TORD PALANDER. Värdebeständighet. Ett problem vid sparande, livförsäkringar och pensioner. Livförsäkringsbolagens samhällsekonomiska nämnd. Skrift nr 1. Sthm 1957. Norstedts (i distr.). 276 s. Kr. 15,00.
Professor PALANDERS bok om värdebeständighet riktar sig ej blott till ekonomer av facket utan också till lekmän. Anvisningar till läsarna klargör vilka avsnitt som är nödvändiga för alla, som vill uppfatta undersökningens huvudsakliga innehåll och resultat, och vilka som är avsedda blott för dem, som vill fullständigt sätta sig in i argumenteringen. Vad mera är, framställningen är intresseväckande och stimulerande också för andra än fackmän. Jurister har kanske särskild anledning att beakta de ekonomiska sammanhang som Palander utreder, men de står inför den svårigheten, att de ej själva kan bedöma hållbarheten i hans argumentering. Undersökningen gör intryck av skarpsinne, grundlighet och omsorg, och svårigheterna döljes icke. Men många kanske ändå tvekar att satsa på de resultat till vilka Palander kommer.
Palander ger först en omfattande översikt över tidigare diskussion om värdebeständighetsproblemet och analyserar de argument som där anförts. Därefter undersöker han synnerligen ingående, hur en kapitalmarknad med dels rena »penninglån», dels »reallån» skulle fungera. Penninglånen är de nu vanliga lånen i nominell valuta. Reallånen antages anpassade efter penningvärdets förändringar genom att varabundna till någon lämplig index, exempelvis konsumtionsprisindex. Huvudvikten i undersökningen ligger på de verkningar som förekomsten av reallån kan ha på penningvärdets utveckling, men även andra sidor, däribland frågan hur indexbindningen bör ske, är föremål föruppmärksamhet.
Palanders undersökning utmynnar i att en dubbel kapitalmarknadmed dels penninglån, dels reallån icke behöver ha några ödesdigra verkningar på penningvärdet utan tvärtom, under förutsättning av en lämplig penningpolitik, kan bidraga till en stabilisering. Penningpolitiken förutsättes därvid till stor del taga sig uttryck i »open marketoperations». Man har då två räntesatser, en penningränta och en realränta, som står i visst sammanhang med varandra men som ändock kan utvecklas olika. En förutsättning för att en sådan dubbel kapitalmarknad med olika räntesatser skall fungera tillfredsställande är emellertid, att reallånen är sinsemellan likartade och att penningvärdets förändringar kan påverka kurs- och räntebildning utan att de särskilda villkoren för indexbindningen förrycker resultatet. Denna för-