JO:s ämbetsberättelse. Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag bär tydlig prägel av att JO:s granskning i allt större utsträckning inriktas på förvaltningen. Inspektionsverksamheten har omfattat ett betydligt större antal myndigheter och anstalter än tidigare. Särskild uppmärksamhet har JO därvid ägnat frågor rörande administrativa frihetsberövanden. Inspektionerna har utsträckts till att omfatta jämväl myndigheter och anstalter vilka före grundlagsändringen 1957 icke varit underkastade JO:s tillsyn, såsom barnavårds- och nykterhetsnämnder samt arbetshem och erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
    Beträffande redogörelserna för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning följes numera den principen att en mera ingående redogörelse för ett ärende upptages i ämbetsberättelsen först efter det lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger.
    I ett i berättelsen redovisat ärende rörande åtal mot en häradshövding angående olämpligt uppträdande mot parter, ombud och vittnen och underlåtenhet att förordna försvarare åt underårig har JO även gjort några uttalanden om vissa andra frågor angående rättegångsförfarandet. När det gäller förhör med parter och vittnen framhåller JO, att flertalet domare numera övergått till att låta förhören i första hand ledas av advokater och åklagare. Erfarenheterna av denna ordning är uteslutande gynnsamma. Då denna ordning är den bästa icke blott ur utredningssynpunkt utan även och framför allt för att hindra att domaren så engagerar sig i rättegången, att misstanke uppkommer att han har en förutfattad mening, anser JO att alla förhör med parter och vittnen bör i första hand ledas av advokater och åklagare, där ej särskilda skäl talar för en annan ordning. — Enligt JO:s mening är det icke nödvändigt eller lämpligt, att domaren i brottmål ägnar materialet från förundersökningen ett mera ingående studium än som betingas av att han skall kunna bedöma, vilken bevisning som erfordras, och i övrigt förbereda huvudförhandlingens yttre förlopp. Skulle någon vid huvudförhandlingen lämnad uppgift avvika från motsvarande uppgift under förundersökningen ankommer det närmast på åklagaren eller försvararen, om sådan finnes, att påpeka detta.

    JO har i ett annat ärende tagit upp frågan om förundersökningsledares befogenhet att lämna uppgifter till pressen och fäster åklagar- och polispersonalens uppmärksamhet på vikten av att största varsamhet iakttages vid lämnandet av information till pressen rörande förundersökningen. JO ifrågasätter, huruvida icke tjänstemannaansvar bör föreskrivas för åsidosättande av tillbörlig varsamhet vid lämnande av information till pressen rörande förundersökningar, men har icke funnit anledning att nu göra någon framställning härom.
    I berättelsen behandlas vidare bl. a. åtal mot borgmästare för försummelse att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges för att bringa vissa brottmål till avgörande inom rimlig tid, fråga huruvida i fosterfördrivningsmål laga skäl funnits för domstolen att avkunna domen inom stängda dörrar och att giva förbud mot dess utlämnande samt frågor om tillämpningen av reglerna om utlännings förvisning ur riket.
    JO har hos Konungen bl. a. gjort framställning om samordnande av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträdare som fyllt 18 men ej 21 år.

C. H.