O. A. BORUM, STIG IUUL, OTTO SCHLEGEL. Båndleggelseinstituttet i dansk ret. En historisk-retslig undersøgelse af visse hovedspørgsmål. Kbhvn 1958. Bikuben. 203 s.

 

    Om genom testamente äganderätten till ett kapital tillagts B, medan A erhållit rätt att njuta avkastningen därav, samt kapitalet av hänsyn till B:s eget bästa — för att skydda honom mot obetänksamma dispositioner e. d. — enligt testators förordnande icke får bli föremål för rättsliga förfoganden å B:s sida eller tagas i anspråk av hans borgenärer, talas enligt dansk rättsterminologi om (egentlig) »båndleggelse».¹ Ett annat fall av båndleggelse föreligger, när genom testamente förordnats, att till skydd för ägaren av ett kapital, en arvinge eller testamentstagare, denne skall — t. ex. för sin livstid eller intill dess han uppnått viss ålder — vara underkastad sådana inskränkningar i sin rättsutövning som nu nämnts utan att någon annan har rätt till avkastningen. Båndleggelse kan etableras även annorledes än genom testamente, särskilt genom gåva. Rådighetsinskränkningarnas effektivitet garanteras i allmänhet genom förordnanden rörande egendomens förvaltning.
    De fall som här avses kunna för svensk rätts del hänföras under begreppet ändamålsbestämmelse. Det rör sig om den grupp av sådana bestämmelser som omnämnes i mitt arbete »Ändamålsbestämmelse och stiftelse», 1951, s. 19 under 2) och s. 21.
    Uppenbart är, att båndleggelser kunna ge upphov till åtskilliga, ej sällan besvärliga rättsspörsmål. Dessa behandlas givande i rubricerade avhandling, vilken dessutom innehåller en anslående redogörelse för båndleggelsens historia i dansk rätt. Mycket av vad i avhandlingen

 

¹ Uttrycket båndleggelse användes även i en mera oegentlig bemärkelse, såsom då B, vilken genom testamente fått äganderätt till ett kapital, icke röner annat intrång i sin förfoganderätt över detta än som betingas av att en tillika upplåten testamentarisk avkomsträtt för A icke får äventyras. Här saknas alltså det momentet, att vederbörande skall skyddas »mot sig själv».

säges har visserligen ingen omedelbar tillämplighet för svensk rättsdel, särskilt som behandlingen av institutet i stor utsträckning anknyter till en positiv dansk lagbestämmelse på området. Men de principiella utredningarna äro givetvis av intresse, och en svensk läsare har även eljest glädje av att studera arbetet.
    Särskilt må uppmärksammas kap. 12 rörande »rentenydelsekapitaler», varmed kan sammanställas BORUMS uppsats i Festskrift för Ekeberg, 1950, s. 116 ff. I de fall då B genom testamente erhållit äganderätten till ett kapital, medan A tillerkänts avkastningen därav, samt kapitalet satts under särskild förvaltning, kan man till en början fråga sig, när det bör antagas att B:s äganderätt till kapitalet skall vara oöverlåtbar och undandragen hans borgenärer. Hänsynen till A:s avkomsträtt kan icke i och för sig motivera dylikt antagande; en annan sak är att ett förfogande å B:s sida eller en mot honom riktad exekution icke bör rubba A:s avkomsträtt, vilken sakrättsligt verksamt graverar sagda äganderätt.² Skall kapitalet ej kunna bli föremål för B:s förfoganderätt och vara fredat för hans borgenärer, måste detta grundas på att testatorvelat bereda B ett visst skydd »mot honom själv», så att förordnandet verkligen har den innebörd av (egentlig) båndleggelse varom nyss var tal. Vad gäller nu in dubio? I förevarande arbete hävdas synbarligen, att man bör presumera överlåtelseförbud etc.; i allt fall säges detta vara »den mest hensigtsmessige ordning» (s. 185). Ett liknande uttalande göres av lagberedningen i motiven till 4: 11 testamentslagen, se EKEBERG—GULDBERG—WALINS kommentar till denna lag, 2 uppl. s.186.³ Det är dock långt ifrån klart, varmed en sådan regel de lege lata kan motiveras. Bör man för svensk rätts del analogisera från den positiva reglering som förekommer för det fall att icke avkomst- utan nyttjanderätt inskränker vederbörandes äganderätt, 4: 6 och 7 testamentslagen? Detta vore väl djärvt, helst som situationerna äro ganska olikartade. Lagberedningens mening går väl i realiteten icke heller ut härpå. En annan möjlighet åter är den i motiven antydda, att man bygger oöverlåtbarheten och oåtkomligheten för borgenärerna på testamentstolkning. Ja, detta begrepp »tolkning» kan ju, särskilt på testamentsrättens område men i stor omfattning även eljest, brukas och missbrukas till snart sagt vad som helst — här kräves enligt min mening en viss uppröjning från doktrinens sida, vilken ock enligt vad som uppgivits så småningom är att förvänta. Räcker det verkligen för dylik tolkning att man gör deduktioner om vad testator med en viss sannolikhet skulle ha förordnat, om han tänkt på frågan och kommit sig för med att reglera den? I alla händelser har praxis icke följt lagberedningen i detta stycke, se NJA 1938 s. 435 (där för övrigt avkomsträttens sakrättsliga karaktär kan sägas ha erkänts) och 1940 s. 95. Att märka är numera även det yttrande av ärvdabalkssakkunnige, som återgives i nämnda kommentar s. 191 (noten).⁴ Jfr dock NJA 1940 s. 91.

 

² Båndleggelsen kan med andra ord vara »oegentlig», se nästföregående not.

³ Beträffande exekutivt förfogande svävas det dock på målet: »i varje fall icke med den verkan att den anordnade förvaltningen rubbas». Nej, naturligtvis icke, se strax här ovan i texten.

⁴ Det i texten anförda gäller som sagt fall då särskild förvaltning anordnats. Beträffande åter fall där så icke skett uttala ärvdabalkssakkunnige (kommentaren s. 191 noten), efter framhållande att överlåtelse som betingas

    Vad sedan avkomsträtten beträffar ligger det onekligen närmare tillhands att anse testator ha i själva förordnandet inlagt, att rättighetenskall — av hänsyn till den avkomstberättigades eget bästa — vara oöverlåtbar. »Formålet med rentenydelseretten vil normalt være atsikre rentenyderen et vist årligt underhold, og dette formål tillsiger, at renten kommer ham selv til gode», mena författarna av förevarande avhandling (s. 186). Svensk praxis har också i flera rättsfall intagit en mot den avkomstberättigade välvillig hållning i detta avseende, NJA 1937 s. 584, 1940 s. 88 och 91, jfr 1948 s. 295. Det har emellertid även förekommit, att man i rättstillämpningen funnit vissa gränser böra dragas för användningen av detta tolkningsmaskineri, NJA 1950 s. 637 (dock knapp pluralitet i HD). Någon diskussion om de omständigheter i målet, som för pluraliteten voro bestämmande, är i denna anmälan icke på sin plats. En principiell avvikelse från tidigare rättspraxis kan rättsfallet i alla händelser knappast representera. Spörsmålet kommer emellertid i ett annat läge, om man här, alltså i vad angår testamentarisk avkomsträtt eller dock vissa typfall därav, kan våga sig på att utan särskilt lagstöd tillämpa en objektiv rättsregel av innehåll att en sådan rättighet vore att behandla som oöverlåtbar. Med denna utgångspunkt bleve alltså för de ifrågavarande fallen hela tolkningsfrågan irrelevant. Kanske kunna skäl anföras för att man i rättstillämpningen bör söka sig fram på denna väg. Många frestelser till fiktioner kunde därmed besparas våra domare. — Se ytterligare ärvdabalkssakkunniges uttalanden i ämnet (kommentaren s. 188 noten), där med hjälp aven del tolkningsresonemang göres en distinktion mellan de fall, då avkomsträtten tillfallit en arvinge, och de fall, där den avkomstberättigade icke har arvsrätt efter testator.
    Vare härmed hur som helst. Om i ett visst läge en avkomsträtt fårbetraktas som oöverlåtbar, bör därmed normalt också vara avgjort, att den avkomstberättigade, när han icke från början avvisat förvärvet, är betagen möjligheten att sedermera avstå sin rätt till förmån för ägaren av kapitalet. Denna åsikt hävdas ock mycket bestämt i föreliggande arbete (s. 188 ff.).⁵ I samma riktning går även svensk rättspraxis, NJA 1948 s. 295. Det är egentligen märkvärdigt, att man på allvar kunnat ifrågasätta något annat. Ty det förefaller svårt att bestrida, att ett dylikt avstående, vare sig det sker mot vederlag eller ej, i sak vanligen innebär just en sådan disposition över avkomsträtten, som enligt testators förordnande, med hänsyn till den avkomstberättigades

 

av förvaltningens handhavande kan företagas även om ägaren själv utövar förvaltningen, att därest testamentet icke innehåller någon föreskrift om överlåtelse i övrigt, det måhända ligger närmast tillhands att antaga, att ägaren kan fritt förfoga över egendomen under förutsättning att han tryggar avkomsttagarens rätt. Strax därefter heter det emellertid, att det »torde icke böra krävas alltför mycket för att testamentet skall anses avse förbud mot överlåtelse» (anvisning till tolkningsfiktion?). Som grund härför anges allenast, att avkomsttagarens rätt är i viss mån prekär, om egendomen kan överlåtas av ägaren. Det ser närmast ut som om man härvid utgått från att avkomsträtten i detta läge principiellt ej skulle vara av sakrättslig natur (?). Men kanske har även tänkts på de praktiska svårigheterna att hävda den.

⁵ För visst undantagsfall förmenas dock avståendet vara giltigt men fritt återkalleligt (»næppe i strid med testators hensigter») !

eget intresse sådant testator fattar det, icke skall få förekomma. Måhända genmäles (BECKMAN i SvJT 1948 s. 559), att »man i så liten utsträckning som möjligt bör låta de döda binda de levandes handlingsfrihet». Detta må vara ett argument, vad det nu i detta fall kan vara värt, för att icke i onödan tolka in överlåtelseförbud i ett testamentariskt förordnande. Men har man väl gjort en sådan intolkning, böra rimligen också därav dragas konsekvenserna. I övrigt synes Beckman icke ha anfört något skäl för att, när ett överlåtelseförbud i den avkomstberättigades eget intresse tänkes överensstämma med testamentsviljan och därför respekteras, han ändock skulle ha frihet att disponera på omförmälda sätt.⁶

Hjalmar Karlgren