DÖDSFALL 221    Erik Lind †. När f. d. justitierådet Erik Lind d. 10 febr. 1959 avled i en ålder av nyligen uppnådda sjuttio år, hade han icke mer än några år njutit det otium som enligt beräkning inträder men ofta — och säkerligen i hans eget fall — endast skenbart uppleves vid stadgad pensionsålder.
    Erik Lind var född i Stockholm d. 17 okt. 1888 och valde efter sedvanlig utbildning och i Uppsala avlagd juris kandidatexamen att ägna sig åt tjänstgöring på domarbanan. Efter tingsmeritering fort satte han karriären inom Svea hovrätt, där han blev assessor 1919 och hovrättsråd 1928. I övlig ordning följde redan året därpå utnämning till revisionssekreterare. Tidigt togs Erik Lind i anspråk för lagstiftningsuppdrag inom centrala områden, från 1923 såsom sekreterare i lagberedningen och 1926—33 såsom en av dess ledamöter. Under denna tid fick han medverka vid den i flera avsnitt genomförda revisionen av ärvdabalken; en av honom och annan ledamot av lagberedningen utgiven kommentar till lagen om arv föreligger i tredje upplagan. Han deltog också i lagstiftning om internationella rättsförhållanden. Till justitieråd utnämndes Erik Lind 1933, och han var från 1953 till sitt avsked hösten 1955 ordförande å avdelning. En återgång till lagstiftningsarbete innebar tjänstgöring i lagrådet 1942—44. Till den legislativt betonade verksamheten kan räknas honom anförtrott uppdrag att vara juridiskt biträde i kontrollstyrelsen 1927—33. Erik Lind var även på flera sätt knuten till denna tidskrift, bl. a. såsom redaktionssekreterare 1920—28.
    Under dessa schematiskt uppdragna konturer till ett livsverk rymmes en betydande och mycket erkänd ämbetsmannagärning inom såväl rättsskipning som lagstiftning. Att detta livsverk fick sådan inriktning är icke förvånande. Erik Linds begåvning och personliga egenskaper gjorde honom klart ägnad för de uppgifter som ankomma på domaren och lagskrivaren. Till sådana förutsättningar, som förbindas med genomträngande intellekt och säkert omdöme, skall läggas en städse förnimbar lidelse att verka för det i varje situation rätta och riktiga. Såsom grundval för denna strävan, som gjorde sig gällande såväl i domstolsavgöranden som vid prövning av lagstiftningsfrågor, tjänade icke blott djupa insikter på det juridiska fältet utan även en vidsträckt utblick över samhällslivet i dess mångsidighet. I utpräglad grad byggde denna kringsyn utan tvivel på ett från studentåren härstammande intresse för allmänna angelägenheter. Erik Lind förblev sin en gång förvärvade humana och liberala åskådning obrottsligt trogen. Att han, i överensstämmelse med ett försynt och flärdfritt väsen, framförde sin mening utan åthävor men ändock med övertygelsens tonfall kunde icke annat än stärka respekten bland arbetskamraterna, som visste att de hade att lita till grundlighet och aldrig svikande samvetsgrannhet. Det säger sig självt att samarbetet under sådana omständigheter var lätt och angenämt. En motsvarande uppskattning av verk och person blir, av allt att döma, bestående även utanför ämbetsmännens trängre krets.

Harry Guldberg