Hovrättspresidenten ELLIOTS artikel i SvJT 1958 s. 561 ff ger en klar bild hur en praktisk och erfaren domare ser på möjligheten att rationalisera arbetet med att komma fram till en dom, d. v. s. en i skrift klart sammanfattad skildring av huru domaren uppfattat bevisningen i de rättsfrågor domaren ansett relevanta. Om domaren bara är tillräckligt förkovrad i domskrivandets svåra konst kommer han till ett riktigt resultat. Domstolen är härvid suverän och någon yttre av domstolen oberoende kontrollanordning, att domstolen verkligen kommer till ett riktigt resultat diskuteras inte och avvisas indirekt såsom obehövligt. Dömandet har möjlighet att komma fram till det riktiga resultatet och det gäller endast att göra vägen dit så rak och fri från krångligheter som möjligt.
    Man kunde vara frestad att tänka på den romerska cesaren, vars tumme gav utslag över den besegrade gladiatorns liv eller död. Vår domarkårs rekrytering inom en intern ämbetskarriär har sin motsvarighet i att Högsta Domstolens avgöranden icke handlar om bevisfrågor, i vart fall inte om tekniska spörsmål ifråga om bevisbedömning och där t. ex. sättet för frågans ställande tillmätts utslagsgivande betydelse.
    Elliot har såvitt jag kan se inte ägnat någon del av sin artikel åt hur rättstillblivelsen ter sig från parternas synpunkt. Parterna skymtar endast såsom konturlösa objekt för den skicklige handläggaren.
    När man ser rättsskipningen ur parternas synpunkt, så tror jag att det redan är en hel del i själva begreppsbildningen, som ter sig annorlunda än från domstolens synpunkt. Tag t. ex. skadestånd för olycksfall i arbete, en i viss mån ensartad grupp av tvister. Av de krav som där framställts torde endast någon eller några procent gå till domstols prövning. Detta betyder i sin tur att vi advokater eller försäkringsmännen alldeles övervägande kan enas om, inte bara, vilket är relativt enkelt, vilka arbetarskyddsregler, rättsregler och tidigare domstolsprejudikat, som man har att rätta sig efter utan också, vilket är mycket svårare, enas om vad som har hänt och vilken uppfattning sagesmannen har därom. När man går till domstol beror det alltså ofta på, att man inte har något grepp på vad de olika sagesmännen har varit med om och hur de uppfattat det samt deras förmåga att uppfatta och liknande. Elliot talar genomgående om »enbart relevanta uppgifter» såsom om detta var något som man på förhand kunde veta.
    Jag tror inte att det är någon skam att tillstå, att man ofta inte alls vet eller kan veta vad som blir godtaget som »relevant». Vad man som advokat får fram av bevisupptagningen inför rätta är ett stort material, som genom ljudupptagningen blir oåterkalleligt fixerat och där man, just därför vågar känna sig rätt övertygad om att en del av sagesmännens utsagor kan vara riktiga, åtminstone om sagesmännen själva inte haft klart för sig vilken betydelse utsagan har för målet, vilket

allt motsvarar en ganska relativistisk inställning till utsagorna. Man lägger som advokat ner ett omfattande arbete på att förbereda förhören med parter och vittnen och att lägga förhören så, att utsagorna skall komma om möjligt omedvetet från sagesmännens sida. Jag anser nog att de där »relevanta» uttalandena, som parter och vittnen kommit dit för att liksom kursivera, är det minst intressanta, men de godtagas ofta av domstolen såsom »relevant».
    När Elliot alltså säger »För en svensk domare torde det i allmänhet falla sig lättare att i lugn och ro sammanställa innehållet i en utsaga skriftligen» etc. kan det ju vara både riktigt och oriktigt. Det domaren sammanställer är alltså inte utsagan själv utan sin uppfattning av och sina slutsatser av utsagan. Det är ett halv- eller helfabrikat avdomen. I domen måste domaren avslöja vilken part han »håller med».Genom sin tolkning av utsagorna redan vid avfattningen skulle domaren klargöra detta på ett tidigt stadium. Man vore med ett ord tillbaka vid det gamla »Vet inte advokaten, att det är jag som bestämmer vad vittnet sagt». Med andra ord, låt ljudupptagningsapparaten registrera förhörets faktiska förlopp och låt sedan domaren göra sina slutsatser, men blanda icke ihop detta.
    Man kanske får nöja sig med att konstatera, att advokaterna och domarna ser olika på processmaterialet. Även advokaterna dömer genom att icke stämma, icke överklaga, genom att förlika, eller genommålets uppläggning i stämningen. Om den förlorande advokaten nöjer sig med domen, kanske det inte beror på de av domstolen redovisade domskälen utan på en bedömning av vad överinstansen skulle anse o. dyl.
    Kostbarheten för parterna mäts väsentligen i advokaternas arbetstid och det är alltså framför allt den som bör sparas och hur det bäst sker bör advokaterna kunna bedöma. Kan man spara en avsevärd advokattid, har det större betydelse för den rättssökande allmänheten än om domarna t. ex. blir tvungna att vid föredragning i högre instans höra en uppläsning som »blir utomordentligt tröttande och ledsam» men i gengäld går ganska fort.
    Som det nu är processas det ganska mycket i större mål även i hovrätt. Ju knappare den skriftliga uppteckningen från underrätten är desto mera omfattande blir det förberedelsearbete advokaten får utföra för rättegången i andra instans. Man har överhuvud taget svårt att föreställa sig att en sådan rättegång är möjlig utan att man har tillgång till den fonetiska uppteckningen av parts- och vittnesutsagorna. Från advokathåll är det en strävan att få möjlighet till uppteckning även av advokaternas sakframställning och plädering. Inte för att det är några mästerverk och inte för att domarna skall behöva läsa dem, utan för att det sparar in en mycket väsentlig advokattid att ha detta material till hands då man sätter i gång med att arbeta på målet för nästa instans.
    I det lilla arbetet »Rättssäkerhet i rättegång» (Sthm 1947) har jag lagt tyngdpunkten vid frågan om allmänhetens deltagande i och förtroende för den dömande verksamheten. När Elliot säger »Någon särskild protokollering i hovrätten av utsagan behövs ej» är man frestad att tillägga »Ja, för domaren», men för allmänhetens tilltro till döman-

det tror jag att det har en mycket stor betydelse att processmaterialet, särskilt utsagorna, finns i svart på vitt. Allmänheten skall alltså kunna rent objektivt i efterhand kontrollera, att domen är så långt i mänsklig förmåga står grundad på vad som verkligen förekommit inför domstolen.
    Hur som helst tycks det inte i det praktiska resultatet vara alltför stor skillnad mellan Elliots uppfattning och en advokatuppfattning. Det Elliot vill komma ifrån såsom mindre oundgängligt för rättsskipningen är den sammanfattning av utsagor, som formuleras genom domstolens försorg. Häri kan man instämma och i än högre grad kan man med tillfredsställelse instämma i vad Elliot sagt därom, att domen bör innehålla en klar bild av hur domstolen uppfattat utsagorna. Rollerna är så fördelade, att det är den uppfattningen som är utslagsgivande.
    Elliot tycks ha ganska litet att invända mot den fonetiska uppteckningen. Visserligen synes han ha den erfarenheten att det ofta händer något tekniskt fel i upptagningen, som fördärvar fonogrammet och att utskriften blir dyrbar och tidskrävande. Min erfarenhet är att om advokaterna kan sitt förhörsarbete händer det ytterst sällan att det blir något tekniskt fel på fonogrammet. Utskrift av fonogram torde inte behöva ske annat än om parterna beställer detsamma och kostnaden är då en av parten frivilligt åtagen utgift. Elliot talar emellertid om att det är en praktiskt betydelsefull skillnad att »utsagorna ej behöva utskrivas». Om detta betyder att de inte behöver utskrivas trots att parterna önskar detta, har man verkligen svårt att följa tankegången, men det är väl föga troligt, att meningen varit denna. Elliot talar emellertid också om att en fonetisk upptagning kan spelas upp eller återgivas i skrift »allt efter domstolens fria skön». För min del betraktar jag den fonetiska upptagningen och utskriften väsentligen såsom ett arbetsredskap för parterna. Om dessutom domstolen vill begagna sig av den, så bör väl detta inte vara förbjudet, men att parterna skulle förbjudas att begagna sig av detta utomordentliga hjälpmedel för en säkrare rättvisa och för minskande av advokatkostnaderna förefaller mig vara en uppfattning, som jag inte vill tillskriva Elliot.
    Ur domstolens synpunkt tror jag också att en underlåtenhet att bevara utsagorna kan leda till egendomliga resultat. Jag hade nyligen ett mål, som gick till Högsta domstolen om skadestånd för en sprängningsolycka. I underrätten ville jag höra ett vittne om att sprängningsolyckan föregåtts av en hel serie mer eller mindre svåra olyckstillbud. Rådhusrätten, som ogillade talan, avvisade denna bevisning och jag överklagade detta beslut tillsammans med domen. Hovrätten, som biföll talan, hörde inte heller detta vittne, ty hovrätten ansåg att det förelåg s. k. strikt ansvar. Högsta domstolen, som i sin tur underkände strikt ansvar, lade avgörandet på huruvida arbetsgivaren genom tidigare olyckstillbud blivit varskodd om att sprängningarna sköttes ovarsamt. Två justitieråd ansåg det styrkt att det förekommit svåra olyckstillbud och tre ansåg det inte styrkt att det förekommit svåra olyckstillbud — naturligt nog eftersom mitt huvudvittne härom inte fått höras. Resultatet hade blivit detsamma om vittnet hörts, men det i underrätterna »irrelevanta» uteslutits.

 

    39—593004. Svensk Juristtidning 1959

    Exemplet kan belysa i hur hög grad från instans till instans det skiftar vad domstolen eller dess olika ledamöter anse vara relevant. Att i den situationen uppteckna endast den del av utsagorna som kanske stenografen, protokollföraren eller ordföranden i underrätten anser relevant, framstår icke som välbetänkt. I ett annat fall ansåg ordföranden ena partens frågor inte relevanta och icke böra få framställas vid remiss till medicinalstyrelsen med påföljd att högre instans fick göra ny remiss dit med ytterligare 3 års tidsutdräkt för parterna.
    Det är parterna, som genom att inleda rättegången utsätter sig för ofta mycket betydande risker i rättegångskostnadshänseende. Advokaterna kalkylerar därvid ganska brett beträffande vilka spörsmål, som de 10—15 domarna, som prövar målet, kan finna vara relevanta. Det kan då inte vara rimligt att en domare, kanske i en underinstans, genom att driva sin uppfattning om vad han anser relevant, utsätter parterna för rättsförluster eller onödiga kostnader. Bland de mål där olika meningar rått bland de 15 domarna minns jag på rak arm Högbroforsmålet. Man borde ordna en exempelrättegång med flera ordförande representerande var sin åsikt om rätta utgången av tvisten var för sig förhörande vittnena och var för sig och var mot annan antecknande vad som var »relevant» i vittnesberättelsen. Är advokatens fråga till vittnet »relevant»? Det ställs på sin spets i en tre- eller fyramans rätt när första vittnet hörs. Ordföranden vägrar en fråga som inte »relevant». Advokaten begär rättens beslut. De bisittare, som inte känner målet och inte vet vad de som eventuellt skiljaktiga mot ordföranden kommer att anse relevant i den slutliga domen har ej underlag för ett beslut, allra helst som många domstolar vill hänföra all rättslig sakframställning att komma efter bevisupptagningen i så kallad slutplädering.
    Det må alltså vara sant, att av det material advokaterna bringar in inför domstolen endast den del är »relevant» där, som den instansens majoritet anser vara relevant. Om likväl advokaten bör vara ödmjuk nog och räkna med att nästa och även nästa instansens domare kan ha en annan uppfattning om vad som är relevant så bör också underinstansens majoritet följa denna vishetsregel. Accepterar man detta så får man väl också acceptera, att processmaterialet förevigas efter sina regler, men domstolsmajoriteten får i domen ge uttryck åtvilken del av processmaterialet, som den för sin del finner »relevant» och således avgörande för sitt domslut.

Arvid Rudling