LANDSLAGENS TRYCKNING —ETT 350-ÅRSMINNE
AV PROFESSOR GERHARD HAFSTRÖM
I Danmark började lagböckerna att tryckas redan mot slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. I Sverige utgåvos de första stadgarna från trycket på 1520-talet. Hela århundradet skulle emellertid gå förbi utan att någon svensk lagbok trycktes. Det skulle dröja ända till år 1607 innan de två första landskapslagarna blevo tryckta. Den 20 december 1608 är stadfästelsen daterad till den samma år tryckta Kristoffers landslag. För 350 år sedan inträffade sålunda denna i den svenska rättens historia av flera orsaker betydelsefulla händelse.
Under 1500-talet hade det flera gånger varit fråga om lagböckernas tryckning. Samtidigt uppkom alltid spörsmålet om landslagens överseende och omarbetande. Detta ämne befanns dock vara alltför vittsyftande, och så blev den väckta frågan obesvarad eller förföll.
På ett av de herremöten, vilka ägde rum i Vadstena år 1524 har saken redan förevarit. Det säges nämligen, ehuru endast i förbigående, i propositionen till riksrådet om lagboken, »att hon ju förbättras, som förr var belevat». Det framgår sålunda, att ett beslut härom tidigare hade blivit fattat.
Vid 1566 års riksdag ifrågasatte konung Erik XIV »om det nyttigt vore det Sveriges lag måtte tryckas, och den ene artikel, som förmäler att Sverige är val- och icke arvrike, skulle förändras ............... och eljest lagen efter dessa tiders lägenhet förändras». — Ständerna förklarade, att de höllo förslaget för mycket nyttigt och uttalade »sin underdånigaste bön och begäran, att Sveriges lag måtte utgå på tryck». De sade sig därjämte samtycka och bevilja för sig och sina efterkommande, att i lagen skulle insättas en artikel, att Sverige vore »ett arvrike och icke valrike», vilken skulle ersätta den gamla artikeln om valriket. Vidare godkändes till intagande i lagen en artikel om straff för försummelser i rikets tjänst, dock så att det borde »determineras och specificeras», att straffet skulle utmätas efter försummelsen. Slutligen uttalade ständerna, att Kungl. Maj :t måtte både nu och framdeles »fritt vara att med Sveriges rikes ständers samtycke förändra Sveriges lag». Denna principförklaring har synbarligen tillkommit såsom en följd av de föregående punkterna om ändring och tillägg i lagen i samband med dennas tryckning. Visserligen hade långt tidigare i olika former fattats beslut, vilka inneburit att nya rättsregler tillkommit utan att man efterföljt landslagens föreskrifter om att ingen ny lag skulle givas allmogen utan dennas samtycke på ting. Det är emellertid nu för första gången som den principen uttryckligen uttalas, att konungen äger rätt att med ständernas samtycke förändra landslagen.1
I ett betänkande till konung Johan III den 29 februari 1592 föreslog hertig Karl — för att förhindra den uppkomna rättsosäkerheten i följdav oriktiga avskrifter — att inga lagböcker finge skrivas och gälla, förrän de först blivit översedda av Riksens råd och flera goda män samt underskrivna. I ett brev till rådet påföljande år, den 14 januari 1593, framlade hertigen ett liknande förslag.
Sedan hertig Karl i konung Sigismunds frånvaro trätt i spetsen för riksstyrelsen hemställde han vid Söderköpings riksdag år 1595 »att lagen borde överses och förbättras.» I riksdagsbeslutet förekommer dock ingenting om denna fråga.
En utförligare framställning i ämnet gjorde hertig Karl vid 1602 års riksdag i Stockholm i propositionen till ständerna, vari framställes följande: I svenska lagboken funnes mycken oreda, som krävde förbättring och förändring. Som bekant vore funnes knappast två lagböcker i riket, vilka stämde överens med varandra. Det vore därför ett nyttigt arbete, att Sveriges lag översåges samt efter tidens och landets lägenhet förändrades och förbättrades. Därefter borde den tryckas, tillika med »riksens nyttiga och vedertagna recesser, mandater och stadgar», vilka blivit vedertagna med allmogens samtycke. Hertigen begärde förty ständernas betänkande om vilka personer, som därtill skulle brukas. — I riksdagsbeslutet den 17 juni 1602, § 7, biföllo ständerna propositionen med nästan ordagrant samma uttryck som i denna. Därtill fogades dock det viktiga tillägget, att lagen skulle, »sedan hon således översedd vore, förr än hon trycktes, icke allenast uppå en allmännelig riksdag först uppläsas, utan ock uti var landsände förkunnas.»
Fastän några personer hade blivit nämnda, som skulle företaga ifrågavarande arbete, funno ständerna vid den följande, beryktaderiksdagen i Norrköping år 1604, att »intet var ännu till saken av dem gjort». Därför blev av ständerna då »åter samtyckt och beslutat, att samma arbete skulle av några goda och förståndiga män äntligen ställas i verket, och med det första till en god ände utföras; och skulle de, som därtill deputerade blevo, komma med det första till Stockholm tillstädes, och där uppå Kronans bekostnad bliva underhållna, till dess arbetet vore beställt.»
I överensstämmelse med den föregående riksdagens beslut om lagbokens överseende tillsatte ständerna på hertigens förslag en lagkommission. Detta skedde under förnyat förbehåll: lagverket skulle först»förkunnas och gillas» i alla landsändar. Under lagarbetets gång uppkommo emellertid svåra principiella motsättningar mellan adeln å ena sidan samt hertigen och allmogen å den andra. I anledning härav utarbetades två lagförslag. Det ena, det s. k. Rosengrenska, utarbetades under ledning av lagmannen Ture Jakobsson Rosengren till Grentzholm. — Det andra, som uppgjordes under konungens egen ledning och därför kallas Karl IX:s lagförslag, synes ha framlagts som ett motförslag. Båda förslagen förföllo emellertid vid 1609 års riksdag. Lagbokens omarbetande fick därefter vila under lång tid.
Förklaringen härtill är med all sannolikhet, att konungen redan året före riksdagen låtit trycka Kristoffers landslag oförändrad och förse den med sin stadfästelse. Två år tidigare, eller år 1607, hade han också
låtit trycka Upplands- och Östgötalagarna, d. v. s. de två lagar, vilka huvudsakligen legat till grund för den äldre, det är Magnus Erikssons landslag.
I stadfästelsebrevet till den sålunda av trycket utgivna landslagen, daterat den 20 december 1608, erinrade konungen om »huruledes framfarne Sverighes och Götha konungar och regenter hava på åtskilliga tider till rättens och rättvisans styrkande låtit överse och förbättra Sverikes lag, efter som lägenheterna och tillfällen hava medgivit. Men på det att sådant deras välmenta arbete och lagböcker med tiden icke alldeles skulle förkomma, eller bliva förfalskade, såsom ock, att allom må veterligt vara, att svenska och göta män hava för många hundrade år sedan, ja, uti själva hedendomen, haft lag och stadgar, där de sig efterrättat hava, av vilken lag sedan många nyttiga stycken främmande nationer äro uppå trängde vordne av våra landsmän, som hädan av riket äro dragna, och över deras land och riken äro rådande blevne, efter som bevisligt är av de göters och longobarders lag, som ännu är förhanden.»
Konungen omtalar vidare att han i alla riksens landsändar med största flit och åhåga hade låtit uppsöka alla de äldsta och sannfärdigaste lagböcker han hade kunnat överkomma. Såsom Upplands och Östgöta lagböcker alla redan vore efter hans befallning av trycket utgångna, skulle Södermanna, Västgöta, Västmanna och Hälsinge lagböcker med det första bliva »förfärdigade». Så vore konungen ock tillsinnes att låta trycka Ölands, Smålands, Värmlands, Närkes, Finlands och flera Landsändars lagböcker, så snart han kunde av dem några vissa och trovärdiga exemplaria överkomma.
I brevet framhålles vidare, att på det den av konung Kristoffer år 1442 stadfästade lagboken »varken förkomna eller förfalskas måtte, och att man ibland så många åtskilliga lagböcker något visst exemplar hade, efter vilket man sig allmänneligen rätta kunde, hava vi ock denna lagbok, Sveriges krona och eder till mycken välfärd och rättvisan till märkelig förkovring, i lika måtto velat av trycket utgå».
Konungen påbjöd och befallde nu, att man hädanefter i alla domar skulle rätta sig »efter denna konung Kristoffers konfirmerade och präntade lagbok, vilken med de allra visseste och äldste exemplaren överenskommer och med dem på det flitigaste är kollationerad.»
I stadfästelsebrevet undantogs emellertid kyrkobalken (nämligen Upplandslagens), »vilken i inga domar skulle efterföljas, förr än han varder av oss och vårt älskliga riksråd och andra goda förståndiga män översedd och förbättrad och av menige riksens ständer vedertagen och all påvisk villfarelse alldeles utesluten, vilket med det första, om Gud vill, ske skall.»
Upplandslagens kyrkobalk, vilken — eftersom de båda landslagarna som bekant saknade kyrkobalk — hittills varit den viktigaste inhemska kyrkliga rättskällan, blev alltså härigenom åtminstone tills vidare officiellt satt ur kraft.
I stadfästelsebrevet — men anmärkningsvärt nog icke i själva lagtexten — genomfördes vidare en viktig statsrättslig förändring, nämligen av konungabalkens tredje kapitel. Denna hade ursprungligen följande lydelse: »Nu är til konungsrikit Swerike konunger wälljande och
ej erfwande.» Med hänvisning till gjorda arvföreningar och riksens avsked ändrades nu lydelsen således: »Til Swerikes Rijke är Konungererfwande och ey wäliande».
Efter dessa statsrättsliga bestämmelser följde i stadfästelsebrevet följande viktiga straffrättsliga påbud:
»I lika måtto vele vi ock, att man uti högmåls- och andra sådana grova saker, som är mened, Guds lastande, svärjande, dråp, hor, frändsämjospjäll, ocker, falskt vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som i den heliga skrift är författat, och här efter skall varda införd»; för detta ändamål äro utdrag av Mose Böcker fogade som ett appendix till landslagen. — Efter lagbokens slut anmärkes därjämte »varietates eller åtskillnader» i samlingen av de skrivna lagböckerna; man skulle likväl endast hålla sig till själva texten. De andra, föruttryckta lagböckerna fingo även, med undantag av kyrkobalkarna, begagnas som subsidiär rätt.
Avslutningsvis förklarades i stadfästelsebrevet, att efter den påbjudna utgåvan av Kristoffers landslag skulle »dömas och rättas», intill dess, enligt Norrköpings herredags beslut år 1604, »vi kunna hava tid med vårt älsklige riksråd och andre goda män denna lagbok med de andra flera överse och förbättra, vilket med det första ske skall». När denna sålunda översedda lagbok blivit vedertagen, skulle även den bliva tryckt.
Detta löfte skulle emellertid icke bliva uppfyllt förrän mera än ettårhundrade senare. Det skedde först genom den nya för land och stadgemensamma Sveriges rikes lag, gillad och antagen på riksdagen år 1734 och stadfästad av konung Fredrik I den 23 januari 1736.
I ett postskriptum, tryckt omedelbart efter den från Upplandslagen hämtade kyrkobalken, inskärpte Karl IX ytterligare, att domarna skulle följa den tryckta lagtexten och tillfogade: »Men på det att i medlertidin till dess att kyrkobalken bliver översedd de som i domarämbetet brukade bliva må hava något visst att gå efter, därför hava vi medvårt. . . riksråd för gott ansett, att utav Guds lag uti högmåls och andra sådana grova saker något må varda infört, utav vilken all världslig lag tagen är, dem till rättelse som i sådana saker döma skola, såsom härefter varder givet till känna. Därefter vi ock vele, att alla domar i sådana fall skola avsägas.»
Det åsyftade tillägget »Om högmåls- och andra sådana saker av den heliga skrift utdraget» hade alltså samma provisoriska karaktär som lageditionen i sin helhet.2
Detta tillägg eller appendix utgör den sista avdelningen av 1608 års lagedition och har följande rubrik: »Nu följer om högmåls och andra sådana saker av den heliga Skrift utdraget.» De brott, som här upptagas, äro följande:
1. Svordom, mened och annan gudsförsmädelse.
2. Olydnad, missfirmelse och misshandel mot föräldrar.
3. Dråp.
4. Sedlighetsbrott (mökränkning, våldtäkt, hor, blodskam, sodomi och tidelag).
5. Ocker.
6. Falskt vittnesbörd.
Straffbestämmelserna för dessa brott äro hämtade från den mosaiska rätten men försedda med några hänvisningar till gällande svensk lag.
De ifrågavarande sex grupperna hänföra sig till resp. 2, 4, 5, 6, 7, och 8 budet av tio Guds bud. Appendixet innebar i detta avseende ett gammalt, redan av reformatorerna Olaus och Laurentius Petri ställt krav. Det nya och för Karl IX synnerligen karakteristiska äro själva straffbestämmelserna från den mosaiska rätten. I motsats till vad somtidigare uttalats i den rättshistoriska forskningen var, enligt KJÖLLER STRÖM, motivet för Karl IX att i den första tryckta utgåvan av landslagen införa straffbestämmelser för högmålsbrott hämtade från den mosaiska rätten ett helt annat än att få till stånd ett provisorium för den föråldrade kyrkobalken. Denna innehöll nämligen helt andra bestämmelser än appendixet av 1608 — den saknade sålunda straffbestämmelser för flera av de i appendixet upptagna brotten.
»Med appendixet i 1608 års edition av landslagen avsåg Karl IX att förverkliga ett gammalt reformatoriskt önskemål och utfylla den luckan som fanns i lagen. Karl menade verkligen allvar med reformatorernas tal om överheten som vårdare av lagens båda tavlor.»
Genom att 1608 års och många av de följande tryckta utgåvorna av landslagen sålunda innehöllo straffsatser, hämtade ur Mose lag har Karl IX banat vägen för Gamla testamentets dominerande inflytande på svensk rättspraxis under 1600-talet.
Karl IX:s tryckta utgåva av Kristoffers landslag med dess appendixur den mosaiska rätten kom sålunda att under 1600-talet bli liktydig med »Guds och Sveriges lag». Till en början voro visserligen de lägre domstolarna tveksamma om tillämpningen och dennas konsekvenser. Den år 1614 inrättade Svea Hovrätt inskärpte emellertid med kraft domarnas skyldighet att tillämpa även landslagens appendix. Denna ståndpunkt innebar, att underrätterna för de ifrågavarande brotten ofta dömde till döden och att Kungl. Maj:t i stor utsträckning benådade.
Landslagens och flera av landskapslagarnas utgivande av trycket blev av utomordentlig betydelse för den svenska rättsutvecklingen. Genom landslagens tryckning erhölls en officiell lagtext, vilken ersatte de till innehållet så växlande handskrifterna. Genom att även landskapslagarna trycktes bevarades såväl i domstolarna som utebland folket i bygderna kännedomen om den forna inhemska rätten. Detta kom att få sin kanske största betydelse under 1600-talets följande lagstiftningsarbete och under förarbetena till 1734 års lag. Det finnes sålunda många skäl att erinra om de svenska lagarnas första utgivande av trycket för 350 år sedan.