Betänkande med lagförslag angående kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan K. M:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) har nu avlämnats. Grundtanken i förslaget är liksom i gällande lag att mål, som huvudsakligen röra rättsfrågor, böra behandlas av regeringsrätten, medan mål, som huvudsakligen avse lämplighetsfrågor eller som röra ett viktigt statsintresse, böra avgöras av regeringen, men dessa principer ha mera konsekvent genomförts i förslaget än nu är fallet. Stor vikt bör enligt utredningsmannens mening fästas vid att den rättssökandes behov av rättsskydd blir tillgodosett. Regeringsrätten bör sålunda principiellt ha att döma i mål, vari en medborgares rätt eller rättighet, tagen i vidsträckt mening, står på spel, liksom mål, som röra en medborgare åliggande förpliktelse gentemot det allmänna.
    Förslaget innebär en betydande utvidgning av regeringsrättens kompetensområde. Bland de viktigaste nyheterna kan nämnas att mål om folkpension och sjukförsäkring samt mål om läkarundersökning och tvångsentledigande av tjänsteman överflyttas till regeringsrätten. Denna skall vidare ha att upptaga mål om vanhävd av jord och fiske samt om skogsavverkningsförbud. Ytterligare överflyttas mål om ägofred, fiskådra och jaktvårdsområde, omlappars rätt till renbete, samt flertalet mål, som röra tillämpning av naturskyddslagen. Mål, som avse bebyggelseförbud enligt strandlagen eller tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, skola fortfarande avgöras av regeringen men regeringsrätten skall avgiva utlåtande i målet. Slutligen kan nämnas, att regeringsrätten skall ha att avgöra ett flertal mål angående rätt att idka handel eller driva viss verksamhet samt mål om oljelagring.
    Utredningsman har varit f. d. justitierådet Seve Ekberg. F. d. regeringsrådet Adolf Lundevall, vilken såsom expert deltagit i utredningsarbetet, har i alla delar förenat sig i utredningsmannens förslag och motiv. F. d. kommerserådet K. S. Matz har såsom expert biträtt i vissa näringsrättsliga frågor. Sekreterare har varit regeringsrättssekreteraren E. O. Lundblad.

S. E.

 

    Stöldskydd på bilar. Justitieministern, statsrådet Lindell, har fått bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att undersöka möjligheterna att snabbt öka frekvensen av effektiva stöldlås i bilparken.
    I direktiven för utredningen erinras om den överenskommelse som i juni 1956 träffades med bilhandelns organisationer m. fl. om frivilliga åtgärder för utrustande av personbilar med stöldskydd. Denna överenskommelse har med vissa jämkningar förlängts till utgången av år 1959. Av statistiska uppgifter och rapporter framgår, att frekvensen av stöldlås på fabriksnya bilar successivt ökat sedan överenskommelsen träffades. För närvarande är i genomsnitt drygt 80 procent av de nya bilar som försäljes utrustade med stöldskydd. I fråga om bilar som redan är i trafik kan på grundval av företagna stickprov, med reservation för felbedömning, antagas att i genomsnitt c:a 60 procent av de i bruk varande personbilarna har stöldskydd.
    Justitieministern framhåller, att det för att stöldskydden på bilar skall på ett verkligt effektivt sätt nedbringa antalet bilstölder krävs att hela eller praktiskt taget hela bilparken åtminstone i tätorterna har sådant skydd. De

hittills uppnådda resultaten svarar, ehuru de i och för sig är beaktansvärda, ännu ej mot denna målsättning. Efter de ytterligare utfästelser som organisationerna gjort i samband med den senaste förlängningen av överenskommelsen finns det enligt justitieministern anledning att tro, att takten i utvecklingen fram mot det önskade resultatet skall ytterligare ökas. Med hänsyn till att bilstölderna alltjämt visar en stigande tendens är det emellertid angeläget att en undersökning göres, huruvida gränsen för vad som kan åstadkommas verkligen har nåtts. Vad som bör utrönas är om det kan befinnas möjligt och önskvärt att genom lagstiftning snabbare nå det önskade målet.
    En eventuell lagstiftning bör enligt direktiven i främsta rummet omfatta fabriksnya bilar. Några principiella skäl att, om lagstiftningsvägen finnes böra tillgripas, utesluta sådana bilar som redan tagits i bruk, anses emellertid ej föreligga. Det framhålles dock, att av praktiska skäl lagstiftningen såvitt angår den befintliga bilparken måste träda i kraft successivt. Därvid är en utväg att låta lämpligt avvägda bilgrupper vid olika tidpunkter gå in under lagstiftningen. Det finns dock andra möjligheter att successivt genomföra en eventuell lagstiftning för den befintliga bilparken, t. ex. att göra inmontering av stöldskydd obligatorisk vid ägarbyte.
    Under alla förhållanden är det tydligt, framhåller justitieministern, att det även om man tillgriper lagstiftning kräves viss tid för att uppnå den önskade frekvensen av stöldskydd; det är måhända icke uteslutet att den hittills valda vägen med åtaganden från organisationernas sida lika snabbt eller snabbare kan leda till resultat genom den smidigare och mera följsamma anpassning till leverans- och monteringskapaciteten som dessa åtaganden torde möjliggöra. Vid utredningen bör olika tänkbara alternativ för genomförande av en lagstiftning närmare granskas och i fråga om utsikterna att snabbt nå resultat jämföras med den effekt som kan väntas av organisationernas utfästelser.
    Enligt direktiven är det väsentliga, att det tillses att effektiv låsanordning finns på bilen. Det torde ej vara erforderligt att eventuella bestämmelser om obligatoriskt stöldskydd förbindes med bestämmelse om skyldighet för föraren att alltid tillsluta låsanordningen, när han lämnar fordonet. Möjligen kan vissa äldre, mindre åtråvärda biltyper lämnas utanför en lagstiftning. Av praktiska skäl torde även utomlands registrerade bilar få undantagas.

C. H.