EDVARD HAMBRO. Jurisdiksjonsvalg og lovvalg i norsk internasjonalkontraktsrett. Oslo 1957. Universitetsforlaget. 406 s. Nkr. 13,00.
HAMBROS arbete, som väl är att betrakta som en speciminationsskrift för den professur i rättsvetenskap han nyligen erhöll vid handelshögskolan i Bergen, behandlar åtskilliga av de paradproblem inom inter-
HILDING EEK 345nationell förmögenhetsrätt, som ibland sammanfattas under rubriken »partsviljans autonomi».
Partshänvisningen är en metod, varigenom storhandeln och de jurister, som ha hand om dennas rättsliga planering, söka undvika s. k. lagkonflikter, d. v. s. situationer i vilka domaren har att träffa ett val mellan tillämpning av materiella regler ur olika i och för sig möjliga rättsordningar. För parterna i avtalen är det angeläget att på förhand veta, vilka regler som komma att tillämpas vid en tvist mellan dem. Därför träffa de genom avtal ett lagval. Men det är då också viktigt för dem att veta, att de domstolar, där en tvist kan komma upp, verkligen böja sig för partshänvisningen. Då denna fråga inte alltid kan bedömas på förhand, kombineras ofta partshänvisningen med en klausul om det som Hambro kallar »jurisdiksjonsvalg»; parterna överenskomma att tvister om avtalets tolkning eller tillämpning skall avgöras av viss domstol eller genom skiljedom. Därmed avse de att utesluta alla andra domstolar och de uppnå ett högre mått av rättsvisshet, ehuru inte fullständig sådan, eftersom det är tänkbart att inom vissa jurisdiktioner dylik prorogation inte tillåts. Det är en stor förtjänst i Hambros arbete att han sida vid sida behandlar prorogation och partshänvisning. Härigenom belysas problemen realistiskt. Det sker också genom presentationen i inledningskapitlet av en del i storhandeln vanliga klausuler om jurisdiktionsval eller lagval eller bådadera.
Arbetet är inte begränsat till norsk rätt. Hambro behandlar också övriga nordiska länders samt tysk, schweizisk, fransk och engelsk rätt. Han har upplagt framställningen så att den förra, processrättsliga delen, vars huvudkapitel handlar om prorogation och om den därmed sammanhängande frågan om erkännande av främmande domar, inleds med uppgifter om utlänningars tillgång till domstolarna och processhabilitet, om rättegångskostnader och om fri rättshjälp. Allt detta är ur »planerarens» synpunkt viktiga saker att känna till. Inom varje kapitel sysslar Hambro först med norsk rätt och sedan med reglerna i de övriga av honom utvalda rättsordningarna. I den senare delen, som bär titeln »Lovvalget», behandlas partshänvisningen samt även en del frågor om ordre public; denna företeelse kallar Hambro »rettsordensinnsigelsen». Framställningen innehåller åtskilliga redogörelser för intressanta rättsfall och en svensk tar med inte minst intresse del av de norska fallen, av vilka en del inte tidigare presenterats i rättslitteraturen. Kapitlen äro indelade i ganska korta paragrafer, en form som nödgar författaren att ta ställning till de anförda frågorna i led efter led. Å andra sidan torde denna framställningens form, liksom den stora omfattningen av bokens föremål, vara anledning till en viss knapphet och samtidigt bestämdhet i uttalanden om frågor som kunde ha krävt mer utförlig diskussion. På en särskild punkt må missnöje anföras, men det riktar sig kanske mot förlaget snarare än mot författaren. Det gäller noternas placering för sig i bokens slut. Noterna äro många och innehåller viktiga uppgifter och hänvisningar, men det är mycket besvärligt att läsa arbetet, då man ideligen har att gå på jakt efter dem. Metoden, vanlig i USA, manar ej till efterföljd i Norden.
Den ganska utförliga behandlingen av den internationella process-
346 HILDING EEKrättens centrala problem om prorogation (och derogation) och om erkännande av främmande domar utgör enligt anmälarens mening ett värdefullt tillskott till nordisk rättslitteratur. I överensstämmelse med nutida internationell privaträtt, där intresset för avoidance of conflicts är betydande, företräder Hambro (t. ex. s. 166) en liberal syn på frågan om accepterande av prorogationsklausuler. Det innebär både att prorogation till främmande jurisdiktion (derogation) skall bedömas som rättegångshinder i Norge och att en prorogation till norsk jurisdiktion skall accepteras. Som förutsättning härför måste väl i allmänhet uppställas något rimligt intresse hos parterna, men invändningen, att domstolarna till följd av en liberal regel skulle översvämmas av ovidkommande rättegångssaker är nog överdriven. »Dertil är svaret»,skriver Hambro, »at partene som regel ikke finner på den slags sprell». Hambro är liberal också i sitt ställningstagande till frågan om förutsättningarna för godtagande av en partshänvisning. Valet skall vara fritt, om det »er skedd i god tro og i et legitimt formål» (s. 245). Den enda begränsning som uppställts — utom att man har att göra med ett »internationellt» kontrakt — är att valet »ikke skal være helt meningsløst eller frivolt» (s. 313). Uppfattningen står nära HJEJLES, som vill låta parternas lojala rättsliga intresse i lagvalet vara avgörande.1Men den strider mot det som hävdats av BORUM, NIAL och även KARLGREN.2 Nial motiverar sitt krav på »en mera avsevärd anknytning» till den valda lagen bland annat med att man då lättare kan »underkänna hänvisningar, som endast ha stöd i något om icke konstlat så dock väsentligen oviktigt anknytningsmoment». Men om det i det praktiska rättslivet är så, att partshänvisningar endast förekomma i internationell handel, då ett rimligt eller lojat intresse i lagvalet verkligen föreligger hos parterna, borde regeln kunna formuleras liberalt. Man kunde hävda, att tillämplig lag i skuldförhållanden i princip är den lag, till vilken parterna uttryckligt hänvisa. Domstolarna befriades då från att väga anknytningarna, liksom parterna från den rättsosäkerhet som följer av avvägningsmetoden. Det är svårt att finna den rättspolitiska grunden till att underkänna exempelvis en hänvisning till engelsk rätt i ett avtal om en svensk firmas inköp av tulpanlökar från en firma i Holland, då denna senare firma måhända standardmässigt arbetar med dylik hänvisning och den svenska firman accepterat den. Men en svårighet uppkommer; man nödgas laborera med en särskild teknik mot evasion eller fraus legis i de fåtaliga fall, då en hänvisning är »meningslös eller frivol». Tekniken innebär en korrektion in concreto av kollisionsnormen. På de sålunda viktiga och mycket intressanta evasionsproblemen ger sig Hambro dock knappast alls in. Det är svårt att följa hans uttalande (s. 304), att fraus legis-regeln inte har någon plats i den norska kontraktsrätten, »dersom man godtar den regel at partene fritt kan velge den materielle lov de ønsker kontrakten skal bedømmes etter». Med »fritt» menar ju Hambro inte »helt fritt» och då kan man inte, såsom Hambro hävdar, klara sig allenast med »rettsordensinnsigelsen».
ANM. AV EDVARD HAMBRO: JURISDIKSJONSVALG OG LOVVALG 347 Det skulle föra för långt att här debattera Hambros teser, att frågan om giltigheten av en prorogationsklausul bör bedömas antingen enligt den lag parterna kan ha hänvisat till eller den lag, som eljest skulle varit tillämplig på tvisten i dess helhet (s. 87 f.), och att frågan om en partshänvisnings giltiga tillkomst bör avgöras enligt den lag, vartill hänvisning skett (s. 233 f.). Det synes anmälaren, att starka praktiska skäl och även rättssäkerhetshänsyn tala för att i båda fallen lex fori användes.3 Åtskilligt annat i Hambros bok ger anledning till diskussion. Uttalandet är inte avsett att vara kritiskt. Tvärtom. Arbetet är ett stimulerande inlägg i en pågående debatt samtidigt som det i långa stycken utgör en nyttig vägledning i gällande rätt till båtnad för alla Nordens jurister.
Hilding Eek