TORD PALANDER. Värdebeständighet. Ett problem vid sparande, livförsäkringar och pensioner. Livförsäkringsbolagens samhällsekonomiska nämnd. Skrift nr 1. Sthm 1957. Norstedts (i distr.). 276 s. Kr. 15,00.

 

    Professor PALANDERS bok om värdebeständighet riktar sig ej blott till ekonomer av facket utan också till lekmän. Anvisningar till läsarna klargör vilka avsnitt som är nödvändiga för alla, som vill uppfatta undersökningens huvudsakliga innehåll och resultat, och vilka som är avsedda blott för dem, som vill fullständigt sätta sig in i argumenteringen. Vad mera är, framställningen är intresseväckande och stimulerande också för andra än fackmän. Jurister har kanske särskild anledning att beakta de ekonomiska sammanhang som Palander utreder, men de står inför den svårigheten, att de ej själva kan bedöma hållbarheten i hans argumentering. Undersökningen gör intryck av skarpsinne, grundlighet och omsorg, och svårigheterna döljes icke. Men många kanske ändå tvekar att satsa på de resultat till vilka Palander kommer.
    Palander ger först en omfattande översikt över tidigare diskussion om värdebeständighetsproblemet och analyserar de argument som där anförts. Därefter undersöker han synnerligen ingående, hur en kapitalmarknad med dels rena »penninglån», dels »reallån» skulle fungera. Penninglånen är de nu vanliga lånen i nominell valuta. Reallånen antages anpassade efter penningvärdets förändringar genom att varabundna till någon lämplig index, exempelvis konsumtionsprisindex. Huvudvikten i undersökningen ligger på de verkningar som förekomsten av reallån kan ha på penningvärdets utveckling, men även andra sidor, däribland frågan hur indexbindningen bör ske, är föremål föruppmärksamhet.
    Palanders undersökning utmynnar i att en dubbel kapitalmarknadmed dels penninglån, dels reallån icke behöver ha några ödesdigra verkningar på penningvärdet utan tvärtom, under förutsättning av en lämplig penningpolitik, kan bidraga till en stabilisering. Penningpolitiken förutsättes därvid till stor del taga sig uttryck i »open marketoperations». Man har då två räntesatser, en penningränta och en realränta, som står i visst sammanhang med varandra men som ändock kan utvecklas olika. En förutsättning för att en sådan dubbel kapitalmarknad med olika räntesatser skall fungera tillfredsställande är emellertid, att reallånen är sinsemellan likartade och att penningvärdets förändringar kan påverka kurs- och räntebildning utan att de särskilda villkoren för indexbindningen förrycker resultatet. Denna för-

 

7—583004. Svensk Juristtidning 1958

98 ANM. AV TORD PALANDER: VÄRDEBESTÄNDIGHETutsättning uppfylles bäst genom en fullständig indexbindning, där skuldens kapitalbelopp och räntebetalningarna helt följer index utan maximering av något slag och där varje förskjutning (alltså icke blott större förskjutningar om t. ex. fem eller tio enheter) påverkar beloppen. Palander finner ur denna synpunkt olägenheter med t. ex. ensådan 50 %-ig indexbindning som är vanlig i Finland. Den aktiva penningpolitiken är nödvändig för att icke kastningarna i realräntan skall bli stora och vanskliggöra reallånen för både långivare och låntagare.
    Palander berör, men tar ganska lätt på, de juridiska problem som indexreglerade lån kan medföra. Dessa är dock beaktansvärda. Även om man utgår från att indexklausuler icke riskerar att av någon anledning bli förklarade ogiltiga — ett ämne som dock är förtjänt av en närmare undersökning — så återstår att avgöra, hur man skall behandla indexklausuler i förhållandet mellan långivare och låntagare,vid inteckning, vid redovisning, vid beskattning, vid livförsäkringsbolags placering av premiereserv, vid bankers in- och utlåning osv. Dessa problem är kanske icke svårare än att man kan utgå från att detär möjligt att lösa dem, men detta kan fordra en viss ansträngning. Det är att hoppas att dessa juridiska frågor blir föremål för utredninginom så snar framtid, att resultatet är klart då ekonomerna tagit ställning till Palanders teser.

Jan Hellner