Något om utländska dödförklaringars giltighet
    Någon mera allmän konvention om dödförklaringars giltighet finnes icke och detta har medfört, att frågan om vilken verkan som kan tillmätas utländsk dödförklaring är tveksam. Även frågan huruvida svensk domstol äger behörighet att dödförklara utländsk medborgare, som vid den tidpunkt då han veterligen sist var vid liv icke hade hemvist här i riket men här efterlämnat egendom, är diskutabel och föremål för delade meningar.
    Beträffande sistnämnda fråga ge bestämmelserna i 8 kap. boutredningslagen icke någon vägledning. Ärvdabalkssakkunniga framhålla i motiven till förslaget till ärvdabalk,1 att dödförklaringsinstitutet i viss mån måste anses ha territoriell karaktär men att ändamålet med institutet endast ofullständigt skulle vinnas, om institutets användning vore begränsad till svenska medborgare. De sakkunniga mena därför att även utlänningar med viss anknytning till vårt land måste kunna göras till föremål för ansökan om dödförklaring och att det synes naturligt att svensk domstol är behörig att dödförklara en bortovarande utlänning, som vid försvinnandet hade hemvist här i riket. Även beträffande utlänning, som vid försvinnandet ej hade sådant hemvist, bör enligt de sakkunnigas åsikt behörighet att dödförklara vara för handen, då ett praktiskt behov av dödförklaring föreligger för vårt lands vidkommande, t. ex. när här finns egendom efter den bortovarande.
    Frågor om dödförklaring av utlänningar ha under de senaste åren vid ett flertal tillfällen uppkommit vid Stockholms rådhusrätt, och domstolen har därvid i praxis anslutit sig till de sakkunnigas mening.
    Även om uppfattningen att svensk domstol har nyssberörda behörighet accepteras, måste ställning tagas till frågan om verkan av utländska dödförklaringar. Frågan kan nämligen i regel icke lösas på det enkla sättet att en svensk dödförklaring fordras jämte den utländska. Föreligga två dödförklaringar så föreligger ju ur svensk synpunkt en viss antagen dödsdag och ur utländsk synpunkt en annan antagen dödsdag. Detta kan uppenbarligen medföra komplikationer.
    Vid upprepade tillfällen har Stockholms rådhusrätts bouppteckningsavdelning ställts inför frågan huruvida svensk dödförklaring först skall fordras i sådana fall då boutredningsman begäres eller bouppteckning för inregistrering ingives efter utlänningar eller statslösa personer, beträffande vilka dödsbevis icke kunnat anskaffas men som dödförklarats av sitt hemlands eller annat lands myndigheter. Praxis har å avdelningen blivit att dödförklaring, meddelad av behörig myndighet i den bortovarandes hemland, godtages i förevarande avseenden men att i andra fall en av svensk domstol utfärdad dödförklaring fordras.Denna praxis vinner stöd av ett uttalande i SvJT 1946 av WILHELM

 

1 SOU 1954: 6 s. 124 f.

44 K. E. ROSÉNMICHAELI, som hänvisar till att svensk rätt vilar på personalstatutets grund.2
    Att frågan icke endast har teoretiskt intresse utan att den även kan ha stor praktisk betydelse belyses av ett fall, som nyligen avgjorts av rådhusrätten. Det gällde en tysk medborgare, som varit gift med en svenska. Makarna hade varit bosatta i Tyskland. Efter hustruns död hade mannen på grund av förordnande i hustruns testamente uppburit avkastningen av ett större antal aktier, som hon efterlämnat i Sverige. Enligt testamentet skulle aktierna efter mannens frånfälle lika fördelas mellan tre namngivna syskonbarn till hustrun. Efter hustruns död var mannen några år bosatt i Sverige men avflyttade därefter till Helsingfors. Han synes relativt snart ha fortsatt till Riga, och den sista kända underrättelsen från honom är ett den 11 juli 1941 dagtecknat brevkort.
    Sedan boutredningsman begärts i den ordning, som avses i 2 kap. 3 § sista stycket lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, meddelade rådhusrätten beslut d. 31 dec. 1957. Rådhusrätten fann av handlingarna i ärendet framgå, att mannen var tysk medborgare, att han senast låtit sig avhöra d. 11 juli 1941, då han uppehöll sig i Riga, att Amtsgericht i Berlin-Charlottenburg genom beslut d. 25 maj 1954 förklarat mannen för död och därvid som tidpunkt för dödsfallet fastställt d. 31 dec. 1941 samt att nämnda beslut erhållit rättskraft. Med hänsyn till vad sålunda upptagits fann rådhusrätten att mannen måste anses ha avlidit och att som dödsdag kunde antagas d. 31 dec. 1941. Rådhusrätten förordnade att här i riket befintlig egendom i dödsboet efter mannen skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman.3
    Emellertid var ytterligare ett ärende rörande samma dödsbo anhängigt vid rådhusrätten. God man hade nämligen förordnats för den bortovarande mannen och gode mannen hade begärt att få utgiva de av honom omhänderhavda medlen till boutredningsmannen i dödsboet efter hustrun. Denna hemställan hade av Stockholms stads överförmyndarnämnd lämnats utan bifall,4 och gode mannen hade fört talan mot nämndens beslut. Rådhusrätten, där ärendet avgjordes i tremansrätt, fann i sitt beslut det av tysk domstol meddelade beslutet om dödförklaring av mannen böra tillerkännas verkan med avseende å godemansmedlen, och gode mannens framställning bifölls.5
    Därest svensk domstol skulle ha dödförklarat mannen, skulle sannolikt som dödsdag ha antagits d. 31 juli 1951. Om icke den tyska dödförklaringen kunnat tillerkännas verkan hade alltså aktieavkastningen

 

2 Se SvJT 1946 s. 458: Att man erkänner dödförklaring av en utlänning,som meddelats av behörig myndighet i hemlandet, torde man kunna anse följdriktigt redan av den anledningen, att svensk rätt vilar på personalstatutets grund, d. v. s. låter hemlandets rätt bliva tillämplig i personrättsligt hänseende.

3 Ärende: Stockholms rådhusrätts bouppteckningsavdelning, rotel 1:190/1956.

4 Ärende rörande godmanskapet för bortovarande tyske medborgaren MaxLudvig Eickemeyer. Nämnden (ordf. advokaten Carl Patric Ossbahr) yttrade i beslut d. 25 sept. 1957: Enär en av tysk domstol meddelad dödförklaring icke tveklöst, ens då fråga är om tysk medborgare, är gällande beträffande vederbörandes egendom i Sverige och då det icke eljest visats, att Max Eickemeyer avlidit, lämnar överförmyndarnämnden [gode mannens] anhållan utan bifall.

5 Ärende: Stockholms rådhusrätts förmynderskapsavdelning, Ä 105/1957.

NÅGOT OM UTLÄNDSKA DÖDFÖRKLARINGARS GILTIGHET 45för tiden från och med 1942 till och med juli 1951, vilken avkastning uppgått till betydande belopp, måst stå kvar under godmansförvaltning obestämd tid. Rätten att taga arv och testamente efter tyska makar skall ju bedömas i enlighet med tysk rätt.6 Mannens arvingar torde med hänsyn härtill icke kunna utfå denna avkastning, då den ur tysk synpunkt sett tillfaller hustruns syskonbarn. Och om mannen icke kunde anses ha varit död ur svensk synpunkt, skulle väl ifrågavarande avkastning icke heller kunna tillfalla hustruns syskonbarn.
    Dessa konsekvenser synas än mer orimliga, om man beaktar, att tysk rätt medgiver dödförklaring av tysk myndighet beträffande tysk medborgare utan att konsekvenserna begränsas territoriellt.7 Även tysk dödförklaring av ur tysk synpunkt utländsk medborgare till erkännes viss verkan även utanför Tyskland.
    I sin kommentar till den tyska lagstiftningen framhåller EGON ARNOLD,8 att en dödförklarings förutsättningar och verkningar måste bedömas enligt samma rättsordning, som är gällande beträffande den försvunnes rättskapacitet9 och att följaktligen personalstatutet, som i de flesta kulturländer i princip är normerande för rättskapaciteten, bör tillämpas. Den tyska rätten anknyter härvidlag liksom den svenska till vederbörandes nationalitet, vilket alltså innebär, att nyssberörda förutsättningar och verkningar av dödförklaringen normeras av rättsordningen i det land, där den försvunne vid den relevanta tidpunkten var medborgare. Arnold framhåller därvid, att eljest den föga godtagbara situationen skulle inträda, att beträffande vissa rättsförhållanden vederbörande betraktades såsom död och beträffande andra såsom levande.
    Tvivel synes icke råda därom, att den tyska rätten principiellt godkänner en av vederbörlig myndighet i annat land utfärdad dödförklaring rörande medborgare i samma land.10 Det synes naturligt, att svensk rätt, som likaledes ansluter sig till nationalitetsprincipen i nyss berörda avseenden, i sin ordning bör göra motsvarande godkännande.
    I många andra fall än ovan angivna kunna orimliga konsekvenser tänkas uppkomma, om inte utländska dödförklaringar godtagas. Och så länge Sverige inte anslutit sig till någon konvention i ämnet är frågan i viss mån tveksam. I Förenta Nationernas regi har en konvention av d. 6 april 1950 om dödförklaring av saknade personer utarbetats.11 Denna konvention12 har trätt i kraft d. 23 jan. 1952 och tillträtts av bl. a. Västtyskland. Den är emellertid begränsad till att avse endast personer som försvunnit åren 1939—1945.
    Trots att svenska representanter togo mycket aktiv del vid tillkomsten av konventionen har Sverige icke tillträtt denna, något som torde

 

6 Se 1 kap. lagen d. 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

7 § 12 i Verschollenheitsgesetz av 15 jan. 1951 (Bundesgesetzblatt, årgång 1951, Del I, s. 63 ff).

8 EGON ARNOLD, Verschollenheitsreeht, Bonn 1951, § 12 anm. 2.

9 Jfr även HESSE-KRAMER, Verschollenheitsgesetz (Sonderausgabe aus SCHLEGELBERGER-VOGELS, Erläuterungswerk zum B. G. B.) Berlin 1939, § 12, Anm. 1.

10 Se ARNOLD a. a. s. 147 jämte där angiven litteratur.

11 Se BJÖRN KJELLIN i SvJT 1949 s. 301.

12 United Nations Publications 1950. V. 1.

46 NÅGOT OM UTLÄNDSKA DÖDFÖRKLARINGARS GILTIGHETha berott på att endast ett fåtal andra stater anslutit sig. Då människor försvinna även under mera normala förhållanden än som rått under tiden för andra världskriget torde emellertid skäl kunna anföras för en konvention, som icke begränsas till viss tid. Intresset för en reglering av internationella dödsbofrågor av olika slag synes trots den ringa anslutningen till 1950 års konvention vara stor, och man får därför hoppas, att nya initiativ komma att tagas.

K. E. Rosén