Några bulvanspörsmål
    En person köper en jordbruksfastighet i spekulationssyfte. Han använder sig av en förvärvskapabel bulvan. Efter kort tid får denne ett frestande anbud från en markexploatör. Överlåtelsen strandar emellertid på att exploatören vägras förvärvstillstånd och det står i samband därmed klart för den dolde ägaren, att han icke kommer att kunna överlåta fastigheten så lätt som han antagit.
    Fastigheten är utarrenderad och arrendet är socialt. Byggnaderna är förfallna och arrendatorn har vänt sig till hälsovårdsnämnden. För att ge eftertryck åt denna aktion hotar han också med vanhävdsanmälan och säger sig ha för avsikt att reparera på jordägarens bekostnad om hälsovårdsnämnden ej tvingar fram åtgärder snabbt nog. Bulvanen är solvent för de reparationer, som kan komma ifråga. Inför hotet att tvingas investera i fastigheten låter den dolde ägaren bulvanen sälja den till en förvärvskapabel men medellös person — vars affärer tidvis skötes av huvudmannen. Den nye bulvanen säger upp arrendatorn för att bruka fastigheten själv. När det kommer till kritan brukar han emellertid inte fastigheten och reparerar den inte heller. Förfallet fortsätter, men då han är medellös, är vitesförelägganden utan effekt. Hälsovårdsnämnden och lantbruksnämnden ingriper därför ej. Arrendatorn tappar av samma skäl lusten att reparera på jordägarens bekostnad. Den dolde ägaren har på detta sätt avvärjt all fara för tvångsinvesteringar. Inom få år kommer fastigheten, som ligger intill en stad, ej att vara lämplig för annat än tomtstyckning och därmed har huvudmannen nått sitt mål.
    Arrendatorn inser emellertid att det är fråga om bulvanskap. Han utgår från att han skall kunna få skadestånd av den dolde ägaren, om detta fastslås. Den dolde ägaren skulle själv ej ha kunnat åberopa något av uppsägningsskälen i 53 § arrendelagen. Genom att utnyttja bulvanens uppsägningsrätt har han således oriktigt hindrat arrendatorn att utöva dennes annars av optionsrätten, skyddade sociala arrenderätt. Arrendatorn begär utredning av äganderätten till fastigheten.Vederbörande landsfogde finner emellertid att arrendatorns anmälan icke kan föranleda någon åtgärd: det finns icke anledning anta att bulvanens innehav »skulle vara ett skeninnehav för annans räkning och avse ett kringgående av jordförvärvslagen». Under hand har detta förtydligats så, att beslutet baserats på att huvudmannen icke sökt förvärvstillstånd. På grund därav kunde det ej konstateras någon avsikt att kringgå jordförvärvslagen; först sedan tillstånd vägrats funnes det överhuvud utrymme för en presumtion om sådan avsikt.
    Detta exempel, som till det yttre förloppet återger ett autentiskt fall, aktualiserar två frågor. Den första spörjer om bulvanlagen för sin

tillämpning förutsätter något kvalificerat uppsåt hos de handlande. Den andra frågar om bulvanlagen passar jordförvärvslagen lika väl som den passar 1916 och 1925 års inskränknings- och förbudslagar.
    Det ovan refererade landsfogdebeslutet vilar på antagandet, att bulvanskapet rymmer ett subjektivt rekvisit. Landsfogden åberopar i ett yttrande till RÅ, dit ärendet fördes utan att någon från landsfogdens beslut avvikande mening kom till uttryck, professorn KURT GRÖNFORS'artikel i denna tidskrift 1956. Förmodligen torde därmed närmast avses dennes uttalande å s. 227, att bulvanlagen blott täcker de fall »som är illojala i den meningen att de syftar till kringgående av ett förvärvsförbud». Grönfors torde emellertid här inte ha uttalat sig om den subjektiva sidan utan velat säga, att bulvanlagen endast intresserar sig för förfaranden, som rent objektivt sett är ägnade att leda till ett kringgående. Jag vågar antagandet därför att det knappast finns något stöd för att läsa in något subjektivt i ordet »syftar» i citatet ovan. Jag har icke funnit annan grund för en sådan läsning än jordkommissionens invändning mot 1918 års förslag, att det icke begränsade sig till »de fall, där ett bulvanförhållande upprättats i syfte att kringgå gällande bestämmelser angående förbud». Kommissionen uttalade också att ingripande icke borde ske »mot dessa förhållanden annat än då med desamma åsyftas ett kringgående av gällande lag». Den har emellertid då dessa uttalanden göres blott det yttre sakläget för ögonen och rör sig trots ordvalet »syfte» och »åsyftas» icke medde handlandes avsikter.
    Det framgår också ganska klart av vad lagrådet anförde vid bulvanlagens tillkomst att det subjektiva icke skall inverka på bedömningen. Lagrådet önskade sammanföra lagförslagets §§ 1 och 2 »till en föreskrift att, om gällande förbud mot att förvärva eller behålla fast egendom på beskrivet sätt kringgås, domstol har att förordna — — —». Om något syfte är det icke tal. Lagrådet slår tvärtom fast, att en dylik omarbetning skulle ge möjlighet till vissa önskvärda jämkningar i beskrivningen av det illojala förfarandet. Som första jämkning anges att beteckningen bulvan icke skulle behöva begränsas »till att avse endast fall, där det föreligger ett syfte att kringgå lagbestämmelser» (NJA II1925 s. 309). Förslagets text angav, att inkapabelt subjekt »må ej heller, till kringgående av vad sålunda är stadgat» förskaffa sig rådighet över fast egendom. I lagtexten bortföll efter lagrådets påpekande den här kursiverade uppsåtsbetoningen och bulvanlagen gäller till följd därav enligt ordalagen så snart det befinnes att ett visst yttre förhållande föreligger.
    Mot avsiktsresonemanget talar även bulvanlagens konstruktion. Den är en påbyggnad på ett antal förbudslagar och har ej annat ändamål än att ge eftertryck åt förbuden. Den kan därför icke tillmäta de agerandes uppsåt annan betydelse än förbudslagarna gör. Dessa skiljer emellertid oemotsägligt icke ut de tillåtna och otillåtna subjekten från varandra med någon som helst sidoblick åt avsikt eller uppsåt. Plikten att ansöka om tillstånd är helt beroende av vem eller vad den dolde ägaren är och den beror icke av anledningen till att han förvärvar en fastighet eller döljer att han gjort det. Bulvanlagen har således icke rum för något krav att huvudmannens förvärv skall avseett kringgående.

    Jag går därmed över till den andra frågan. 1916 och 1925 års lagar ålägger blott vissa, i lagarna otvetydigt angivna personkategorier plikt att söka tillstånd. Alla de som ej utpekas på detta sätt går helt fria från tillståndsplikten. Det möter således inga svårigheter att avgöra om en dold ägare är ett inför dessa lagar otillåtet subjekt och om ett av honom arrangerat bulvanskap är lojalt. Detta har sin stora betydelse, eftersom det icke råder någon tvekan om att bulvanlagen blott är avsedd att tillämpas på illojala bulvanskap (Grönfors a. a. s. 229). Jordförvärvslagen är emellertid konstruerad på annat sätt än 1916 och 1925 års lagar. Den skiljer först ut ett antal tillståndsfria subjekt eller förvärvssituationer men blandar bland återstoden samman såväl tilllåtna som otillåtna subjekt. Eller — riktigare uttryckt — den beskriver beträffande denna återstod under vilka förutsättningar förvärvstillstånd skall vägras men gör det på sådant sätt, att ingen förvärvare ställes utanför plikten att ansöka om tillstånd, hur uppenbart det än är att han vid ansökan skulle få tillstånd. Man kan alltså beträffande denna grupp ej utan tillståndsprövning på ett formellt giltigt sättavgöra om ett bulvanskap är lojalt. Detta förhållande skulle naturligtviskunna anses ur jordförvärvslagens synpunkt riktigt eftersom det serut att tvinga fram ansökningar från alla förvärvare inom gruppen. Det ser så ut — men är icke så, eftersom bulvanlagen blott skall tilllämpas på illojala bulvanskap och lämnar de materiellt lojala bulvanskapen i fred. Svagheten i de två lagarnas samarbete kommer i dagen om åklagaren skrider till aktion enligt bulvanlagen och den dolde ägaren invänder att han skulle kunna få tillstånd enligt jordförvärvslagen samt lantbruksnämnden på åklagarens förfrågan bestyrker detta (vilket skedde i det relaterade fallet).¹ Bulvanskapet är då materiellt sett lojalt och bör enligt bulvanlagen av det skälet vara oantastligt. Formellt sett är det illojalt och bör enligt jordförvärvslagenav det skälet ej lämnas i fred. Jordförvärvslagen förutsätter att alla fång, som faller utanför uppräkningen under 1 §, skall prövas av lantbruksnämnden. Motsättningen mellan de två lagarna överför emellertid i kritiska fall prövningen till åklagaren och — om denne finner ingripande enligt bulvanlagen påkallat — till domstolen. Det synes som om i ett bulvanmål båda dessa instanser skulle ha att sätta sig i lantbruksnämndens ställe och pröva om tillstånd skulle ha kunnat ges. Detta torde knappast ha varit förutsett vid jordförvärvslagens tillkomst. Man kan måhända säga att det på detta sätt blir en fördel att icke söka tillstånd, ty åklagaren är till följd av arten av den prövning han har på sin lott förmodligen mer än lantbruksnämnden benägen att fria.
    Till sist ytterligare ett påpekande beträffande bulvanskap. I det tidigare berörda fallet förklarade åklagaren i sitt yttrande till RÅ att domstolarna icke godtar ett påstående om bulvanförhållande om inte

 

¹ Frågar man sig vad det då är för mening med bulvanskapet, är svaretatt avsikten kan ha varit

a) att vinna större säkerhet för att en uppsägning av arrendatorn går igenom, jfr 53 § arrendelagen och SvJT 1957 rf s. 20;

b) att med en medellös bulvan som ägare förta arrendatorn lusten attreparera på jordägarens bekostnad;

c) att undanröja risken för vanhävds- eller hälsovårds föreläggande genomatt formellt sätta in en medellös ägare.

påtagliga yttre omständigheter och fakta utvisa förhållandet. Då denna uppfattning är vanlig förtjänar det påpekas att den rymmer en motägelse. Bulvanskapen konstrueras därför att den riktige ägaren vill dölja sig och slår man sig till ro redan med konstaterandet att det icke finns några yttre tecken på bulvanskapet, accepterar man det samtidigt. Det ligger i förhållandets natur att det bara är de klumpiaste arrangemangen som avslöjar sig på utanskriften. Ju mer fullädat bulvanskapet är, desto mindre röjer det sig i »påtagliga yttre omständigheter och fakta».

Rolf Moberg