Internationella juristkommissionens Delhi-deklaration

 

    Internationella juristkommissionen torde icke i Sverige vara mera allmänt känd. I det internationella arbetet för ökad rättssäkerhet spelarden emellertid en ledande roll. Kommissionen är visserligen en privaträttslig sammanslutning men har erhållit ställning som konsultativt organ i kategori B under Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd. Den består av 22 medlemmar, utsedda genom kooptation och företrädande hela den del av världen, som bekänner sig till Västerlandets rättsideal. Europa är representerat genom åtta medlemmar från Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Sverige (professor Henrik Munktell). Den amerikanska kontinenten har sex medlemmar från Brasilien, Chile, Förenta Staterna, Kanada och Uruguay. Australien har en representant, och från Asien komma sju, nämligen från Burma, Filippinerna, Indien, Japan, Libanon och Pakistan. Kommissionen har numera sitt sekretariat i Geneve.
    I flertalet länder finnas nationella föreningar med mer eller mindre fast anknytning till kommissionen, i vårt land Svenska juristföreningen för rättssäkerhet. Dessa äro på sina håll synnerligen livaktiga och aktivt verksamma för att sprida kommissionens idéer.
    Ursprungligen såg kommissionen som sin främsta uppgift att verka för ökad rättssäkerhet i sådana länder, där godtyckligt polisvälde och terror härskade eller där myndigheterna eljest kunde antagas allvarligt tumma på rättssäkerhetskraven. Man har t. ex. noggrant följt händelserna i Östtyskland och i Portugal, raspolitikens rättsliga efterspel i Sydafrika, den straffrättsliga behandlingen i Ungern av dem som där deltagit i det nationella upproret. Nu senast har kommissionen dragit uppmärksamheten till sig genom en från Indien utförd undersökning av vad kommissionen betecknar som folkmordet i Tibet.
    Vid kommissionens allmänna konferens i Athén i juni 1955 kom det emellertid att stå klart för denna att det icke vore tillräckligt att framföra kritik i sådana fall, då brister i rättssäkerhetsavseende kunde påvisas. Man borde ge en positiv beskrivning på vad man menar med en rättsstat, ett samhälle, där reglerna om the Rule of Law, såsom det engelska uttrycket lyder, äro förhärskande.
    Förberedelsearbetet för en konferens kring detta tema startade genast. Kommissionen lät sin dåvarande generalsekreterare, Oxfordjuristen Norman S. Marsh utarbeta ett omfattande frågeformulär, som utsändes till föreningarna runt om i världen för besvarande. Formuläret var utarbetat i huvudsak med utgångspunkt från anglosachsisk rätt men kunde i allt fall tjäna som grundval för beskrivning även av andra rättssystem. De mycket omfattande svaren, delvis publicerade som särskilda böcker,1 bearbetades därefter och en sammanställning gjordes i

 

1 The rule of law in the United States (februari 1958), The rule of law inthe Federal Republic of Germany (december 1958) och The rule of law in Italy (december 1958), samtliga utgivna av The international commission of jurists, Haag 1958.

542 GUSTAF PETRÉNpromemorieform att användas såsom grundval för förhandlingarna vid den kommande konferensen, som skulle få till uppgift att i detalj teckna bilden av rättsstaten.
    En sådan konferens inkallade kommissionen att sammanträda i New Delhi dagarna den 5—den 10 januari 1959. Sammanlagt 188 jurister, alla personligen inbjudna av kommissionen, hörsammade kallelsen. Deltagarna, som alla voro domare, praktiserande jurister eller universitetslärare i juridik, företrädde 53 olika länder och tillhörde de mest skiftande raser. Vid inbjudningarna hade särskild vikt lagts vid att de nya staterna i Asien och Afrika skulle bliva väl representerade. Delegaterna fördelade sig på de olika världsdelarna med 48 från Europa, 91 från Asien (därav 30 från Indien), 15 från Afrika, 3 från Australien och 31 från Amerika. Från Sverige hade inbjudits prof. H. Munktell, adv. B. Ahrnborg och författaren till dessa rader. Från Danmark kommo folketingets ombudsman prof. S. Hurwitz samt den kände Venstrepolitikern Per Federspiel, numera kommissionens vice ordförande. Hemmahörande i Finland voro prof. Bo Palmgren och förre justitieministern T. Suontausta och i Norge advokaterna E. Jacobsen och Chr. Stray. Den brittiska gruppen hade i sin spets en av överhusets Law lords, Lord Denning, och bland de tyska delegaterna märktes författningsdomstolens vice president Rudolf Katz. Bland Förenta Staternas delegater sågs en rad av landets mest framstående advokater, däribland förutvarande justitiekanslern H. Brownell Jr. Deltagarnas genomsnittligt mycket höga juridiska standard, oavsett nationalitet eller ras, var frapperande.
    Efter ett inledande plenarmöte uppdelades deltagarna på fyra utskott, vilka behandlade det första rättsstatens relationer till lagstiftningsmakten, det andra förhållandet till regeringsmakt och förvaltning, det tredje rättssäkerheten i straffprocessen samt det fjärde domarnas och advokatkårens förhållanden. Arbetet skred snabbt framåt, inte minst tack vare noggranna förberedelser och skicklig ledning. Varje utskott utarbetade på grundval av den ovan omnämnda promemorians olika punkter sammanfattningsvis en förteckning över de rättsstatliga kraven inom utskottets ämnesområde. Avslutningsdagen framlade utskotten sina arbetsresultat i plenum utan att konferensen dock formellt tog ställning till dessa utskottens memoranda. Den samlade konferensen antog i stället en allmän deklaration, bl. a. innehållande en uppmaning till alla att söka genomföra de grundsatser, som framkommit under konferensen.2
    Det skulle föra för långt att här ge en detaljerad översikt över de utförliga utskottsrapporterna. Av själva deklarationen och andra utskottets rapport om regeringsmakt och förvaltning återfinnes fullständiga översättningar i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1958 s. 348—352. Adv. Ahrnborg har närmare skildrat innehållet i fjärde utskottets rapport rörande domares och advokaters problem i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1959 s. 144. Det återstår att här redogöra för huvud-

 

2 Deklarationen jämte bilagor har nu publicerats i Journal of the International Commission of Jurists Vol. II s. 7—18. Närmare upplysningar om förarbetena till deklarationen och om dess allmänna bakgrund ha lämnats av VIVIAN BOSE och NORMAN S. MARSH ovannämnda tidskrift Vol. II s. 39—54.

INTERNATIONELLA JURISTKOMMISSIONENS DELHI-DEKLARATION 543dragen i första och tredje utskottens rapporter avseende lagstiftningsmaktens ställning resp. straffprocessen.
    Inledningsvis förtjänar särskilt framhållas, att konferensen icke fattade begreppet rättssäkerhet statiskt som en formel utformad för att skydda och bevara rättigheter, som de redan maktägande förvärvat. Istället ville man ge rättssäkerheten en betydelsefull plats bland de faktorer, som verka för framåtskridande och den enskilda människans utveckling och frigörelse. Denna tankegång fick ett klart uttryck i den inledande första punkten i första utskottets rapport om lagstiftningsmakten. Det heter där, att uppgiften för den lagstiftande makten i en fri rättsstat är att skapa och vidmakthålla sådana samhällsvillkor, att den enskildes människovärde kan fullt ut tryggas. Människovärdet innefattar enligt utskottet inte endast erkännande av envars medborgerliga och politiska rättigheter utan också skapandet av sådana sociala, ekonomiska, utbildningsmässiga och kulturella förhållanden, som äro ofrånkomliga för att varje medborgare skall kunna utveckla sin fulla personlighet.
    Genom denna deklaration har man velat klargöra, att rättssamhället icke innebär något statiskt utan fastmer utgör grundvalen för människornas personliga utveckling. Att man här berört något mycket väsentligt framgår även indirekt därigenom, att konferensens resultat kraftigt angripits av konkurrentorganisationen på östsidan, l'Association Internationale des Juristes Démocrates, i vars tidskrift juristkommissionen anklagas för att ha sysslat med en steril och meningslös uppgift, nämligen att framställa en torr lista av friheter, som sakna innehåll och förbindelse med det levande livets problem.3 Just uppläggningen av konferensen torde visa, att denna anklagelse är sakligt ogrundad. Närvaron av så många företrädare för de nya länderna var också en garanti för en progressiv inriktning av konferensens arbete.
    Första utskottet möttes omedelbart av svårigheten att några länder, däribland Storbritannien, sakna en skriven författning, medan däremot det stora flertalet länder har en sådan. Man måste därför — då man i rättssäkerhetens intresse ville ålägga den lagstiftande makten vissa begränsningar — alternativt rekommendera antingen att dessa införas i en skriven författning och deras iakttagande garanteras av oavhängiga domstolar eller också att lagstiftningsmakten genom en fast praxis själv påtager sig samma begränsningar. Intressant — särskilt med hänsyn till svenska domares allmänna inställning — är tillägget, att det bör ankomma på oss jurister att tillse att dessa begränsningar iakttagas, även om man därigenom tvingas komma in på politiska spörsmål.
    Den lagstiftande makten bör vara klart bestämd och avgränsad genom grundlagsregler eller i konstitutionell praxis. Härutinnan fordras bl. a., att lagstiftningsmakten organiseras så, att folket direkt eller indirekt får att besluta om innehållet i gällande rätt, att lagstiftningsmakten förbehåller sig en exklusiv rätt att själv lagstifta om allmänna principer och regler (till skillnad från detalj- och tillämpningsföreskrifter), att folkrepresentationen får kontroll över regeringsmaktens utövning av delegerade lagstiftningsfunktioner och att effektiva, av

 

3 CICCHETTI, Revue de droit contemporain, årg. 5 nr 2 ( dec. 1958) s. 15.

544 GUSTAF PETRÉNdomstol handhavda sanktioner finnas för att trygga upprätthållandet av de nyss angivna principerna och för att skydda individen mot intrång i de rättigheter, som enligt vad som sägs i nästa stycke böra tillkomma honom.
    Kommissionen har vidare i punkt tre uppställt vissa allmänna handlingsmönster som lagstiftningsmakten bör följa i sin verksamhet. I första rummet bör den söka fullt ut realisera de principer, som proklamerats i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vidare förutsättes, att regeringarna skola tillse att effektiva medel finnas att tillgå som garantera rättsstatens upprätthållande och främjande. Som exempel nämnes i detta sammanhang Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950. Genom dylika överenskommelser bör möjlighet öppnas för den enskilde att hänvända sig till ett internationellt organ i sådana fall, då han förvägrats komma till sin rätt. Vidare bör lagstiftningsmakten underkasta sig vissa inskränkningar; bl. a. får den i sin lagstiftande verksamhet inte diskriminera vissa individer eller eljest ställa vissa grupper eller minoriteter olika på grund av deras ras, kön, religion eller av andra liknande skäl, icke ingripa i trosfriheten, icke beröva medborgarna deras politiska rösträtt, inte begränsa yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten, icke inlåta sig på retroaktiv lagstiftning samt icke hindra den enskilde i hans utövning av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Slutligen bör lagstiftningsmakten tillhandahålla rättsliga garantier för att förut nämnda friheter också skyddas i verkligheten.
    I en sista fjärde punkt framhålles, att varje lagstiftande församling och regering i hela världen bör eftersträva att på allt sätt som står i dess makt genomföra de grundsatser, som utskottet angivit.
    Att förarbetena till konferensen omhänder hafts främst av anglosachsiskt tänkande jurister framgick bl. a. därav, att stort intresse ägnats straffprocessen. Den anglosachsiska rättens olika institut till skydd för den anklagade trädde därvid i förgrunden. Från dessa utgångspunkter uppställde tredje utskottet vissa minimikrav, som måste vara uppfyllda för att tillräcklig rättssäkerhet skall kunna anses varaför handen i straffprocessen.
    I det följande skola de elva huvudrubriker angivas under vilka dessa krav sammanfattades. För det första fordras att lagen är så utformad, att den ger tillfredsställande klarhet om vad som är tillåtligt och vad som är straffbart. Retroaktiv strafflagstiftning är naturligtvis från denna utgångspunkt förkastlig. För det andra måste straffprocessen grundas på den förutsättningen att den anklagade är oskyldig, tills motsatsen visats. Den anklagades personliga skuld måste bevisas i varje särskilt fall. För det tredje uppställas en rad regler om anhållande och om åtals väckande. Klara regler böra finnas om i vilka fall någon får arresteras och kvarhållas. Var och en som sålunda berövats friheten bör få veta orsaken härtill samt ha rätt att anlita juridiskt biträde efter eget val. Vidare bör han inom en i lag bestämd kort tid ställas inför en domstol, och därefter får hans kvarhållande inte vara beroende på polisens bestämmande. I fjärde avsnittet behandlas reglerna om kvarhållande i avvaktan på rättegång. Därvid är huvudregeln att ingen får

INTERNATIONELLA JURISTKOMMISSIONENS DELHI-DEKLARATION 545berövas sin frihet i vidare mån än det behövs med hänsyn till allmän säkerhet eller av processuella skäl. Den kvarhållne skall dock alltid ha rätt att med relativt korta mellanrum hemställa om frigivande, som bör beviljas under vissa uppräknade villkor. I det femte avsnittet ha sammanställts vissa regler om försvaret, dess förberedande och genomförande. Rättssäkerheten kräver att varje anklagad har rimliga tillfällen att förbereda sitt försvar, vilket innefattar att alltid vara berättigad till juridiskt biträde efter eget val och att ha fri kommunikation med denne. Vidare bör den anklagade få detaljerade uppgifter om vad som lägges honom till last, ha rätt att kalla de vittnen han önskar och att åtminstone i allvarliga fall få kännedom om den bevisning, som åklagaren avser att använda mot honom, och att ha rätt att vara närvarande då åklagarens vittnen höras samt att kunna förhöra dessa. Även på åklagaren uppställas under sjätte punkten vissa minimikrav. Denne bör lägga fram all relevant bevisning för domstolen och icke undanhålla den anklagade sådan bevisning, som talar till dennes förmån. Han bör sålunda icke till varje pris eftersträva fällande dom. Om förhöret med den anklagade föreskrives i punkt sju, att ingen får tvingas att anklaga sig själv. Fysisk eller psykisk press får icke begagnas. Fri tillgång till post och telekommunikationer skall upprätthållas, därest icke på grund av särskilda omständigheter, som böra angivas i lag, domstol förordnat annorlunda. För det åttonde fastställes, att själva rättegången bör vara offentlig med vissa undantag, som skola stadgas i lag. Vidare bör rättegången få refereras av pressen. Under nionde punkten stadgas förbud mot att, sedan en gärning slutgiltigt prövats genom lagakraftägande dom, väcka nytt åtal för samma gärning. Tionde punkten innehåller vissa krav beträffande överklagningsmöjligheterna. Varje fällande dom och varje beslut, varigenom yrkande om frigivande avslagits, bör kunna omprövas av åtminstone en högre instans. Även för andra fall bör finnas lämpliga rättsmedel, vilkas utformning emellertid bör bli beroende av bl. a. landets rättsordning. Slutligen talas under punkt elva om straffet. Rättsstaten är icke förpliktad att tillämpa någon viss straffrättslig teori, men den måste fördöma alla grymma, omänskliga och överdrivna straffmetoder.
    Konferensen åtnjöt en mycket betydande publicitet, inte minst i de asiatiska länderna, men även i Förenta Staterna uppmärksammades den såsom en av de viktigaste juridiska händelserna under senare år. Internationella juristkommissionen arbetar nu på att på allt sätt sprida kännedom om konferensens resultat. Även om vi i Sverige anse oss i stort sett ha tillgodosett de krav, som deklarationen med bihang uppställer,4 böra vi dock alla känna ansvar för att de rättsstatliga idealen spridas och upprätthållas runt om i världen. I det långa loppet kan vår egen säkerhet vara beroende av att så sker.

Gustaf Petrén

 

4 Att vår rätt företer vissa brister har påvisats i min artikel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1958 s. 351—352. 

35—593004. Svensk Juristtidning 1959