Praktiska frågor beträffande upptagning av utsagor och utskrift av fonogram

 

    Två huvudmöjligheter finns för upptagning av utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran och målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, nämligen (a) manuell anteckning i protokollet och (b) användande av stenografi eller ljudupptagningsapparat. Den förstnämnda metoden, som innebär anteckning i koncentrerad form, förekommer väl fortfarande på något håll. I medelstora och större domsagor är den näppeligen användbar, om man vill undvika hopplös målbalans. Av sistnämnda metod lärer av naturliga skäl steno-

 

grafialternativet vara sparsamt förekommande. Fonografen är det förhärskande alternativet. I fortsättningen behandlas därför endast detta.
    Efter lagändringen genom SFS 1958: 19, vilken trätt i kraft d. 1 jan. i år (se NJA II 1958 s. 79 ff), kan utsaga upptas såsom fonogram på två sätt, antingen direkt eller genom förmedling av domstolen. Under förhandlingens gång är den direkta metoden mycket arbetsbesparande. Parterna ställer frågor och den hörde svarar; domaren gör endast kompletterande frågor och kan fundera på domslutet. Protokollföraren, som sköter fonografen, »har icke någon (formell) uppgift att fylla» (GÄRDE m. fl. s. 64). När förhöret är avslutat, behöver fonogrammet inte spelas upp inför sittande rätt. Då domen sedan skall sättas upp, skall enligt 11 § protokollskungörelsen fonogrammet återges i vanlig skrift, om rätten finner det erforderligt. I flertalet mål, där vittnen m. fl. hörts, torde väl domaren låta nöja sig med att spela upp fonogrammet och dra ur det som är av betydelse i målet. Om fonogrammet i regel skulle skrivas ut, skulle arbetet på kansliet ohjälpligt komma på efterkälken. Detta avsnitt föranleder emellertid den frågan, hur praxis egentligen utformats i de hänseenden, som här berörts.
    Det andra systemet, som är nytt för i år, ser tilltalande ut på papperet. Inspelningsapparaten användes inte förrän domaren gör ensamm anfattning av utsagan. Eftersom det är rätt svårt för honom att komma ihåg allt väsentligt i förhöret, måste väl han eller protokollföraren göra anteckningar under dess förlopp och sedan, intermittent eller på en gång, tala in desamma. Sedan spelas fonogrammet upp, och den hörde får tillfälle att göra erinringar mot sammanfattningen. Vad betyder detta i praktiken? Efter vad jag förstår betyder det, att man på en omväg är tillbaka i den gamla manuella anteckningsmetoden. Mot bakgrunden härav kan man fråga sig vad det skall tjäna till att spela in sammanfattningen. Den finns ju redan i vanlig skrift på dombordet och kan justeras omedelbart genom uppläsning. Det vore intressant att på denna punkt få ett auktoritativt uttalande om de bakomliggande tankegångarna. Tilläggas bör, att frågan om utskrift av sammanfattning skall ske lösts på samma sätt som beträffande direktupptagningar.
    Det är förutsatt, att de båda systemen skall kunna kombineras med varandra.
    Som ovan nämnts, sker utskrift av fonogram, när rätten anser det erforderligt. Utskrift skall även äga rum — förutom när part eller annan begär det — då vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt. Det är det sistnämnda, som är av särskilt intresse med hänsyn till att hovrätterna regelmässigt synes beställa utskrift i överklagade mål.
    Det bör då beaktas, att underrätternas domar numera i regel innehåller fullständiga redovisningar av upptagna utsagor, i den mån de har betydelse i målet. Med hänsyn härtill lärer det kunna ifrågasättas, om man inte kan vända på steken och från hovrätternas sida fordra utskrift av fonogram endast om redovisningen av utsaga i domen synes alltför knapphändig eller om part framställer anmärkning mot redovisningen. Vad det sistnämnda beträffar, är det ju en enkel sak för vederbörande föredragande eller referent att införskaffa uppgift

från parterna å ömse sidor, om någon erinran finns. Svarar samtliga parter nej och redovisningen ej verkar för knapphändig, bör utskrift av fonogram ej påfordras. I detta sammanhang tillåter jag mig att återge hovrättspresidenten KNUT ELLIOTS uttalande i artikeln å s. 561 ff i denna tidskrift årg. 1958: »Är domen skriven på detta sätt (i domen har återgivits kontentan av varje utsaga, som ej helt saknar relevans) händer ej sällan redan nu att parterna i högre rätt åtnöjas med att utsagorna återgivas sådana de upptagits i underrättens dom. I dylikt fall fyller ej utskriften av de protokollförda utsagorna i obeskuret skick något som helst ändamål».
    För övrigt finns alltid möjlighet för överdomstolen att jämlikt 12 § sista st. protokollskungörelsen infordra fonogram från underrätterna. Denna anmärkning föranleder den reflexionen, att det vore fördelaktigt, om så många domstolar som möjligt kunde ena sig om en och samma typ av ljudupptagningsapparat.

E. H. Dahlin

 

    I den proposition (nr 172/1957), som ligger till grund för lagändringen, tänkte man sig inte, att fonogrammet skulle spelas upp, sedan sammanfattning av utsagan dikterats till bandspelaren. Det skulle räcka med själva diktamen, och den som avgivit utsagan tänktes därunder skola kontrollera att sammanfattningen var riktig. Första lagutskottet ansåg emellertid (utl. nr 38), att den ordningen borde tillämpas, att den hörde skulle beredas tillfälle att åhöra inspelningen och att han därefter skulle tillfrågas, om han hade något att erinra mot innehållet. För egen del är jag av den meningen, att den av Kungl. Maj:t anvisade vägen är att föredraga. Lagens egna ord synes ej heller hindra, att man beträder denna väg. Själv är jag ingen vän vare sig av dikterade sammanfattningar eller av bandspelare. För mig är den idealiska lösningen att äga tillgång till en »tänkande stenograf», d. v. s. till en person som själv sovrar materialet och bara stenograferar ner vad som är väsentligt. Jag är emellertid medveten om, att det är svårt att finna denna verkligt goda cigarr.
    Må det så tillåtas mig att kasta en tvedräktens pinne på elden genom att beteckna det som ett oskick att i domarna intaga långa referat av utsagor. Man tycks på vissa håll mena, att bara domen är lång, så har man också uppfyllt kravet på att domen skall angiva domskälen. Det är emellertid tydligt, att om domen innehåller i det närmaste fullständiga referat av avgivna utsagor det ej alltid är erforderligt, att fonogrammen utskrives. Det kan emellertid ej vara riktigt, att utformningen av domar bestämmes av det ovidkommande syftet att undgå utskriftsskyldigheten.
    Beträffande bandspelarna må nämnas att den till justitiedepartementet knutne föredraganden i organisationsfrågor bl. a. har till uppgift att verka för att inom domstolarna användes samma typ av fonograf. Till organisationsföredraganden torde domstolarna böra vända sig vid nyanskaffning av bandspelare. Om så sker, lär med tiden rätt stor enhetlighet komma att råda vad angår typen av dylika maskiner.

Bengt Hjern