Barnavårdslagen och förmynderskapskonventionen
D. 28 nov. 1958 avkunnade den internationella domstolen i Haag dom i ett av Nederländerna mot Sverige anhängiggjort mål angående tillämpningen av 1902 års Haagkonvention om förmynderskap för minderåriga. Både med hänsyn till föremålet för denna internationella rättstvist, och emedan detta var första gången Sverige uppträdde som part inför Haagdomstolen, synes en redogörelse för rättegången i fråga kunna vara av intresse för SvJT:s läsekrets.
Till en början må erinras om att den nyssnämnda konventionen, vilken ratificerats av bl. a. Sverige och Nederländerna, bygger på nationalitetsprincipen. Konventionens huvudstadgande i dess artikel 1 innebär sålunda att beträffande en minderårig, som är medborgare i ett konventionsland men vistas i ett annat, förmynderskapet skall regleras enligt lagen i det förra landet. De stadganden i konventionen, vilka härutöver främst blivit av betydelse för det nu ifrågavarande rättsfallet, äro artiklarna 5, 6 och 7. Av dessa föreskriver artikel 5 att förmynderskapet tager sin början och upphör vid den tid och av de orsaker som stadgas i den minderåriges nationella lag. I artikel 6 stadgas att förmyndarförvaltningen omfattar den minderåriges person och all hans egendom, var helst denna befinner sig. Enligt artikel 7 kunna likväl ortsmyndigheterna, i avvaktan på att förmynderskap anordnas i den minderåriges hemland liksom i trängande fall, vidtaga erforderliga åtgärder för att skydda den minderåriges person eller hans intressen. Konventionens bestämmelser återspeglas i den svenska lagstiftningen, nämligen i fjärde kapitlet i lagen d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Det händelseförlopp, som givit upphov till tvisten mellan de båda staterna, är i huvudsak följande.
En nederländsk medborgare, sjökaptenen och skeppsredaren Johannes Boll bosatte sig under kriget i Norrköping och ingick där äktenskap med Gerd Lindwall, vilken var svensk medborgare och genom äktenskapet förvärvade nederländskt medborgarskap utan att likväl förlora det svenska medborgarskapet. I äktenskapet föddes d. 7 maj 1945 en dotter, Elisabeth Boll, vilken endast har nederländskt medborgarskap. D. 5 dec. 1953 avled Gerd Boll. Även efter hennes död kvarbodde Johannes Boll med Elisabeth Boll i Norrköping. Utan att uppmärksamma att Elisabeth Boll var nederländsk och icke svensk medborgare, inskrev rådhusrätten i Norrköping d. 18 mars 1954 Johannes Boll som hennes förmyndare. Till följd av vissa uppgifter om Johannes Bolls uppträdande gentemot Elisabeth, vilka delgivits barnavårdsnämnden i Norrköping, meddelade dennas ordförande d. 26 april 1954 interimistiskt beslut om Elisabeth Bolls omhändertagande för skyddsuppfostran. Beslutet bekräftades av barnavårdsnämnden d. 5 maj 1954. Till stöd för detsamma åberopades 22 § a) barnavårdslagen, enligt
vilket lagrum barnavårdsnämnden har att ingripa, då barn under 16 år i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara för sin kroppsliga eller själsliga hälsa. Beslutet verkställdes genom att Elisabeth Boll placerades hos sina i Norrköping bosatta morföräldrar, fabrikören Emil Lindwall och dennes hustru. Eftersom Johannes Boll motsatte sig beslutet om skyddsuppfostran, underställdes detta länsstyrelsen i Östergötlands län. Samtidigt härmed vidtogos i Nederländerna åtgärder för att där anordna förmynderskap för Elisabeth Boll. Så skedde genom beslut av vederbörande domstol i Amsterdam d. 2 juni 1954, varigenom notarien Jan Albertus Idema i Dordrecht förordnades att vid Johannes Bolls sida vara medförmyndare för Elisabeth. Såväl Johannes Boll som Idema hemställde i det vid länsstyrelsen i Östergötlands län anhängiga förfarandet att beslutet om skyddsuppfostran av Elisabeth Boll måtte hävas, varvid de bl. a. gjorde gällande att beslutet stode i strid med 1902 års konvention. Genom utslag d. 22 juni 1954 fastställde länsstyrelsen emellertid barnavårdsnämndens beslut. Mot länsstyrelsens utslag fullföljde Johannes Boll och Idema talan i regeringsrätten. På detta stadium överflyttades i Nederländerna genom beslut av domstolen i Dordrechtd. 5 aug. 1954 förmynderskapet för Elisabeth Boll från Johannes Boll till Catharina Postema i Zeist, vid vars sida Idema kvarstod som medförmyndare. På begäran av Johannes Boll, Catharina Postema och Idema avskrev därefter rådhusrätten i Norrköping genom beslut d. 16sept. 1954 det där inskrivna förmynderskapet för Elisabeth Boll. Vidare förenade sig Catharina Postema med Johannes Boll och Idema i deras anförda besvär mot länsstyrelsens utslag av d. 22 juni 1954. Genom utslag d. 5 okt. 1954 ogillade regeringsrätten besvären. I samband med att Johannes Boll i början av 1955 återvände till Norrköping, efter att under någon tid ha uppehållit sig i Nederländerna, blev han anhållen såsom misstänkt för att ha stått i otillbörligt förhållande till sin dotter. Misstanken i fråga ägde sammanhang med de uppgifter,som ursprungligen föranlett barnavårdsnämndens ingripande beträffande Elisabeth Boll. Åklagarmyndigheten beslöt emellertid att icke anställa åtal mot Johannes Boll, och denne blev sedermera av allmänna medel tillerkänd ersättning för anhållandet. Sedan frågan om åtal mot Johannes Boll sålunda förfallit, hänvände sig Catharina Postema och Idema till barnavårdsnämnden med yrkande att denna måtte besluta att Elisabeth Boll icke längre skulle stå under skyddsuppfostran. Medan de nederländska förmyndarna i det tidigare, genom regeringsrättens utslag d. 5 okt. 1954 avslutade förfarandet låtit förstå att de ämnade förflytta Elisabeth Boll till Nederländerna, förklarade de nu att deras avsikt vore att anförtro Elisabeth till en läkarfamilj i Norrköping, som förklarat sig villig att mottaga henne. Barnavårdsnämnden beslöt emellertid d. 3 juni 1955 att Elisabeth alltjämt skulle vara omhändertagen för skyddsuppfostran, över detta beslut anförde de nederländska förmyndarna besvär hos länsstyrelsen, vilken i utslagd. 28 okt. 1955 fann behov av fortsatt skyddsuppfostran icke föreligga och återförvisade ärendet till barnavårdsnämnden med föreläggande för denna att, så snart länsstyrelsens utslag vunnit laga kraft, förklara Elisabeth Bolls skyddsuppfostran avslutad. Mot länsstyrelsens utslag
fullföljde barnavårdsnämnden talan i regeringsrätten. Denna fann i utslag d. 21 febr. 1956 att Elisabeth Boll alltjämt vore i behov av skyddsuppfostran samt fastställde, med undanröjande av länsstyrelsens utslag, barnavårdsnämndens beslut av d. 3 juni 1955.
Nederländska regeringens inför Haagdomstolen mot svenska regeringen anhängiggjorda talan gick i sammandrag ut på följande: Jämlikt konventionen skulle förmynderskapet för Elisabeth Boll regleras enligt nederländsk lag. Detta innebure bl. a. att de befogenheter, som enligt denna lag tillkomme hennes nederländska förmyndare, av dem skulle få utövas även i Sverige. I dessa befogenheter inginge den att bestämma över Elisabeth Bolls personliga förhållanden, däribland hennes vård och uppfostran. Genom att Elisabeth Boll mot förmyndarnas vilja omhändertagits för skyddsuppfostran och placerats hos sina morföräldrar hade intrång skett på denna förmyndarnas befogenhet. Följaktligen yrkade nederländska regeringen att domstolen måtte förklara att de svenska myndigheternas åtgärd att ställa Elisabeth Boll under skyddsuppfostran, sådan densamma beslutats och vidmakthållits genom deras avgöranden av d. 5 maj 1954, d. 22 juni 1954, d. 5 okt.1954, d. 3 juni 1955 och d. 21 febr. 1956, icke vore förenlig med Sveriges förpliktelser mot Nederländerna enligt 1902 års konvention om förmynderskap för minderåriga samt att det ålåge Sverige att häva denna åtgärd.
Svenska regeringen bestred denna talan på två grunder. Den första av dessa var att 1902 års förmynderskapskonvention icke omfattade la puissance paternelle, d. v. s. den befogenhet att bestämma över ett barn, vilken tillkommer dess föräldrar i denna deras egenskap. Till den del de svenska myndigheternas åtgöranden inneburit att ingripande skett i Johannes Bolls utövande av vårdnaden om dottern, kunde följaktligen någon konflikt med konventionen icke ha uppkommit. Eftersom vidare vårdnaden icke frånkänts Johannes Boll av svenskdomstol, kunde icke heller göras gällande att det på grund av konventionen ålåge Sverige såsom en internationell förpliktelse att tillerkänna hithörande befogenheter åt den i Nederländerna såsom förmyndare i Johannes Bolls ställe insatta Catharina Postema. Detta svenska regeringens första argument blev, särskilt i vad gällde dess senare led, föremål för livliga gensägelser från motsidan. Haagdomstolen fann sig emellertid i sin dom icke behöva närmare ingå på argumentet i fråga. Med hänsyn härtill synes detsamma kunna lämnas åt sidan även i den här följande framställningen.
Den andra av svenska regeringen åberopade grunden för bestridandet av nederländska regeringens talan hänförde sig till barnavårdslagens egenskap av offentlig rätt, förestavad av allmänna samhällsintressen. I det svenska svaromålet utvecklades sålunda hurusom barnavårdslagens bestämmelser om barns skyddande mot vanvård avolika slag syftade såväl till att värna om barnen som till att förebygga att de växte upp till att bliva en belastning för samhället. Lagregler av detta slag, vartill kunde hänföras exempelvis även regler om skolplikt till viss ålder, måste uppenbarligen kunna tillämpas beträffande alla barn som vistades på en stats territorium. Förmynderskapskonventionen kunde icke antagas ha varit avsedd att medföra någon in-
skränkning häri. En sådan inskränkning skulle vara så mycket orimligare, som följden skulle kunna bliva att barn i behov av skydd mot vanvård bleve utan sådant skydd. Om exempelvis ett nederländskt barn i Sverige vore utsatt för vanvård, kunde å ena sidan nederländska barnavårdsmyndigheter icke inskrida på det svenska statsområdet och å andra sidan de svenska myndigheterna icke ingripa annat än enligt den svenska lagen och med de medel som denna anvisade. Det sista måste sålunda ske, om barnet skulle erhålla skydd. Om sålunda den svenska barnavårdslagen finge anses tillämplig på alla barn som vistades i Sverige, även sådana för vilka förmynderskapet enligt konventionen reglerades av ett annat lands lag, vore de svenska myndigheternas och domstolarnas tillämpning av den egna lagen i ett enskilt fall icke underkastad omprövning av Haagdomstolen. Endast i den mån de svenska instanserna i fråga om ett förfarande angående ett utländskt barn beskylldes för att ha gjort sig skyldiga till déni de justice eller eljest ha handlat i strid mot någon allmän folkrättslig grundsats, funnes anledning för Haagdomstolen att ingå på en granskning av omständigheterna i det enskilda fallet. Någon sådan beskyllning hade emellertid icke framställts i målet.
Vid utförandet av svenska regeringens talan utvecklades det senast angivna argumentet med användande av begreppet ordre public. Det gjordes nämligen gällande att, i ett fall som det ifrågavarande, svensk ordre public krävde att barnavårdslagen tillerkändes tvingande karaktär även i förhållande till de utländska förmyndarna. Nederländska regeringen åter bestred att ordre public kunde åberopas gentemot en konvention. För den händelse detta likväl skulle befinnas möjligt, kunde det likväl icke anses att en stat efter eget gottfinnande kunde definiera sin ordre public på ett sätt som satte konventionen ur spel. Härför erfordrades under alla förhållanden uppfyllandet av vissa allmängiltiga betingelser, hänförliga såväl till omständigheterna i det enskilda fallet som till beskaffenheten av den interna lagbestämmelse varav bruk gjorts. I intetdera hänseendet förelåge beträffande Elisabeth Boll förutsättningar för tillämpning av principen om ordre public.
Till följd av den utformning parterna å ömse sidor sålunda gåvo sin talan och för vilken här endast summariskt kunnat redogöras, blevo de faktiska omständigheterna i fallet Elisabeth Boll och de svenska instansernas bedömning av dessa endast i mindre grad föremål för utläggning inför Haagdomstolen. Svenska regeringen ansåg sig i princip icke ha anledning att ingå härpå, så länge någon anklagelse mot de svenska instanserna för déni de justice icke framställts. Däremot gjordes i nederländska regeringens plädering gällande att barnavårdsnämndens ursprungliga beslut att omhändertaga Elisabeth Boll för skyddsuppfostran föranletts av tron på riktigheten av de misstankar mot Johannes Boll för otillbörligt beteende mot dottern, för vilka han varit anhållen. I och med att grundlösheten av misstankarna stått klar till följd av åklagarmyndighetens beslut att icke åtala Johannes Boll, borde därför enligt nederländska regeringens uppfattning den beträffande Elisabeth Boll beslutade åtgärden ha återkallats. Mot detta sätt att uppfatta situationen invändes från den svenska sidan
att, även om det stode fast att Johannes Boll icke gjort sig skyldig till något åtalbart, atmosfären och förhållandena i hemmet likväl kunnat vara sådana att Elisabeth Bolls förflyttning till en annan miljö och kvarblivande där framstått såsom något nödvändigt.
Utöver vad nu antytts, blevo de faktiska omständigheterna i fallet icke föremål för närmare diskussion inför Haagdomstolen, ehuru svenska regeringen förklarade sig beredd att på anfordran av domstolen till dennas förfogande ställa handlingarna i saken.
Haagdomstolen ogillade i sin dom nederländska regeringens talan. I domens inledning fastslås att domstolen endast hade att uttala sig över frågan huruvida de svenska myndigheterna genom att på Elisabeth Boll tillämpa det svenska institutet skyddsuppfostran överträtt förmynderskapskonventionen. Däremot hade domstolen icke att befatta sig med frågan huruvida den svenska barnavårdslagen blivit rätt tillämpad i fallet eller att uttala sig över motiven till de svenska myndigheternas avgöranden eller de omständigheter till vilka motiven hänförde sig. Dessa senare frågor låge nämligen vid sidan om den föreliggande tvisten.
I domen konstateras vidare att de svenska myndigheterna i och för sig erkänt de i Nederländerna förordnade förmyndarnas behörighet och detta även beträffande vårdnaden om Elisabeth Boll. Catharina Postema hade sålunda befunnits behörig att inför de svenska instanserna föra talan angående frågan om Elisabeth Bolls omhändertagande för skyddsuppfostran. Däremot hade Catharina Postemas faktiska möjligheter att utöva de i vårdnaden ingående befogenheterna lidit intrång genom besluten om denna skyddsuppfostran. Den fråga som förelåge till besvarande vore följaktligen huruvida konventionen avsåge att utesluta tillämpningen av en lag sådan som den svenska barnavårdslagen på en utländsk minderårig, för vilken förmynderskap anordnats enligt hemlandets lag. Det vore härvid att märka att konventionen, genom att föreskriva att förmynderskapet och särskilt även den förmyndaren tillkommande vårdnaden skulle regleras enligt den minderåriges nationella lag, avsåge att i linje med de internationella privaträttskonferensernas allmänna syfte lösa en lagkonfliktfråga. Att sålunda vistelselandets lag i fråga om förmynderskap uteslutits till förmån för den minderåriges nationella lag innebure emellertid icke att förmyndaren i utövandet av sina befogenheter tillförsäkrats Immunitet gentemot vistelselandets lagstiftning angående t. ex. obligatorisk skolundervisning och hälsokontroll för minderåriga. Konventionen avsåge nämligen icke att meddela regler annat än angående själva förmynderskapet, vilket vore till för att skydda den minderårige. Lagar som tillgodosåge intressen av allmän karaktär berördes sålunda icke av konventionen, även om de i sin tillämpning hade indirekta verkningar som inskränkte förmyndarens befogenheter i fråga om vårdnadens utövning. Till sistnämnda kategori lagar hörde den svenska barnavårdslagen, eftersom denna, utom till att skydda barnen själva, framförallt syftade till att skydda samhället mot faran av att de utsattes för vanvård. På detta område hotade icke någon lagkonflikt, eftersom de skilda ländernas barnavårdslagar med deras olika administrativa föreskrifter icke vore avsedda att vinna tillämpning utan-
för det egna landet. Någon anledning för konventionen att inskränka deras tillämplighet i fråga om barn som vistades i ett annat land än det vari barnet vore medborgare hade sålunda icke kunnat föreligga. En sådan reglering skulle tvärtom ha kunnat ge upphov till ett tomrum i fråga om samhällsskyddet, något som icke kunde antagas ha varit konventionens mening.
Utan att behöva taga ställning till frågan om betydelsen av ordre public i nu förevarande sammanhang fann domstolen sig därför kunna på en mera direkt väg komma fram till slutsatsen att, oaktat deras inbördes kontaktpunkter och oaktat även de i praktiken förekommande gränsöverskridandena, 1902 års förmynderskapskonvention icke omfattade barnavård i den svenska barnavårdslagens mening. Domstolen kunde följaktligen icke finna att Sverige gjort sig skyldigt till någon överträdelse av konventionen.
Om den dom, som nu i starkt sammandrag återgivits, förenade sig fem av domstolens vid tillfället sexton ledamöter, nämligen domstolens ordförande Klaestad samt domarna Basdevant, Hackworth, ArmandUgon och Sterzel.
Till samma slut, ehuru med avvikande motiveringar, kommo domstolens vice ordförande Zafrulla Khan samt domarna Badawi, Sir Hersch Lauterpacht, Moreno Quintana, Wellington Koo, Spiropoulos och Sir Percy Spender.
Av dessa funno domarna Badawi, Sir Hersch Lauterpacht, Moreno Quintana, Spiropoulos och Sir Percy Spender sig böra taga ställning till frågan om betydelsen för tvisten av begreppet ordre public.
Domarna Badawi och Moreno-Quintana gåvo sålunda i sina vota uttryck åt den meningen att domslutet bort motiveras även med att tilllämpningen av den svenska barnavårdslagen på Elisabeth Boll utgjorde ett fall då konventionens bestämmelser finge vika för ordre public.
Domaren Spiropoulos ansåg att domslutet, i stället för att motiveras med de av majoriteten angivna skälen, bort grundas på barnavårdslagens egenskap av ordre public.
Sir Hersch Lauterpacht tog i sitt mycket utförliga votum direkt avstånd från väsentliga delar av majoritetens motivering, i det han bl. a. hävdade att det vore orealistiskt att vilja göra en principiell åtskillnad mellan lagar, som syftade till att skydda de minderåriga individerna, och sådana vilka avsågo att skydda samhället. Alla sociallagar vore ytterst lagar till skydd för individerna, och alla lagar till skydd för individerna vore i djupare mening sociallagar. I en internationell rättstvist borde heller icke någon avgörande betydelse tillerkännas indelningen av olika nationella lagar i privaträttsliga och offentligrättsliga. Det vore en av Haagdomstolen antagen princip att, när det gällde nationella lagars förhållande till förpliktelser enligt internationella fördrag, avseende fästes icke vid en lags bokstav utan vid dess faktiska verkningar. Vidare vore synpunkten att ett uteslutande av barnavårdslagens tillämplighet på Elisabeth Boll skulle ge upphov till ett juridiskt tomrum icke övertygande. Den nederländske förmyndaren kunde ju överflytta henne till Nederländerna eller, om så icke vore möjligt, träffa särskilda anstalter för hennes uppfostran i Sverige, eventuellt
efter anvisningar av vederbörlig nederländsk domstol. Avgörande för tvistens bedömande finge i stället anses vara huruvida de svenska myndigheternas åtgöranden täcktes av begreppet ordre public. Detta förutsatte, såväl att barnavårdslagen i och för sig fölle inom kategorien ordre public, som att den i det föreliggande fallet tillämpats på ett rimligt sätt och på ett sätt som icke strede mot konventionens verkliga syfte. Om man tänkte sig det fallet, att de svenska myndigheterna ingripit med skyddsuppfostran i fråga om ett nederländskt barn, som vore fött i Nederländerna, endast talade holländska och icke vistats mera än en månad i Sverige, icke skulle väl då Haagdomstolen vara förhindrad att taga dessa särskilda omständigheter i betraktande? I den nu förevarande tvisten finge emellertid, på grund av den utredning som förelåge, anses att de svenska myndigheternas handlande fölle inom området för ordre public.
Sir Percy Spender, åter, anslöt sig till majoritetens mening men fann det erforderligt att beträffande den av majoriteten icke besvarade frågan om ordre public såsom sin åsikt tillkännagiva att något domslut till Sveriges förmån icke skulle ha kunnat givas under hänvisning till ordre public, eftersom konventionen icke kunde tolkas så att avsteg därifrån till följd av ordre public vore tillåtna.
Domaren Wellington Koo, med vilken domstolens vice ordförande Zafrulla Khan instämde, utvecklade i sitt votum den meningen, att domslutet kunde stödjas på den föreskrift i artikel 7 i konventionen, enligt vilken ortsmyndigheterna i trängande fall kunna vidtaga åtgärder till den minderåriges skydd.
Domarna Winiarski, Kojevnikov, Córdova och Offerhaus röstade för bifall till Nederländernas talan.
Gemensamt för alla dessa fyra domares vota är att de, ehuru med olika utförd motivering, funno att de svenska myndigheterna icke på någon från svensk sida anförd grund ägt genom anordnandet av skyddsuppfostran för Elisabeth Boll omintetgöra den Catharina Postema enligt nederländsk lag och därmed även enligt konventionen tillkommande befogenheten att omhänderhava vårdnaden om barnet. Domaren Winiarski framhöll bl. a. att den svenska barnavårdslagen väl icke i och för sig kunde anses oförenlig med konventionen, men att dess tillämpning i detta enskilda fall vore det. Särskilt gällde detta i belysning av att Elisabeth Boll kvarhållits under skyddsuppfostran i Sverige under fyra och ett halvt år, och detta i en ålder då denna åtgärd med nödvändighet och utan återvändo påtryckte henne en bestämd orientering i fråga om personlig utveckling, familjeförankring och yrkesinriktning samt i nationellt hänseende. Domarna Cördova och Offerhaus funno att de svenska myndigheternas ingripande visserligen till en början kunde anses ha haft täckning i konventionens artikel 7 med dess hänvisning till trängande fall, men att detta icke varit fallet mer än helt kort tid. Båda dessa domare uttalade vidare att den enda i Elisabeth Bolls fall aktuella föreskriften i barnavårdslagen, nämligen 22 § a), toge sikte på situationer av ett slag som täcktes av konventionens skyddssyfte. Domaren Offerhaus framhöll särskilt att för Nederländernas del motsvarande bestämmelser återfunnes bland civillagens stadganden om förmynderskap, till vilka konventionen ju direkt hänvisade.
Den nu slutförda rättegången var icke endast Sveriges första inför Haagdomstolen. Den var också den första, vari denna domstol haft att taga ställning till en fråga om tillämpningen av en konvention på den internationella privaträttens område. Ur den senare synvinkeln kan det måhända vara anledning att här göra några avslutande reflexioner.
Haagdomstolens dom utföll nu till Sveriges förmån, men onekligen inställer sig frågan hur läget skulle ha blivit, om domen gått Sverige emot. Vilka inre verkningar för Sveriges del skulle i så fall ha inträtt? Under pläderingen i Haag framhölls från den svenska sidan att det icke rätt gärna vore möjligt att tänka sig att en dom av den internationella domstolen skulle kunna medföra återbrytning av en dom av en nationell domstol, vilken vunnit laga kraft. I detta sammanhang åberopades den diskussion angående obligatoriska skiljedomsklausuler i internationella privaträttskonventioner, vilken ägde rum inom Institutet för Internationell Rätt vid dess sammankomst i New York 1929. Såsom uttryck för den uppfattning om hithörande frågor, som därvid allmänt gjorde sig gällande, antogs en resolution enligt vilken bl. a. följande regler rekommenderades:
»V. De kontraherande staterna äro pliktiga att vidtaga erforderliga åtgärder för att en av domstolen antagen tolkning för framtiden blir bindande för deras myndigheter. De äro internationellt ansvariga för underlåtenheten att uppfylla denna förpliktelse.
VI. I brist på andra bestämmelser i den interna lagen, rubbar domen icke på något sätt giltigheten av avgöranden, som tidigare träffats av de nationella myndigheterna.
Bestämmelserna i varje stats interna lag reglera huruvida och i vilken mån det är möjligt att, till uppnående av överensstämmelse med domstolens tolkning, av de nationella myndigheterna framkalla ett nytt avgörande av annat innehåll än det förut träffade.»
Enligt den svenska pläderingen finge det anses ligga i sakens natur att de sålunda uttryckta grundsatserna gällde vid en internationell domstols bedömning av tvister på den internationella privaträttens område.
Enligt svenska regeringens i Haag intagna ståndpunkt skulle alltså, om domen i det nu ifrågavarande målet gått Sverige emot, den internationella domstolen likväl icke kunnat förplikta svenska regeringen vare sig att återbryta regeringsrättens utslag, enligt vilket Elisabeth Boll alltjämt skulle vara omhändertagen för skyddsuppfostran, eller att ålägga barnavårdsnämnden i Norrköping att häva detta förhållande. Någon konstitutionell möjlighet att förfara sålunda står ju icke regeringen till buds. Däremot skulle för Sverige ha uppkommit en internationell förpliktelse av innebörd att, om den nederländska förmyndaren på nytt hos barnavårdsnämnden hemställt om hävande av den beträffande Elisabeth Boll vidtagna åtgärden, denna framställning skulle ha vunnit bifall.
Fråga är emellertid om det föreligger någon intern svensk rättsregel, som garanterar att så skulle ha skett. Denna fråga har icke längre någon betydelse för det nu till Sveriges förmån avgjorda målet och kommer inom kort alls icke att vidare kunna få det för förmynderskapskonventionens del, eftersom Sverige nyligen uppsagt denna av orsaker som icke ha något att skaffa med målet i fråga. Däremot är det icke uteslutet att samma fråga skulle i framtiden kunna upp-
komma beträffande andra konventioner, till vilka Sverige är eller kan bliva anslutet. Sverige har genom att antaga den s. k. fakultativa klausulen i artikel 36 i stadgan för den internationella domstolen, under förutsättning av reciprocitet, underställt sig dennas jurisdiktion bl. a.i alla rättstvister rörande tolkningen av fördrag. I våra dagar tillväxer snabbt antalet konventioner, som tillerkänna individer olika rättigheter. Även om dessa konventioner icke skulle innehålla några skiljedomsklausuler, kan alltså Sverige till följd av sitt antagande av den fakultativa klausulen bliva part vid den internationella domstolen i tvister rörande konventionernas tolkning. Det var för övrigt på denna väg som det nu avdömda målet kom inför domstolen.
Det skulle sålunda kunna tänkas att, om ett avgörande av en svensk administrativ myndighet eller domstol går en utlänning emot, den stat vars medborgare han är skulle kunna erhålla en dom av Haagdomstolen, enligt vilken avgörandet i fråga strider mot en konvention, vari Sverige är part. För sådant fall skulle enligt det förut sagda Sverige bliva internationellt ansvarigt för att dess myndigheter och domstolar i fortsättningen avgöra fall av enahanda beskaffenhet i enlighet med anvisningarna i den internationella domstolens dom.
Motsvarande läge skulle kunna tänkas uppkomma även i fråga om förpliktelser som utan konvention åligger Sverige enligt allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Även tvister härom omfattas av den fakultativa klausulen i den internationella domstolens stadga. Tydligt är emellertid att frågan lättare skulle kunna bliva av praktisk betydelse med avseende på tolkningen av konventioner, och då särskilt i fråga om konventioner med sådan omedelbar anknytning till inre svenska förhållanden att deras materiella föreskrifter överförts till svensk lag. Så förhåller det sig ju bl. a. med den nu ifrågakomna förmynderskapskonventionen. Även lagstiftning inom den offentligrättsliga sektorn kan tydligen komma i blickfältet. I hithörande fall är alltså, internationellt sett, Haagdomstolen högsta tolkningsinstans i fråga om en svensk lagtext, något som emellertid icke kommer till uttryck i denna lagtext själv och heller icke i någon annan svensk lagtext.
Det må emellertid vara tillåtet att hoppas att vetskapen om förhållandet skulle vara tillräcklig för att i eventuellt uppdykande situationer av detta slag förmå vederbörande svenska instanser att avstå från att upprätthålla en praxis, som av den internationella domstolen skulle ha befunnits utgöra ett avsteg från Sveriges internationella förpliktelser. I motsatt fall skulle ett intressant lagstiftningsbehov omedelbart göra sig gällande.
Redan nu föreligger det emellertid anledning att framhålla vikten av att de svenska instanserna vid formuleringen av sina avgöranden i mål och ärenden med en sådan internationell aspekt visa sig medvetna om detta vidare perspektiv. I det nu av den internationella domstolen avdömda målet kunde det sålunda icke undgå att väcka uppmärksamhet att, oaktat de nederländska förmyndarna redan från början gjorde gällande att barnavårdsnämndens beslut stode i strid mot konventionen, de svenska instanserna genomgående icke yttrade sig över detta argument, varigenom den internationella domstolen kom att sakna direkt upplysning om hur dessa närmare sett på denna sida av saken.
S. Petrén