Genmäle

 

    Svensk Juristtidnings redaktion har berett mig tillfälle att ta del av lagman BOYES här ovan införda artikel och kommentera densamma. En kommentar är onekligen nödvändig. Lagman Boyes artikel bygger nämligen på en hel rad av missförstånd och felaktiga föreställningar, tydligen föranledda av bristande kännedom både om vad som förekommit i frågan och om advokaternas arbetsförhållanden.
    Till en början måste man reagera mot lagman Boyes tal om »överenskommelser», som t. o. m. skulle ha haft den konsekvensen att de »berövar domstolarna deras avsedda fria prövningsrätt». Advokat- och domarsammanslutningarna har aldrig träffat och kan aldrig träffa några »överenskommelser», som skulle binda domstolarna eller göra intrång i deras fria prövningsrätt.
    Vad som från organisationernas sida förekommit beträffande frågan om ersättning för rese- och väntetid har — med undantag av de senaste uttalandena från domarföreningarnas styrelser — fullständigt publicerats i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund. Lagman Boyes felaktiga tal om »överenskommelser» skulle egentligen motivera en fullständig redogörelse för vad som förekommit, men då en sådan redogörelse skulle ta alltför stort utrymme i anspråk, nödgas jag hänvisa den intresserade till att själv ta del av vad som sålunda publicerats. Jag hänvisar alltså till nämnda tidskrift 1943 s. 125—136, 1944 s.101—103 och 251—252, 1951 s. 67—68 och 177—185, 1952 s. 72 och 139 samt 1958 s. 37—38. Uppsatser i ämnet har vidare influtit i samma tidskrift 1947 s. 29 ff., 1948 s. 58 ff. och 1950 s. 145 ff.
    Den som vill göra sig besvär med att ta del av det material som sålunda står till förfogande kan konstatera följande:
    1. Efter initiativ ursprungligen från domarhåll tillsatte häradshövdingeföreningen, stadsdomarföreningen och advokatsamfundet vardera tre delegerade, som i ett den 15 mars 1943 framlagt betänkande föreslog vissa enhetliga riktlinjer för uppställande av kostnadsräkningar i mål och ärenden. Beträffande ombudskostnaderna föreslogs härvid den numera för alla domare och advokater kända uppdelningen i tre grupper, nämligen utlägg, ersättning för rese- och väntetid samt arvode. Beträffande ersättningen för rese- och väntetid uttalade de delegerade bl. a.: »Sådan ersättning torde böra utgå för den tid, som för

462 HOLGER WIKLUNDuppdraget åtgått, utan att därunder arbete, berättigande till arvode, utföres, och ersättningen utgör följaktligen gottgörelse för förlorad arbetskraft i advokatrörelsen» (TSA 1943 s. 130). Av skäl, som redovisas i de delegerades betänkande, föreslogs att ersättning för rese- och väntetid skulle beräknas till visst belopp per tidsenhet, oberoende av vederbörande advokats inkomster, samt att förslag till lämpligt belopp per timme skulle framläggas av styrelserna för advokatsamfundets olika avdelningar.
    2. Häradshövdingeföreningen hade inga erinringar mot de delegerades förslag. Advokatsamfundets styrelse godkände också förslaget i princip, dock med vissa ändringar, av vilka två nu är av intresse, nämligen dels att förslag till ersättningsbelopp för rese- och väntetid borde uppgöras av samfundets styrelse, inte av avdelningsstyrelserna, dels att sådant förslag borde avse såväl visst belopp per timme som visst belopp per dag, »det sistnämnda till undvikande av tvekan om hur enligt styrelsens mening ersättning bör beräknas, när mer än normala antalet arbetstimmar åtgår för en inställelse» (TSA 1944 s. 101). Häradshövdingeföreningens styrelse godkände ändringsförslagen. Vad stadsdomarföreningen eller dess styrelse ansåg om de delegerades förslag eller om nyssnämnda ändringar fick advokatsamfundets styrelse aldrig veta.
    3. I oktober 1944 föreslog advokatsamfundets styrelse 15 kr. per timme eller 150 kr. per dag såsom minimiersättning för rese- och väntetid. Någon »överenskommelse» om beloppen var det så mycket mindre tal om som samfundets styrelse inte ens anhöll att få veta vad häradshövdinge- och stadsdomarföreningarnas styrelser ansåg om förslaget.
    4. På grund av penningvärdets fall föreslog advokatsamfundets styrelse i mars 1951 en höjning av beloppen till 20 kr. per timme resp. 200 kr. per dag. Denna gång framfördes förslaget inte bara till styrelserna för häradshövdinge- och stadsdomarföreningarna utan även till hovrättsdomarföreningens styrelse. Sedan en del skriftväxling förekommit, uttalade hovrättsdomarföreningens styrelse att den fann den föreslagna höjningen som regel skälig men förutsatte att undantag från regeln skulle kunna göras med hänsyn till särskilda omständigheter i förekommande fall. Häradshövdingeföreningens styrelse ansåg att penningvärdeförsämringen i många fall kunde motivera den föreslagna höjningen men sade sig inte vara beredd att acceptera en allmän höjning till de föreslagna beloppen. Stadsdomarföreningens styrelse fann den föreslagna höjningen skälig men anmärkte att särskilda omständigheter i vissa fall torde kunna föranleda undantag från regeln.
    5. På grund av den fortsatta penningvärdeförsämringen föreslog advokatsamfundets styrelse i februari 1958 en höjning av beloppen till 25 kr. per timme eller 250 kr. per dag.
    Om sistnämnda förslag har de tre domarföreningarna sedermera uttalat sig. Hovrättsdomar- och häradshövdingeföreningarnas styrelserhar förklarat sig anse höjningen skälig men tillfogat det av hovrättsdomarföreningens styrelse redan förut gjorda tillägget om undantag »med hänsyn till särskilda omständigheter i förekommande fall». Stadsdomarföreningens styrelse har förklarat sig inte ha något att erinra

OM SPILLTIDSERSÄTTNINGENS INNEBÖRD OCH BERÄKNING 463mot den föreslagna höjningen men har sagt sig därvid förutsätta att ersättningen bör utgå endast under »normal arbetstid». Sistnämnda reservation, som ingen domarorganisation tidigare framfört, har föranlett advokatsamfundets styrelse att meddeia stadsdomarföreningen att styrelsen inte delar den uppfattningen att ersättning för rese- och väntetid bör utgå endast under »normal arbetstid».
    Så förhåller det sig alltså med de »överenskommelser» som »berövar domstolarna deras avsedda fria prövningsrätt». Av större intresse är emellertid att konstatera att domstolarna (jag talar alltså nu inte om några domarorganisationer) allmänt funnit de av advokatsamfundets styrelse föreslagna beloppen rimliga och tillämpar dem i praxis.
    När lagman Boye nu går till attack mot domstolarnas praxis, förefaller det som om han utgår från en förutsättning, som är alldeles orealistisk. Han tycks nämligen mena att, om man över huvud taget skall ha någon schablonregel rörande ersättningen för spilltid, så bör den bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga inkomstläget (medelbruttoinkomsten) hos en viss grupp advokater, medan däremot de av advokatsamfundets styrelse föreslagna beloppen skulle vara behäftade med det felet, att de relativt höga inkomsterna hos en annan grupp advokater påverkat timbeloppets bestämmande.
    Nu förhåller det sig i verkligheten så, att det av advokatsamfundets styrelse år 1944 föreslagna timbeloppet inte alls grundats på någon utredning eller beräkning av advokaternas »medelbruttoinkomst». Beloppet föreslogs uteslutande därför att det enligt styrelsens uppfattning utgjorde det lägsta belopp till vilket en advokat måste taxera sin tid, om han skall kunna uppnå en rimlig minimiinkomst, d. v. s. en inkomst, som gör det möjligt för honom att existera, att gardera sig för sjukdom, att trygga sin familjs och sin egen pensionering och att upprätthålla sin självständighet och sitt oberoende gentemot klienterna. Jag hörde för en tid sedan en läkare vid en sammankomst yttra: »Det finns ingenting farligare än en svältande läkare, det skulle i så fall vara en svältande advokat.» Han hade rätt. En advokat med alltför små inkomster kan bli en fara för allmänheten.
    Man kan naturligtvis säga att man laborerar med en fiktion, när man söker åsätta en advokats arbetstid ett visst enhetligt pris per timme. Advokaternas arbete kan inte taxeras till visst belopp per timme. Den sedvanliga kontorstiden är för de allra flesta advokater bara en del av arbetstiden. Mycket arbete — ej sällan det mest kvalificerade och det som betalar sig bäst — måste utföras på morgnar eller kvällar (för att inte säga nätter) eller på söndagar. Den ena timmen är inte den andra lik. Massor av timmar går åt till arbete, för vilket någon ersättning inte direkt kan debiteras (interna kontorsangelägenheter, räkningar, redovisningar m. m., m. m.). Detta betyder att en advokat under de timmar då han utför arbete, som kan direkt debiteras, måste tillgodoräkna sig arvode med betydligt högre belopp än vad man får fram per timme, om man slår ut hans inkomst på hela det antal timmar som han får sätta till i sin yrkesutövning. Och inte ens de timmar, då advokaten utför direkt debiteringsbart arbete, ger någon enhetlig inkomst. En del timmar ger mycket god, andra medelgod och återigen andra ganska dålig betalning. Att en advokat skall ha betalt

464 HOLGER WIKLUNDför spilltid är självklart och bestrids väl inte av någon. Men hur skall spilltidsersättningen beräknas? Jag kan hålla med om att det teoretiskt riktiga kanske vore att bestämma den med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det tråkiga är bara det, att det aldrig går att i verklig mening »utreda» dessa omständigheter. Hur skall advokaten någonsin kunna bevisa att han genom exempelvis tre timmars resa förlorat det eller det beloppet? Han kan på dessa tre timmar ha förlorat många hundra kronor eller ännu mera men det är också möjligt att han förlorat betydligt mindre. Det finns inget annat praktiskt användbart sätt att beräkna ersättning för spilltid än att räkna med visst belopp per tidsenhet, och det har advokatsamfundets styrelse gjort på det sättet att man föreslagit ett belopp, som man under alla omständigheter betraktat som minimum.
    Att grunda ersättningen på en beräkning av advokatkårens eller någon viss advokatkategoris »medelbruttoinkomst» vore inte riktigt. Jag tror för min del att det skulle visa sig omöjligt att åstadkomma en fullständig utredning om advokaternas medelbruttoinkomst (förmodligen skulle vi få in uppgifter endast från en del av kåren), men om det verkligen skulle gå att göra en sådan utredning, vore den ur de synpunkter varom här är fråga värdelös, om den inte också lämnade besked exempelvis i följande hänseenden: I vad mån härrör inkomsterna från advokatverksamhet eller från andra förvärvskällor? I vad mån härrör de från fasta uppdrag, t. ex. styrelseuppdrag, eller från tillfälliga uppdrag? Hur stor del av den sammanlagda spilltiden belöper på advokater i olika inkomstläge och olika slag av inkomst? (Jfr TSA 1951 s. 184—185.) Jag hade för en tid sedan anledning att låta sätta in ett nytt patentlås. Låssmeden tog bl. a. betalt för »gångtid» från sin verkstad och tillbaka till verkstaden. Tror någon att jag skulle ha rönt förståelse för mina synpunkter, om jag hade sagt honom att jag inte ville ersätta hans spilltid utan att först få en utredning om medelbruttoinkomsten bland rikets låssmeder?
    Nu kan naturligtvis lagman Boye och andra kritiker säga: »Det må vara att ni har räknat med minimibelopp, men ni har räknat med för högt minimibelopp.» Ja, har vi verkligen gjort det? Lagman Boye har räknat ut att en timersättning av 25 kr. motsvarar en bruttoinkomstav 70 000 kr., om man gör det — som lagman Boye själv säger — helt orealistiska antagandet att en advokat skulle leva på enbart spilltidsersättning. Nu tror jag att lagman Boye härvid har räknat med ett något för stort antal arbetsdagar och att det vore riktigare att räkna med 65 000 kr. än med 70 000 kr., men skillnaden är ju inte så väsentlig. Jag skulle tro att jag har sett flera vinst- och förlusträkningar från advokatbyråer än vad någon annan här i landet har gjort, och jag har den alldeles bestämda uppfattningen att det är riktigt, när man utgår ifrån att en advokats omkostnader genomsnittligt utgör från en tredjedel och upp till hälften av bruttot (sedan finns det naturligtvis undantag i båda riktningarna). Ett brutto på 65 000 kr. betyder därför i allmänhet ett netto på c:a 32 å 33 000 till 43 å 44 000 kr. Om advokaten skall skaffa sig samma skydd vid sjukdom och samma familjepension och egenpension som en statlig eller kommunal befattningshavare i jämförlig ställning åtnjuter, måste han på sagda inkomst bekosta för-

OM SPILLTIDSERSÄTTNINGENS INNEBÖRD OCH BERÄKNING 465säkringar. Dessa blir naturligtvis olika dyra beroende på vid vilken ålder advokaten tecknar dem. Just nu ligger framför mig en uppsats, som jag hoppas bli i tillfälle att i annat sammanhang publicera och i vilken författaren bl. a. påvisar att om en gift 37-åring med en två år yngre hustru och två underåriga barn vill skaffa sig samma skydd som en kommunalt anställd jurist med en fast årsinkomst av 33 000 kr., så måste han räkna med en årlig premiekostnad av cirka 9 500 kr. Tar man hänsyn till det nu sagda, undrar jag om någon på allvar vill påstå att advokatsamfundets styrelse varit för pretentiös i sina förslag till ersättning för rese- och väntetid.
    Lagman Boye gör gällande att spilltidsersättningen nu är högt tilltagen för en »förmån» (?), som »obestridligen» är »en undantagsföreteelse bland fria företagare». Jag bortser från det något förbryllande uttryckssättet men skulle vilja fråga: Tror lagman Boye att det finns någon kategori av fria företagare, som inte — i den ena eller andraformen — tar betalt för tidsspillan? Jag känner i varje fall inte till någon sådan kategori. Gottgörelse för tidsspillan kan debiteras antingen i den formen att arvodet bestämmes till sådant belopp att det innefattar ersättning även för tidsspillan, eller också i den formen att särskild ersättning debiteras. Intetdera systemet är i och för sig »förmånligare». Vilketdera som innebär den större förmånen för företagaren, beror på hur man bestämmer beloppen. Uppriktigt sagt vet jag inte i vilket avseende advokaterna skulle åtnjuta någon »förmån», som skulle utgöra en »undantagsföreteelse».
    Lagman Boye tycks tro att det finns en stor grupp advokater, särskilt i landsorten, som, om de inte då och då finge kärkomna tillfällen till resor med åtföljande ersättning för rese- och väntetid, skulle sitta hemma utan någon nämnvärd sysselsättning. Dessa advokater tjänar nu enligt lagman Boyes mening en hel del pengar på s. k. »fingerad spilltid»; ersättningen för tidsspillan har för dem blivit »en uppskattad inkomstkälla av ansenliga mått med motsvarande belastning för parter och det allmänna». Det gör mig ledsen, när jag ser en gammal domare teckna en sådan vrångbild av verkligheten, även om jag inte ett ögonblick betvivlar lagman Boyes goda tro. Visst finns det en och annan advokat, som på grund av ålder eller sjuklighet eller bristande lämplighet för yrket har mycket litet att göra, och visst kan man säga att hans tid är ofantligt litet värd. Men detta är dock sällsynta undantagsfall, och de spelar en försvinnande liten roll, inte minst därför att dessa advokaters uppdrag är så få. För den stora mängden av advokater är läget i verkligheten det, att de inte har för litet utan alldeles för mycket att göra. Jag tror att jag bättre än de flesta vet hur mina kolleger har det. Jag vet hur de får slita morgon, middag och kväll, vardag och söndag för att försöka hinna med allt vad de har åtagit sig. Jag vet hur ofta advokater drabbas av hjärt- och magsjukdomar och nervösa besvär på grund av det ständiga jäktet och slitet. Ja, men detta är inte »normalt», säger kanske lagman Boye. Nej, det är inte »normalt», men det är verkligheten! Ersättningen för rese- och väntetid är sannerligen inte någon »uppskattad inkomstkälla», utan den är en knappt tilltagen ersättning för tid, som kunde ha använts till arbete och i så fall givit betydligt mera i inkomst.

 

30—593004. Svensk Juristtidning 1959

466 HOLGER WIKLUND    Lagman Boyes uttalanden i detta sammanhang föranleder mig till ännu ett påpekande. Om man vill att advokater skall slå sig ner och vara verksamma på orter, där advokatverksamhetens utövande förutsätter resor i stor omfattning, t. ex. i övre Norrland, får man också räkna med att en advokat där måste betinga sig sådan ersättning för den tid han nödgas offra på resor, att det verkligen lönar sig för honom att bedriva verksamhet på den orten. Annars flyttar han till annan ort. Det finns anledning att vara tacksam över att domstolarna visat en annan förståelse för dessa frågor än vad lagman Boye synes hysa.
    När det sedan gäller frågan om spilltidens beräkning har lagman Boye tagit fasta på stadsdomarföreningens år 1958 gjorda uttalande att spilltidsersättning skall utgå »endast under normal arbetstid». Lagman Boye tillägger emellertid detta uttalande en annan innebörd än den avsedda. Han har uppfattat uttalandet så — och hävdar själv energiskt den uppfattningen — att spilltidsersättning inte bör utgå före klockan 8 på morgonen (helst inte före klockan 9) och inte efter klockan 18 på eftermiddagen. Lagman Boye talar om en »sedan gammalt» gällande överenskommelse mellan nämnda organisationer av just detta innehåll. Någon sådan överenskommelse finns emellertid inte och har aldrig funnits. Jag riktar inga förebråelser mot lagman Boye för att han uppfattat stadsdomarföreningens uttalande av år 1958 på angivet sätt. Advokatsamfundets styrelse uppfattade uttalandet på samma sätt och meddelade därför stadsdomarföreningen att styrelsen inte kunde dela denna uppfattning. Från stadsdomarföreningens sida har emellertid förklarats att dess uttalande inte har denna innebörd utan att man allenast menat att ersättning för rese- och väntetid inte bör utgå under så lång tid, att rese- och väntetiden tillsammans med tiden för förhandling överstiger 10 timmar. Om alltså förhandlingen tar 7 timmar, skulle ersättning för rese- och väntetid utgå för högst 3 timmar. I vad mån advokatsamfundets styrelse är beredd att acceptera uttalandet med denna innebörd, vet jag ännu inte, men frågan är under övervägande. Det är emellertid av intresse att konstatera att ingen domarorganisation har ställt sig på den ståndpunkten att ersättning inte skulle utgå före resp. efter ett visst klockslag.
    Uppfattningen att ersättning för rese- och väntetid skulle böra beräknas allenast för sedvanlig kontorstid vilar på det helt orealistiska antagandet att denna tid skulle vara liktydig med advokatens vanliga eller »normala» arbetstid. Jag har redan tidigare nämnt att detta inte är fallet. Jag kan över huvud taget inte se något skäl, varför en advokat inte skulle få tillgodoräkna sig ersättning för förspillda morgon-, kvälls eller helgdagstimmar, under vilka han, om han inte hindrats av resan, skulle ha kunnat utföra debiteringsbart arbete. Lagman Boye säger att det kan »tagas för visst» att advokaten inte förlorat inkomst mellan kl. 8 och 9. Riktigheten av det påståendet vill jag bestämt bestrida. Jag är själv s. k. morgonmänniska och brukar regelbundet börja mitt arbete 1/2 7 eller 7 på morgonen. Jag vet också att jag har kolleger med samma vanor. Vanligare är nog emellertid att advokaterna är s. k. kvällsmänniskor. Arbete till kl. 22 eller 23 eller ännu längre är en mycket vanlig företeelse. Nu kan naturligtvis lagman Boye säga: »Ja, men jag har ju ingen säkerhet för att advokaten skulle ha arbetat dessa morgon- eller kvällstimmar, om han inte varit på resande fot.» Nej,

OM SPILLTIDSERSÄTTNINGENS INNEBÖRD OCH BERÄKNING 467naturligtvis inte. Men — såsom jag förut har antytt — man får inte ställa orimliga krav på bevisning om något som i själva verket aldrig kan i vanlig mening »bevisas». Vi vet att advokaterna är fria yrkesutövare, oftast överhopade av arbete. För mig framstår det som självklart att deras tid därför är värd pengar och att den tid de måste offra för att kunna utföra sina uppdrag skall ersättas. Regeln bland fria företagare är att om man för att kunna utföra ett arbete nödgas offra tid, som »normalt» brukar betecknas som fritid, så tar man extra bra betalt. Varför skulle en diametralt motsatt regel gälla för advokaterna? Vi begär ju inte ens att för tid, som »normalt» borde vara fritid, få betalt efter de väsentligt högre grunder som är skäliga när det gäller utfört arbete; vi begär bara den lägre ersättningen för spilltid. Naturligtvis vore det i och för sig inte omöjligt att honorera en advokat för uppoffrade morgon-, kvälls- eller helgdagstimmar genom ett förhöjt arvode, men om man varken vill ge spilltidsersättning eller förhöjt arvode, då är man inte rättvis.
    Vad lagman Boye anför om kontorskostnadernas betydelse i detta sammanhang och om att man skulle ha utgått från några föreställningarom att kontoret »mal tomt» under advokatens bortovaro förstår jag uppriktigt sagt inte till alla delar. Jag avstår från att försöka närmare analysera och bemöta resonemangen i denna del.
    På ett par punkter vill jag ge lagman Boye rätt. Att en advokat, som yrkar ersättning för spilltid, skall uppge när han har avrest från hemorten och när han har återkommit dit, finner jag självklart. Jag delar också lagman Boyes uppfattning att lunchuppehållet inte bör inräknas i spilltiden.
    Den terminologiska frågan — om man skall tala om »rese- och väntetid» eller om »tidsspillan» — synes mig i hög grad likgiltig; vi menar ju ändå detsamma, och vi vet alla vad vi menar. Vi, som var delegerade 1943, tyckte att uttrycket »rese- och väntetid» var bättre, då vi nämligen hade kännedom om fall, där uttrycket »tre timmars tidsspillan» hade använts för att uttrycka det förhållandet att en domstolsförhandling hade varat i tre timmar.
    Lagman Boye vill slopa den särskilda ersättningen för rese- och väntetid eller spilltid och lägga in ersättningen i arvodet. Jag medger att den enhetliga schablonersättningen har sina sidor. En olägenhet är att den i några fall kan leda till överkompensation och att den i många fall säkerligen leder till underkompensation. Vi tyckte emellertid 1943 att detta var en mindre olägenhet än den högst varierande och i realiteten ganska godtyckliga bedömning, som måste bli följden, om domstolarna skall försöka att träffa ett avgörande baserat på »omständigheterna i det särskilda fallet». En annan olägenhet, som jag för min del anser vara ganska allvarlig, är att systemet lett in en del domare på ett timlönetänkande, som inte går ihop med advokatyrkets natur. Om man verkligen kunde lita på att — som lagman Boye säger — domstolarna redan vid bestämmande av arvodena tar tillbörlig hänsyn till den verkliga tidsspillan och de besvär advokaten kan ha fått vidkännas, skulle jag för min del inte finna det nödvändigt att fasthålla vid systemet med särskild ersättning för rese- och väntetid. Lagman Boyes artikel är emellertid inte ägnad att inge mig någon förvissning om att dessa förutsättningar föreligger.

Holger Wiklund