Nordisk kriminalistisk årsbok 195 7. De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok. Sthm 1959. Hæggströms. XCVI + 303 s. Kr. 15,00.

 

    Förevarande årgång av de nordiska kriminalistföreningarnas gemensamma årsbok har större omfattning än sina närmaste föregångare, vilket beror på att den innehåller redogörelser icke blott för förhandlingarna vid de olika kriminalistföreningarnas årsmöten under år 1957 utan även för det fjärde nordiska kriminalistmötet i Oslo 1957.
    Årsmötesförhandlingarna i de olika länderna ägnades huvudsakligen åt reaktionssystemet. Kriminalistföreningen i Finland, där man alltid förhållit sig litet avvaktande till den ivriga kriminalpolitiska verksamheten i den övriga Norden och särskilt Sverige, behandlade moderna strömningar inom kriminalpolitiken. Prof. HONKASALO som inledare framförde en hovsam och välbalanserad kritik mot vissa drag i rörelsen för défense sociale, speciellt dess karaktär av en sammanslutning med en viss kriminalistisk trosbekännelse. Härutinnan fick han visst medhåll av prof. ANDENÆS. I Sverige diskuterades under två dagar i maj strafflagberedningens förslag till skyddslag med inledningsanföranden av beredningens båda sekreterare, hovrättsassessorerna BENGT HULT och CARL HOLMBERG. Meningsutbytet, som i stor utsträckning kom att röra sig om rättspsykiatriska problem, var stillsamt och gav ingen föraning om den häftiga presspolemik om förslaget, som bröt ut under sommaren 1957. Universitetsstipendiaten ANDERS BRATHOLM inledde vid den norska föreningens årsmöte en diskussion rörande frågan om det norska straffrättsliga reaktionssystemet är ändamålsenligt. Inledningsvis pläderade Bratholm

 

602 LITTERATURNOTISERför att reaktionssystemet i Norge skulle tagas upp till en totalvärdering på samma sätt som skett i Sverige genom strafflagberedningens förslag till skyddslag. Han behandlade därefter skilda punkter, där enligt hans mening reformer borde företagas, varvid han främst förordade en utbyggnad av reaktioner utan frihetsberövande, d. v. s. böter och kriminalvård i frihet. Blott den isländska föreningen behandlade ett ämne, som icke rörde reaktionssystemet, nämligen ett år 1957 framlagt förslag till ny trafiklagstiftning för Island. Föredragshållare var politidirektören i Reykjavik SIGURJON SIGURDSSON. Intressant var upplysningen, att man år 1940 beslöt att avskaffa vänstertrafiken på Island men att denna lagstiftning aldrig sattes i kraft till följd av kriget med dess invasion av engelska motorburna trupper. I det nya förslaget behålles vänstertrafiken.
    Vid kriminalistmötet i Oslo dryftades två plenarämnen. Det första var» Skattesvik som kriminalpolitisk problem» med høyesterettsdommer O. C.GUNDERSEN som referent och politiadvokat JØRGEN SMITH som korreferent. Diskussionen rörande detta ämne fick ett kanske något oväntat förlopp. Den kom nämligen till mycket stor del att röra sig om det gällande skattesystemets oförenlighet med en allmän rättsuppfattning. Då någon väsentlig ändring i skattepolitiken i de nordiska länderna inte förefaller trolig och i varje fall knappast kan åstadkommas av en kriminalistkongress, hade det säkerligen ur kriminalpolitisk synpunkt varit mera givande att koncentrera sig på det praktiska problemet hur man i en demokratisk stat skall kunna genomföra åtlydnad av föreskrifter, som ogillas av vida befolkningsskikt. Detta problem är viktigt och gäller många andra regleringar än skattelagstiftningen. Så t. ex. kommer säkerligen det nya svenska systemet för allmän tilläggspensionering med uppgifts- och avgiftsplikt för arbetsgivarna att medföra ett betydande antal lagöverträdelser. Anm., som icke hade tillfälle att vara närvarande i Oslo, hade i en rapport framkastat tanken om en klientelundersökning av falskdeklaranter. Denna tanke avvisades med bestämdhet från flera håll, tydligen utifrån antagandet att falskdeklaranter i motsats till tjuvar, förskringrare och rattfyllerister i allo äro som folk är mest. En undersökning skulle emellertid kunna klargöra, om detta antagande verkligen är riktigt. Erfarenheter, som anm. gjort i sin yrkesutövning, tyda på att många falskdeklaranter förete intressanta personliga särdrag.
    Det andra plenarämnet, »Bör avgjörelsen av reaksjonsspörsmålet skilles utfra avgjörelsen av skyldspörsmålet og eventuelt henlegges til spesielle organer?», eggade till livlig diskussion. Referent var prof. STRAHL och korreferent prof. SALMIALA. Resultatet av överläggningarna blev att stor enighet rådde om att domstolarna i vissa speciella fall skulle ha möjlighet att uppdela processen i två stadier och därvid avgöra skuldfrågan för sig och frågan om reaktionen för sig.
    Vidare förekom vid mötet sex sektionsämnen. I årsboken lämnas summariska redogörelser för vad som förekom vid diskussionerna rörande dessa ämnen. Största intresset synes ha väckts av det ämne som rörde gruppterapi och andra nyare behandlingsmetoder beträffande lagöverträdare. Behandlingen av det sektionsämne som avsåg användningen av häktning utlöste en häftig intern norsk diskussion om lagligheten av norsk praxis.
    Årsboken inledes med en hyllningsartikel på engelska till förutvarandepresidenten KARL SCHLYTER av prof. BERGENDAL samt med de sedvanliga goda sammanfattningarna på engelska och franska. För sammanfattningen av de

LITTERATURNOTISER 603olika årsmötesförhandlingarna svarar hovrättsassessor HOLMBERG och för redogörelsen för kriminalistmötet politiadjutant GULLBRAND NYHUS. I sistnämnda redogörelse ingå även referat av de i NTfK 1957 s. 1—152 publicerade rapporterna till mötet.

H. T.