NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 211    Lissabonkonferensen angående det industriella rättsskyddet. D. 6—31 okt. 1958 hölls i Lissabon en diplomatisk konferens för revision av den s. k. Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten jämte vissa tillhörande överenskommelser. I konferensen deltogo 40 av Parisunionens 46 medlemsländer, varjämte såsom observatörer närvoro ett betydande antal icke medlemsländer, bl. a. flera sydamerikanska stater samt Sovjetunionen.Vidare voro en rad internationella organisationer företrädda genom observatörer. Den svenska delegationen bestod av ambassadören S. Petrén, ordf., generaldirektören Å. von Zweigbergk, prof. S. Ljungman, byråchefen C. Uggla och byrådirektören S. Lewin, de två förstnämnda såsom befullmäktigade ombud. Såsom delegationens sekreterare fungerade andre sekreteraren H. Lindgren.
    Vidlyftiga förarbeten, utförda av Parisunionens internationella byrå i Bern på anmodan av Portugals regering, hade utsänts på remiss före konferensen och de olika ländernas synpunkter i anledning därav hade i förväg sammanställts och överlämnats till de inbjudna länderna.
    Konferensen arbetade i första hand på fem särskilda underutskott, »kommissioner», nämligen kommission I för allmänna frågor, unionens ekonomi, språkfrågor m. m., II för patentfrågor, III för varumärkesfrågor, IV för frågor om illojal konkurrens och ursprungsbeteckningar samt V för frågor om mönsterskydd. Konferensens ordförande var den portugisiske professorn L. da Camara Pinto Coelho. Som generalrapportör fungerade den franske patentverkschefen G. Finniss. Ordförande i kommission I var ambassadören Petrén.
    De största svårigheterna mötte vid behandlingen av de till kommission I hörande frågorna. Här aktualiserades vissa motsättningar mellan väst- och östländer, då de senare länderna protesterade mot att Östtyskland icke inbjudits till konferensen. På grund härav kunde den viktiga frågan om Parisunionens ekonomi, d. v. s. om Bernbyråns anslagsram, endast få en provisorisk lösning i form av en resolution, medan däremot själva konventionstexten på den relevanta punkten kvarstår oförändrad. Även de betydelsefulla språkfrågorna — det gällde här att vid sidan av franskan få engelska språket accepterat som officiellt språk — stötte på motstånd, främst från de spansktalande ländernas sida. I dessa frågor nåddes dock till sist en kompromiss, varigenom engelska språket likställdes med franskan såsom internationella byråns arbetsspråk, medan engelska, franska och spanska språken antogos såsom officiella språk vid unionens konferenser. Konventionen skall alltjämt utfärdas endast på franska, men officiella översättningar till tyska, engelska, spanska, italienska och portugisiska språken skola fastställas.
    På patentområdet genomfördes vissa ändringar av reglerna om konventionsprioritet. Ett mycket omdebatterat förslag, att i konventionen skulle föreskrivas skyldighet för unionsländerna att medgiva patent på kemiska produkter, kunde ej genomföras. Däremot antogs en resolution om fortsatt studium av detta spörsmål. I en antagen ny artikel stadgas, att patent ej får vägras på den grund att försäljningen av det patentskyddade föremålet är underkastad restriktioner eller begränsningar enligt den nationella lagstiftningen. Härigenom tillgodosågs bl. a. ett svenskt önskemål. Vidare vidtogos vissa ändringar i konventionens bestämmelser om utövningstvång, tvångslicenser, respittid för betalning av årsavgifter, återupprättande av patent och s. k. indirekt produktskydd.

212 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT    Inom varumärkesrätten voro många frågor upptagna på programmet och det var på detta område som de största framstegen kunde göras. Särskilt må nämnas, att i konventionen infördes en uttrycklig förpliktelse för unionsländerna att giva skydd åt servicemärken, ehuru detta ej nödvändigtvis behöver ske genom registrering. Vidare omdisponerades den s. k. telle-quelle-regeln, varigenom dess innebörd blivit klarare. I samband härmed infördes förbud mot att göra skyddet för ordinära varumärken beroende av hemlandsregistrering; däremot fastslogs uttryckligen att skyddet för telle-quelle-märken skall vara helt beroende av registreringen i hemlandet. Särskilda regler antogos också angående s. k. agentvarumärken av innebörd, att huvudmannen i allmänhet skall äga ingripa, om generalagent i eget namn låter registrera hans varumärke. Däremot föllo förslag om viss precisering av det varumärkesrättsliga användningstvånget, om varumärkeslicens och fri överlåtelse samt om uttrycklig förpliktelse att medgiva ett mera vittgående skydd än eljest åt särskilt starkt inarbetade märken (»Kodakdoktrinen»). Ett förslag om förlängning av tiden för konventionsprioritet för varumärken mötte ett tämligen kompakt motstånd och fick uppgivas av sina förespråkare. I konventionens bestämmelser om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar skedde en del ändringar bl. a. för att bereda skydd åt internationella organisationers emblem och beteckningar. Ett förslag att avskaffa den tidigare textens bestämmelse, enligt vilken likhetsprövningen skall ske med beaktande av heraldiska synpunkter, kunde dock icke genomföras.
    Konventionens artikel om illojal konkurrens ändrades genom att begagnandet av vilseledande beteckningar eller påståenden tillfogades såsom ytterligare exempel på otillåtna förfaranden.
    Bestämmelserna i Pariskonventionen om oriktiga ursprungsbeteckningar ändrades så att de nu nödvändiggöra effektivt ingripande häremot, en förpliktelse som på grund av den tidigare lydelsen i realiteten blott åvilat de unionsländer som anslutit sig till den särskilda s. k. Madridöverenskommelsen i detta ämne. Även denna senare var föremål för revision i Lissabon, men endast mycket obetydliga ändringar blevo här genomförda bl. a. på grund av motstånd från svensk sida. På detta område träffades mellan ett mindre antal huvudsakligen vinproducerande länder en säröverenskommelse om internationell registrering av vissa ursprungsbeteckningar, s. k. appellations d'origine,
    På mönsterskyddets område infördes i Pariskonventionen en viktig ny artikel, enligt vilken staterna äro förpliktade, att medgiva mönsterskydd. Denna artikel nödvändiggör en lagstiftning om mönsterskydd av mer allmän räckvidd än den mycket begränsade lag på området som för närvarande gäller i vårt land.
    Vid konferensens avslutning underskrevo de svenska ombuden nya texter av Pariskonventionen samt av Madridöverenskommelsen om oriktiga ursprungsbeteckningar. Vidare antogos ett antal resolutioner, nämligen — förutom de redan nämnda om Parisunionens ekonomi och kemiska produkterspatenterbarhet — om inrättande av ett rådgivande organ, om utbyte av publikationer, om förberedande likhetsgranskning av varumärken, om samarbete angående mönsterskyddet med vissa internationella organ på upphovsrättens område samt om revision av den särskilda s. k. Haagöverenskommelsen rörande internationell registrering av mönster och modeller.

C. U.