Den pågående strafflagsreformen

 

    På straffrättens område förberedes sedan länge en genomgripande lagreform, vars syfte är att ersätta 1864 års allmänna strafflag med ny lagstiftning. Det förberedande utredningsarbetet har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommittén som haft till uppgift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som företagit en allmän översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet och en kodifiering av de till detta system hörande lagbestämmelserna. Kommittéerna har slutfört sina uppdrag, straffrättskommittén år 1953 med ett betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14; jfr SvJT 1953 s. 282) och strafflagberedningen med ett år 1956 avgivet slutbetänkande, Skyddslag (SOU 1956:55; jfr SvJT 1957 s. 136).
    På grundval av straffrättskommitténs slutbetänkande och däröver avgivna remissyttranden har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till brottsbalk, vilket K. M:t d. 2 maj 1958 remitterade till lagrådet.
    I remissprotokollet uttalar föredragande departementschefen, statsrådet Lindell, beträffande ordningen för fullföljande av det reformarbete, som förberetts av straffrättskommittén och strafflagberedningen, att starka skäl talar för att man inriktar sig på att genomföra lagstiftningen inom hela komplexet på en gång. Både för departementsberedningen och för lagrådsgranskningen har emellertid en uppdelning av det stora materialet i etapper funnits önskvärd. Det förslag till lagstiftning som i denna omgång framlagts för lagrådets granskning avser huvudsakligen det område som behandlats i straffrättskommitténs brottsbalksförslag.
    Då det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad synes enligt departementschefen den lämpligaste ordningen vara att sammanföra lagstiftningen om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påföljdssystemet. För främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra inledas med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna, t. ex. åtalsbestämmelser och andra bestämmelser av processuell natur. Dessa regler skulle då, framhåller departementschefen, sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.
    Det år 1958 till lagrådet remitterade förslaget omfattar de två första huvudavdelningarna av brottsbalken. Den förra av dessa avdelningar är uppdelad på två kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de territoriella gränserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott. I fråga om dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages regler om de särskilda brotten, har straffrättskommitténs riktlinjer följts. Brotten har sålunda på grundval av den gängse gruppindelningen upptagits i ordning allt efter som de

riktar sig huvudsakligen mot person, mot förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista gruppen även hänförts ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komplement till de brottsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda brotten har vidare i den andra huvudavdelningen upptagits två avslutande kapitel, avseende försök m. m. samt nödvärn och annan nöd.
    Nyordningen av brottssystemet har redan förberetts genom partiella strafflagsreformer, som genomförts åren 1942 och 1948 och avsett förmögenhetsbrotten samt brotten mot staten och allmänheten. I straffrättskommitténs förslag till brottsbalk är det därför endast den återstående brottsgruppen, brotten mot person, som framträder i fullständigt nytt skick. Departementschefen har vid granskningen av kommittéförslaget i denna del funnit riktigt att, såsom kommittén förordat, i skilda kapitel upptaga bestämmelser om misshandelsbrott, frihets och fridsbrott, ärekränkningsbrott samt sedlighetsbrott. De av kommittén föreslagna kapitlen om misshandels- samt frihets- och fridsbrotten innefattar en avsevärd, enligt departementschefens mening välmotiverad förenkling med utrensning av ett flertal ålderdomliga brottstyper. Även till utformningen av kapitlet om sedlighetsbrotten har departementschefen i det väsentliga kunnat ansluta sig. I fråga om ärekränkningsbrotten har han däremot icke kunnat helt acceptera de principer som följts av kommittén utan förslaget har i denna del i viss mån omarbetats vid departementsbehandlingen. Det kapitel med vissa bestämmelser om brott mot familj som kommittén upptagit på grundval av 17 kap. i den nuvarande strafflagen har fått utgå; departementschefen har ansett att ett par av brottstyperna i kapitlet bör såsom föråldrade utgå, medan de återstående överförts till andra kapitel i balken.
    Lagrådet (justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh samt regeringsrådet Klackenberg) har d. 20 dec. 1958 avgivit utlåtande över det remitterade förslaget. Innehållet i utlåtandet, som omfattar 93 sidor, kan här endast kort antydas på några få punkter.
    Den föreslagna dispositionen av brottsbalken avviker enligt lagrådet från vad som tillämpats i andra länders strafflagar. Enligt lagrådets mening är det beklagligt, att den svenska kriminallagstiftningen på det sättet kommer att skilja sig bland annat från den disposition som tilllämpas i samtliga våra nordiska grannländer. Betydelsen av likartade strafflagar torde bli alltmer uppenbar med den livligare kommunikationen och omflyttningen mellan de nordiska länderna. Även värdet av formell likhet inom lagstiftningen har på senare tid understrukits av Nordiska rådet. Ju mindre olikheterna är desto lättare är det också, framhåller lagrådet, att kunna tillgodogöra sig litteratur och rättsfall från grannländerna. I nu föreliggande situation har lagrådet likväl icke ansett något annat praktiskt alternativ föreligga än att godtaga den disposition som det remitterade förslaget använt. Lagrådet har därvid tagit fasta på uttalandet, att reaktionssystemet icke bör i detaljregleras i brottsbalken. Tveksamt synes enligt lagrådet vara, huruvida det är lämpligt att införa en särskild avdelning för processuella regler.
    Såsom förut nämnts upptar det remitterade förslaget en inledande

avdelning med allmänna bestämmelser. Detta är enligt lagrådet en avgjord förbättring i förhållande till kommittéförslaget. Beträffande särskilt det första kapitlet, som icke har någon motsvarighet i kommitténs förslag, har emellertid lagrådets granskning givit anledning till ändringsförslag i vissa frågor av principiell betydelse, bl. a. beträffande kriminaliseringen av oaktsamhetsbrott och tillämpligheten inom specialstraffrätten av vissa kapitel i brottsbalken.
    I fråga om brotten mot person har lagrådet vid sin granskning icke funnit anledning till några mera omfattande ändringsförslag annat än beträffande ärekränkningsbrotten och de brott mot familj som nu behandlas i 17 kap. strafflagen.
    Svårigheterna att på lämpligt sätt avgränsa de former av förtal och annan ärekränkning som bör straffbeläggas är, framhåller lagrådet, uppenbara. Det är många intressen som bryts mot varandra och någon fast reglering som ger klar vägledning för bedömningen i olika fall eller fullt ut tillgodoser alla berättigade synpunkter torde icke kunna vinnas. Skönsmässig avvägning mellan motsatta intressen måste godtagas i större utsträckning än eljest.
    Enligt det remitterade förslaget gäller, såsom allmän regel, att den som åtalas för ärekränkning — vare sig det är förtal, som enligt förslaget omfattar kränkande uttalanden om annan person, eller förolämpning, där uttalandena riktar sig till den kränkte själv — icke kan fria sig från ansvar genom att bevisa sanningen i sina uppgifter. Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalandena är kränkande, bör enligt departementschefen icke få åberopas. Emellertid måste en avvägning ske mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet, och intresset att skydda medborgarna mot kränkande uttalanden måste därvid få vika i vissa situationer; härvid kan, framhåller departementschefen, i huvudsak anknytas till den rättsutveckling som skett och som finnes redovisad i en rad rättsfall. Enligt förslaget skall ansvar för ärekränkning ej inträda, om den nedsättande uppgiften lämnats för att tillgodose ett berättigat allmänt eller enskilt intresse samt den som lämnat uppgiften visar, att den är sann, eller åberopar sådana grunder för uppgiften, att den kan anses vara försvarlig. Någon regel om sanningsbevisning har i övrigt ej upptagits i förslaget.
    Lagrådet anser, att med den utformning det remitterade förslaget erhållit sanna uppgifter om andra människor skulle komma att kriminaliseras i alltför stor utsträckning. Enligt lagrådets mening bör sanningsbevisning i princip vara tillåten i mål om ansvar för förtal. Lagrådet anser emellertid, att förbud mot bevisning bör uppställas i fall då den skulle röra vederbörandes enskilda liv. Härunder bör inbegripas allt sådant som med fog kan anses vara en personlig angelägenhet, med vilken andra ej bör ha att skaffa. Det torde vara självfallet, uttalar lagrådet, att brottslig gärning i regel icke bör anses höra till det enskilda livet, vare sig gärningen kränker allmänt eller enskilt intresse. Om ur allmän eller enskild synpunkt synnerliga skäl föreligger, torde dock bevisning böra vara tillåten även om sådant som hör till det enskilda livet. Detta kan vara påkallat för svaranden vid vissa intressekollisioner eller för käranden, om det är av särskild vikt för honom att kunna rentvå sig.

    Om det enligt den av lagrådet förordade ordningen styrkes att den nedsättande uppgiften är riktig, bör ansvar för förtal ej ifrågakomma. Det är emellertid uppenbart, att straff för förtal bör vara uteslutet ej blott när uppgiftens riktighet styrkes utan även i ett flertal situationer, när vissa skäl förelegat till uttalandet utan att uppgiften kan sägas vara styrkt. De krav som får ställas på svaranden i ärekränkningsmålet måste, framhåller lagrådet, anpassas efter omständigheterna. Att i lagtexten närmare ange dessa krav låter sig svårligen göra. Enligt lagrådets mening får man nöja sig med en bestämmelse som allmänt uttrycker, att straff för förtal ej skall ådömas om vederbörande styrker uppgiften eller eljest haft sådana skäl att uttalandet med hänsyn till omständigheterna var försvarligt.
    Ehuru enligt lagrådets mening straff för förtal icke bör inträda om den lämnade uppgiften visas vara riktig, torde det ej under alla omständigheter böra vara straffritt att erinra om vad andra människor må ha förbrutit. Straff bör även enligt lagrådets mening kunna ifrågakomma, om uppgiften lämnas i chikanerande syfte eller eljest under särskilt stötande omständigheter. Lagrådet förordar därför, att i kapitlet om ärekränkningsbrotten upptages stadgande, att därest någon, utan att det är förtal, om annan uppger gärning eller omständighet som är ägnad att utsätta honom för missaktning och uttalandet med hänsyn till att det skedde för att skada eller till omständigheterna i övrigt var uppenbart otillbörligt, han skall dömas till ansvar för otillbörligt uttalande. Detta stadgande bör dock enligt lagrådet tillämpas restriktivt. När fråga är om en uppgift som är sann, bör sålunda krävas att alldeles särskilda omständigheter föreligger som gör att uttalandet framstår som otillbörligt.
    Vad angår brotten mot familj är det enligt lagrådet visserligen obestridligt, att de brottstyper som av departementschefen ansetts föråldrade har ringa frekvens. Möjligen kan dock detta till någon del bero på straffbestämmelserna. Brotten i fråga hör även till dem som klart ogillas av den allmänna uppfattningen. Att gärningarna i viss utsträckning kan beivras enligt andra lagrum synes, uttalar lagrådet, ej utgöra tillräcklig anledning att upphäva en i och för sig ändamålsenlig kriminalisering. Det nuvarande kapitlet om brott mot familj har också sin motsvarighet i de nordiska grannländerna. Lagrådet anser för sin del, att brottsbalken bör upptaga ett kapitel i ämnet som i huvudsak ansluter sig till gällande lag.
    Mot den avgränsning av det straffbara området som i departementsförslaget skett i fråga om sedlighetsbrotten har lagrådet i stort sett icke någon erinran. Vissa sakliga jämkningar har dock funnits önskvärda. En del bestämmelser synes vidare lagrådet alltför svårtillgängliga, bl. a. därför att de avses skola drabba både homosexuell och heterosexuell otukt. För att göra kapitlet mera lättläst hemställer lagrådet, att den homosexuella otukten behandlas för sig så som förhållandet är i gällande lag.
    I kapitlen om misshandelsbrott samt om frihets- och fridsbrott föreslår lagrådet, såsom tidigare antytts, icke några mera omfattande ändringar, och detsamma gäller de delar av den föreslagna brottsbalken som behandlar förmögenhetsbrotten samt brotten mot staten och all-

mänheten. Beträffande vissa brottstyper föreslår dock lagrådet en annan utformning än i det remitterade förslaget. Såsom exempel härpå må nämnas hemfridsbrott och tillgrepp av motorfordon.
    Under det att i gällande lag hemfridsbrottet beskrives som olovligt inträngande eller kvarstannande i annans »hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg», straffbelägges i det remitterade förslaget allenast olovligt inträngande eller kvarstannande i annans bostad eller därtill hörande gård eller trädgård. I praxis har under det nu gällande straffbudet hänförts även olovligt inträngande i föreningslokal under slutet möte. Om den skyddade lokaliteten såsom i det remitterade förslaget betecknas som bostad, kan enligt lagrådets mening föreningslokal eller liknande svårligen hänföras därunder.
    Det remitterade förslaget är också snävare än straffrättskommitténs förslag, som jämte bostad och därtill hörande gård eller trädgård upptog arbetsrum. Detta förslag har avböjts av departementschefen under hänvisning till svårigheten att tillämpa av kommittén åsyftad begränsning till enskild sluten lokal, där arbete bedrives, i motsats till sådana arbetsplatser som är gemensamma för ett flertal anställda. Departementschefen har emellertid hänvisat till att straff i viss utsträckning kunde inträda enligt vissa andra bestämmelser.
    Lagrådet anser det önskvärt, att det skapas ett mera konsekvent utformat skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest brukar vistas. Bestämmelserna bör vara sådana, att det tydligt framgår att olovligt intrång kan straffas. Lagrådet nämner som exempel på lokaler som bör komma i åtanke — förutom enskilt arbetsrum — andra arbetsplatser, föreningslokaler och skolsalar liksom trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter. Även myndigheternas tjänsterum torde böra hänföras hit.
    Enligt lagrådets mening kan lämpligen som hemfridsbrott bestraffas, att man olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är hus, rum, gård eller fartyg. Vidare bör emellertid upptagas stadgande om straff för den som eljest olovligen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller i annan dylik lokal.
    I anslutning till hemfridsbrottet erinrar lagrådet vidare om att ett praktiskt samband föreligger med bestämmelserna om nödvärn. Mot nödvärnsreglerna i det remitterade förslaget invänder lagrådet, att rätten att bruka våld mot olovligt inträngande eller kvarstannande är alltför begränsad i förslaget, då den må brukas endast för att skydda bostad och därtill hörande gård eller trädgård. Gällande lag ger rätt till nödvärn, då någon olovligen inträngt i rum, hus, gård eller fartyg — oavsett om det är någons hemvist — och ger även sådan rätt mot den som vägrat att efter tillsägelse bege sig från annans hemvist. Till »gård» lärer därvid vara att hänföra även upplagsplats, byggnadsplats o. l. Enligt, lagrådets mening bör det icke komma i fråga att göra någon inskränkning i rätten till nödvärn i fall som nu avses.
    I fråga om den straffrättsliga behandlingen av tillgreppen av motorfordon har straffrättskommittén övervägt två alternativ, nämligen att antingen utforma en särskild straffbestämmelse för dylika brott eller ock utvidga det allmänna stöldbegreppet så att det komme att uttryck-

ligen omfatta icke endast tillgrepp med tillägnelseuppsåt utan även tillgrepp med uppsåt att bruka det tillgripna utan att återställa det. Kommittén stannade för den senare lösningen, då denna syntes vara att föredraga ur systematisk synpunkt och bäst överensstämma med den allmänna uppfattningen om hur ifrågavarande brott borde beivras.
    Departementschefen har emellertid avböjt den föreslagna utvidgningen av stöldparagrafen; stöldbegreppet skulle därigenom komma att inbegripa en rad andra fall av olovligt begagnande än de egentligen åsyftade, något som icke syntes vara förenligt med den allmänna rättsuppfattningen i hithörande frågor. Enligt departementschefens mening talade visserligen goda skäl för en vidgad tillämpning av stöldbegreppet såvitt gällde tillgrepp av motorfordon, men frågan syntes ha fått en tillfredsställande lösning utan lagändring genom ett par vägledande avgöranden i högsta instans (se NJA 1954 s. 240). I de åsyftade rättsfallen har tillgrepp av bil under där föreliggande omständigheter bedömts såsom grov stöld.
    Enligt lagrådets mening erbjuder detta tillämpningsspörsmål alltjämt praktiska svårigheter. Svårbedömda gränsfall kvarstår, och den frekventa kriminella företeelse som tillgrepp av motorfordon utgör hos oss har icke fått en adekvat behandling. Prövningen huruvida sådant eventuellt uppsåt som kan föranleda straff för stöld kan anses föreligga ter sig i hithörande fall ofta verklighetsfrämmande och inverkar föga på den bild som man redan förut har av brottet. Lagrådet anser övervägande skäl tala för det andra av straffrättskommitténs alternativ, nämligen att efter mönster av bland annat den norska strafflagen upptaga en särskild straffbestämmelse med tanke på sådana fall, då någon olovligen tager och brukar annans motorfordon utan att gärningen kan anses som stöld. Om en sådan bestämmelse införes, torde den dock icke böra inskränkas till enbart motorfordon. Kommittén tänkte sig, att stadgandet av praktiska skäl borde avse tillgrepp av cyklar samt motorcyklar, bilar och andra motordrivna fordon, t. ex. motorbåtar och flygplan. Lagrådet anser för sin del, att man kan låta bestämmelsen omfatta tillgrepp av fortskaffningsmedel över huvud.
    Det remitterade förslaget undviker, utom beträffande disciplinstraff och dödsstraff, termen straff. Härmed avses dock icke att nu taga ståndpunkt till frågan om lämpligheten att använda denna term. Departementschefen har uttalat, att det torde bli anledning att närmare beröra spörsmålet i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Såsom sammanfattande benämning för alla reaktionsformer användes i det remitterade förslaget, liksom i strafflagberedningens förslag, uttrycket brottspåföljd eller ibland det kortare påföljd. Beredningens förslag har emellertid, framhåller lagrådet, i fråga om terminologin blivit föremål för kritik i åtskilliga av de däröver avgivna yttrandena, och det måste därför anses ovisst, hur detta spörsmål slutligen kommer att bedömas.
    För den lagtekniska granskningen av det remitterade förslaget har det synts lagrådet erforderligt att taga ståndpunkt till terminologin i förslaget, oaktat det i sakens nuvarande läge från lagrådets sida måste ske med reservation för vad den fortsatta behandlingen av strafflagberedningens förslag kan leda till. Därvid har tre av lagrådets leda-

möter (justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh) funnit, att ingenting är att vinna genom att man slopar termen straff medan praktiska olägenheter otvivelaktigt uppstår. Dessa ledamöter förordar, att man i lagtext använder benämningen straff i första hand för fängelse och böter. Vidare kan — förutom disciplinstraff och dödsstraff — även suspension och avsättning betecknas som straff.
    Den återstående lagrådsledamoten (regeringsrådet Klackenberg) framhåller, att frågan om användningen av ordet straff i brottsbalken av departementschefen berörts endast som ett terminologiskt spörsmål, då det gällt att finna en sammanfattande benämning för de olika reaktionsformer, som samhället använder vid bekämpandet av brott. I viss anslutning till strafflagberedningens uttalanden konstateras, att ordet straff varken hittills använts eller lämpligen bör användas för att beteckna ett par av dessa reaktionsformer. »Brottspåföljd» har i stället föreslagits såsom en samlande benämning. Denna lagrådsledamot finner det för sin del svårt att icke godtaga detta terminologiska resonemang, även om det utmönstrar en traditionell beteckning.
    Strafflagberedningens slutbetänkande är efter avslutat remissförfarande under behandling i justitiedepartementet. Arbetet bedrives därvid efter de riktlinjer i fråga om ordningen för fullföljandet av reformarbetet och om den nya lagstiftningens formella uppbyggnad, som departementschefen uttalat sig för i det tidigare omnämnda remissprotokollet. Det föreliggande förslaget till brottsbalk avses därför komma att föreläggas riksdagen först sedan det kompletterats med erforderliga bestämmelser om påföljdssystemet och lagrådets utlåtande inhämtats jämväl över denna del av förslaget.

Bengt Hult