUM (NJA 1948 s. 349), fond för beklädnad av behövande konfirmander (NJA 1940 s. 397) och fond, vars avkastning skulle användas som bidrag åt fattiga, med företrädesrätt för änkor med många oförsörjda barn (NJA 1950 s. 143) samt Prästgymnasiet i Göteborg (SvJT 1956 rf s. 58). Skattefrihet har icke åtnjutits för legat till Göteborgsnation i Uppsala (NJA 1945 s. 380), ej heller för fond, vars avkastning skulle utdelas bland annat som understöd för skol- och universitetsstudier eller annan utbildning, med företrädesrätt för vissa av testators släktingar, då omkring etthundra stycken (NJA 1948 s. 78S). I sistan-

 

¹ Förordningen om kvarlåtenskapsskatt skallenligt K.F. d. 29 nov. 1958 upphöra att gälla med utgången av 1958. Samtidigt träda vissa ändringar i arvsskatteförordningeni kraft; se K.F. s. d. samt prop. 145/1958 och B 3/1958 samt bev.utsk. bet. B 10/1958. 

givna rättsfallet har prof. GÖSTA EBERSTEIN i utlåtande berört frågan huruvida föreskriften om företrädesrätt för släktingar utgjorde diskvalificeringsanledning för skattefrihet, vilket icke ansetts vara fallet i avgörandet NJA 1943 s. 609. Testamentsfond, vars huvudsakliga syfte angivits vara att främja deras sociala välfärd vilka arbetade i testatorsbolag, exempelvis genom stipendier åt anställda ungdomar i bolagetför utbildning som skulle vara av värde för deras verksamhet i bolagetstjänst, har också beskattats efter klass III (NJA 1956 s. 727).
    Stiftelse med huvudsakligt syfte att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta åtnjuter skattefrihet. Det finns ett flertal rättsfall med stiftelser till förmån för pauvres honteux, vilka på denna grundbefriats från skattskyldighet (NJA 1924 s. 364, NJA 1944 s. 605, NJA 1945 s. 380 och s. 538, NJA 1946 s. 37 och NJA 1952 s. 360). I rättsfallet NJA 1944 s. 605 har Eberstein i avgivet utlåtande uttalat sig omvad uttrycket »främja vård av» innebär. Rättsfallet NJA 1952 s. 360 har sitt intresse däri, att det var fråga om en fond, av vars avkastning entredjedel skulle tillfalla vissa namngivna släktingar; denna tredjedelbeskattades såsom en särskild lott. Förordnanden till förmån för frisängar på sjukhus äro också befriade från skatt (NJA 1945 s. 432, NJA 1946 s. 316 och NJA 1947 s. 76). I rättsfallet NJA 1946 s. 316 medgavs skattefrihet, oaktat det var fråga om s. k. osjälvständig stiftelse. Fondertill förmån för särskilda yrkesutövare eller liknande grupper åtnjuta skattefrihet, om förutsättningarna i övrigt härför föreligga, såsom Svenska läkaresällskapet för understöd åt behövande änkor efter svenska läkare (NJA 1922 s. 65), hem för ålderstigna och värdiga odd-fellows (NJA 1933 s. 540), fond för understöd åt privatlärarinnor, vilka pågrund av låg pension, sjuklighet, ålderdom eller eljest vore i behovav understöd (NJA 1945 s. 397), fond för understöd åt behövande änkor eller barn efter avlidna underofficerare vid vissa regementen (NJA 1947 s. 417) och Stiftelsen ålderdomshem för sjuksköterskor (NJA 1948s. 788). Till kretsen behövande sjuka har hänförts fond, vars avkastning skulle tillfalla »sjuka och klena» (NJA 1945 s. 58), liksom en fond att brukas till behjärtansvärda församlingsbehov, t. ex. medel till behövande åldringar (NJA 1945 s. 132). Fond, förvaltad av kyrkoråd, med föreskrift att räntan skulle användas till bidrag för diakonverksamheten inom församlingen har också förklarats vara fri från skatt (NJA 1956 s. 323). Barnaföderska har icke ansetts som sjuk (NJA 1945s. 144). Lika så har fond för behövande fattiga i viss församling (NJA 1945 s. 432) och Stockholms församlingshem (NJA 1945 s. 599) ej hänförts till de privilegierade i denna paragraf. Den bohuslänska fiskarefonden, vars ändamål var att avhjälpa och lindra nöden för efterlevande efter bohuslänska fiskare som omkommit genom olyckshändelse under yrkets utövande har beskattats efter klass III (NJA 1945 s.630). Dit har ock hänförts stiftelse, vars avkastning skulle användas som bidrag för självhjälp åt sådana inom visst stift bosatta familjer med minderåriga barn vilka genom sjukdom eller eljest utan eget förvållande kommit på obestånd (NJA 1947 s. 278), Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm (NJA 1947 s. 620), Frälsningsarméns slumverksamhet (NJA 1950 s. 150), vilken dock numera åtnjuter skattefrihet (NJA 1957 s. 696), Föreningen för välgörenhetens ordnande (NJA

1951 s. 592), testamentsfond, vars avkastning skulle utdelas till behövande gamla och sjuka med företrädesrätt för släkting, denna krets då uppgående till omkring etthundra stycken (NJA 1948 s. 788), samt testamentsfond med huvudsakligt angivet ändamål att främja deras sociala välfärd vilka arbetade i testators bolag, exempelvis genom understöd åt behövande sjuka och ålderstigna, även f. d. anställda (NJA 1956s. 727).
    Stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning, är även befriad från skattskyldighet. Dit har hänförts Nordiska museet (NJA 1922 s. 421), Svenska numismatiska föreningen (NJA 1930 s. 473), Västergötlands fornminnesförening (NJA 1934 s. 413), De sju häradernas kulturhistoriska förening (NJA 1941 s. 357), Svenska läkaresällskapet (NJA 1937 s. 543), FöreningenRöhsska konstslöjdsmuseets vänner (SvJT 1956 rf s. 17) samt Magn. Bergvalls stiftelse (NJA 1949 s. 672). Beträffande den sistnämnda stiftelsen gav testamentets avfattning i och för sig icke tillräckligt stödför uppfattningen, att stiftelsens huvudsakliga ändamål vore att främja vetenskaplig forskning, men med hänsyn till vad som upplysts om testators intressen och hans yttranden i samband med tillkomsten av testamentet syntes den tolkningen bäst överensstämma med testators vilja. Då den meddelade undervisningen ej ansetts vara av vetenskaplig karraktär, beviljas icke skattefrihet, vilket bland annat gällde arbetarinstitutsföreningen i Stockholm (NJA 1945 s. 60).

5 §. Statens skatteanspråk preskriberas efter tio år, räknat från tiden för skattskyldighetens inträde (NJA 1934 s. 293 och NJA 1946 s. 115). Beträffande dödförklarad person anses skattskyldigheten icke inträda å den antagna dödsdagen (NJA 1940 s. 553), oaktat till grund för skattens beräknande lagts boets behållning å denna dag och ej å dagen då beslutet om dödförklaring vunnit laga kraft.

6 och 7 §§. Då det, när fråga är om framskjutna förvärv, står klart vemäganderätten tillkommer, skall 6 § tillämpas. Även om avkastningen ej omedelbart skall tillfalla den slutlige mottagaren, men någon annan sådan ej insatts och det icke råder tvivel om vem den slutlige mottagaren är, tillämpas 6 § (NJA 1946 s. 360). Då den slutlige mottagarenär en bestämd, redan existerande juridisk person, och någon annan icke förordnats, torde äganderätten böra tilläggas denne, men är det osäkert om den juridiska personen kommer att bestå då belastningen upphör, betraktas äganderätten som svävande och beroende av framtida händelse (NJA 1931 s. 365 och NJA 1945 s. 223). Beträffandeexisterande juridiska personer beror det på vatk testator avsett för den händelse mottagaren skulle avlida, innan denne erhållit avkastningsrätten (NJA 1950 s. 64 och NJA 1951 s. 152). Om mottagaren kan förfoga över egendomen antingen genom att belåna eller giva bort den eller förfoga över den genom testamente, bör 6 § tillämpas, eljest 7 § (NJA 1928 s. 365).
    När det gäller gåvor till ofödda, ej avlade barn är att märka att dylika gåvor äro civilrättsligt giltiga endast om de lämnats av andra än de blivande föräldrarna (NJA 1945 s. 632). Även i andra fall kan tvekan uppstå, om genom förordnande skapats ett rättssubjekt, som i och för sig skall beskattas. Endast en sådan fond, som har att fullfölja

37—583004. Svensk Juristtidning 1958

ett självständigt ändamål, kommer härvid i betraktande såsom skattesubjekt (NJA 1931 s. 554). Då testator uttalat som önskemål, att medel skulle överlämnas till viss förening, institution eller fond med visst ändamål, men givit testamentstagaren full frihet att handla efter gottfinnande, har legat ej ansetts föreligga (NJA 1947 s. 457).
    Presumtionsregeln i 6 § tredje stycket belyses något av rättsfallen SvJT 1946 rf s. 40 och NJA 1948 s. 712.

8 §. Sådan egendom, som någon förvärvat med fri förfoganderätt, äger vederbörande förbruka men ej förfoga över genom testamente, såvida testations frihet ej tillagts vederbörande (SvJT 1946 rf s. 93). När förfoganderätten till egendomen upphört, inträder skattskyldighet för äganderätten. Det kan dock vara svårt att avgöra med vilken rätt egendom förvärvats (NJA 1933 s. 367), men beskattningsmyndigheterna synas anlägga en för de skattskyldiga välvillig tolkning (NJA 1944 s. 310 och NJA 1945 s. 589). I tidigare rättsfallsöversikter avseende bl. a. successionsrätt har justitierådet BECKMAN ingående redovisat hithörande rättsfall (SvJT 1946 s. 97, SvJT 1951 s. 97 och SvJT 1956 s. 302).Som följer av 30 § arvsskatteförordningen beräknas skatten, då skattskyldighet inträder senare än vid arvlåtarens död, i princip efter den förmånligaste skatteklassen; se dock NJA 1945 s. 642.

9 §. I konsekvens med bestämmelserna i 6—8 §§ regleras i denna paragraf förfarandet då avkastningsrätt tillagts flera efter varandra. Följden kan för makar, vilka givit sina barn egendom under förbehåll om avkastningsrätt, bli den, att vid den först avlidnes död kapitalvärdet av avkastningen upptages som tillgång i boet (NJA 1936 s. 133). I rättsfallet NJA 1949 s. 773 var fråga om ett i testamente bestämt belopp, avsett att utgå till viss person under 30 år, var att anse såsom livräntaenligt denna paragraf.

10 och 11 §§. Förutsättningarna för att ett i behörig ordning upprättat arvskifte skall anses föreligga behandlas under 15 och 16 §§. Här kan emellertid anmärkas, att en mellan dödsbodelägarna träffad överenskommelse för blivande delning ej fick läggas till grund för beräkning av skattepliktig lott (NJA 1947 s. 369). Ej heller har ansetts som arvskifte i detta stadgandes mening skriftlig överenskommelse mellan legatarierna, å ena, och universella testamentstagare, å den andra sidan (NJA 1939 s. 275).
    Beträffande dödförklarad person har behållningen å den antagna dödsdagen ansetts avgörande (NJA 1940 s. 553).
    Frågan huru handling skall vara beskaffad för att kunna godtagas som testamente vid skatteläggningen har varit föremål för prövning ett flertal gånger. En icke underskriven handling, innefattande önskan om disposition av kvarlåtenskapen, vilken handling godkänts av arvingarna, har i civilprocess tillerkänts verkan av testamente (NJA 1933 s. 237). Att av dödsboets medel utbetalats vissa penningbelopp i enlighet med den avlidnes i livstiden muntligen uttalade önskan har ej ansetts ha skett på grund av testamentariskt förordnande (NJA 1939 s. 669, se dock NJA 1944 s. 10). Då testator i testamente uttalat såsom önskemål, att medel skulle överlämnas till förening med visst ändamål, men givit testamentstagaren full frihet att handla efter gottfinnande, har legat ej

ansetts föreligga (NJA 1947 s. 457). En vid bouppteckning efter avliden person fogad, av den avlidne underskriven testamentshandling har, oaktat den icke varit vederbörligen bevittnad, godtagits (NJA 1947 s. 425). Benefika skuldebrev, vilka förfallit till betalning först vid utfärdarens död och dessförinnan löpande utan ränta, ha i arvsskattehänseende ansetts likställda med testamentariska förordnanden (NJA 1937 s.103 och s. 594). När i testamente givits förordnande om vissa legat, varefter i senare testamente förordnats om nedsättning av legatsummorna, har vid skatteläggningen beaktats träffad överenskommelse att legaten skulle utgå med de ursprungligen bestämda beloppen (NJA 1936s. 617).
    Då universell testamentstagare är befriad från arvsskatt, skall sådan skatt ej heller utgå för legataries skattelott (NJA 1944 s. 605). Å skattelott belöpande arvsskatt får ej avdragas från behållningen i boet utan skall inräknas i universalsuccessorernas lotter (NJA 1944 s. 663). Belopp, som utgår som arvsskatt för skattelott, skall ej i sin tur anses som skattelott (NJA 1945 s. 380). De förekommande skattelotterna skola beskattas var för sig (NJA 1948 s. 788). När legat icke kunnat utgå tillfullo, ha från behållningen avräknats såväl skattelotterna som å skattelott belöpande arvsskatt, innan nyss avsedda legat utgått (SvJT 1947 rfs. 40). Då i testamente förordnats att, sedan legat utgått, vissa personer skulle erhålla återstående kvarlåtenskap, varav avkastningen skulle tillkomma annan person A under dennes livstid, vilken jämväl skulle få arvsskatten erlagd av dödsboet för detta legat, har vid beräknande av avkomsträttens värde hänsyn icke tagits till skattelotten. I samband därmed var också fråga om sättet för beräknande av skattelottens belopp, då A, förutom nämnda avkomsträtt, enligt testamentet även erhållit viss annan egendom, för vilken arvsskatt icke skulle gäldas av dödsboet (NJA 1947 s. 661).
    Då makar genom inbördes testamente förordnat, att efter bådas död vissa legat skulle utgå, har vid beräkning av skatten å legaten ansetts,att dessa utginge till hälften ur vardera makens lott i det gemensammaboet (NJA 1940 s. 495).
    I vad mån beskattningsmyndigheten skall beakta laglottskränkningar och därmed sammanhängande frågor har prövats vid olika tillfällen. Gentemot förmånstagare har ej ansetts av stadgandet i 104 § försäkringsavtalslagen följa rätt till laglott i det fall att försäkringsbeloppet, om förmånstagare ej varit insatt, jämlikt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken skulle ha tillfallit efterlevande make (SvJT 1942 rf s. 56). Om jämkning i testamente för utfående av laglott påkallats först efter inregistrering av bouppteckningen efter testator, har icke bifallits i högre rätt framställt yrkande om återfående av arvsskatt, oansett att testamentstagaren då mera förklarat sig avstå från att göra testamentet gällande i vad det kränkte laglotten (NJA 1945 s. 134). Men då jämkning var påkallad redan vid tiden för bouppteckningens inregistrering, beaktades laglottsrätten (sistnämnda rättsfall). Frågan om laglottsrätten skall beaktas, då anspråk på jämkning framställts före inregistreringen men ej anmälts för beskattningsmyndigheten utan först i överrätt har prövats (NJA 1957 s. 298, SvJT 1947 rf s. 26, jfr SvJT 1956 rf s. 12). Om i testamente förordnats, att bröstarvingar skulle erhålla endast sina

laglotter, har vid tillämpning av 104 § försäkringsavtalslagen försäkringarna föranlett laglottsökning (NJA 1955 s. 257). Om barn låtit denefterlevande av föräldrar förfoga över laglotten har vid arvsbeskattningen efter den senare avlidne av föräldrarna, denna lott ansetts böra beräknas efter boets då betydligt minskade behållning (SvJT 1945 rfs. 36).

12 § När försäkringstagare, som tagit försäkring å sons liv och insat tmaka och barn såsom förmånstagare, vid förordnandet av förmånstagare föreskrivit, att försäkringen efter försäkringstagarens död skulle förvaltas av förmånstagarna men att dessa ej ägde överlåta eller pantförskriva försäkringen, vilken därför ej heller kunde tagas i mät, ansågs icke förmånstagarna ha erhållit förfoganderätten över försäkringenvid försäkringstagarens död. Däremot bliva reglerna om uppskjutenbeskattning tillämpliga (NJA 1943 s. 95). S. k. ledareförsäkring blev föremål för beskattning i rättsfallet NJA 1942 s. 61 men ej i rättsfallet NJA 1948 s. 735. I enmansbolag togs på ägarens liv försäkring och insattes såsom förmånstagare ägarens hustru. Sedan ägaren avlidit och försäkringsbeloppet utfallit, beskattades beloppet såsom en av bolaget till förmånstagaren lämnad gåva (NJA 1939 s. 78). Engångsbetald livränteförsäkring med tioårig garantitid och med förmånstagare insatt, beskattades vid försäkringstagarens död ej såsom livränteförsäkring (NJA 1945 s. 601). Kapitalförsäkring med försäkringsbeloppet utgående i ett flertal terminer har icke kunnat beskattas vid försäkringstagarens död, då alternativa förmånstagare insatts. När hustru insatts såsom förmånstagare genom återkalleligt förordnande till försäkring men makarna vid mannens död varit hemskilda, har den omständigheten i och för sig icke föranlett att förmånstagarförordnandet ansetts vara utanverkan (SvJT 1946 rf s. 4). I ett flertal avgöranden ha bestämmelserna i 104 § försäkringsavtalslagen kommit i tillämpning (NJA 1939 s. 532, NJA 1952 s. 72, NJA 1955 s. 257, NJA 1956 s. 422, SvJT 1939 rf s. 81 och SvJT 1942 rf s. 56). Pensionsförsäkring med garanti, vars utfallande pensionsbelopp skulle tillkomma hustru från viss framtida tidpunkt, har vid mannens död ansetts ingå i hustruns giftorättsgods, varför mannens lott i boet följaktligen skulle beräknas med hänsyn tagen jämväl till värdet av försäkringen (NJA 1952 s. 305). Förfoganderätten till försäkring, tagen av mannen å hustruns liv, vilken försäkring skulle utfalla 1983 eller vid den försäkrades tidigare död och till vilken försäkring försäkringstagarens arvingar insatts såsom förmånstagare, har vid mannens död ansetts tillkomma barnen, i följd varav skattskyldighet för dem jämväl inträtt vid dödsfallet (NJA 1957 s. 36). När förmånstagare — efterlevande maka — avstått från hälften av henne tillkommande rätt såsom förmånstagare, vilken hälft därigenom tillfalliten son, har vid beräkning av arvsskatt denna hälft ej ansetts ha tillfallit sonen i egenskap av förmånstagare (NJA 1956 s. 648). Vid beräkning av värdet av en i rater utfallande försäkring har icke använts återköpsvärdet, utan värdet har bestämts till rättighetens kapitalvärdeenligt bestämmelserna i 23 § D andra stycket arvsskatteförordningen (NJA 1957 s. 312). Detsamma gäller också pensionsförsäkringar (NJA 1956 s. 422). Enligt SvJT 1935 rf s. 40 har hovrätt prövat frågan om, vid beräkning av skatt för vad som på grund av en icke utmätningsfri

försäkring tillfaller förmånstagare, brist i försäkringstagarens dödsbo må avräknas från försäkringsbeloppet.

13 §. Beräknande av behållning i dödsbo. I några rättsfall har prövats frågan huruvida viss egendom kunnat betraktas som tillgång i avlidens bo. S. k. krigsriskersättning har ej ansetts hänförlig till kvarlåtenskap (SvJT 1942 rf s. 78), liksom ej heller förmån av fardag, som dödsbodelägare efter avliden fideikommissarie njutit i dödsbo (NJA 1952 s. 136). I efterskott utgående arrendeavgifter, som belöpt å tidföre dödsfallet men förfallit till betalning först därefter, har likaledes ej ansetts utgöra tillgång i dödsbo (NJA 1955 s. 368, jfr NJA 1936 s. 248).
    Tveksamhet kan råda med vilken rätt egendom innehas och då också ge upphov till frågan huruvida egendomen skall inräknas i kvarlåtenskapen eller ej. Det kan framför allt bli fallet, då innebörden i testamentsbestämmelse ej är klar (NJA 1951 s. 452).
    Ett särskilt kapitel i detta sammanhang utgör de gåvor, som arvlåtaren före sin död förklarat sig bortgiva men där villkoren vid gåvorna inneburit, att utfästelserna icke skulle få göras gällande under arvlåtarens livstid (NJA 1935 s. 371, NJA 1938 s. 26 och NJA 1939 s. 336, avseende aktier, samt NJA 1938 s. 190, avseende lös egendom). Penningbelopp, som arvlåtaren under en lång följd av år överlämnat till barn och barnbarn mot förbindelser med utfäst ränta ha i de fall arvsförskotten ansetts förenade med återbäringsskyldighet till viss del inräknats bland tillgångarna i boet (NJA 1941 s. 62). Då makar givit sina barn gåvor med villkor att avkastningen skulle tillfalla givarna ellerden av dem som överlevde den andre, har vid den först avlidnes dödkapitalvärdet av gåvornas avkastning upptagits såsom tillgång i det gemensamma boet (NJA 1936 s. 133 och NJA 1942 s. 432).
    Skuldposterna i en bouppteckning äro ur skattesynpunkt ofta av större intresse än tillgångsposterna.
    Av den avlidne utfärdade benefika skuldebrev, vilka upptagits bland skuldposterna, ha ej alltid godkänts såsom den avlidnes gäld. Det har varit fallet, då skuldsumman icke varit förfallen till betalning förrän vid givarens död och givaren under sin livstid icke varit betungad med någon räntebetalning eller dylikt (NJA 1937 s. 103 och s. 594, jfr NJA 1942 s. 28 och NJA 1950 s. 70 samt SvJT 1957 rf s. 71). Redan en ränta å en procent har emellertid betraktats som tillfyllest för att givaren skulle anses ha iklätt sig en beaktansvärd belastning (SvJT 1950 s. 266).
    Beräknad men vid dödsfallet ännu ej inträdd förlust på grund av ansvarsförbindelse utav den avlidne har kunnat upptagas såsom den avlidnes skuld i de fall då vid tiden för dödsfallet skäligen kunnat antagas, att dödsboet skulle nödgas att infria borgensförbindelserna (NJA 1938 s. 649).
    När försäkringsbrev vid försäkringstagarens död varit belånade har i vissa fall, då förmånstagare varit insatt, skulden fått avräknas vid bestämmandet av behållningen i boet. I NJA 1939 s. 605 förutsattes härför, att vid pantsättningen av livförsäkringsbreven försäkringstagarenavsett att skulden i händelse av hans frånfälle skulle gäldas av dödsboets medel. Däremot godkändes icke dylik skuldpost enligt rättsfallen NJA 1943 s. 95 och NJA 1952 s. 72. Då försäkringstagaren/låntagaren

avgivit skriftlig förklaring av innehåll, att lånet skulle gäldas av dödsboets medel, ansågs skuldposten kunna upptagas såsom en dödsboetsskuld (NJA 1956 s. 318).
    Den del av i förskott erlagda hyror, som belöpte å tiden efter dödsfallet, fick ej upptagas såsom skuld (NJA 1936 s. 248).
    Kapitalvärdet av pension eller livränta, som den avlidne enligt uppgift utfäst, har enligt ett par avgöranden godtagits som skuld (NJA 1938 s. 649 och NJA 1943 s. 132). Avdrag för ett såsom livränteskuld betecknat belopp, vilken skuld angavs hava uppkommit sålunda, att den avlidne omedelbart före sin död tecknat livränteförsäkring, har icke medgivits (NJA 1945 s. 595).
    Belopp, som avsåge hustruns vid äktenskapets ingående fordran hos mannen och som enligt äktenskapsförord vore hennes enskilda egendom, fick avdragas från behållningen i boet efter mannen, däremot ej belopp, som motsvarade hustruns vid giftermålet i bank innestående medel, vilka jämväl skulle vara hennes enskilda egendom men under äktenskapet tagits i anspråk för mannens rörelse (NJA 1946 s. 289).
    Frågan huru skatteskulder skola beräknas, har prövats i hovrätt (SvJT 1956 rf s. 29). Framtida inkomstskatter ha icke ansetts kunna påverka värdet av viss egendom (NJA 1954 s. 353).

15 §. Jämlikt 1 § 2. lagen d. 1 juli 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall, sedan gift man, som vid äktenskapets ingående var tysk medborgare men sedermera vunnit svenskt medborgarskap, avlidit, all egendom i boet med tilllämpning av tysk rätt behandlas såsom sådan egendom, vari giftorätt ej äger rum (NJA 1937 s. 438).
    Till vederlagsfordran, som förlorat egenskapen av enskild egendom, skall jämlikt grunderna för 15 § 1 mom. andra stycket arvsskatteförordningen hänsyn icke tagas (NJA 1946 s. 289).
    Frågan huruvida åberopad bodelningshandling kunde godtagas har prövats i några rättsfall (NJA 1939 s. 532 och NJA 1953 s. 273, märk justitierådet WALINS utförliga anförande). Vid beräkning av behållning i dödsbo enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen skall 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen tillämpas (NJA 1956 s. 422).

16 §. Det ligger i de skattskyldigas fria skön att avgöra om de önska åberopa arvskifteshandling vid beskattningen (NJA 1943 s. 305).
    Liksom beträffande åberopad bodelningshandling har vid ett flertal tillfällen prövats frågan om åberopad arvskifteshandling varit så upprättad, att den uppfyllt förutsättningarna för att kunna godtagas vid skatteläggningen (NJA 1939 s. 275 och s. 532, NJA 1941 s. 568, NJA1947 s. 369, NJA 1951 s. 158 och NJA 1955 s. 257).
    Huruvida och i vilken utsträckning vid skattens bestämmande hänsyn skall tagas till arvsförskott har ävenledes prövats i några fall (NJA 1939 s. 532, SvJT 1947 rf s. 25, NJA 1947 s. 369, NJA 1951 s. 158, NJA 1953 s. 233 och s. 273 samt NJA 1955 s. 257).

19 §. Kumulation. Gåva av samfälld egendom från makar i äldre äktenskap till barn har i beskattningshänseende betraktats som en gåva (NJA 1953 s. 746) , detta även om föräldrarna utfärdat var sitt gåvobrevå hälften av en av dem gemensamt tillhörig fordran (NJA 1934 s. 559,

 

jfr de belysande avgörandena i NJA 1947 s. 259). Vid sammanläggning vid arvsskatts beräknande med värdet av barns arvslott har dock allenast halva värdet av dylik gåva kumulerats (NJA 1931 s. 388). Gåvor, som arvingar erhållit av arvlåtaren före dennes död, skall vid sammanläggning upptagas till de belopp, vartill de värderats i ärenden angående fastställande av gåvoskatten (NJA 1953 s. 51).
    Om sättet för beräknande av avdrag för vad av tidigare erlagd skatt för flera gåvor belöper å sådan gåva, som skall sammanläggas med arvslott, ges viss vägledning i rättsfallen NJA 1937 s. 99 och NJA 1947 s. 425.

20—23 §§. Värdering av egendom. Fast egendom. Även om i bouppteckning fastighet upptagits till högre värde än nästföregående årstaxeringsvärde, skall fastighetens värde vid skattens bestämmande beräknas till sist angivna värde (NJA 1930 s. 421). Då vid tiden för gåva av fast egendom för denna saknats särskilt taxeringsvärde från nästföregående år, har värdet av gåvan uppskattats till det då gällande särskilda taxeringsvärdet (NJA 1947 s. 160). Värdet av andelar i bostadsförening — utan andra tillgångar än en fastighet — har beräknats med ledning av fastighetens taxeringsvärde (NJA 1937 s. 199). Fordran hosen s. k. fastighetsförening, vari samtliga andelar tillhört den avlidne, skulle i boet upptagas till det värde, som föranleddes av fastighetenstaxeringsvärde (NJA 1942 s. 471). Andelarna i fastighetsförening, vilka samtliga ägts av den avlidne, har beräknats med ledning av fastighetenstaxeringsvärde, oaktat fastigheten bokförts till högre värde (NJA 1943s. 42, jfr SvJT 1947 rf s. 40, i vilket rättsfall prövats frågan om värdet av dylika andelar, av vilka dödsboet ägde 13 av 31).
    Tomträtt. Värdering av tomträtt har varit föremål för HD:s prövning i rättsfallen NJA 1955 s. 87 och NJA 1957 s. 268. (Betr. värdering avtomträtt efter d. 1 jan. 1959 jfr not 1.)
    Börsnoterade aktier. Om notering förekommit å dödsdagen, upptages aktie efter lägsta betalningskursen (NJA 1939 s. 532). När dödsfallet inträffat å dag, då notering icke förekommit, har aktierna upptagits till det värde, vartill de noterats å den närmast efter dödsfallet infallande helgfria dagen (NJA 1946 s. 289 och NJA 1943 s. 95).
    Icke börsnoterade aktier. Värdering av dylika aktier har vid ett flertal tillfällen varit föremål för HD:s prövning (NJA 1935 s. 305, NJA 1939 s. 275, NJA 1940 s. 661, NJA 1947 s. 454, NJA 1949 s. 391, NJA 1951 s. 230 och s. 812, NJA 1950 s. 346 och s. 460). Vid det sistnämnda avgörandet har vid beräkning av värdet på grundval av bolagets balansräkning det s. k. matematiska värdet reducerats med hänsyn till bland annat beräknad utskiftningsskatt. I avgörandet, refererat i NJA 1952 s. 614, har vid beräkning av värdet reducering skett med hänsyn till såväl utskiftningsskatt som beräknad kostnad för beredande av pension åt bolagets anställda, ehuru rättsligt bindande pensionsutfästelser icke förelegat. I princip skall vid värderingen vara vägledande det bokslut, som i förhållande till tidpunkten för skattskyldighetens inträde ligger närmast.
    Utländska värdehandlingar och i utlandet befintlig egendom. Vid värdering av i Tyskland nedlagd egendom — andel i handelsbolag, fast egendom och banktillgodohavande — har riksmarken icke upptagits efter högre kurs än den för s. k. Kreditsperrmark gällande, dvs unge-

fär 1/3 av markens nominella värde med hänsyn till vid tillfället i Tyskland rådande valutarestriktioner (NJA 1938 s. 184). I Danmark förvarad och spärrad egendom såsom danska aktier, obligationer och banktillgodohavanden upptogos till reducerade värden, mellan 25 % och 40 %, enligt av riksbanken upprättad värderingslista (NJA 1945 s.218).
    Fordringar. Värdet av fastighetsinteckningar beräknades till lägre värde än deras nominella belopp med hänsyn till vissa av dessa inteckningars läge i förhållande till andra i fastigheten gällande inteckningar samt till den förebragta utredningen angående bl. a. fastighetensvärde (NJA 1931 s. 585). Fordran å viss person upptogs såsom osäker (NJA 1933 s. 434). Vid beräknande av värdet å rätt till royalty, sombolag med vid värderingstillfället svag ställning utfäst till uppfinnare, har betydelse tillagts det förhållandet, att royaltyn hänförde sig till hos bolaget beställda men ej likviderade anläggningar (NJA 1935 s. 531). Värdet å fordran å s. k. fastighetsförening, vari samtliga andelar tillhör dödsboet, har beräknats med ledning av fastighetens taxeringsvärde och ej dess högre bokförda värde (NJA 1942 s. 471 och NJA 1943 s. 42).
    Rättigheters kapitalvärde. Kapitaliseringstabellerna skola tillämpas trots förändring i ränteläge och medellivslängd (NJA 1934 s. 568 och NJA 1940 s. 745). I vissa fall skola tabellernas värden höjas, t. ex. om ränta å obligationer utfaller halvårsvis (NJA 1927 s. 459, NJA 1945 s. 589 och NJA 1946 s. 194), liksom då utdelning å aktier varit tilllgänglig till lyftning kort tid efter gåvans fullbordande (SvJT 1943 rf s. 79). Rättighetens värde uppskattas med utgångspunkt från kapitalet och ej från den årliga räntan (NJA 1937 s. 216). Även å lösöre kan avkastningberäknas (NJA 1931 s. 201). Då förutsättning i övrigt finnes, torde i valet mellan tillämpliga tabeller den för den skattskyldige förmånligaste böra tillämpas (NJA 1949 s. 773). Vid beräkning av s. k. malmören skedde värderingen med ledning av bestämmelserna i 23 § D andra stycket arvsskatteförordningen (NJA 1954 s. 353). Sistnämnda stadgande. har ansetts tillämpligt jämväl vid värdering av pensionsförsäkingar (NJA 1956 s. 422), liksom vid värdering av kapitalförsäkring, utfallande månadsvis under en följd av år (NJA 1957 s. 312).
    Lösören. Lösören, vilka försålts före bouppteckningens upprättande, ha ansetts böra upptagas till försäljningspriset (NJA 1939 s. 220). Värdering av goodwill kan bereda svårigheter. I princip skall den uppskattas till visst värde (NJA 1948 s. 785). Royalty har varit föremål förvärdering i rättsfallet NJA 1935 s. 531.

28 §. Skatteklass. Frågan huruvida vederbörande har varit att betrakta såsom husfolk har prövats i rättsfallen NJA 1947 s. 40 och NJA 1952 s. 254. Egenskapen av fosterson utgör icke hinder för att hänföra testamentstagare till denna kategori (NJA 1946 s. 358 och NJA 1956 s. 502). Kvalifikationstiden är satt till tio år och räknas från första anställningen (SvJT 1946 rf s. 7). Då dödsbo enligt den avlidnes i livstiden uttryckta önskan lämnat belopp till trotjänare, har beskattning kunnat ske enligt denna skatteklass (NJA 1944 s. 212 och NJA 1948 s. 300).
    Klass III. Ehuru statskyrkan torde åtnjuta skattefrihet enligt 3 §, beskattas övriga kyrkor enligt denna skatteklass. Exempel på att kom-

mun beskattas efter klass III utgör rättsfallet NJA 1936 s. 30, enligt vilket fond, som tillfallit Hälsingborgs stad för att av staden brukas fördess förskönande, beskattades efter denna skatteklass. Stiftelse med religiöst ändamål är även hänförlig hit, såsom Filadelfiaförsamlingen (NJA 1930 s. 673). Svenska missionsförbundet (NJA 1914 s. 379), Evangeliska fosterlandsstiftelsen (NJA 1915 s. 454), Svenska kyrkans missionsstyrelse (NJA 1917 s. 35), Sjömansmissionen (NJA 1918 s. 558), Sällskapet för främjande av kyrklig själavård (NJA 1915 s. 456) och kyrklig ungdomsförening (NJA 1940 s. 397) utgöra exempel härpå. Tillstiftelser, vilka idka välgörenhet, hänföras Stockholms stadsmission (NJA 1939 s. 220 och NJA 1945 s. 599), liksom ett flertal stiftelser, vilka icke kommit i åtnjutande av skattefrihet enligt 3 §, exempelvis Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm (NJA 1951 s.592), Warburgska fonden (NJA 1942 s. 421), vilo- och rekreationshem för äldre damer av medelklassen (NJA 1945 s. 137), donation för understöd åt mindre bemedlade barnaföderskor (NJA 1945 s. 144), donation till Föreningen Konung Gustav V:s och Drottning Victorias stiftelse med ändamål att bereda understöd åt behövande (NJA 1945 s.373), fond att förvaltas av församling i Malmö till förmån för behövande fattiga (NJA 1945 s. 432), Engelbrekts församlingshjälp (NJA 1945 s. 599), Sveriges kontoristförenings understödsfond (NJA 1946 s. 436), Stockholms blindförening (NJA 1947 s. 620). Av social karaktär kunna följande stiftelser anses vara: Föreningen för välgörenhetensordnande i Hälsingborg (NJA 1938 s. 534), Allmänna hjälpföreningenför ordnad hjälpverksamhet och motarbetande av yrkestiggeri (NJA 1945 s. 380), Bångska stiftelsen (NJA 1929 s. 509), Föreningen Skyddsvärnet (NJA 1939 s. 220). Bland stiftelser, vilka främja konstnärliga ändamål kunna nämnas Brucefonderna (NJA 1936 s. 643) och Föreningen Svenska tonsättare (NJA 1941 s. 346). Kulturella ändamål fullfölja stiftelser som Svenska allmänna djurskyddsföreningen (NJA 1926 s. 452), Gunnar Hasselblads minnesfond, vilken tillfallit Göteborgs nation i Uppsala (NJA 1945 s. 380) och Arbetarinstitutsföreningen i Stockholm (NJA 1945 s. 60). Till juridiska personer, vilka anses främja allmännyttiga ändamål, kunna hänföras ett flertal stiftelser av skiftandeslag, såsom Stockholms läns skytteförbund (NJA 1939 s. 378), Riksförbundet för Sveriges försvar (NJA 1948 s. 543) och testamentsfond »tillbehövande gamla och sjuka samt såsom understöd för skol- och universitetsstudier eller annan utbildning» med företrädesrätt för dem, som härstammade från testators farfar eller morfar, vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde utgörande cirka 100 avkomlingar (NJA 1948 s. 788). Exempel på stiftelser, vilka främja landets näringsliv, utgöra fond med ändamål att främja skogskultur (NJA 1926 s. 475) och fond för främjande av trädgårdsodling och stående under hushållningssällskaps tillsyn (NJA 1925 s. 273).

29 §. Avdrag från arvsskatt av lösen skall beräknas efter det högre värde, vartill behållningen i boet enligt överrätts prövning rätteligen bort upptagas (NJA 1957 s. 271).

35 §. Om gåva omfattar såväl exempelvis ett skuldebrev och ett mindre kontantbelopp som bidrag till gåvoskatt för gåvan av skuldebrevet, beräknas ej gåvoskatt för kontantbeloppet (NJA 1949 s. 809).

36 §. Gåva i motsats till testamentariskt förordnande torde i princip föreligga, då givaren genom gåvan åtagit sig förpliktelse under sin livstid (NJA 1939 s. 336 och NJA 1935 s. 371). Gränsdragningen blir ofta aktuell vid gåva av revers, löpande med eller utan ränta, uppsägbar före eller först efter givarens död (NJA 1937 s. 103 och s. 594, NJA 1942 s. 28, NJA 1950 s. 260 samt SvJT 1957 rf s. 71). Den utfästa räntanbör ligga mellan två och sex procent men lägre ränteutfästelse har godtagits (SvJT 1950 s. 266). Gåva av räntelös och ouppsägbar revers har beskattats, då givaren överlämnat av tredje man utfärdad revers (NJA 1939 s. 342). Utfästelse om gåva av lös egendom blir fullbordad, då det utfästa traderats. Dylik gåva har dock ansetts fullbordad, när handlingen överlämnats till banks notariatavdelning för gåvotagarens räkning, även om givaren behållit depositionsbeviset (NJA 1930 s. 555). Samma gäller vid överförande av medel innestående i bank (NJA 1939 s. 655), under förutsättning att givaren icke kan disponera över gåvan (NJA 1939 s. 336). Beträffande gåva till omyndig gälla särskilda regler. Hänsyn skall tagas till gåvans storlek och till den omyndiges ålder (NJA 1935 s. 563 och NJA 1945 s. 605). Då givaren tillika är förmyndare, fordras antingen god man som mottagare (NJA 1946 s. 410) eller banks notariatavdelning. Fråga om verkan av att i gåvobrev stipulerats, att förvaltningen av det bortgivna skall vara undandragen överförmyndarens tillsyn har prövats i rättsfallen NJA 1946 s. 410 och NJA 1947s. 461.

37 §. Såsom framgår av paragrafen skall gåva anses föreligga om vid köp av missförhållandena mellan de å ömse sidor utfästa villkoren är uppenbart att avtalet delvis har karaktären av gåva. Ej vilka differenser som helst medför dock skattskyldighet (NJA 1930 s. 642). Att en transaktion till det yttre har formen av gåva innebär icke alltid att den har benefika egenskaper (NJA 1918 s. 320). När ägaren till samtliga andelar i en fastighetsförening låtit denna skänka honom den av föreningen ägda fastigheten, vilken varit intecknad till ett belopp, motsvarande taxeringsvärdet, har köp ansetts föreligga (NJA 1948 s. 783). Då fastighet på nästan samma villkor förvärvats av anhörig, har transaktionen betraktats som benefik (NJA 1948 s. 81). Beträffande karaktären hos fång av fast egendom finnes ett flertal avgöranden (NJA 1939 s. 60 och s. 294, NJA 1942 s. 173 och NJA 1952 s. 344). Då fråga varit om försäljning av aktier i icke börsnoterade aktiebolag har problemet även ofta prövats (NJA 1940 s. 661, NJA 1945 s. 236, NJA 1946 s. 419 och SvJT 1942 rf s. 103). Skattepliktig gåva har ansetts föreligga, då i anledning av fond- eller nyemission en förskjutning ägt rum mellan närståendes totala andelar i bolaget (NJA 1945 s. 236 och NJA 1948 s. 313). Om gåvoskatt icke ansetts böra uttagas, kan det i stället bli fråga om inkomstbeskattning (NJA 1942 s. 61 och NJA 1948 s. 735). Det är ett vanligt problem vid gåva från arbetsgivare till anställd. Avtal enligt vilket kommun utan vederlag överlåtit tomtmark till bolag, har icke betraktats som skattepliktig gåva (NJA 1941 s. 124 och NJA 1945 s. 43). Ej heller har allmänna arvsfondens avstående från arvansetts innebära skattepliktig gåva (NJA 1938 s. 520). Gåva har ickeansetts vara för handen, då någon villkorslöst avstått från arvs- eller testamentslott. Därmed har också jämställts det fall, att förbehåll gjorts

men detta icke innehåller annat än avsägelse till förmån för de i alla händelser till arvet närmast berättigade (NJA 1931 s. 130 och SvJT 1936 rf s. 61). Däremot föreligger gåva, då avståendet sker till förmån för annan än arvinge eller med villkor, som ändrar den legala arvsordningen, i vilket fall såväl arvsskatt som gåvoskatt kan komma att utgå (NJA 1936 s. 532). Gåva och ej arv har ansetts föreligga, då dödsbodelägare utbetalat medel för att uppfylla den avlidnes i livstiden uttalade vilja, ehuru det ej skett genom testamente och dödsboet har då betraktats som givare (NJA 1948 s. 300). Efterskänkande av fordran medför i princip skattepliktig gåva (NJA 1946 s. 419). Fråga om antalet gåvor har även prövats, då makar å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig, till barn bortgivit samfälld egendom. I beskattningshänseende har en gåva ansetts föreligga (NJA 1953 s. 746).  

39 § b. Undervisnings- och uppfostringsgåvors skattefrihet har prövats ett flertal gånger och mycket har även skrivits härom. Något godtagande av schematiska belopp med hänsyn till gåvotagarens ålder förekommer ej. I stället torde det föreligga en realprövning i varje enskilt fall (NJA 1949 s. 800). Gåvans beskaffenhet kan spela viss roll som indicium på syftemålet med gåvan (NJA 1951 s. 241), liksom de villkor som förknippats med gåvan, exempelvis att kapitalet icke får röras före givarens död (NJA 1948 s. 198 och s. 602 samt NJA 1951 s. 680). Gåvobeloppet får icke vara hur stort som helst för att gåvan skall kunna godtagas som undervisningsgåva. I vissa fall har ett skäligt belopp av gåvobeloppet lämnats obeskattat såsom uppfostrings- och undervisningsdel (NJA 1948 s. 605). I andra fall har hela gåvan beskattats, nämligen då gåvobeloppet varit så stort, att avkastningen från kapitalet har beräknats räcka att bestrida kostnaderna för uppfostran och undervisning (NJA 1947 s. 388 och NJA 1950 s. 40).

39 § c. Gåva mellan makar måste i regel ske i form av äktenskapsförord (NJA 1940 s. 637). Överlåtande av besparingar enligt 8 kap. 3 § giftermålsbalken från ena maken till den andra, varvid äktenskapsförord ej erfordras, föranleder icke skattskyldighet (NJA 1935 s. 481). Iden mån gåvobeloppet överstiger det i sistnämnda stadgandet angivna maximibeloppet inträder dock skattskyldighet. Den omständigheten att gåva, som ena maken erhållit av den andra, utgått ur dennes giftorättsgods medför icke, att mottagaren ej är skattskyldig för gåvans hela belopp (NJA 1941 s. 658).

55 §. Av dödsbo, som i hovrätt förpliktats utgiva ytterligare skatt, i HD gjord hemställan om anstånd med skattens gäldande har lämnats utanbifall (NJA 1956 s. 388). I samband med talan mot beskattningsmyndighets beslut i vad avsåge skattskyldighetens omfattning, har dödsbo begärt att av beskattningsmyndigheten meddelat anståndsbeslut skall av överrätten utsträckas till att gälla från dagen för överrättens beslut i skattefrågan, vilken hemställan lämnats utan bifall (NJA 1956 s. 727). Då i hovrätt, där advokatfiskal för talan om uttagande av ytterligare skatt, dödsbo anhåller om anstånd med skattens erläggande, äger hovrätten pröva denna fråga (NJA 1957 s. 177).
    Den i 55 § 2 mom. omförmälda räntan torde böra beräknas från sexveckorsfristens utgång (SvJT 1957 rf s. 74).

59 §. Återvinningsvägen torde ej stå till buds, då gåva gått åter efter beskattningsmyndighetens beslut (NJA 1944 s. 10). Ej heller kan ändring av gåvovillkoren äga rum, sedan länsstyrelsen beslutat i ärendet (NJA 1948 s. 198 och s. 365). Då överenskommelse i visst fall träffat som återgång av boskifte, tilläts återvinning (NJA 1955 s. 333). Överhuvud kan sägas att gränsen mellan återvinning och besvär i vissa fall är flytande men att återvinningsvägen torde stå öppen, då det funnits anledning upprätta tilläggsbouppteckning.

60 §. Även på grund, som icke åberopats i skattemålet, har restitution av skatt kunnat ske (NJA 1952 s. 72). Då dödsbo redan förut anfört besvär mot underrätts beskattningsbeslut, kan dödsbo ej därefter ånyo draga beskattningsfrågan under hovrätts prövning (NJA 1954 s. 86). Har genom advokatfiskals åtgärd ytterligare skatt erlagts, äger den skattskyldige anföra besvär mot advokatfiskalens stämpelbeläggning och räkna besvärstiden från dagen för denna (NJA 1954 s. 347).

61 §. Gåva bestående av skuldebrev, löpande utan ränta och ouppsägbart under givarens livstid har skattelagts. Senare har överlämnats ytterligare skuldebrev å visst kapitalbelopp jämte ränta, vilket skuldebrevenligt uppgift skulle utgöra likvid för tidigare skuldebrev. Vid erläggande av skatt för senare skuldebrevet har avräkning ej medgivits för ränta å det belopp, som erlagts i skatt för den tidigare gåvan (NJA 1950 s. 70). Då anstånd lämnats och ränta å överlämnade reverser guldits, torde vid ändring av skattebeslutet, innebärande rätt att återfå för mycket erlagd skatt, vederbörande äga rätt återfå jämväl därå gulden ränta (NJA 1957 s. 696).

 

FÖRORDNINGEN OM KVARLÅTENSKAPSSKATT

5 §. Sedan makar med upphävande av äktenskapsförord i nytt förordbestämt, att envar av dem tillhörig enskild egendom skulle utgöra giftorättsgods, har hustrun inom fem år därefter avlidit. Avdrag enligt denna paragraf har icke medgivits för egendom, vari hon genom äktenskapsförordet erhållit giftorätt (NJA 1951 s. 291). Det måste vara den avlidne, som skall ha erhållit egendom, för att avdrag skall kunna erhållas (NJA 1951 s. 328). Paragrafen äger ej heller tillämpning beträffande nyttjanderätt eller avkomsträtt, som den avlidne tillgodonjutit på grund av inbördes testamente (NJA 1953 s. 8). Enligt testamente skulle efterlevande make erhålla avkomsträtt till den avlidnes egendom. Vid arvskiftet har denna rätt utbytts mot ett kapitalbelopp, för vilket belopp vid den efterlevandes död avdrag medgivits (NJA 1955 s.503). För belopp, som tillfallit den avlidne såsom förmånstagare till livförsäkring, har avdrag icke medgivits vid förmånstagarens död, då skyldighet att för försäkringen erlägga kvarlåtenskapsskatt enligt 21 § denna förordning icke förelegat (NJA 1955 s. 241).

6 §. Vid beräkning av behållning i dödsbo enligt denna paragrafs första stycke skall 104 § försäkringsavtalslagen tillämpas (NJA 1956 s. 422). Frågan huru kvarlåtenskaps skatt skall beräknas, då juridisk person, som avses i 6 § andra stycket denna förordning, är universell testamentstagare, har lösts i rättsfallet NJA 1951 s. 42, jfr NJA 1951 s. 152

och NJA 1957 s. 700. Då avräkning jämlikt denna paragraf medgivits och testamentet sedermera efter klander förklarats ogillt, kan det ej bli fråga om förpliktande för dödsboet att utgiva ytterligare kvarlåtenskapsskatt (NJA 1956 s. 505).

7 §. Sedan hovrätt efter besvär av dödsbo funnit att arvsskatt ej skulle utgå för visst legat, har hovrätten ägt att fastställa kvarlåtenskapsskatten till högre belopp än underrätten uttagit, ehuru advokatfiskalsämbetet ej framställt yrkande därom (NJA 1957 s. 606).

17 §. Då makar i s. k. äldre äktenskap bortgivit samfälld egendom har, oaktat i gåvoskattehänseende enligt praxis en enda gåva ansetts föreligga, kvarlåtenskapsskatt beräknats som om två särskilda gåvor förelåge (NJA 1952 s. 295). Givarens förmögenhet kan aldrig beräknas till lägre belopp än gåvan (NJA 1953 s. 747).

21 §. Femte stycket av denna paragraf har tolkats i rättsfallet NJA 1956 s. 422.

32 §. Icke börsnoterade aktier ha i visst fall ej godtagits såsom betalningsmedel enligt denna paragraf (NJA 1957 s. 613).