EDVIN ALTEN. Ansvaret for passasjerer og gods ved befordring medluftfartøy. Oslo 1958. 22 s. — Norsk forsikringsjuridisk foreningspublikasjoner nr 38.

 

    Publikationen ansluter sig till ett av ALTEN i den norska försäkringsjuridiska föreningen d. 28 febr. 1958 hållet föredrag. Föredraget återger de viktigaste ändringar, som genom det s. k. Haagprotokollet d. 28 sept. 1955 företogos i den i Warszawa d. 12 okt. 1929 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran.
    Ämnet är uppdelat på 10 avdelningar, rörande huvudsakligen: I. Revisionen av Warszawakonventionen; II. Konventionens räckvidd; III. De objektiva och subjektiva villkoren för ersättningsskyldighet; IV. Fastställande av ersättningen; V. Ansvarsbegränsning; VI. Ansvarighet utöver ansvarsgränserna; VII. Ansvarsreglernas tvingande karaktär; VIII. Ansvarsbegränsning för fraktförarens folk; IX. Haagprotokollets ikraftträdande; och X. Ansvarsförsäkring.
    I arbetet beröres sålunda en mångfald frågor. Mest ingående är behandlingen av det under II. upptagna ämnet. Här redogöres först för konventionens definition av uttrycket »internationell luftbefordran». I samband därmed påpekar Alten, att den norska luftbefordringslagen visserligen efter sin ordalydelse omfattar även sådan internationell befordran, som icke faller in under konventionen. Men — säger han — enligt den hos oss gällande allmänna regeln om förhållandet mellan norsk och främmande rätt »må forutsetningen for anvendelse av den norske lov i slike tilfelle være at fraktavtalen har sin nærmeste tilknytning til Norge». Spörsmålet har numera en annan och större praktisk betydelse än vid tillkomsten av vår gällande luftbefordringslag och har därför livligt dryftats under det nu pågående arbetet med revision av de nordiska luftbefordringsbestämmelserna. Angående sjörättens ståndpunkt må — under framhävande av att förhållandena där ligga olika till än beträffande lufträtten — anföras NJA 1956 s. 150. — Alten kommer här vidare in på den centrala, men omstridda, frågan om vad man har att inlägga i konventionens uttryck »contrat de transport» eller»contract of carriage» samt »transporteur» eller »carrier». Det hävdas härvid av honom att uttrycket fraktavtal liksom i sjölagen bör förstås helt generellt, så att det omfattar »fraktavtaler av enhver art, også reise og tidsbefraktning og underbefraktning».1 Avdelningen avslutas med en

 

1 ALTEN understryker härvid vikten av att från underbefraktning skilja den»simple overdragelse av retten til befordring» (cession) och att för sig hålla

40 HUGO WIKANDERallvarlig och — som erfarenheten från lufträttsarbetet giver vid handen— ej opåkallad maning att undvika »fellesbetegnelsen charter», att åtkontrakten giva klara namn och att bruka en korrekt terminologi. Ehuru här icke kan närmare ingås på ämnet, må dock framhållas, att 1953 års schweiziska sjöfartslag i avdelningen om »Die Verträge über Verwendung eines Seeschiffes» i särskilda underavdelningar upptager»Die Schiffsmiete», »Der Chartervertrag» och »Der Seefrachtvertrag». Charteravtalet karakteriseras i art. 94 så, att genom detsamma förpliktar sig redaren såsom bortfraktare att ställa ett bestämt fartygs lastrum(Raumgehalt) helt eller delvis till befraktarens förfogande för en bestämd tid (tidscharter) eller för en eller flera bestämda sjöresor (resecharter) och befraktaren att prestera vederlag.2
    Självfallet har Alten vid föredraget måst ålägga sig själv en stark begränsning. En nödvändig följd härav är naturligen, att på en och annan punkt läsaren skulle med tacksamhet hava mottagit ytterligare sakkunnig vägledning. Så exempelvis rörande styrkan av den bevisning fraktföraren har att förebringa till fullgörande av honom åliggande exculpationsplikt.3 Med den fria bevisprövningens genombrott har dock ämnet ej fullt samma betydelse som tidigare. — Såsom ett annat exempel må nämnas frågan om räckvidden av det viktiga yttrandet, s. 20,om det andra stycket i art. 23 i luftbefordringskonventionen: »Det ertatt fra konnossementskonvensjonen, og det er derfor naturlig å forstå Haagprotokollens nye bestemmelsfe på samme måte som i sjøretten».4Till vad Alten, s. 15, yttrar om den rätta tolkningen av uttrycket i art.17 i luftbefordringskonventionen »toutes opérations d'embarquementet de débarquement» må i förbigående erinras om den olikhet i avfattningen av de nordiska luftbefordringslagarna som ligger däri, att vid återgivandet av artikeln de danska och norska texterna tala om skada »under» påstigning eller avstigning, medan de finska och svenska texterna med något närmare anknytning till konventionen använda ordet »vid»; jämföras må 8 kap. 1 § luftfartslagen med motiv.

 

fullt klar rågången mellan, å ena sidan, betraktning samt, å den andra, delslega av luftfartyg med eller utan besättning dels ock de fall, då ett företag iförhållande till ett annat sådant endast förpliktar sig att vara medhjälparevid det andra företagets transporter (ren tjänstelega).

2 Såsom grund till upptagande av termen »Chartervertrag» angives i motiven, s. 50, bland annat: »In erster Linie wollten wir jede Verwirrung ausschalten und den Begriff 'Chartervertrag' im Rahmen des positiven schweizerischen Rechtes unmissverständlich umschreiben. Diese Bedeutung, diedem an sich viel allgemeineren und unbestimmteren Begriff der Vercharterung hier verliehen wird, mag vom sprachlichen Standpunkt nicht durchausgerechtfertigt sein; im Interesse der Rechtssicherheit muss ihr aber derVorzug gegeben werden». — WUSTENDÖRFER, Neuzeitliches Seehandelsrecht, s.118, förordar terminologin »Frachtcharter», resp. »Mietcharter».

3 Man jämföre med uttalandena s. 16 den ganska ingående behandlingenav motsvarande sjörättsliga ämne i norsk Instilling d. 7 maj 1936 röranderevision av sjöfartslagen, s. 46 f, de danska motiven till sjölagen, s. 72 f, samtHJALSTED i TfR 1958 s. 46 ff.

4 Hänvisas må i detta sammanhang till SOU 1936:17, s. 292, samt GRAMM,Das neue Deutsche Seefrachtrecht, s. 123 ff, med däri anförda citat rörandeengelsk rättstillämpning med avseende å bevisbördan vid förekomsten av s. k.excepted perils. Jfr ock HD:s dom d. 17 juni 1958 i mål mellan försäkringsbolagen Fylgia och Öresund samt rederiaktiebolaget Nordstjernan, varigenomfastställdes den i Nordiske Domme i Sjøfartsanliggender 1956 s. 621 refererade hovrättsdomen.

ANM. AV EDVIN ALTEN: ANSVARET FOR PASSASJERER OG GODS 41    Att arbetet är klart, översiktligt och instruktivt behöver icke framhållas beträffande ett opus, som stammar från Edvin Altens hand. Allmänt bekant torde ock vara den imponerande insats denne gjort i det internationella lufträttsarbetet ej minst beträffande frakträtten.

Hugo Wikander