LANDSLAGENS STADFÄSTELSE DEN 2 MAJ 1442 OCH DESS TILLÄMPNING UNDER KONUNG KRISTOFFERS SENARE REGERINGSTID

 

AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST

 

Då ett förslag till landslag omkring 1350 utsändes till de olika lagsagorna för att behandlas på resp. landsting, var det nog ingen som anade, att det skulle komma att dröja åtskilliga decennier, innan lagen hunnit antagas över hela riket. De närmare omständigheterna äro föga kända. Det är ej ens bekant vilka personer, som utarbetat lagförslaget. Förmodligen ha lagmännen i Uppland och Östergötland medverkat, ty förslaget visade sig i avsevärd grad bygga på just dessa lagsagors tidigare rättsbildningar. Redan 1352 hade också förslaget som en följd härav gillats och antagits i Uppland och Östergötland.¹ Den s. k. Örebrourkunden av 1347² omtalar likväl blott tre rättslärda såsom medlemmar av lagnämnden, vilken enligt urkunden fått i uppdrag att rätta, förbättra och till samstämmighet omarbeta lagarna i konungariket Sveriges olika lagmansdömen. Namnen på dessa personer voro Ulf Abjörnsson (Sparre av Tofta), lagman i Tiohärad, Algot Bengtsson (Algotssönernas ätt), lagman i Västergötland, och Torger djäkn, underlagman i Värmland.³ Om det vore riktigt, att endast dessa lagmän fått säte i lagnämnden, vilket t. ex. K. G. WESTMAN⁴ antagit, måste det förefalla desto egendomligare, att just dessa lagmäns lagsagor dröjt i det längsta med att godkänna lagförslaget. När detta skett kan dock icke exakt avgöras. »Utan tvivel», säger Westman⁴, »tänkte sig lagförslagets upphovsmän, att det under den närmaste framtiden först skulle godkännas av alla landstingen och därefter stadfästas av kungen. Någon kunglig stadfästelse är emellertid inte bevarad och har, att döma av det sätt, varpå landslagen vann giltighet, troligen aldrig givits.»
    Strängt taget borde lagmännen icke ha börjat tillämpa landslagen, förrän konungens stadfästelse utfärdats, på samma sätt som tidigare skett med Upplandslagen och Södermannalagen, och som senare skulle komma att ske med 1734 års lag. Av okänd anledning har emellertid

 

¹ Belägg härför i Handlingar rörande Skandinaviens historia bd 32, s. 53 ff. och i Historiska handlingar, bd 2, s. 1 ff.

² Tryckt f.f.g. 1674 av J. LOCCENIUS i Lexicon juris Sueo-Gothici, s. 185 f. Jfr J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag till civilrättens historia (1953), s. 53 f.

³ Jfr J. E. ALMQUIST, Lagmän och häradshövdingar i Sverige (1955). — Dethar tidigare antagits, att Torger eller Thyrger, som han kallas i urkunden, varit lagman i Värmland 1347, men denne hette då Björn Nilsson (Vinge). Se härom närmare »Värmland förr och nu» 1941, s. 105.

⁴ De svenska rättskällornas historia (1912), s. 41 f.

detta normala tillvägagångssätt ej blivit följt i fråga om landslagen.⁵Stadsfästelsen kom först den 2 maj 1442.
    K. G. Westman⁶ framhåller, att 1442 års stadfästelse är »så avfattad, som om det först genom densamma tillkom en lagbok, vilken efterträdde de skilda lagsagornas lagar och gjorde slut på rättssöndringen i Sverige». Under sådana förhållanden är det fullt förståeligt, att JOHAN STIERNHÖÖK ännu på 1660-talet⁷ hyste den uppfattningen, att landskapslagarna först 1442 efterträtts av en gemensam landslag. Han hade f. ö. i detta stycke ej så orätt, som man föreställt sig. Först genom stadfästelsen kunde nämligen landslagen statsrättsligt sett få formell rättskraft.
    Den framställning, som här nu givits, överensstämmer icke med den gängse. Man har i stället laborerat med en äldre och en yngre landslag, av vilka den förra godtagits av landstingen men saknat kunglig stadfästelse, medan den senare tvärtom fått kunglig stadfästelse men ickegodtagits av landstingen. Någon tillfredsställande förklaring, hur samtiden tänkt sig, att den äldre landslagen under sådana omständigheter skulle kunna vara giltig, har emellertid icke lämnats.
    Då myndigheterna småningom började tänka på att söka åstadkomma en kunglig stadfästelse av landslagen, hade nära ett sekel hunnit förflyta efter lagförslagets framläggande. Som en följd härav hade lagen på åtskilliga punkter blivit föråldrad. Det ansågs därför lämpligt att här och var revidera texten särskilt på statsrättens och processrättens område.⁸ Först sedan detta skett, utfärdades stadfästelsen, som ursprungligen av dess ordalag att döma måste ha införts i ett normgivande exemplar av den nya redaktionen.⁹ Att riksråden med ärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi i spetsen därvid gått för långt och i sin antidemokratiska reformiver förletts att överträda sina lagliga befogenheter, torde ej kunna bestridas. Enligt gällande föreskrifter fick nämligen lagen ej ändras utan folkets medgivande.¹⁰ Då Karl IX 1608

 

⁵ Å andra sidan är det ytterst oklart i vilken omfattning landslagsförslaget accepterats av de olika landstingen före 1442. Inom litteraturen tycks enighet råda om att antagandet endast varit partiellt, och att varje lagsaga behållit vissa stadganden ur sin gamla lag. Se t. ex. K. H. KARLSSON i Historisk tidskrift 1884, s. 275; S. U. PALME, Riksföreståndarvalet 1512 (1949), s. 216. Jfr dock J. E. ALMQUIST i SvJT 1958, s. 236.

⁶ I »Minnesskrift ägnad 1734 års lag» I (1934), s. 18.

⁷ Jfr J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien (1934), s. 26, och E. EKVALL i Rättshistoriska studier, bd 1 (1951), s. 201 f.

⁸ Det inre politiska läget i Sverige under konung Kristoffers regering har tecknats av E. LÖNNROTH i »Sverige och Kalmarunionen» (1934), s. 225 ff. Nya synpunkter på ämnet har givits av S. U. PALME i »Riksföreståndarvalet 1512»(1949), s. 215 ff. Bl. a. påpekas i den sistnämnda skriften, hur häradsmenigheternas kända (se t. ex. SvJT 1945, s. 278 f.) envisa fasthållande vid den egna laghandskriften bör förklaras på sådant sätt, att menigheterna därigenom velat skydda sig mot lagtexter, som eventuellt utan landstingets medverkan ändrats i aristokratiskt intresse.

⁹ Se härom H. HJÄRNE, Om förhållandet mellan landslagens båda redaktioner (1884), s. 13 f.

¹⁰ Till jämförelse må nämnas, att vid tillkomsten av 1734 års lag, som den 23 januari 1736 stadfästes av Kungl. Maj:t, lagtexten ändrades, även sedan ständerna lagt sista hand vid lagförslaget. Ändringarna voro visserligen här mindre väsentliga och oftast av rent formell natur; men kvar står det faktum, att en av folkrepresentationen godkänd text ej ansetts ha haft någon sakrosankt karaktär. Jfr P. A. ÖSTERGREN, Till historien om 1734 års lagreform I (1902), s. 71.

lät trycka den yngre redaktionen, för att denna skulle lända till efterrättelse, utgick han uttryckligen ifrån, att lagen blivit av konung Kristoffer »konfirmerad och stadfäst och av meniga riksens ständer samtyckt, gillad och vedertagen på det år etc. 1442». Detta påstående har emellertid i dess senare del ingen grund i verkligheten. En annan sak är, att lagstiftningsfrågor år 1442 ej hörde under riksens ständers men väl under landstingens behörighet.
    I den översättning av den ursprungligen på latin avfattade stadfästelsen, som trycktes 1608, heter det bl. a.¹¹: »Så stadfästa Vi med Vårt älskliga råds tidiga och mogna betänkande och synnerligen och allmänneligen föregångna råd och övervägande av konungslig makt denna lagbok eller gamla lagens tidiga förbättring med alla sina artiklar och klausuler, som för tidens förändring företagen är. Och vilja Vi, att alla och var uti Vårt rike Sverige uti världsliga domar och saker skola denna lag allenast bruka och efter henne döma. Vi förbjuda ock av samma konungsliga välde, att ingen fördriste sig utan Vår synnerliga befallning och myndighet någon annan lag göra eller bruka eller därefter döma, så fram de vilja Vår konungsliga hämnd utan all nåd undfly och uti Vår majestäts gunst och nåd vara. Men vad som efter de förra lagböcker och emot denna Vår gjorda lag med sina punkter och kapitel dömt varder, det skall hållas alldeles för ogilt och okraftigt, såsom Vi ock av konungslig myndighet ogilla och till intet göra allt det, som därav följa kan, att det ingen laga kraft hava må.» — Avsikten måste m. a. o. ha varit, att den nya redaktionen omedelbart skulle tagas i bruk. Huruvida detta också skett, är ett spörsmål, som i det följande närmare skall belysas.
    Den förste, som förfäktade ståndpunkten, att den yngre redaktionen tillämpats omedelbart under konung Kristoffers regeringstid, var dåvarande juris studeranden vid Stockholms högskola C. O. SOMMAR, som 1942 fick sin uppsats härom införd i SvJT (s. 417 ff.) under titeln»Till Kristoffers landslags 500-årsjubileum». Tidigare hade K. G. Westman¹² framfört den tämligen verklighetsfrämmande teorien, att 1442 års redaktion tillkommit, för att de svenska stormännen skulle få konung Kristoffers bekräftelse på vissa statsrättsliga stadganden, som avsågo att tillvarataga de nationella intressena gentemot unionskonungen, och detta närmast såsom ett slags ersättning för en utebliven konungaförsäkran. Sedan detta syfte uppnåtts, skulle stormännen icke ha haft något behov av att framlägga lagförslaget till antagande på landstingen. Häremot kunde Sommar med rätta invända, att den yngre redaktionen innehöll åtskilliga nyheter även på straffrättens, processrättens och privaträttens område, vilkas utarbetande uppenbarligen varit onödigt, om avsikten varit endast den av Westman antydda. Sommar medger emellertid, att genomförandet av nyheterna måste ha mött åtskilliga yttre svårigheter. En viss försiktighet visade sig därvid vara av nöden. Om konungen med maktspråk genomdrivit den nya redaktionen, »riskerades ju, att bönderna, då de i lagen funno sin frihet ytterligare beskuren, ställde till oroligheter», vilket också förekommit endast några år tidigare under Engelbrekts ledning. Regeringen hyste förmod-

 

¹¹ Stavningen är i det följande moderniserad.

¹² I »Minnesskrift ägnad 1734 års lag» I (1934), s. 15.

ligen planer på att i stället införa den nya redaktionen i lagsagorna »först så småningom, mera i tysthet. Saken kom emellertid i ett annat läge genom Kristoffers död i januari 1448.»
    En samhällsgrupp, som vid sidan av skattebönderna fått det betydligt sämre genom tillkomsten av den nya redaktionen, var landborna. Den gamla lagtexten ålade ej en landbo att å gården uppföra nya eller underhålla redan befintliga hus. Men den nya redaktionen förpliktade honom i JB 25 att förbättra det legda hemmanet i avseende å hus och gärdesgårdar samt att årligen verkställa nybyggnad till en halvmarks värde och vidmakthålla de förut befintliga husen, allt vid äventyr att bristen skulle fyllas av hans »boskap», d. v. s. förutom hans fäkreatur även hans övriga inventarier på egendomen.¹³
    Sommar har i sin nyssnämnda uppsats åberopat några rader ur Karlskrönikan, som utvisa, att den 1448 nyblivne konungen Karl Knutsson propagandamässigt ställt i utsikt ett återvändande till den gamla landslagsredaktionen. Genom ett åsidosättande av den nya redaktionens antidemokratiska bestämmelser skulle han enligt Sommar ha hoppats på att vinna folkets förtroende. Detta vittnar enligt min mening också om att försök verkligen gjorts att införa nyssnämnda bestämmelser, vilket förhållande upphetsat folkstämningen och kommit konung Karl att handla. Hittills ha emellertid något samtida belägg härför icke stått att erhålla. Det kan därför betecknas som nära nog sensationellt, att ett sådant nyligen framdragits ur arkivens gömmor av arkivarien J.LIEDGREN, som godhetsfullt ställt det till mitt förfogande. Närmast rör det sig om ett vittnesintyg från 1445, utfärdat den 14 april i Åsaka prästgård (Skånings härad, Vg.) av kaniken i Skara Torkel Jonsson, som säger sig vara kejserlig notarie och skrivare, samt underhäradshövdingen i Skånings härad Tholf skrivare.¹⁴ Intyget går ut på att domprosten i Skara herr Elof¹⁵ trakasserats av sin landbo Sigge Larsson i Vrå. Denne, som hade legt sistnämnda gård under tre år mot en årlig avgäld av 1 lispund smör, hade nämligen »mot vår nådige herre konungs och riksens lagbok» underlåtit att fullgöra sin byggnadsskyldighet. Och då domprosten sände sina tjänare för att hämta en av landbon pantsatt oxe, blevo dessa överfallna, misshandlade och fråntagna sina armborst. Landbon hade därvid fått hjälp av fyra namngivna personer, som dessutom bedrivit åtskilligt ofog.
    Här ha vi som i ett nötskal den uppkomna situationen, beskriven i en samtida urkund. Domprosten har tydligen haft kännedom om att den nyligen av konungen stadfästade landslagen, som f. ö. direkt åberopas, innehållit föreskrifter om landbos byggnadsskyldighet (jfr ovan) och begagnade sig härav för att söka tvinga sin landbo till ökade prestationer. När denne okunnig om de nya föreskrifterna, som veterligen aldrig föredragits, än mindre antagits av någon menighet på landstinget i Skara, vägrade att bygga, har väl detta lett till att

 

¹³ C. J. WAHLBERG, Om lega af jord å landet enligt svensk civilrätt (1870),s. 70.

¹⁴ Intyget återfinnes i riksarkivets pergamentsbrevsamling.

¹⁵ Han är identisk med kaniken magister Elavus Svenonis, som var domprost i Skara redan 1438 och avled 1448. Hans gravsten i Skara domkyrka är avbildad i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift II: 10 (1909), bil., s. 7. Jfr Svenska medeltidsregester 1434——41 (ed. S. TUNBERG 1937), s. 228 ff.

domprosten med stöd av nämnda föreskrifter i ersättning krävt en oxe av landbon. Men när slutligen domprostens drängar kommit för att hämta oxen, har landbon blivit desperat, satt sig till motvärn och fått hjälp av likasinnade kamrater. Att liknande episoder utspelats på andra håll i riket kan nu utan vidare tagas för givet. Det nationella partiet med Karl Knutsson i spetsen lystrade till klagomålen och gjorde allmogens sak till sin. Karl utlovade, att man skulle återvända till den gamla på landstingen antagna lagtexten, så snart partiet efter konung Kristoffers död kommit till makten. Så skedde också. Och som en följd härav skulle det komma att dröja ytterligare ett sekel, innan 1442 års redaktion på sedvanerättslig väg i stort sett lyckades undantränga den äldre texten.¹⁶ Ännu 1587 ljuder ett förvirrat eko från den medeltida nationella propagandan i ett utkast till en kunglig dom.¹⁷ Det omtalas där, att lagen under konung Kristoffers regering, »när många utlänningar rådde här i riket och gjorde vad de ville», blev förändrad och »utspridd».