Lagstiftningsfrågor vid höstsammanträdet med 1958 års B-riksdag
När 1958 års B-riksdag gjorde sommaruppehåll (jfr SvJT 1958 s.457) återstodo obehandlade några större lagstiftningsärenden, däribland ett genom proposition framlagt förslag till ny ärvdabalk. För dessa ärenden, vilka slutbehandlats av riksdagen under hösten 1958, skall härlämnas en kort översikt.
Arvs- och familjerätt. D. 1 juli 1959 skall enligt beslut av riksdagen en ny ärvdabalk träda i kraft. I denna ha sammanförts bestämmelserna i nu gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte, varigenom alla grundläggande regler på arvsrättens område komma att återfinnas i ett enhetligt lagverk. Härmed har det sedan lång tid bedrivna arbetet med revision av ärvdabalken i 1734 års lag fullbordats. I den nya balken ha flertalet gällande bestämmelser upptagits med oförändrat sakligt innehåll utom på några punkter, varibland särskilt märkes ändringar i reglerna rörande arvsrätten vid adoptivförhållande. Anmärkas må att någon ändring icke vidtages i fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Med lösningen av detta spörsmål, som övervägts under förarbetena till ärvdabalken, har ansetts böra anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om stärkande av efterlevande makes ställning i andra makens dödsbo. De viktigare sakliga nyheterna i ärvdabalken skola här i korthet angivas.
Den nya ärvdabalken medför en genomgripande ändring i fråga om arvsrätten vid adoptivförhållande, syftande till att stärka adoptionsinstitutets ställning och bringa den rättsliga regleringen i bättre överensstämmelse med rådande rättsuppfattning. Till grund för reformen ligger den grundtanken att barnets rättsliga anknytning till adoptanten och hans släkt bör förstärkas samtidigt som de rättsliga relationerna mellan barnet och den naturliga släkten i motsvarande mån avbrytas. Enligt de nya reglerna, upptagna i 4 kap. 1 och 2 §§, skall adoption medföra den verkan att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola taga arv och ärvas som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap; adoptivbarnet skall alltså äga arvsrätt ej endast såsom hittills gällt efter adoptanten utan även efter adoptantens skyldemän, och adoptivbarnet skall ärvas av adoptantsidan på samma sätt som ett adoptantens eget barn. Adoptivbarnet blir sålunda i fråga om arvsrätten att likställa med barn till adoptanten och barnbarn till adoptantens föräldrar. I förhållande till adoptantens syskon blir adoptivbarnet att anse som ett syskonbarn. Denna adoptivbarnets likställighet med eget barn medför också att åtskilliga andra stadganden av arvsrättslig karaktär, vilka angå bröstarvinge eller avkomling, utan vidare bli att tillämpa jämväl å adoptivbarn. Som exempel härpå må nämnas reglerna i 6 kap. om förskott å arv och i 7 kap. om laglott. I fråga om rätten till laglott föreligger alltså enligt de nya reglerna ej någon skillnad mellan adop-
tivbarn och eget barn till adoptanten. Vad gäller arvsrätten i förhållande till adoptivbarnets naturliga släkt intager ärvdabalken den ståndpunkten att adoptionen skall medföra ett upphörande av den arvsrättsliga förbindelsen. Endast i ett par fall göres undantag härifrån. Adoptivbarn, som har egna bröstarvingar, skall självfallet ärva och ärvas av dem i vanlig ordning. Vidare gäller det undantaget att, om make adopterat andra makens barn, arv skall tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. I dylikt fall kommer alltså huvudregeln om arvsrättens upphörande att verka endast med avseende å den av barnets föräldrar, som ej är gift med adoptanten, samt dennes släktingar. Den nu angivna undantagsregeln torde, enligt vad som förutsatts under förarbetena, vara tillämplig även för det fall att föräldrar till utomäktenskapligt barn ingå äktenskap med varandra efter det att endera av dem adopterat barnet.
I 10 kap. 4 § upptagas bestämmelser om hinder att vara testamentsvittne, vilka motsvara nu gällande regler i testamentslagen med det tilllägget att adoptivförhållande likställts med släktskap. I fråga om förfarandet vid delgivning av testamente har genom 14 kap. 4 § den ändringen vidtagits, att delgivning skall ske genom överlämnande jämväl av bevis om bevakningen av testamentet. Vidare har stadgandet förtydligats så att därav framgår att endast delgivning, som skett efter bevakning, kan tjäna som utgångspunkt för beräkning av klandertiden. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente ha i 16 kap. upptagits regler av samma innehåll som i äldre rätt, dock att den tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare, som undandrager sig att giva tillkänna att han vill ställa anspråk, har att enligt rättens föreläggande göra sin rätt gällande, i 4 § bestämts till sex månader i stället för ett år.
Samtidigt med ärvdabalkens antagande ha jämväl ändringar vidtagits i föräldrabalken, vilka träda i tillämpning d. 1 juli 1959. Bl. a. ha vissabestämmelser berörande adoptionsinstitutet ändrats i överensstämmelse med den tankegång, som ligger till grund för de nya reglerna om arvsrätt vid adoptivförhållande. Adoptionens verkan att avskära de rättsliga förbindelserna mellan barnet och dess naturliga föräldrar kommer till synes därigenom att föräldrarnas hittillsvarande subsidiära underhållsskyldighet gentemot barnet även som dettas underhållsskyldighet mot föräldrarna upphöra genom adoptionen (7 kap. 5 §). På grund av 4 kap. 13 § i dess nya lydelse skall vidare hävande av adoption icke såsom hittills medföra att barnet automatiskt återinträder i den rättsliga ställning i förhållande till föräldrarna, som rådde före adoptionenstillkomst. I vilken utsträckning de rättsliga relationerna till föräldrarna skola återupplivas vid adoptionens hävande göres beroende av rättens förordnande i hävningsärendet; i detta skall rätten jämväl — om barnet är underårigt — utse vårdnadshavare och förmyndare. Den fastare anknytningen till adoptanten och dennes släkt markeras av att enligt 4 kap. 12 § i dess nya lydelse adoptantens död icke liksom hittills i och för sig skall medföra att adoptivförhållandet upphör; härför skall fordras särskilt beslut av rätten efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av dem eller ock att barnet adopteras på nytt. I fråga om adoptivförhållandets hävande gäller fortfarande såsom huvudregel att adoptionens verkan såvitt angår barnets förhållande till adoptant-
sidan skall helt upphöra (4 kap. 13 §). Med hänsyn till intresset av att barnet icke genom adoptionens hävande skall råka i försörjningssvårigheter har emellertid möjlighet öppnats för rätten att i hävningsärendet ålägga adoptanten underhållsskyldighet mot barnet.
Även i övrigt ha adoptionsreglerna i föräldrabalken undergått vissa ändringar. Genom ändring i 4 kap. 2 § ha de hittills föreskrivna begränsningarna i omyndigförklarads rätt att adoptera, som bestått i att adoptionen skulle antingen avse eget barn utom äktenskap eller ock ske gemensamt med myndig make, uteslutits ur stadgandet. I ett tillägg till 4 kap. 5 § första stycket göres ett undantag från huvudregeln att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke. Undantaget, som införts bl. a. för att åstadkomma rättslikhet mellan de nordiska länderna, avser sådana fall, där det kan antagas lända den underårige till skada att han tillfrågas. Hävande av adoption enligt 4 kap. 9 § andra stycket på grund av att adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller för ett lastbart eller brottsligt liv kan enligt stadgandets nya lydelse få ske endast om det uppenbarligen icke kan fordras att adoptivförhållandet skall bestå. Detta innebär att ett mera allmänt bedömande av lämpligheten av adoptivförhållandets fortbestånd skall äga rum, därvid måste beaktas ej enbart barnets handling utan även om och i vad mån adoptanten genom eftersättande av barnets uppfostran eller eljest kan antagas ha ansvaret för barnets beteende. I några avseenden ha reglerna om rättegången ändrats eller kompletterats. Då de nya reglerna förutsätta att hävande av adoption skall kunna ske även efter det adoptanten avlidit, har för sådana fall i 20 kap. 5 § upptagits en forumregel av innehåll att hävningsärendet skall upptagas av rätten i den ort, där adoptivbarnet har sitt hemvist. I 20kap. 6 § har intagits en uttrycklig anvisning om att rätten i ärende om antagande av adoptivbarn skall söka inhämta upplysningar, förutom såsom hittills i fråga om vederlag och underhållsbidrag, jämväl angående barnet och adoptanten. Sistnämnda lagrum och 20 kap. 7 § upptaga också förekrifter om hörande i vissa fall, då adoptanten är död, av hans arvingar. Tillfälle att yttra sig skall sålunda lämnas arvingarna i det fall, då adoptivbarnet avses skola adopteras av annan, även som i ärende om hävande av adoptivförhållande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 §. I 12kap. 1 §, som anger när förmynderskap för underårig skall inskrivas, har för det fall, då den underårige är adopterad, föreskrivits att inskrivning skall äga rum när adoptant avlider.
I föräldrabalken ha även vidtagits några ändringar i andra hänseenden, vilka icke äga samband med den genomförda omgestaltningen avadoptionsinstitutet. Den i 7 kap. 10 § stadgade skyldigheten för fader till barn utom äktenskap att gälda underhållsbidrag till modern för tiden närmast före och efter nedkomsten har fakultativt utsträckts att avse fall, då barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits. Ersättningsskyldighet, som i fall av abort icke begränsats till legal sådan, skall i den mån det finnes skäligt åligga den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej framstår som osannolikt att han är barnets fader. Enligt ändring i 20 kap. 13 § kan en man, som till följd av interimistiskt förordnande betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, berättigas att av allmänna
medel återfå guldna bidragsbelopp ej endast, såsom hittills, då han genom laga kraft vunnen dom befunnits icke vara underhållsskyldig, utan även om rätten eljest, exempelvis genom avskrivningsbeslut som vunnit laga kraft, skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Slutligen må nämnas att i 20 kap. 36 § upptagits en regel av innehåll att, om talan enligt föräldrabalken riktas mot någon som vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. Till följd härav kommer kungörelsedelgivning icke att äga tillämplighet å förevarande område.
Vad beträffar övergångsbestämmelserna till ärvdabalken gäller enligt lag om införande av nya ärvdabalken att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning, om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Beträffande boutredning och arvskifte skall dock, även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, den nya balken tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit efter det nya balken trätt i kraft.
Särskilda övergångsregler ha ansetts påkallade beträffande bestämmelserna om verkan av adoption. Enligt nyssnämnda lag skall för adoptioner, som tillkommit enligt äldre lag, beträffande arvsrätt och rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag fortfarande gälla även om arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållskyldighet gentemot de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1. i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har emellertid möjlighet öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansökan, som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oaktat adoptionen kommit till stånd enligt äldrelag. Om förklaring meddelats kommer på grund av stadgande i 4 § andra stycket lagen om införande av nya ärvdabalken jämväl dennas arvsrättsliga reglering i tillämpning. Å ansökan om sådan förklaring skola bestämmelserna om antagande av adoptivbarn äga motsvarande tillämpning. Vid prövningen skall främst hänsyn tagas till barnets bästa, men också övriga berörda personers intressen skola beaktas. Under förarbetena har uttalats att det i regel torde få anses lämpligt, att förklaring meddelas då det vid adoptionens tillkomst varit avsett att barnet och dess släkt icke vidare skulle ha någon kontakt med varandra eller då eljest förbindelsen mellan dem faktiskt blivit bruten. På grund av den nyssberörda hänvisningen till bestämmelserna om antagande av adoptivbarn gäller för ärende av förevarande slag, att samtycke skall inhämtas från barnets naturliga föräldrar. Enligt ett särskilt undantagsstadgande skall det dock icke vara erforderligt att höra föräldrarna, om det kan antagas att vid adoptionen var förutsatt, att dessa icke skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet. Hörande av föräldrarna kan alltså underlåtas i sådana fall, där s. k. inblankoadoption föreligger. Med tanke på att svårigheter ej sällan kunna uppstå att utreda huruvida adoptionen är av det slag som nyss nämnts har det under behandlingen i riksdagen av föreliggande stadgande uttalats, att domstolarna såsom lagen utformats böra ha en ganska vidsträckt befo-
genhet att underlåta att höra föräldrarna. Det har nämligen ansetts angeläget att adoptantens intresse att få de nya reglerna i tillämpning icke motverkas, något som skulle kunna ske därest han inför risken att föräldrarna inkopplas hellre avstår från att göra ansökan. För sådana fall, där adoptanten och — om barnet är under 18 år — barnavårdsnämnden kan lämna upplysning om att föräldrarna efter adoptionen icke haft någon kontakt med barnet och adoptivhemmet, bör enligt vad som uttalats hörande av föräldrarna underlåtas.
Som en följd av de ändrade adoptionsreglerna har också med giltighet från d. 1 juli 1959 vidtagits viss saklig ändring i giftermålsbalken. Genom adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn kommer vad i 13 kap. 13 § tredje stycket sägs om bröstarvinges utlösningsrätt med avseende å släktfastighet att utan vidare äga tillämpning å adoptivbarn. Detta stadgande har vidare ändrats så att därunder inbegripes jämväl fastighet som förvärvats från person till vilken maken på grund av adoption stått i förhållande motsvarande släktskap i rätt uppstigande led. Även med denna balk har införlivats ett stadgande av innehåll att, om talan enligt balken riktas mot bortovarande person, dennes rätt skall bevakas av god man (15 kap. 29 §).
P r o c e s s r ä t t. Samtidigt med den nya lagstiftningen om adoption skola också träda i kraft vissa ändringar i rättegångsbalken, innebärande att den adoptionsrättsliga förbindelsen mellan barnet och adoptantsidan tillerkännes samma verkan som släktskap m. m. i fråga om förbudet för befryndade att samtidigt sitta som domare i rätten (4 kap. 12 §), domarjäv (4 kap. 13 §), hinder att vittna (36 kap. 3 §) samt sådan talerätt, som enligt 20 kap. 13 § och 21 kap. 1 § tillerkänts anförvant till den som dödats genom brott eller till avliden misstänkt.
Riksdagen har även antagit en ny lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap att den 1 juli 1959 ersätta den äldre lagen i ämnet. Enligt den nya lagen skall domstol äga att oberoende av yrkande från part förordna om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning. Den äldre lagen medger icke att förordnande om undersökning meddelas beträffande man, som icke är part i rättegången, med mindre det kan hållas för visst att samlag mellan honom och modern förekommit å tid då barnet kan ha avlats. Förutsättningen för dylikt förordnande har i nya lagen något uppmjukats i det att det endast kräves att anledning förekommer till antagande att sådant samlag ägt rum. Understrukits har emellertid att möjligheten att underkasta annan man undersökning måste användas under beaktande av att den gällande ordningen för fastställande av faderskap icke annat än i mycket begränsad omfattning medger att utredning förebringas om samlag mellan modern och annan man.
Den nya lagen innehåller vidare en omgestaltning av reglerna rörande vissa ersättnings- och kostnadsfrågor. I samband härmed ha också vidtagits vissa ändringar i lagen om fri rättegång.
Beredskapslagstiftning. Sedan 1940 års lag om krigsskadeersättning mot bakgrunden av erfarenheterna från skadeuppgörelserna utomlands efter andra världskrigets slut och i betraktande av krigsteknikens och de moderna förstörelsemedlens utveckling befunnits
otidsenlig och föga lämpad att läggas till grund för en skadeuppgörelse efter ett modernt krig, har riksdagen som ett led i den pågående beredskapsplaneringen antagit en ny lag om ersättning för krigsskada å egendom. I den nya lagen lägges tyngdpunkten vid den administrativa och organisatoriska reglering, som visat sig nödvändig från beredskapssynpunkt. Lagen innehåller icke några regler om finansieringen av krigsskadeersättningarna och lämnar öppet vilken finansieringsmetod, försäkringsmässig eller skattemässig, som skall användas.
Enligt lagen bibehålles krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet. Nämnden avgör i princip slutgiltigt om ersättning skall utgå även som ersättningens storlek. K. M:t ges befogenhet att vid sidan om nämnden inrätta ett rådgivande organ med främsta uppgift att till ledning för bl. a. krigsskadenämnden och de civila försäkringsanstalterna lämna auktoritativa utlåtanden i frågor rörande gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet och det vanliga försäkringsskyddet.
Den nya lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös. Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera utpräglad lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordinära proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas krigsskador avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med det statliga stödet till kommunerna efter ett krig.
H ä l s o v å r d s l a g s t i f t n i n g. Riksdagen har avgivit yttrande över proposition med förslag till ny hälsovårdsstadga avsedd att ersätta den nuvarande stadgan av år 1919. Den nya stadgans bestämmelser ha — i motsats till vad som f. n. gäller — genomgående gjorts tilllämpliga inom hela riket utan skillnad mellan stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser med skärpt innehåll skola dock gälla för hälsovårdstätort, varmed avses område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Stadgans bestämmelser skola kunna kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antagas av kommunens fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av centrala myndigheter. En revision av gällande lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar förutsättes skola ske på grundval av den nya hälsovårdsstadgan och en av K. M:t fastställd normal hälsovårdsordning.
I likhet med gällande hälsovårdsstadga upptar den nya stadgan bestämmelser rörande bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning, avloppsväsende och sanitära anordningar samt renhållning. Vidare har emellertid införts särskilda bestämmelser om hotell och pensionat m. m. samt om badinrättningar, frisérsalonger och andra lokaler för hygienisk behandling. Därjämte innehåller stadgan vissa bestämmelser om ladugårdar och andra djurstall med tillämpning inom riket i dess helhet.
I syfte att effektivisera hälsovårdsarbetet, speciellt för landsbygdens del, har vidtagits vissa förändringar i hälsovårdsorganisationen. Bland annat kan här nämnas att inrättandet av särskild hälsovårdsnämnd gjorts obligatoriskt för varje kommun.
Den nya hälsovårdsstadgan skall träda i kraft d. 1 jan. 1960.
A r b e t a r s k y d d s l a g s t i f t n i n g . Genom att tillämpningen avarbetarskyddslagen i lagens nuvarande lydelse anknutits till begreppen
rörelse och särskilt arbetsföretag har den av stat och kommun bedrivna egentliga förvaltningsverksamheten kommit att falla utanför lagen. Frågan om att utvidga lagens tillämpning till att även omfatta sådan verksamhet har gång efter annan aktualiserats och har nu kommit i ett nytt läge, sedan riksdagen i anledning av väckta motioner i skrivelse till K. M:t anhållit om förslag till sådan ändring i arbetarskyddslagen, att dess tillämpningsområde utvidgas till att i princip omfatta all statlig och kommunal verksamhet.
G. Ekblad1