NAGENDRA SINGH. Nuclear Weapons and International Law. London 1959. Stevens. 267 s. 35 s.

 

    Alltsedan de första atombomberna föllo över Hiroshima och Nagasaki har i den naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga debatten särskilt i Förenta staterna och England mycken uppmärksamhet ägnats frågan om kärnvapnens tillåtlighet ur etisk, politisk och juridisk synpunkt. Sedan de termonukleära vapnen skapats har frågeställningarna skärpts; den naturvetenskapliga expertisen kan inte överblicka omfattningen av den förödelse, som skulle bli följden av ett krig med dylika vapen, och då famla självfallet politiker, militärer, diplomater och jurister i mörkret.
    Vare sig det är folkrättsligt tillåtet eller inte att tillverka, inneha och använda kärnvapen så är det ett faktum, att dylika vapen tillverkas och innehas av den s. k. atomklubbens medlemmar, nämligen Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Deras statsmän stå inför det etiska problem, som möter varje människa i dag, nämligen om det är etiskt försvarligt att som medborgare lämna sin medverkan i en process som syftar till eller möjliggör bruket av kärnvapen. Statsmännen stå inför det politiska problemet att bevara sina länders monopolställning särskilt mot alliansfria och därför okontrollerbara staters strävan att själva anskaffa kärnvapen. Det gäller t. ex. Förenade arabrepubliken men även Schweiz eller Sverige. Det är mot bakgrund av dessa problem som den folkrättsliga diskussionen får sitt särskilda intresse.
    Det finns som så ofta olika »skolor» inom detta gebit. Den första av de tre skolor, varom man kan tala, representeras av bland andra den amerikanske »realisten» MCDOUGAL och några till, som påpeka att det varken i allmän folkrätt eller konventioner finns något uttryckligt förbud mot användande av kärnvapen. Härtill läggs argumentet i den etiska diskussionen, att bruket av kärnvapen kan vara att bedöma som tillåtligt för försvaret av »human dignity». Till belysning av denna synpunkt må fogas en replik ur SINGHS här anmälda arbete: »No nation acting on its own has a right to destroy its kind, or even to destroy thousands of miles of land and its inhabitants in the vain hope that a crippled and suffering humanity — a certain result of nuclear warfare — was a more laudable objective than the loss of human dignity — an uncertain result which may or may not follow from the non-use of nuclear weapons.»
    Den andra skolan representeras bl. a. av de brittiska »realisterna» STONE och SCHWARZENBERGER. De hysa viss tvekan om kärnvapnens tillåtlighet eller otillåtlighet ur folkrättslig synpunkt, förse sina uttalanden om deras otillåtlighet med vissa reservationer eller påpeka att de förbud som må kunna utläsas ur allmän folkrätt eller tidigare konventionsregleringar inte äro effektiva. Detta har lett dem till att kräva nya metoder för att förhindra ett framtida bruk av kärnvapen. De vilja

536 ANM. AV NAGENDRA SINGH: NUCLEAR WEAPONSdärför engagera juristerna som lagmakare på det internationella planet. I viss mån sammanfaller deras intresse med statsmännens, då de sträva att inom atomklubben nå samförstånd om kontroll, så långt kontroll överhuvudtaget är möjlig, av framställning, lagring och prov av kärnvapen i syfte att effektivisera ett förbud mot dylika vapens användning i krig.
    En tredje skola (t. ex. SPAIGHT, MARGOLIS) finner alla slag av kärnvapen otillåtliga enligt allmän folkrätt och gällande konventioner, Nagendra Singh, en författare med gedigen brittisk juristutbildning bakom sig, har gått till sitt verk grundligare än de flesta. Vi finna i hans bok en noggrann analys av statspraxis, särskilt i Förenta statern a och England, och en presentation av hela den föreliggande konventionsregleringen. Resultatet hänför författaren närmast till den tredjeskolan, men då må det påpekas att argumentationen och hela framställningen är utomordentligt saklig och välbalanserad. Slutorden, där det ovan anförda citatet i den etiska debatten förekommer, innehålla dock mer av personligt ställningstagande.
    I sitt slutkapitel tar Singh upp argumentet, att även om kärnvapnen i princip betraktas som illegala skulle de likväl kunna vara tilllåtliga för särskilda fall t. ex. som repressalier; tanken har bl. a. anförts till försvar av den amerikanska atombombningen av Japan. Singh kommer fram till att varken allmän folkrätt eller konventioner tillåta ett första bruk av kärnvapen och att bruket av dylika vapen endast kan försvaras såsom »retaliation in kind to their actual prior use by the enemy». Hans slutsats i den mer politiska färgade debatten blir, att ett nytt förbud är i och för sig meningslöst, men att en deklaration från atommakternas sida, att de endast avser att bruka dessa illegala vapen såsom vedergällning, om de själva angripas med kärnvapen, vore värdefull, samtidigt som den försvarade deras aktuella tillverkning och innehav av dylika vapen.
    Hela debatten kan te sig akademisk i det att om någon makt först börjar använda kärnvapen det icke torde bli någon världslig domstolssak att skipa rättvisa mellan parterna. Men den är inte helt så. Det torde nämligen råda ganska stor endräkt om att prov med kärnvapen inte får utföras så att de skada människor och egendom utanför det land som utför proven. Förhållandet torde medföra betydande svårigheter för t. ex. ett land som Schweiz att genomföra de prov som en fabrikation kräver. Då man i vårt land börjat diskutera anskaffandet av s. k. taktiska, »orena» atomvapen synes därför all anledning föreligga att bedöma frågan inte bara ur militärteknisk, finansiell och politisk synpunkt utan också med hänsyn till de folkrättsliga sammanhangen. Och varför inte också de etiska?

Hilding Eek