Underhåll efter äktenskapsskillnad

    Justitierådet NILS BECKMAN har i SvJT 1958 s. 333 riktat kritik mot ett hovrättsavgörande om underhållsskyldighet till make efter äktenskapsskillnad, refererat i SvJT 1958 rf s. 17. Beckmans inlägg anser jag, som deltagit i hovrättens avgörande, tarva ett visst klarläggande.
    Beckman vänder sig i första hand mot en sådan tillämpning av giftermålsbalkens underhållsregler att den make som trots den andre makens otrohet velat fortsätta äktenskapet riskerar att drabbas av framtida underhållsskyldighet, om äktenskapet likväl senare blir upplöst. Beckman utgår då från att äktenskapsbrott eller annan dylik skuld, även om den ej åberopats som skillnadsgrund, i regel bör betaga den skyldigerätten till underhållsbidrag från den andre maken. Det synes enligt Beckman som regel varken billigt eller rimligt att en otrogen hustru skulle återvinna sin rätt till underhåll efter äktenskapsskillnad enbart på den grund att mannen till en början velat fortsätta äktenskapet trots otroheten.
    Mot vad sålunda uttalats torde i princip icke vara något att erinra. Emellertid måste framhållas att i det med referatet avsedda fallet den av Beckman kritiserade utgången av underhållsfrågan grundades icke blott på det förhållandet att mannen till en början ville fortsätta äktenskapet utan även på den omständigheten att sammanlevnaden faktiskt kom att fortsätta under en icke obetydlig tidrymd.
    Som framgår av hovrättens dom hade hustrun haft förbindelse meden annan man under en kortare tid under hösten 1953, då mannen under en månad var inkallad till militärtjänst. Vid mannens återkomst fick han av hustrun vetskap om det skedda. Makarna försonades emellertid och sammanlevnaden fortsatte sedan till dess hustrun våren 1955 förklarade, att hon icke längre kunde fortsätta äktenskapet. Medling företogs icke förrän d. 2 dec. 1955, varefter gemensam ansökan om hemskillnad undertecknades d. 16 mars 1956. Sammanlevnaden fortsatte således en avsevärd tid efter det mannen erhållit kännedom om hustruns otrohet och även efter det hustrun fött det barn till vilket mannen ej var far.
    Det synes i och för sig mindre tillfredsställande att en hustru, sedan makarna kommit överens om att fortsätta äktenskapet trots hennes otrohet samt återupptagit sammanlevnaden, skall nödgas ha hängande över sig hotet att vid kommande skilsmässa, som kan tänkas äga sambandmed trohetsbrottet, bli ställd utan underhållsbidrag.
    Men även om en sådan tingens ordning i åtskilliga fall måste accepteras anser jag viktigt att framhålla, att den tid som äktenskapet fortsätter efter det den ena makens otrohet blivit uppenbar, måste bli av väsentlig betydelse vid bedömande av om hustrun skall anses ha återvunnit sin rätt till underhållsbidrag. Det synes nämligen stå klart, att ju längre tid som förflyter till dess äktenskapets upplösning påfordras av

UNDERHÅLL EFTER ÄKTENSKAPSSKILLNAD 603någon av makarna desto svårare kan det bli att slå fast om den en gång felande maken alltjämt skall anses vara den som ensam eller huvudsakligen vållat skillnaden. Om den felande maken fortsätter äktenskapet i tro att den andre maken verkligen förlåtit trohetsbrottet menefter kanske flera år får klart för sig att den andre maken varken villeller kan glömma det inträffade och att det därför ej är möjligt att fortsätta äktenskapet, lärer det väl ej vara utan vidare givet, att den en gång felande maken bär den huvudsakliga skulden till skillnaden och därför skall vara betagen rätt till framtida underhåll.
    Beckman har vidare kritiserat avgörandet på den punkten att hustruns behov av underhåll motiverats med att hennes yngsta barn, till vilket hennes make således icke var far, krävde hennes omedelbara tillsyn. Enligt Beckman borde i de fall då hustrun på grund av nödvändigheten att ägna tillsyn åt barn icke kunde skaffa sig utkomst, underhållet hellre tillerkännas barnet och, om barnet saknade underhållsrätt, bortfalla. Erinras må emellertid om att domstolarna enligt mångårig praxis regelmässigt tillerkänna hustrun underhåll då hennes nödiga tillsyn av ett barn inkräktar på hennes förvärvsförmåga. I det aktuella fallet kan måhända invändning mot underhåll till hustrun göras ur den synpunkten, att hustrun själv försatt sig i en situation, för vars konsekvenser mannen inte borde svara. Med hänsyn till hovrättens inställning i fråga om verkan av den fortsatta sammanlevnaden var det emellertid naturligt, att mannen fick finna sig i att utgiva underhållsbidrag.

Carl-Gustaf Asplund