Lagstiftningsfrågor vid 1959 års riksdags vårsession
Nedanstående översikt avser att redovisa de viktigaste lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen. Den antagna lagstiftningen om tjänstepension har dock ej särskilt berörts i den följande framställningen. Redogörelsen är utarbetad efter liknande principer som tidigare år. Endast sådana ärenden som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets ha medtagits.
Fastighetsrätt. Hyresregleringslagstiftningen har förlängts ytterligare något mer än två år genom att dels lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen), lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal (besittningsskyddslagen) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. utgången av år 1961, dels ock lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m. ersatts av lag den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Giltighetstiden för sistnämnda lag har även begränsats till utgången av år 1961. — I 4 § hyresregleringslagen har införts ett tillägg som gör det möjligt att i orter, där avgifterna för vatten och avlopp stigit särskilt mycket efter d. 1 juli 1955, träffa avtal om ersättning utöver grundhyran för sådana ökade avgifter i likhet med vad som redan gäller beträffande ersättning för värme och varmvatten. Det skall ankomma på K. M:t att bestämma i vilka orter avtal må träffas om sådan särskild ersättning. — För att underlätta tillkomsten av långtidsavtal, d. v. s. hyresavtal som slutits för en tid av minst fem år, har till bestämmelsen i 2 § lagen den 7 december 1956 med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört (över-
gångslagen) fogats ett undantagsstadgande av innebörd att för långtidsavtalens del nämnda bestämmelse skall gälla allenast för tiden intill den fardag som infaller näst efter ett år från det hyresregleringen upphörde. Ändringen omfattar även sådana avtal som ingåtts före lagändringens ikraftträdande. — I den nya lagen om makars gemensamma bostad har införts ett mera allsidigt skydd än 1956 års lag i samma ämne kunde lämna. Sålunda skall vid fördelningen av makars bo i anledning av äktenskapets upplösning ske en behovsprövning beträffande den gemensamma bostaden icke blott — såsom i 1956 års lag — då denna utgöres av förhyrd lägenhet utan även då bostaden innehaves med bostadsrätt eller utgöres av fastighet, som uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och utgör giftorättsgods eller samfälld egendom.
Beträffande av riksdagen begärda utredningar syftande till ny eller ändrad lagstiftning kan nämnas att sådan framställning skett i fråga om arrendelagstiftningen och expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnad. Sistnämnda framställning är i första hand motiverad av önskemålet att begränsa expropriatens principiella skyldighet att gälda expropriantens rättegångskostnad i överinstans.
Vattenrätt. Till följd av den pågående omfattande utbyggnaden av vårt lands vattenkraft har frågan om skydd för och kompensation åt bygden vid kraftutbyggnader och sjöregleringar tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Mot denna bakgrund har man att se vissa ändringar i vattenlagens bestämmelser om s. k. regleringsavgifter. Ändringarna innebära att skyldighet införts att erlägga avgift även för de s. k. korttidsregleringarna, vilka hittills varit undantagna från avgiftsskyldighet, varjämte avgifternas maximi- och minimigränser höjts. Vidare ha införts förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens avgiftsbeslut och regler om förskottsinbetalning i vissa fall av de för en avgiftsperiod bestämda avgifterna. Under riksdagsbehandlingen gjordes den ändringen i lagförslaget att de nya bestämmelserna — dock ej i fråga om korttidsregleringarna — i viss mån gjordes tillämpliga även på äldre regleringar. Sålunda skall den nya lagen tillämpas på äldre företag vid den omprövning av avgifterna för dessa som sker vid utgången av den vid lagens ikraftträdande d. 1 juli 1959 löpande tjuguåriga avgiftsperioden.
Privaträtt i övrigt. Genom en ändring av 17 kap. 12 § handelsbalken ha kronans fordringar på vissa konsumtionsskatter utrustats med förmånsrätt. Förmånsrätten åtnjutes för sådana fordringar å skatter och avgifter, varå en samtidigt antagen ny lagstiftning om förfarandet vid konsumtionsbeskattning är tillämplig. De nya bestämmelserna om förfarandet vid konsumtionsbeskattning äro utarbetade med sikte på att erhålla enhetliga regler rörande det formella förfarandet vid sådan beskattning. Varuskatten, försäljningsskatten, omsättningsskatten på motorfordon och energiskatten inbegripas i det nya förfarandet redan från lagstiftningens ikraftträdande d. 1 juli 1959. Förmånsrätten ersätter de befogenheter att kräva ställande av säkerhet och att vid utebliven betalning förbjuda skattskyldig att taga befattning med skattepliktig vara, som enligt hittillsvarande regler tillkommit beskattningsmyndigheten.
På försäkringsverksamhetens område har 1940 års beredskapslagstiftning om försäkringsrörelse i krig ersatts med två nya lagar, den ena upptagande bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse och den andra avseende utländsk försäkringsrörelse här i riket. Den nya lagstiftningen, som i likhet med den nuvarande har fullmaktskaraktär, upptager förutom de beredskapsbefogenheter, vilka hittills tillkommit K.M:t eller försäkringsinspektionen, viktiga nya befogenheter syftande till att i ett extraordinärt läge anpassa försäkringsverksamheten efter förhållandena. Bland nyheterna må nämnas att K. M:t får befogenhet förordna att försäkringsavtal, dock ej beträffande livförsäkring, inom viss gren för bestämd tid eller tills vidare skola upphöra att gälla. Vidare skall K. M:t äga ingripa i gällande försäkringsavtal genom att meddela förordnande bl. a. om premies storlek eller om självrisk. De nya lagarna trädde i kraft d. 16 april 1959.
I aktiebolagslagens 72 § har med giltighet från d. 1 juli 1959 genomförts en ändring som bl. a. inverkar på skyldigheten att göra avsättning till reservfond och skuldregleringsfond. Sådan skyldighet inträder om bolags skulder överstiga dess eget bundna kapital. Vid beräkning av skulderna skall enligt tidigare gällande bestämmelser bland skulderna ej inräknas gäld till vissa särskilt angivna kreditinstitut, för vilken lämnats fartygsinteckning. Med hänsyn till den förskjutning som under senare år inträtt i sjöfartsnäringens kreditförhållanden har nyssnämnda bestämmelse ersatts med en generell regel av innebörd, att bland skulderna ej skall inräknas gäld för vilken lämnats inteckning i fartyg inom 30 % av fartygets värde. Såsom fartygets värde skall gälla det värde som av svensk försäkringsanstalt eller utländsk försäkringsanstalt, som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, åsatts fartyget vid civilförsäkring mot totalförlust.
En ny lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring har antagits. Lagen utgör en teknisk omarbetning av tidigare gällande lag i ämnet även som en anpassning till förändringarna i penningvärdet. Enligt lagen är försäkringsgivares krigsansvarighet begränsad vid dödsfall till 400 000 kr. av försäkringens risksumma och vid invaliditet till ett årsbelopp om 12 000 kr. Utöver dessa belopp ansvarar försäkringsgivare för försäkringens tekniska återköpsvärde. överkostnaden — d. v. s. den del av kostnaden för krigsskyddet som icke finansieras med de under kriget inflytande riskpremierna — skall i princip delas mellan försäkringsgivarna och försäkringstagarna. Försäkringstagares tillskott utgår i form av krigspremier. Försäkringsgivares tillskott är avsett att tagas från vissa fondmedel ävensom från förutberäknade överskott å rörelsen. En nyhet i lagen är att försäkringsgivares tillskott av K. M:t kan bestämmas till mera än hälften av överkostnaden.
Processrätt m. m. I militära rättegångslagen ha med giltighet från och med d. 1 juli 1959 genomförts vissa smärre ändringar avseende bestraffningsrätten i disciplinmål och rättens domförhet. Såvitt gäller bestraffningsrätten avser ändringen att lösa den kompetenskonflikt, som kan uppkomma då flera bestraffningsberättigade befattningshavare i skilda hänseenden ha befälsrätt över samma personal. Genom en komplettering av 15 § kan hädanefter Konungen i en sådan situation uppdraga åt en av de bestraffningsberättigade att i alla förekommande fall
utöva bestraffningsrätten över vederbörande personal. Vidare har genom en ändring av 52 § nuvarande olikhet i häradsrätts och rådhusrättsdomförhet vid behandlingen av mål, vari talan mot beslut i disciplinmål föres av åklagaren, avlägsnats i det att även häradsrätt i sådana mål skall vara domför med nämnd, stor eller liten.
Genom ett tillägg till konkurslagen har möjlighet öppnats att i vidlyftiga och långvariga konkurser tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare viss ersättning redan under pågående konkurs. Ersättningen skall utgå i avräkning på det arvode som slutligen bestämmes. Sådan ersättning kan erhållas endast om det med hänsyn till omfattningen avdet nedlagda arbetet, den tid konkursen varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl. Bestämmelsen härom, 86 a §, träder i kraft d. 1 jan. 1960.
Riksdagen har antagit en lag med vissa ändringar i rättegångsbalken med giltighet från och med d. 1 juli 1959. Sålunda har den nuvarande befogenheten för K. M:t att meddela tillstånd till utbyte av domared mot försäkran på heder och samvete överflyttats på domstolen eller rättens ordförande. Samtidigt har ur det i 4 kap. 11 § upptagna edsformuläret uteslutits hänvisningen till Guds lag.
Enligt 23 kap. 7 § må hämtning till förhör under förundersökning i brottmål under vissa förutsättningar äga rum av den, som befinner sig inom en väglängd av 15 kilometer från platsen för förhöret. Den angivna väglängden har nu utsträckts till 30 kilometer.
Slutligen har genom en ändring i 59 kap. 5 § öppnats möjlighet för åklagare att i sådana fall, då fel eller misstag förelupit vid utfärdande av strafföreläggande, föra talan om föreläggandets undanröjande.
Den genomförda ändringen rörande dispensförfarandet vid domaredens utbytande mot försäkran har föranlett en jämkning av 8 § i lagen om arbetsdomstol.
Straffrätt m. m. En särskild ordning för utlämningsväsendet inom Norden har genomförts med antagandet av lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, vilken lag träder i kraft d. 1 juli 1959. Såväl beträffande förutsättningarna för utlämning som i fråga om förfarandet innebär lagen uppmjukningar i förhållande till den allmänna utlämningslagstiftningen. Bland de mera väsentliga nyheterna märkes att även svensk medborgare under vissa förutsättningar må utlämnas, dock ej för politiskt brott. Annan än svensk medborgare må däremot utlämnas även för sådant brott. När det gäller förfarandet får i sådana fall, där den som avses med utlämningsframställning samtyckt till utlämningen, med vissa undantag tillämpas ett förenklat förfarande innebärande bl. a. att beslut om utlämning meddelas av åklagaren. Samtycke till utlämning upptages av åklagaren. Avsikten är att särlagstiftningen endast skall gälla under normala politiska förhållanden och att den skall sättas ur kraft om denna förutsättning brister.
I ett flertal motioner vid vårriksdagen har den stegrade kriminaliteten framför allt i de yngre åldersgrupperna uppmärksammats och föranlett förslag till åtgärder i syfte att effektivisera kampen mot brottsligheten. I samband med motionernas behandling har den svåra bristsituationen beträffande de kriminalpolitiska resurserna konstaterats. En av motio-
närerna framförd tanke att reaktionssystemet skulle anpassas till den föreliggande bristsituationen har avvisats av riksdagen, som funnit den naturliga vägen att komma till rätta med situationen vara att krafterna inriktas på att avhjälpa bristerna i fråga om samhällets resurser. Några av de förslag som framförts av motionärerna ha jämväl förelagts riksdagen genom en proposition med förslag till vissa ändringar i lagen om villkorlig dom. Genom dessa ändringar, som antagits av riksdagen med giltighet från och med d. 1 jan. 1960, ha införts möjlighet att kombinera villkorlig dom med ovillkorligt bötesstraff även som befogenhet för domstol att tillfälligt omhändertaga den som erhållit villkorlig dom men som håller sig undan eller eljest missköter sig. Lagändringarna bygga på förslag som framlagts av strafflagberedningen i syfte att göra den villkorliga domen till en effektivare påföljd.
Användningsområdet för påföljdskombinationen villkorlig dom och böter är icke inskränkt till vissa brott eller brottstyper. Frågan huruvida tillämpningsområdet för villkorlig dom kommer att utökas genom reformen har diskuterats under ärendets behandling, därvid uttalats, att någon större ändring i rättstillämpningen icke torde komma att ske men att ett visst utrymme för användning av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde finnas vid sådana brottstyper, som föranleda korta frihetsstraff men där villkorlig dom för närvarande anses utesluten av allmänpreventiva skäl. — Enligt de nya reglerna om omhändertagande av villkorligt dömd må den omhändertagne ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl därtill föranleda må dock domstolen genom nytt beslut förordna, att han skall kvarhållas ytterligare en vecka. Omhändertagande får ej ske av den som är under 18 år. Huvudsyftet med det nya institutet är att bereda övervakningsmyndigheterna tillfälle att undanröja en akut risk för återfall i brott genom att under tiden för omhändertagandet ordna den villkorligt dömdes förhållanden.
Förenämnda motioner med förslag till olika åtgärder för brottslighetens bekämpande, vilka behandlats i samband med propositionen med ändringar i lagen om villkorlig dom, ha i vissa delar föranlett framställningar till K. M:t från riksdagens sida. Sålunda har riksdagen såsom sin mening givit till känna vissa synpunkter rörande tillämpningen av 1944 års lag om åtalseftergift. Därvid har bl. a. understrukits att kontrollen över lagtillämpningen måste intensifieras, om garantier skola finnas för att institutet åtalseftergift tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner. Vidare har riksdagen uttalat önskemål om en skyndsam behandling av frågan om införande av polisbötessystem vid parkeringsförseelser. Slutligen har riksdagen begärt en utredning av förutsättningarna för att genomföra en lokal försöksverksamhet, avsedd att utröna verkningarna av olika kriminalpolitiska åtgärder.
I detta sammanhang kan nämnas, att riksdagen avgivit yttrande över ett förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. Förordningen skall ha tillämpning på springstiletter och springknivar, d. v. s. vapen med klinga eller blad, som medelst fjädermekanism eller på grund av sin tyngd eller på liknande sätt kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Sådana vapen skola enligt förordningen icke få tillverkas i eller införas till riket. Ej heller skola de få förvärvas eller innehavas
av den som icke fyllt 21 år eller överlåtas eller upplåtas till sådan person. Springstilett eller springkniv som påträffas hos underårig skall i regel vara förverkad. På grund därav kan i allmänhet sådant vapen omedelbart tagas i beslag av polisman. Väckes ej åtal, skall åklagaren pröva frågan om förverkande. Detta gäller bl. a. för det fall att den underårige inte fyllt 15 år och alltså icke kan fällas till ansvar. För sådant fall kan f. ö. vårdnadshavaren under vissa betingelser fällas till ansvar. Förordningen är avsedd att träda i kraft snarast å dag som K. M:t bestämmer.
Ungdomsskyddslagstiftning. K. M:t har inhämtat riksdagens yttrande över förslag till ny biografförordning. Förslaget innebär att i fråga om barns tillträde till biografföreställningar skall gälla två åldersgränser i stället för såsom nu en. Enligt förordningen bibehålles den nuvarande åldersgränsen vid 15 år, varjämte en ny åldersgräns vid 11 år införes. I fortsättningen skall film godkännas för visning för alla (helt barntillåten film) eller endast för dem som fyllt 11 år (partiellt barntillåten film) eller ock endast för dem som fyllt 15 år (helt barnförbjuden film). Den föreslagna ordningen möjliggör bl. a. ett större och mera nyanserat filmurval för de äldre barnen. Riksdagen har uttalat sin anslutning till förslaget. Den nya förordningen skall träda i kraft d. 1 jan. 1960.
Arbetsrätt. Riksdagen har fattat beslut om ny sjöarbetstidslag. Denna anknyter till den år 1957 genomförda allmänna arbetstidsförkortningen, som ej omfattade sjöfolket. Lagen har utformats så att gängse vaktsystem icke skall behöva brytas. För vaktindelade sjömän minskas därför icke den ordinarie arbetstiden för dygn eller period av dygn. Däremot vidgas deras rätt till vederlag, d. v. s. kompensation för lång ordinarie arbetstid. Sålunda skall vederlag utgå för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger 45 i stället för som nu 48 timmar i veckan för trevaktsindelad sjöman och 90 i stället för 112 timmar under en tvåveckorsperiod för tvåvaktsindelad sjöman. För ekonomipersonal har rätten till vederlag vidgats enligt samma grunder som för tvåvaktsindelad sjöman. Huvuddelen av sjömännen i övrigt, de s. k. dagmännen, får sin ordinarie arbetstid minskad från 48 till 45 timmar i veckan. Vederlag skall i allmänhet tagas ut i form av fritid i hamn. Vissa särskilda regler gälla för lokalfart med mindre fartyg. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft d. 1 juli 1960.
Vissa lättnader ha beslutats i den särskilda regleringen av förläggningen av arbetstiden i bagerier och konditorier. Den viktigaste ändringen är, att de särskilda föreskrifterna icke vidare skola äga tillämpning på tillverkning av spis- och knäckebröd, kex och annat därmed jämförligt bakverk. På sådan tillverkning bli alltså endast de allmänna reglerna i arbetarskyddslagen om förläggning av arbetstiden tillämpliga. I övrigt har genomförts bl. a. sådan ändring, att tvåskiftsarbete blir möjligt i mjukbrödsbagerier. Ändringarna skola tillämpas från och med d. 1 juli 1959.
Som ett led i planläggningen för försvarsberedskapen har antagits allmän tjänstepliktslag. I situationer, beskrivna i huvudsak på samma sätt som i de år 1954 antagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna, skall under vissa formella förutsättningar förordnande kunna
meddelas om skilda åtgärder för att säkra behovet av arbetskraft för ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande får icke gälla vapentjänst vid krigsmakten. De åtgärder som skola få vidtagas äro dels sådana, som i första hand rikta sig mot arbetsförmedlingsorgan och endast indirekt mot arbetskraften, nämligen förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga, arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser, dels sådana som innebära ett direkt tvång för arbetstagarna, nämligen tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt, gemensamt benämnda tjänsteplikt. Åtgärderna skola kunna till sin art och omfattning lämpas efter föreliggande behov. Åtgärd med stöd av lagen skall kunna riktas mot alla personer, som äro bosatta eller stadigvarande vistas inom riket, från och med det år, varunder de fylla sexton år, till och med det år, varunder de fylla sjuttio år. Villkoren för arbete med tjänsteplikt skola i största möjliga utsträckning vara desamma som för frivilligt arbete. Tjänsteplikt skall emellertid innebära hinder att frånträda anställningen eller eljest nedlägga arbetet. Tvister vid arbete med tjänsteplikt måste därför lösas utan stridsåtgärder. Lagen stadgar, att tvister skola avgöras genom obligatorisk skiljedom av en av K. M:t förordnad lönenämnd för tjänsteplikt, som skall innehålla företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. — Allmänna tjänstepliktslagen har föranlett ett par smärre ändringar i lagen d. 28 maj 1920 om medling i arbetstvister. Den nya lagstiftningen träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Sociallagstiftning. Riksdagen har hos K. M:t begärt utredning och förslag om sådan ändring av 7 § sjukförsäkringslagen, att ogift kvinna, som sammanlever med sitt barn under 16 år, skall vara sjukpenningförsäkrad, även om hennes inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till 1 200 kr. för år.
Riksdagen har beslutat om ändring av reglerna rörande folkpensioneringens invalidpension och sjukbidrag. Ändringen innebär bl. a. en höjning av dessa förmåners icke inkomstprövade del (grundpension) till 600 kr. om året för pensionsberättigad, som är ogift eller vars make icke åtnjuter folkpension, samt till 520 kr. om året för annan pensionsberättigad. Höjningen åstadkommes genom att indextillägget förändras från att vara en inkomstprövad förmån till att bli en icke inkomstprövad förmån. Någon ändring av de totala förmånernas maximibelopp sker således icke.
Hälso- och sjukvårdslagstiftning. En ny sjukhuslag har beslutats av riksdagen. Enligt lagen bli landstingskommunerna och de landstingsfria städerna skyldiga att ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om vården. Avsikten är dock att ansvaret för den s. k. tyngre mentalsjukvården tills vidare skall kvarbliva hos staten. En viktig nyhet är att sjukhushuvudmännen få ansvaret jämväl för den öppna vården vid sjukhusen, vilken hittills i allmänhet omhänderhafts av sjukhusläkarna såsom deras privata verksamhet. Skyldigheten att ombesörja vård— såväl sluten som öppen sådan — gäller gentemot dem, som äro bosatta inom sjukvårdsområdet (landstingskommun eller den landstings-
fria staden) eller som eljest under vistelse där bli i behov av omedelbar vård. I lagen har intagits förbud för läkare och annan sjukvårdspersonal att mottaga särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av patienter i sluten vård, alltså även av patienter, som vårdas å enskilda eller halvenskilda rum. I samband med den nya sjukhuslagen ha beslutats vissa ändringar i epidemilagen, vilka delvis föranletts av den nya hälsovårdsstadgan (jfr SvJT 1959 s. 113). Sjukhuslagen samt ändringarna i epidemilagen skola träda i kraft d. 1 jan. 1960.
Den som intagits för vård på sinnessjukhus får enligt sinnessjuklagens utskrivningsbestämmelser i regel icke skrivas ut, så länge han är i behov av vård på sinnessjukhus. Detta gäller även den som intagits på egen begäran. Vid årets riksdag har beslutats sådan ändring av sinnessjuklagen, att den som önskar vård på sinnessjukhus efter prövning av sjukvårdsläkaren skall kunna tagas in på sjukhuset utan att bli underkastad nämnda utskrivningsbestämmelser. Bara i vissa undantagssituationer — om han är farlig för annans personliga säkerhet eller sitt eget liv — skall han kunna hållas kvar mot sin vilja, i första hand under tio dagar. Om de allmänna kvarhållningsreglerna medge det, kan emellertid vården utsträckas därutöver. Den angivna tiden, tio dagar, är avsedd främst att ge tillfälle till de åtgärder som erfordras för att sjukvårdsläkaren skall kunna bedöma, om förutsättningar för ytterligare kvarhållande finnas. Lagändringen träder i kraft d. 1 juli 1959.
Riksdagen har avgivit yttrande över ett genom proposition framlagt förslag till förordning om handel med preventivmedel. Förslaget innebär framför allt den ändringen, att preventivmedel skall få säljas genom automat, utomhus dock endast genom s. k. sanitetsautomat, d. v. s.automat, vari samtidigt tillhandahålles andra sjukvårds- och sanitetsartiklar. Den nya förordningen avses träda i kraft d. 1 juli 1959.
1934 års lag angående köttbesiktning och slakthus har ersatts av lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning m. m. Den viktigaste nyheten är att köttbesiktningstvång, som nu enligt direkt lagföreskrift råder i städer och vissa andra större samhällen men i övrigt tillämpas blott om länsstyrelsen efter framställning av kommun så förordnar, skall gälla i hela riket. Länsstyrelsen skall dock om särskilda skäl föreligga få meddela undantag för kommun eller del därav. Den nya lagen träder i kraft d. 1 jan. 1960.
Näringsrätt. I oljelagringsförordningen har beslutats en ändring, som innebär att lagringsskyldiga förbrukare av olja skola, liksom övriga lagringsskyldiga, lämna uppgift om sina lager månadsvis. Vidare har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap erhållit befogenhet att medge dispens från den i förordningen föreskrivna skyldigheten att lämna uppgift om platsen för oljans förvaring.
I lotteriförordningen har beslutats den ändringen, att värdegränsen för de lotterier, som få anordnas efter tillstånd av länsstyrelse, fr. o. m. d. 1 juli 1959 höjes från 30 000 kr. till 50 000 kr.
Trafiklagstiftning. Riksdagen har avgivit yttrande över en proposition med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Om maximihastighet för bil med släpvagn har hittills (56 § 1 mom.) som regel gällt, att sådan bil — bortsett från det fall att släpvagnen är försedd med bromsar av viss beskaffenhet — icke fått föras fortare än
40 km/tim. Undantag har gällt för fall, då släpvagnens totalvikt, d. v. s. dess tjänstevikt plus dess maximilast, icke överstigit en tredjedel av bilens tjänstevikt. I sådana situationer har ej gällt någon särskild hastighetsbegränsning. Undantagsregeln skall i fortsättningen, om släpvagnen icke är lastad, gälla för det fall att släpvagnens blotta tjänstevikt ej överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt. Föredragande departementschefen uttalade, utan att möta gensaga under riksdagsbehandlingen, att han förutsatte, att ett fordon icke borde betraktas såsom lastat, med mindre därå medfördes gods, som kunde antagas märkbart påverka viktförhållandena, och att ansvar alltså icke komme att inträda enbart därför att något enstaka mindre föremål av praktiska skäl medfördes på släpvagnen i stället för i den dragande bilen. —Rättspraxis har gått i den riktningen, att vägtrafikant icke fällts till ansvar för underlåtenhet att ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta motsvarats av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift (se SvJT 1957 rf s. 56 och 57). För att förebygga vissa härav föranledda praktiska olägenheter — enbart i Stockholm finnas exempelvis omkring 10 000 trafikdelarmärken — har till det ifrågavarande stadgandet i vägtrafikförordningen (64 § 2 mom.) fogats en föreskrift av huvudsaklig innebörd att påbudsmärke, som avser tillkännagivande att cirkulationstrafik skall förekomma, att fordonsförare skall hålla till vänster om märket eller att fordonsförare skall hålla till höger om märket, må anbringas där väghållaren — alltså i realiteten vägförvaltningen resp. gatukontoret eller motsvarande myndighet — finner nödigt, såvida häremot stridande lokal trafikföreskrift ej meddelats. — Reglerna om utfärdande av körkort ha ändrats i vissa avseenden. Sålunda har införts möjlighet för körkortssökande att utan att undergå förarprov få förhandsbesked, om hinder att erhålla körkort möter med hänsyn till de allmänna lämplighetskraven för motorförare. Vidare har företagits en viss jämkning av bestämmelsen om att körkort i allmänhet icke får utfärdas för den som under de två sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Jämkningen innebär i huvudsak att tvåårstiden skall räknas från dagen för själva förseelsen och alltså icke från den dag då sökanden sakfällts. Förutsättningarna för undantag från regeln ha jämkats något i syfte att möjliggöra större hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. I anslutning härtill har gjorts en liknande jämkning av bestämmelsen om återkallande av körkort. — Ändringarna i vägtrafikförordningen skola träda i tillämpning d. 1 juli 1959.
Vissa i det föregående ej omnämnda lagar med tidsbegränsad giltighet ha förlängts. Lagen om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. har förlängts till och med d. 30 juni 1961 och hembiträdeslagen till och med d. 31 okt. 1962. Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete har erhållit förlängd giltighet till och med d. 30 juni 1961. Vidare har den särskilda strafflagstiftningen mot spritsmuggling i avbidan på slutförandet av pågående översyn av lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor förlängts till och med d. 31 dec. 1960.
G. Ekblad1