SVEN LARSSON. Förlikning i tvistemål. Mit einer Zusammenfassung in deutscher Sprache. Akad. avh. Uppsala 1958. Almqvist & Wiksell.247 s. Kr. 20,00.

 

    Ovannämnda akademiska avhandling, författad av numera juris doktorn SVEN LARSSON, lämnar i monografiens form bidrag till debatten rörande en grupp av problem som hänför sig till institutet processförlikning. Boken behandlar bl. a. de i rättegångsbalken förekommande stadgandena om rättegångsombuds behörighet att ingå förlikning (12: 14 och 15), om rättens stadfästelse av förlikning (17: 6), om kostnadskvittning i samband med förlikning (18: 5 tredje stycket) samt om rättens förlikningsverksamhet (42: 17).
    Det första kapitlet i boken är betitlat »Processförlikningen». Det ägnas huvudsakligen åt en begreppsanalys. Att en sådan möter svårigheter sammanhänger bl. a. med det förhållandet att ett i processen gjort medgivande eller eftergivande kan vara att betrakta antingen såsom fristående eller såsom ett led i en förlikning. Det förekommer ju ofta att parterna under loppet av en process jämkar sina ståndpunkter samman så att alls ingen tvistefråga kvarstår. Men detta i och för sig kan inte vara tillräckligt för att de speciella rättsföljder som är

180 PER OLOF BOLDINGknutna till förlikningen skall inträda. Exempelvis vore det orimligt om en svarande som gjort ett totalt medgivande skulle kunna hävda att saken redan på grund av hans medgivande borde anses såsom förlikt, varav skulle följa att han hade rätt att påyrka att målet avskreves — stadfästelse enligt 17: 6 kan ej framtvingas av blott ena parten— och att kostnaderna kvittades (18:5). Men vad, utöver sammanjämkning av parternas ståndpunkter, kan krävas för att det skall vara motiverat att anse förlikning ingången? Räcker det att parterna konstaterar — likgiltigt i vilken form — att de är överens? Kräver förlikningen att parterna iakttar vissa yttre former? Är det motiverat att tala om förlikning endast i det fallet att parterna gjort ömsesidiga eftergifter? — Dessa frågor, och åtskilliga andra som hänger samman med dem, måste nödvändigtvis kunna besvaras för att det över huvudtaget skall vara möjligt att få ett fast grepp om förlikningsinstitutet.
    Hur vill då Larsson avgränsa processförlikningen? Han avvisar — i vart fall de lege lata — tanken på att förlikning skulle kräva att parterna uttryckligen förklarat sig förlikta (s. 22, not 7). Han anser det vidare icke erforderligt, för att förlikning skall kunna anses skedd, att parterna enats om sådana rättsföljder som är förknippade med förlikningen: att den skall äga giltighet utanför processen (s. 71, not 3), att den skall ha betydelse i fråga om rättegångskostnaderna (s. 156,noten). Han anser vidare att förlikning icke förutsätter att parterna gjort ömsesidiga eftergifter (s. 32 ff.). Hur skall då avgränsningen ske? Är det möjligt att finna någon vägledning i den distinktion mellan »materiella» och »processuella» rättshandlingar som Larsson i många sammanhang (t. ex. not 1 på s. 48 f.) diskuterar? Säkerligen icke, ty om man med Larsson (s. 70 f.) utgår ifrån att processförlikningens betydelse icke är begränsad till själva rättegången — och att den av detta skäl kan betecknas såsom en »materiell» rättshandling— så har man naturligtvis icke därmed besvarat frågan om betingelserna för att en processförlikning skall kunna anses träffad. Inte heller kan jag finna att ett sådant svar kan anses givet genom någon enkel hänvisning till att processförlikningen »har karaktär av avtal» (s. 22). Det förutsätts ju att detta avtal skall kunna träffas muntligen inför rätten, och varför — om man nu skulle bedöma frågan från rent avtalsrättsliga synpunkter — skulle inte ett avtal kunna anses tillkommet i och med att parterna först framställt yrkanden och därefter gjort sådana medgivanden och/eller eftergivanden att deras ståndpunkter sammanfaller?
    Såvitt jag kan förstå nödgas man efter ett studium av bokens första kapitel komma till den slutsatsen att Larsson icke lyckats precisera begreppet processförlikning på sådant sätt att processförlikningen kan avgränsas såsom ett specialfall inom den större gruppen av fall: fall i vilka parterna genom medgivanden och/eller eftergivanden eliminerat tvistefrågan. Och den oklarhet som på så sätt uppkommit sprider sig över hela ämnesområdet. Men det mest märkliga i detta sammanhang är att inte Larsson själv uppmärksammat oklarheten och dragit de tillbörliga konsekvenserna av densamma. Ty om det verkligen skulle förhålla sig så — något som jag icke är övertygad om — att det

ANM. AV SVEN LARSSON: FÖRLIKNING I TVISTEMÅL 181vore omöjligt att dra en fast gräns kring begreppet processförlikning så borde ju detta förhållande betraktas såsom ett synnerligen viktigt argument med avseende på hela diskussionen kring förlikningsinstitutet (och särskilt med avseende på diskussionen de lege ferenda) : skillnaderna mellan å ena sidan de regler som anknyter till förlikningen och å andra sidan de regler som anknyter till med- och eftergivanden i processen borde i görligaste mån utjämnas! Detta argument har inte i Larssons framställning fått någon som helst dominans. Tvärtom är det förvånande hur litet han uppmärksammat vådorna av att det gäller särskilda regler för det specialfall av uppgörelse mellan parterna som förlikningen utgör. Exempelvis hävdar han (s. 33) att det ej lär kunna uppvisas »några mera beaktansvärda olägenheter» av att det ej krävs ömsesidiga eftergifter för att en förlikningskall kunna anses ingången. Är det icke en beaktansvärd olägenhet— om man nu förutsätter att det inte är så lätt att skilja mellan förlikningar och andra uppgörelser — att rena tillfälligheter kan få bestämma huruvida rättegångskostnaderna skall falla på den tappande parten (18:1) eller skall kvittas mellan parterna (18:5)? Borde icke svårigheten i begreppsbestämningen ha fått utgöra ett argument i debatten kring sistnämnda lagrum (s. 154 ff.) ?
    Bokens andra kapitel handlar om rättens förlikningsverksamhet.början av detta kapitel säger förf. (s. 79) att det hade varit lyckligt »om motiven uttalat sig klarare och mera ingående i spörsmålet, när det skall anses lämpligt, att domstolen företar förlikningsförsök». Mot bakgrund av detta yttrande framstår förf:s egen behandling av samma spörsmål såsom överraskande. Förf. har tydligen icke sett som sin uppgift att åstadkomma en systematisk redovisning av skälen för och skälen mot förlikningsinitiativ från rättens sida. Särskilt anmärkningsvärt är att han icke riktat uppmärksamheten på de vådor som kan vara förbundna med mindre väl genomtänkta försök till åstadkommande av förlikning. Antag exempelvis att en domare har funnit svarandens ståndpunkt helt ohållbar och förmått parterna att ingå en förlikning baserad på ett totalt medgivande från svarandens sida. Av Larssons uttalanden (särskilt s. 81 f.) skulle man kunna få den uppfattningen att en sådan domarens åtgärd inte vore ägnad att inge några betänkligheter. Men i själva verket förhåller det sig så att domarens handlingssätt kan vara försvarbart endast under bl. a. den förutsättningen att domaren i samband med sitt förlikningsförsök riktat parternas uppmärksamhet på förlikningens konsekvenser i fråga omrättegångskostnaderna (in dubio kvittning, se 18:5) och i fråga om möjligheterna att via förlikningen nå fram till ett exigibelt och rättskraftigt avgörande (17:6 — samfälld begäran krävs för stadfästelse). Dessa konsekvenser kan säkerligen mången gång te sig överraskande för parterna, och det kan rentav ifrågasättas om det icke är lika viktigt att domaren varnar för oförståndiga förlikningar som att han uppmuntrar till ingående av välmotiverade dylika. Att Larsson icke ägnat något utrymme åt frågan om rättens verksamhet i avrådande syfte är så mycket mer egendomligt som han i andra sammanhang (s.66, 115 och 195) pekat på att en part av olika skäl kan ha anledning

182 PER OLOF BOLDINGatt underlåta att gå med på en förlikning som hans motpart erbjudit ; dessa sypunkter borde ha fått göra sig gällande även i diskussionen beträffande domarens processledande verksamhet.
    I det tredje kapitlet behandlas bl. a. problemet om stadsfästelsedomens rättsverkningar. Författaren avvisar — enligt min mening på övertygande skäl — den åsikten att en stadfästelsedom skulle ha en mer inskränkt rättskraftsverkan än en »vanlig» dom skulle haft om den varit grundad på medgivanden och/eller eftergivanden motsvarande dem som ingår i förlikningsavtalet (s. 141 ff.). Det skulle kunna förefalla som om denna åsikt reducerade frågan om stadsfästelsedomens speciella karaktär till en fråga om domens formulering. Emellertid är att märka att ett under en process ingånget förlikningsavtal ofta innehåller vad förf. kallar »supplerande» moment, dvs moment som icke hör till den »sak» som rättegången rört sig om. Och det är främst dessa supplerande moment som vållar svårighet i förevarande sammanhang.
    Förf. diskuterar omsorgsfullt och skickligt olika möjligheter att lösa sist sagda svårighet. Följande alternativ torde kunna särskiljas: 1. Stadfästelsen skall blott avse sådana moment som hör till den i rättegången behandlade saken ; de supplerande momenten faller helt utanför stadfästelsedomens omfång. 2. Även de supplerande momenten omfattas av stadsfästelsen men endast såtillvida att stadfästelsen onödiggör den särskilda form för avtalet (skriftlig form, bevittning e d.) som i vissa fall eljest skulle ha krävts. 3. Stadfästelsen inverkar på de supplerande momenten icke blott i vad angår formkravet utan även i vad avser exigibiliteten: förlikningen blir i dess helhet exigibel enligt UL 45 §. 4. Stadfästelsen får dels de i föregående punkt angivna följderna, dels den ytterligare följden att de supplerande momenten tar åt sig rättskraft. — Efter ingående diskussioner stannar förf. för den åsikten att alternativet 3 är det mest lämpliga (s. 151; jfr s. 67 ff.och s. 109 f). Denna slutsats förefaller mig också ha gott fog för sig. Alternativet 3 synes avgjort vara att föredraga framför alternativen 1 och 2. Ty det kan knappast vara annat än till fördel att processförlikningen bereder parterna en möjlighet att på ett bekvämt sätt — och under frihet från eljest gällande formkrav — ordna en exekutionstitel. Mot alternativet 4, å andra sidan, kan vissa invändningar riktas: det kan innebära allvarliga olägenheter att rättskraften sträcks ut till att omfatta sådana omständigheter som ligger långt utanför den sak som rättegången avsett. Och jag kan icke finna att det skulle innebära någon avgörande betänklighet att, på det sätt som förutsätts i alternativ 3, skilja mellan exigibiliteten och rättskraften. En sådan åtskillnad är ju ingalunda främmande för den gällande rätten: exempelvis är ett skriftligt avtal om familjerättsligt underhåll exigibelt enligt 1 § i 1917 års lag om införsel trots att det står parterna öppet att processa om avtalet vid domstol.
    Man kan emellertid fråga sig huruvida alternativet 3 stämmer överens med rättspraxis. Av särskilt intresse för denna fråga är rättsfallet NJA 1957 s. 470 (detta rättsfall publicerades under det att avhandlingen låg i tryck; förf. har blott kunnat omnämna det i korthet, ses. 110, not 6) :

ANM. AV SVEN LARSSON: FÖRLIKNING I TVISTEMÅL 183    CB krävde EB på betalning enligt skuldebrev. EB gjorde kvittningsvis gällande en skadeståndsfordran men återkallade därefter kvittningsyrkandet. Slutligen begärde parterna »fastställelse» av en förlikning, vari bl. a. ingick en punkt 2 enligt vilken EB förklarade sig icke ha någon fordran »å skadestånd eller annat» gentemot CB. Underrätterna fastställde förlikningen men gjorde därvid undantag för den nyssnämnda punkten (två hovrättsledamöter ville stadfästa förlikningen i dess helhet). HD — utan meningsskiljaktighet — yttrade bl. a.: »Uppenbarligen har EB:s nämnda förklaring, vilken enligt vad utredningen giver vid handen närmast haft avseende å hans i HovR:ns dom omförmälda skadeståndsanspråk, ingått som ett led i den uti avtalet innefattade uppgörelsen rörande CB:s till rättegånghänskjutna anspråk. Med hänsyn härtill måste förlikningen anses vara av beskaffenhet att ej kunna stadfästas allenast beträffande punkterna 1, 3 och 4 och har stadgandet i 17 kap. 6 § RB icke utgjort hinder mot att stadfästa även punkt 2 i förlikningen.»

 

    Otvivelaktigt finns det fog för påståendet att EB:s förklaring »ingått som ett led i den uti avtalet innefattade uppgörelsen». Men detta konstaterande i och för sig kan knappast vara tillräcklig motivering för slutsatsen att stadfästelse ej kunde ske blott beträffande de övriga punkterna i avtalet. Antag att i en rättegång svaranden medgiver kärandens talan, samtidigt som han upplyser rätten om att han fått kompensation för sitt medgivande i form av ett åtagande från kärandens sida. Nog kan väl rätten i ett sådant fall ge dom i enlighet medmedgivandet och förklara att det särskilda åtagandet från kärandens sida »icke hör till saken»? Och varför skall rätten handla på annat sätt i det fallet att parterna begär stadfästelse av ett förlikningsavtal som endast delvis avser den sak som varit uppe i målet? Motiveringen måste, såvitt jag kan förstå, vara den att man genom ett sådant handlingssätt kan göra förlikningsavtalet mer nyttigt för parterna: det måste med andra ord förhålla sig så att man räknar med att särskilda rättsföljder är knutna till stadfästelsen. Men vilka rättsföljder kan HD ha haft i åtanke i 1957 års rättsfall? Därom lämnar domskälen intet besked. Det har emellertid sitt intresse att lägga märke till att den omtvistade punkten i förlikningsavtalet icke kan ha aktualiserat några formfrågor — jämför ovan alternativ 2 — eller någon fråga om exigibilitet — jämför ovan alternativ 3. Detta skulle möjligen kunna tyda på att HD avsett att stadfästelsedomens praktiska betydelse skulle vara att den ifrågavarande punkten bleve omfattad av domens rättskraft. Emellertid skulle jag vilja ifrågasätta om det kan vara försvarligt att tillmäta rättsfallet betydelse såsom argument för en så vid rättskraft. Emellertid skulle jag vilja ifrågasätta om det kan vara förenligt icke blott med alternativet 4 utan även med alternativen 2 och 3, nämligen om man förutsätter att rätten icke vid stadfästelsen behöver fästa någon vikt vid den frågan huruvida just i det till avgörande föreliggande fallet någon form- eller exigibilitetsfråga kräver beaktande. Det skulle under nämnda förutsättning te sig rimligt att stadfästelsen finge tillmätas en hypotetisk innebörd: »För den händelse förlikningsavtalet skulle aktualisera några form- eller exigibilitetsfrågor, så . . .»
    1957 års rättsfall aktualiserar även en annan av de frågor som Larsson ingående behandlat, nämligen frågan om stadfästelsedomens formulering. Antag att en underrätt i 1957 års fall skulle ha velat undan-

184 ANM. AV SVEN LARSSON: FÖRLIKNING I TVISTEMÅLröja varje tvekan om stadfästelsedomens avsedda betydelse och därför skulle ha begagnat en formulering av följande typ: »Rätten stadfäster den ingångna förlikningen, genom vilken stadfästelse å ena sidan svaranden skall... samt å andra sidan käranden skall...» — Det förefaller som om Larsson (s. 102 ff, jfrt med not 2 på s. 141 ff.) skulle ha den åsikten att högre rätt borde ändra en sådan dom så att den enbart komme att innehålla en stadfästelse. Och motiveringen för detta skulle vara att den mera utförliga formuleringen »ej vore tillräckligt inoffensiv» (s. 143). Denna motivering förefaller mig icke övertygande. Visserligen är det nog riktigt att en av fördelarna med stadfästelsedomen ligger däri att den ger parterna möjlighet att få ett mindre »offensivt» domslut, nämligen ett domslut i form av en enkel hänvisning till ett mellan parterna träffat avtal. Men det förefaller mig tvivelaktigt om domstolarna bör medverka till att en sådan fördel vinnes på bekostnad av klarheten rörande domens rättsföljder. Jag skulle rentav vilja ifrågasätta om det icke vore den lämpligaste ordningen att domstolarna konsekvent och med största möjliga exakthet uttaladesig om rättsföljderna med avseende på sådana moment i ett förlikningsavtal som icke uppenbarligen är att hänföra till den sak som rättegången rört sig om.
    De gjorda kommentarerna har blott kunnat avse några av huvudproblemen i Larssons avhandling. I många frågor som jag måst förbigå i denna anmälan — bl. a. de i fjärde och femte kapitlen behandlade frågorna om rättegångskostnaderna och om rättsmedlen — ger hans bok beaktansvärda synpunkter. Hela arbetet präglas av författarens omisskännliga strävan att framdraga och analysera »diskutabla situationer» (s. 13), och han har i många sammanhang givit prov på skarpsinne och på konstruktiv fantasi. Tyvärr måste det emellertid samtidigt konstateras att avhandlingen är behäftad med allvarliga brister såvitt gäller disposition och framställningsteknik. Framförallt är det störande att en så stor del av realdiskussionen har förlagts till noterna, vilka ofta har en skräckinjagande omfattning. Läsaren måste ständigt räkna med att han mitt inne i en not, och ofta i ett oväntat sammanhang (jfr t. ex. s. 105 med not 2 på s. 141 ff. och med not 4 på s. 151), kan träffa på ett argument som ställer en i texten behandlad fråga i en ny dager.

Per Olof Bolding