Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Sedan ordföranden i institutets styrelse, prof. Sven Tunberg (se SvJT 1952 s.395) avlidit 1954, har till hans efterträdare utsetts prof. Åke Holmbäck. Vidare har i styrelsen efter framlidne prof. Ivar Sjögren inträtt dennes efterträdare såsom professor i rättshistoria vid Lunds universitet Gerhard Hafström.
    Institutet har hittills utgivit två band i skriftserien Rättshistoriska Studier (1951 och 1957) samt i serien Rättshistoriskt Bibliotek följande arbeten, nämligen E. ANNERS, Hand wahre Hand. Studien zur Geschichte der germanischen Fahrnisverfolgung (1952), E. NYLANDER, Das kirchliche Benefizialwesen Schwedens während des Mittelalters. Die Periode der Landschaftsrechte (1953) ochP. E. WALLÉN, Die Klage gegen den Toten im nordgermanischen Recht (1958).

 

    Norrbottens juristförening har under år 1958 sammanträtt åtta gånger. Vid varje sammanträde har hållits föredrag, åtföljt av diskussion. Vid ordinarie årsmöte d. 1 dec. valdes till styrelse adv. Birger Vallgårda, ordf., tingsnotarien Bertil Syréhn, sekr., jur. kand. Nils Sundberg, klubbm., samt tingsnotarien Arne Brandt, styrelsesuppl. — Föreningen har ett 25-tal medlemmar.

 

    Erik Geijer +. Under senare tid har döden gått hårt fram bland domare som efter slutad ämbetsutövning lämnat den högsta instansen. Den 3 maj avled f. d. justitierådet Erik Gustaf Geijer.
    När det gäller att skriva några minnesord, skall det, såsom ej sällan är fallet, visa sig att ett på innehåll mättat livsverk låter sig till det yttre sammanfatta i korta drag. Född i Ransäterden 17 dec. 1883 inom den kända värmlandssläkten, blev Erik Geijer under studieåren i Uppsala att räkna till dem som sist hade möjlighet att avlägga den förnämliga juris utriusque kandidatexamen. Efter tingstjänstgöring fortsatte han på domarbanan i Svea hovrätt, och han blev assessor 1915 samt hovrättsråd 1920. Den regelmässiga karriären fullföljdes med utnämning till revisionssekreterare 1924. Redan påföljande år kallades Erik Geijer till justitieombudsman, och han verkade i denna viktiga befattning till 1929, då han — samtidigt med sin ställföreträdare i ämbetet — tog säte i Högsta domstolen. Med avbrott för två tjänstgöringsperioder i lagrådet fullgjorde Erik Geijer domarens värv till sitt avsked 1950. På offentligt uppdrag deltog han därefter i utredningen angående en reformerad djurskyddslagstiftning.
    Av den summariska levnadsbeskrivningen framgår att Erik Geijers gärning huvudsakligen var ägnad åt rättsskipningen i en uppgifternas växling som otvivelaktigt varit värdefull även för en grundmurad personlighetsutveckling. Såsom insiktsfull och för befogade klagomål lyhörd J. O. kunde Erik Geijer ständigt uppfatta det ofta omtalade dånet från rättens krater och därmed erhålla en god förberedelse för den långa domarverksamhet som sedan blev hans mest betydande insats i

rättslivet. Under vakthållningen vid den officiella klagomuren gavs för honom särskild anledning icke blott att besinna svårigheten att med spillror av sanning bygga ett hållfast domslut utan även att förnimma den påfrestning som ligger i att aldrig få visa en uppgift ifrån sig, hur vansklig den än kan te sig. Liksom yrkesbröderna skulle han väl under tidens lopp ej undgå att märka hurusom den utbredda okunnigheten om förutsättningarna för rättsligt avgörande leder till att de bästa strävanden ibland omtolkas till inkompetens och oförstånd. Att Erik Geijer var starkt uppfylld av pliktkänsla och det ansvar, som vilar på domaren, behöver knappast tilläggas. Det får rentav antagas att han kunde finna ansvaret tungt att bära, även om säkerhet och trygghet i framträdandet syntes tala ett annat språk. Vidare skall det omvittnas att hans inlägg alltid på ett karakteristiskt sätt präglades av varmhjärtad eftertanke och djupgående prövning. I grund och botten var Erik Geijer till sin natur blygsam och tillbakadragen, och han hörde icke till dem som blev kända av en större allmänhet. Inom den krets, som stod honom nära i arbetet, stannar han förvisso i ljust och tacksamt minne.
    Fastän Erik Geijer var sitt domarkall mycket hängiven, blev han ingalunda helt fångad av juridiken utan han höll sinnet öppet för allt som rörde sig i omvärlden. I överensstämmelse med släktens litterära traditioner fanns hos honom en poetisk ådra som gav sig versifikatoriskt tillkänna. Han ville, såsom han sade, visserligen icke »pina sin sångmö», men när så skedde, var det till glädje för släkt och vänner.

Harry Guldberg