Om rättegångskostnad och anslutningsvad
I sin översikt över rättspraxis på processområdet i SvJT 1959 s. 260 har docenten WELAMSON beträffande rubricerade fråga gjort vissa uttalanden i anslutning till mitt inlägg i ämnet i SvJT 1954 s. 680 f. och därvid åberopat rättsfallet NJA 1957 s. 555. I anledning härav vill jag framhålla, att utgången i detta rättsfall — vilket torde framgå av mitt tidigare inlägg och avfattningen av rubriken till rättsfallsreferatet — ligger helt i linje med min tankegång, då nämligen den part, som fullföljde efter anslutningsvad, B, ej inskränkt sin talan till en icke tidsödande detalj, t. ex. viss post i skadeståndet, utan dragit upp såväl ansvarstalan mot A som jämkningsgrunden för skadeståndet och därmed väsentligen medverkat till omprövning av hela målet. Det är också enligt min uppfattning otvivelaktigt riktigt att kvitta kostnaderna i dylika fall med beaktande av »den utgång själva målet erhållit» utan hänsyn till att ena parten vädjat allenast anslutningsvis. Detta riittsfall och vad Welamson i övrigt anfört synes mig icke innefatta bärande argument mot rimligheten av ståndpunkten att part, som velat undvika fullföljd och ny huvudförhandling i hovrätten men fullföljer blott efter anslutningsvad, under de i mitt inlägg angivna, ganska snäva förutsättningarna bör kunna beredas en förmån i kostnadshänseende framför part, som jämte motparten fört självständig vadetalan och därmed bidragit till att det blir ny huvudförhandling i hovrätten.
I samma inlägg s. 681 har jag också beaktat av Welamson antydda fall då part, som vädjat anslutningsvis, vid fastställelse av underrättens dom kunnat erhålla jämkad kostnadsersättning även vid fullföljd i ordinär väg, samt hävdat att part, som klagar endast anslutningsvis, då borde kunna erhålla förmånligare jämkning än den som för självständig vadetalan och förlorar denna. Tage Boge