FOLKE SCHMIDT. Kollektiv arbetsrätt. 3:e uppl. Under medverkan i vissa delar av AXEL ADLERCREUTZ. Sthm 1958. Norstedts. 289 s. Inb. Kr. 27,75.
Första upplagan av förevarande arbete, som anmäldes i SvJT 1951 s. 617, blev snart en oumbärlig hjälpreda för dem som syssla med arbetsrätt. Andra upplagan var ett nytryck, och den nu utkomna tredje upplagan, i vissa delar omarbetad och i övrigt moderniserad, hälsas med stor tillfredsställelse.
Kap. III (s. 63 ff) »Vem är att anse som arbetstagare?» är nyskrivet av doc. Adlercreutz. Läsaren får där en redogörelse för framväxandet av »det socialt färgade civilrättsliga arbetstagarebegreppet», som nu tillämpas i både HD:s och försäkringsrådets praxis. Skogskörarna har i rätt hög grad stått i centrum för diskussionen. Det senaste rättsfallet från HD, NJA 1957 s. 199, gällde en f. d. sågverksarbetare, som vid brist på arbete i sågen fick hjälp av sågverket att köpa sig en häst och arbetsredskap för att få tillfälle att utföra timmerkörningar åt sågen. Han betraktades som arbetstagare, men omständigheterna var onekligen speciella. Nu väntar vi med intresse på att ett fall av skogskörning med egen traktor skall komma under HD:s prövning. Försäkringsrådet har avgjort några dylika fall; utgången har med något undantag blivit, att sådan skogskörare betraktats som självständig företagare.
Avsnittet »Allmänna principer för tolkning av kollektivavtal» (s. 120ff) är också omskrivet. Den nya framställningen har avgjorda förtjänster framför den tidigare. Bl. a. har införts en välbehövlig erinran om att partsavsikten måste ha någon anknytning till den i skrift fixerade avtalstexten, för att den fråga som tvisten gäller över huvud skall anses reglerad i kollektivavtalet. Besvärligt blir det när båda parterna är ense om att frågan är löst i kollektivavtalet, medan domaren måste säga sig att underlaget härför är klent eller rentav obefintligt (jfr AD 1950 nr35, 1956 nr 37 och 1957 nr 13. Se ock AD 1958 nr 15).
Men vad menar förf. med sitt uttalande s. 124 överst, på tal om tolkningsreglerna såsom förhandlingsregler, att domstolen »kläder sin tolkningsverksamhet i förutsättningslärans dräkt»? Bortsett från att »förutsättningsläran» är ett så dunkelt begrepp, skulle jag vilja fråga, om det verkligen är satser från någon förutsättningslära som domstolen begagnar. En förutsättning är ju, det framgår av ordet, något som ligger utanför avtalet, men i de situationer som här främst kommer i blickpunkten är ju läget, att den ena parten påstår att han velat i avtalet ge uttryck åt en viss mening (som ordalagen mer eller mindre bekräftar) och att den andra parten insett detta. Det är, som jag ser saken, snarare fråga om tillämpning av grundsatser hämtade från 32 § avtalslagen, ehuru resultatet på grund av de speciella förhållandena helt naturligt
inte kan bli ogiltighet av avtalet (jfr SCHMIDTS arbete s. 115) utan framträder som en tolkning. — Om förutsättningsläran över huvud skall blandas in, undrar jag om det inte ligger närmare till hands att säga, att domstolen någon gång beaktar förutsättningar genom tolkning, än att med förf. antaga att den kläder tolkningen i förutsättningslärans dräkt (jfr BENCKERT i Festskrift för Ekeberg s. 80 ff).
S. 206 gör förf. ett uttalande, som inte får missförstås. Han yttrar:»Som stridsåtgärd i KAL:s mening torde icke betraktas åtgärd som har karaktären av föreningsrättskränkning. FFL 3 § torde böra ensam tilllämpas, så snart åtgärden har det syfte som där anges även om syftet skulle antas täckas av beskrivningen i någon av punkterna 1—4 i KAL 4 § första stycket.» Vad jag vill ha fram i detta sammanhang är, att det finns stridsåtgärder, som i och för sig kanske måste antagas ha föreningsrättskränkande syfte, men där karaktären av lovlig stridsåtgärdär till den grad dominerande, att åtgärden måste betraktas helt och hållet som stridsåtgärd och inte som föreningsrättskränkning. Jag syftar på sådana fall som då en arbetsgivare har två konkurrerande organisationer såsom motparter i kollektivavtalshänseende, och den ena av dessa organisationer tillgriper stridsåtgärd av begränsad omfattning, t. ex. vägran att utföra övertidsarbete. Det är självklart, att denne arbetsgivare har rätt att svara med lockout av den stridande organisationens medlemmar, även om han har alldeles klart för sig — och kanske ser med tillfredsställelse — att åtgärden kommer att tvinga en hel del av medlemmarna över till den icke stridande organisationen. Men det är möjligt, att det här inte föreligger föreningsrättskränkande »syfte»utan att man snarare har att göra med den uppsåtsform som de straffrättslärde kallar dolus indirectus.
Förf. framhåller (s. 233), att huvudavtalets regler i hög grad har kommit att tjäna som mönster för alla parter på arbetsmarknaden. Det kan man utan vidare hålla med om. Han fortsätter emellertid: »Man har dock hittills undvikit att ställa på sin spets, huruvida part som icke är bunden av själva huvudavtalet likväl enligt allmänna grundsatser skulle vara skyldig att följa dess normer.» Där är nog en varning på sin plats. Att t. ex. bestämmelserna i kap. III i huvudavtalet (om uppsägning och permittering av arbetstagare) resp. motsvarande bestämmelser i avtalet om företagsnämnder skulle kunna utöva något inflytande på rättsställningen för medlemmar i ett förbund, som inte antagit dessa bestämmelser, är föga troligt. I domen 1932 nr 100, som avsåg transportarbete, gjorde AD vissa principiella uttalanden om arbetsgivares rätt att fritt uppsäga arbetare. Transportarbetareförbundet har, såvitt jag vet, inte antagit bestämmelserna om uppsägningsskydd i huvudavtalet eller avtalet om företagsnämnder; och inte annat än vad jag kan förstå har transportarbetareförbundet böjt sig för domen 1932 nr 100 och betraktar den alltjämt som gällande rätt.
Detta är randanteckningar. Boken är förträfflig och rekommenderas även till dem som på ett intresseväckande sätt vill som nybörjare sätta sig in i de arbetsrättsliga frågeställningarna.
Erland Conradi