Professuren i offentlig rätt med folkrätt vid Lunds universitet har sökts av preceptorn STIG JÄGERSKIÖLD och docenten HÅKAN STRÖMBERG. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professurens nuvarande innehavare Erik Fahlbeck samt professorerna Nils Herlitz och Veli Merikoski, ha samtliga funnit båda sökandena kompetenta till professuren. Herlitz och Merikoski sätta Jägerskiöld främst, medan Fahlbeck placerar Strömberg i främsta rummet.
    Prof. FAHLBECK betonar beträffande Jägerskiölds produktion den rika mångfalden, ådagalagd ej minst i det stora antalet uppsatser och smärre studier, samt uttalar vidare att hans arbeten genomgående bära vittne om förtrogenhet med en mängd skilda offentligrättsliga ämnen, frågor och problemställningar, om vidsträckt beläsenhet och god kännedom om rättspraxis samt om självständighet och kritiskt vetenskapligt omdöme. Särskilt hans senare arbeten berikas även av socialrättsliga aspekter. Hans framställningssätt är i allmänhet klart och koncist och hans vetenskapliga ståndpunktstaganden präglas, framförallt i de senare arbetena, av välgörande realism.
    I fråga om Strömbergs författarskap framhåller Fahlbeck, att det är särskilt den positiva rätten och rättsutvecklingen som fångat Strömbergs uppmärksamhet; här ådagalägger han utmärkt förtrogenhet med materialet, parad med skarpsinne, försiktighet och gott omdöme. Framställningssättet är klart och koncentrerat. Understundom har Fahlbeck dock funnit läsningen ej enbart utgöra ett nöje. Vid en jämförelse mellan de båda sökandena finner Fahlbeck, att Strömbergs förvaltningsrättsliga verk uppvisar genomgående en kvalitativt vetenskaplig halt som skänker den försteg framför Jägerskiölds kvantitativt större produktion. Den senares avgjorda överlägsenhet i fråga om folkrättsligt författarskap finner Fahlbeck, i betraktande av folkrättens karaktär av biämne för professuren, icke väga över Strömbergs försteg när det gäller professurens huvudområde, nämligen förvaltningsrätt.
    Även prof. HERLITZ framhåller att Jägerskiölds vetenskapliga insatser äro utomordentligt mångsidiga och att hans produktion är omfattande. Jägerskiöld har, uttalar Herlitz vidare, en vaken blick för vetenskapliga problem och en frisk håg för att ställa dem under debatt. Han har en vidsträckt och mångsidig överblick, en djup förtrogenhet med lagstiftning och rättspraxis. Han är hemmastadd på andra rättsområden än den offentliga rätten vilka sammanhänga med denna. Han har givit övertygande prov på fantasi och kombinationsförmåga, på förmåga av skarpsinnig analys och inträngande kritik. Han har ett ofta medryckande framställningssätt, vittnande om ett starkt personligt engagement. Han har i många hänseenden berikat diskussionen med intressanta och fruktbärande synpunkter och på många områden funnit resultat av påtagligt värde för rättstillämpningen. Men hans produktion har också brister. Åtskilliga av hans skrifter belamras av osmält eller onödigt stoff. Man noterar ofta nog brister i den vetenskapliga akribien. I andra auktorers skrifter tränger han icke alltid in med den noggrannhet som kunde vara önskvärd. Dispositionen är ej sällan dålig. Problemen ställas ej alltid med tillbörligt skarp precisering; resonemangen äro ej alltid stringenta. Det är särskilt i hans författarskap under senare år som det brister i genomarbetningen. Då

552 NOTISERman ser, vilken mängd av större och mindre arbeten på olika områden han under denna tid presterat, måste man säga sig att han skulle stått starkare, om han grundligare bearbetat något färre eller mindre materier.
    Vad som främst utmärker Strömberg som forskarpersonlighet är, anför Herlitz, stor förtrogenhet med författningar och rättspraxis, energi och precision vid problemens ställande och deras lösning, omfattande och omsorgsfull forskning, djupborrande blick för de mångahanda olika synpunkter som kunna spela in vid en rättsfrågas bedömande, skärpa, reda och följdriktighet i resomangen. Beträffande Strömbergs arbete »Konungens dispensmakt» — i vilket huvuduppgiften varit att undersöka i vad mån dispenser från olika sorters författningar äro möjliga — uttalar Herlitz bl. a. följande:

 

    Vad angår »av K. M:t ensam utfärdade författningar», uppfattar förf. dem genomgående som grundade på RF 4 § och därför dispensabla. Här skänkes ej tillräcklig uppmärksamhet åt sådana författningar som utfärdats i enlighet med bemyndiganden meddelade i lag eller i därmed jämförliga former. Sådan normgivning är nu för tiden ojämförligt mycket vanligare än den som ej har annat stöd än RF 4 §. Då förf. endast ganska flyktigt berör denna företeelse (s. 95 f.) är det därför att »doktrinen» är obenägen att erkänna delegation: sådana bemyndiganden äro sålunda egentligen deklarativa och K. M:ts författningar i själva verket även i dessa fall grundade på RF 4 §. Man tycker emellertid att lagstiftningspraxis (särskilt kristidens fullmaktslagstiftning) borde eggat förf. till en kritisk granskning av denna uppfattning — för vilken han hämtat ett visst stöd i ett arbete av mig. I den măn man kommer till det resultatet, att författningar ha sin grund i bemyndiganden i lag, har det den viktiga konsekvensen, att man på delar av den kungliga normgivningen kan i princip tillämpa den ursprungligen av STAEDLER lanserade, enligt min mening riktiga (och även av förf., se s. 90, 95, omfattade) satsen, att ett bemyndigande till normgivning icke utan vidare innesluter en befogenhet att dispensera (ehuru det visserligen regelmässigt måste tolkas så).
    Att dispenser från samfällt stiftad lag endast kunna ske med stöd av sådan lag, är givet. Men hur skall man bedöma sådan normgivning, vid vilken riksdagen medverkar i former som mer eller mindre avvika från den samfällda lagstiftningens? För mig framstår det såsom angeläget att dessa i stor omfattning använda dunkla normgivningsformer ur olika synpunkter bliva statsrättsligt analyserade. Det skulle varit av intresse att närmare undersöka dispenserandet från sådan normgivning. Men förf. har icke lockats av detta problem (jfr s. 7 ff.). Endast en — viktig — kategori av dylika författningar har han stannat inför, nämligen »författningar rörande utbetalning av statsmedel» (s. 114 ff.).

 

    Vid en jämförelse mellan sökandena finner Herlitz att Jägerskiöld ådagalagt en större lärdom, har ett rörligare ingenium, ett starkare utvecklat kritiskt sinne, en vidare utblick. Han har angripit större och ur principiell synpunkt betydelsefullare problem. Ett företräde har han ock däri att hans författarskap ej sällan spränger den traditionellt snäva ramen för rättsvetenskaplig forskning. Strömberg är Jägerskiölds överman i fråga om omsorgsfull och noggrann forskning, energisk och allsidig penetration av föreliggande rättsfrågor, stringent, klar och övertygande argumentering. I högre grad än Jägerskiöld har han samlat sig till systematiskt genomförd, framgångsrik bearbetning av större ämnen.
    I likhet med sina med sakkunniga framhåller prof. MERIKOSKI Jägerskiölds mångsidighet, idérikedom och omfattande produktion. Huruvida den för Jägerskiöld utmärkande lättheten att skriva medför mera precisionsfel än vad som kan anses skäligt säger sig Merikoski dock icke ha förmått utreda. Beträffande Strömbergs författarskap understryker Merikoski främst att Strömberg som forskare visat sig vara solid och pålitlig. Han har oförskräckt gripit sig an

NOTISER 553med svåra och arbetsdryga uppgifter, och fullgjort dem på ett sätt som är värt allt beröm. Vad angår Strömbergs huvudarbete inom statsrätten, »Konungens dispensmakt», finner Merikoski — efter en jämförelse med sin egen tidigare behandling av dispensbegreppet, en behandling som Merikoski anser någorlunda god — att det minsta han kan säga om Strömbergs arbete är att det är mycket gott.
    Sammanfattningsvis uttalar Merikoski att Jägerskiölds produktion är mångsidigare och mera omfattande än Strömbergs. Denna skillnad är så betydande, att den enligt Merikoskis mening vid en jämförelse sänker vågskålen till Jägerskiölds förmån, även om vid en jämförelse av en kvantitativt lika stormängd av varderas produktion, Merikoski vore benägen att ställa Strömberg i främsta rummet.

S. R.