Kostnaden för blodanalys
    Jämlikt RB 31: 1 skall den tilltalade vid fällande dom med vissa i förevarande sammanhang betydelselösa undantag till statsverket återgälda» vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten». Kostnadsfrågan prövas i samband med domen. Liksom i tvistemål är huvudregeln1 att ett specificerat yrkande utgör förutsättning för utdömande av kostadsersättning. Enligt RB 31: 9 skall dock rätten ex officio pröva, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan, eller om den skall stanna å statsverket.
    I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov å den som misstänkes för brott samt undersökning av sådant blodprov skall — enligt lagen d. 20 dec. 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål — vad i RB 31 kap. är stadgat om kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning.
    Före d. 1 juli 1957 torde detta för lantdomstolarnas del ha inneburit skyldighet att självmant förplikta den som dömdes för trafikonykteret att till statsverket återgälda kostnaden för blodanalys.2 I magistratstäder bör läget emellertid ha varit annorlunda.
    Detta sammanhänger med ordningen för kostnadernas uttagande. Enligt medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse d. 8 juni 19323 till samtliga läkare och polismyndigheter i riket angående analys av blodprov för alkoholbestämning skulle visserligen av polismyndighet eller domstol begärd analys vara kostnadsfri. Redan påföljande år upphävdes emellertid polismyndighets rätt till kostnadsfria analyser.4 Dock kunde sådan myndighet efter rekvisition hos medicinalstyrelsen återfå utbetald ersättning om åtal ej blivit anställt, om domstol ogillat framställt yrande om åläggande för den tilltalade att ersätta kostnaden för ana-

 

1 GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken s. 426.

2 Jfr DILLÉN, Föreläsningar i straffprocessrätt enligt den nya rättegångsbalen s. 379, där förf. synes hävda motsatsen.

3 Publicerad som nr 40 år 1932 i den av medicinalstyrelsen utgivna »Samng av författningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet» (MFser. A).

4Med.styr:s cirk.skriv. d. 11 mars 1933 (MF ser. A nr 14) till samtliga posmyndigheter och läkare i riket ang. ändring av bestämmelserna i cirk. d. 8juni 1932.4—593004. Svensk Juristtidning 1959

50 ERIC ESSÉNlysen eller om av domstol utdömd ersättning ej kunnat uttagas av den dömde. D. 1 juni 1955 upphävdes dessa bestämmelser och föreskrevs, att kostnaden skulle ersättas av den som begärt analysen.5 Analysattesten utsändes såsom postförskott till polismyndigheten, varefter de förskotterade kostnaderna ersattes av vederbörande länsstyrelse. Om den tilltalade förpliktades att återgälda beloppet, indrevs det på vanligt sätt, varefter medlen av den länsstyrelse, som uppburit ersättningen, tillgodofördes anslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter.6magistratsstäder ersattes kostnaden emellertid ej av länsstyrelsen, utan där fick staden själv stå för kostnaden, om beloppet ej kunde indrivas hos den tilltalade.7 Eftersom 1946 års lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål allenast rör skyldighet att till statsverket återgälda sådan kostnad, torde rätten vid handläggning av mål härrörande från polismyndighet i magistratsstad ha varit förhindrad såväl att självmant pröva frågan om den tilltalades ersättningsskyldighet som att över huvud taget förplikta den tilltalade att ersätta analyskostnad.
    Genom beslut d. 6 juni 1957 förordnade K. M:t, att statens rättskemiska laboratorium skulle fr. o. m. d. 1 juli 1957 kostnadsfritt tillhandahålla polismyndighet attest å analys av blodprov för alkoholbestämning samt att laboratoriet skulle på analysattesten angiva den avgift, som enligt laboratoriets taxa skulle uttagas för undersökningen.8I cirkulär d. 2 juli 1957 till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser redogjorde medicinalstyrelsen för ovannämnda beslut samt anförde: »I det fall den undersökte fälles till ansvar förutsättes vederbörande domstol skola ex officio utdöma ersättning för analyskostnaden, varefter beloppet skall indrivas och redovisas under vederbörande riksstatsanslag under andra huvudtiteln — — —.»9
    Frågan är nu om denna förutsättning är formellt hållbar. Någon ändring av bestämmelserna i RB 31 kap. eller 1946 års lag har veterligen ej skett. I sistnämnda lag talas om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för undersökning av blodprov. Vid tolkningen härav torde bl. a. följande vara att beakta. Ordet återgälda har uppenbarligen visst samband med hänvisningen till bestämmelsen om kostnad, som utgått av allmänna medel. Ovan har framhållits, att polismyndighet vid tiden för tillkomsten av 1946 års lag kunde erhålla analysbevis allenast mot utgivande av stadgad avgift. Det är därför antagligt, att lagstiftaren vid lagens avfattning haft det då aktuella läget i tankarna.10Man kan vidare förutsätta, att ordet återgälda använts i vanlig juridisk betydelse. A. F. DAHLINS »Ordbok öfver svenska språket» skiljer mellan å ena sidan gälda och betala, som i nu aktuellt hänseende förklaras med orden »utgifva penningar, varor eller annat gods, för värdet av något, det man köpt, låtit förfärdiga, förrätta o. s. v.» och å andra si-

 

5 Med.styr:s cirkulär d. 15 april 1955 (MF 36) till samtliga läkare och polismyndigheter i riket ang. analys av blodprov för alkoholbestämning m. m.

6 K. M:ts prop. nr 65/1957 s. 12 f.

7 K. M:ts prop. nr 65/1957 s. 26.

8 MF 1957: 93.

9 Jfr K. M:ts prop. nr 65/1957 s. 13 och 35 samt statsutskottets utl. nr 72/1957 s. 7.

10 Jfr NJA II 1947 s. 313.

KOSTNADEN FÖR BLODANALYS 51dan återgälda och återbetala, som avse »betala tillbaka, hvad man lånat». Svenska Akademiens »Ordbok över svenska språket» har visserligen ännu ej kommit fram till bokstaven Å, men av artikeln om gälda framgår klart, att gälda och återgälda i juridiskt hänseende ej är synonyma. Gälda anges sålunda numera förekomma nästan blott i juridiskt språk samt i högre stil. I det förra sammanhanget sätts det såsom liktydigt med ersätta (skada 1. förlust o. d.) medan det i sistnämnda hänseende däremot kan användas synonymt med återgälda, vedergälla, giva (ngn) ersättning (för ngt). På samma sätt skiljer »Illustrerad svensk ordbok» mellan gälda i juridiskt hänseende = betala, ersätta och gälda i skönlitterärt sammanhang = gottgöra, försona, återgälda. Samma uppslagsverk lär att återgälda är liktydigt med antingen återbetala (ett lån) eller vedergälla (ont med gott).
    Ur lexikografisk synpunkt bör man alltså vara berättigad hävda, att gälda11 och återgälda i juridiskt avseende icke har samma innebörd. Det är följaktligen språkligt oriktigt att läsa lagtexten, som om det hade stått gälda i stället för återgälda. Sedan analysattester börjat tillhandahållas kostnadsfritt, måste det vidare med hänsyn till den ovan angivna innebörden av ordet återgälda anses ha blivit språkligt oriktigt att använda 1946 års lag på här avsedd situation. Ej heller de med utfärdandet av attesterna s. a. s. förenade hypotetiska kostnaderna för genomförandet av laboratoriets verksamhet kan anses vara av sådan art, att de kan motivera användandet av ordet återgälda. Med hänsyn härtill torde skyldighet för domstol att ex officio utdöma ersättning för analyskostnad icke kunna grundas på 1946 års lag.
    Finns det då någon annan möjlighet? I RB 31:12 heter det: »Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om kostnad i rättegång, vare de gällande.» Förutom i 1946 års lag torde sådana bestämmelser för här avsett fall allenast ha givits i medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär d. 2 juli 1957. Även om den närmare innebörden av begreppen lag och författning är tveksam, torde det emellertid vara klart, att cirkuläret ej kan räknas hit, eftersom det veterligen icke blivit allmänt kungjort ens i den samling av författningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet, som utgives av medicinalstyrelsen.12
    Om de ovan skisserade synpunkterna kan tillmätas betydelse, blir resultatet icke bara att domstol kan anses förhindrad att ex officio utdöma ersättning för analyskostnad utan även att sådant hinder överhuvud taget föreligger, eftersom RB 31 kap. icke ger dylik möjlighet.
    Emellertid synes det vara en fast grundad praxis hos domstolarna att förplikta den tilltalade att till statsverket utgiva ersättning för analyskostnaden. För att bringa lag och praxis i harmoni torde dock en viss modifiering av ordalagen i 1946 års lag vara önskvärd.

Eric Essén

 

11 Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 136: »Observera attnär det i lagen heter, att ersättning skall 'gäldas' av statsverket, detta betyder, att ersättningen skall stanna å statsverket». Jfr även NJA II 1947 s. 313.

12 Jfr t. ex. HÅKAN STRÖMBERG, Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare s. 462 f.