Genom ett avgörande d. 14 jan. 1958, refererat i NJA 1958 s. 2, har HD tagit ställning till en fråga, som rör förutsättningarna för bifall till ansökan av borgenär om gäldenärens försättande i konkurs. Syftet med följande rader är att anknyta några reflektioner till rättsfallet.
    Den som vill få annan person försatt i konkurs måste vara borgenär i förhållande till den andre samt ådagalägga detta förhållande. För att få frågan om konkurs prövad har borgenären vidare att till konkursdomaren inkomma med skriftlig ansökan och däri skall han — enligt 9 § KL — uppgiva »sin fordran». Att iakttaga detta sistnämnda är ovillkorligen nödvändigt; har borgenärens fordran ej uppgivits, skall ansökningen enligt 10 § samma lag icke upptagas. Nu berörda i 9 och 10 §§ KL upptagna bestämmelser innebära nyheter i förhållande till den äldre konkurslagstiftningen.
    Vad händer då, om den uppgivna fordringen bringas att upphöra, innan gäldenären försatts i konkurs?
    Har borgenären ingen annan fordran att åberopa gentemot den med konkursansökningen avsedde, är saken klar; sökanden har ej längre egenskapen av borgenär och han äger ej fullfölja ansökningen för tillvaratagande av andra borgenärers intressen.
    Men om sökanden kan prestera annan fordran i stället för den i konkursansökningen uppgivna och vill fullfölja sin ansökning under åberopande av denna andra fordran, kan detta godtagas eller skall den gjorda ansökningen lämnas utan bifall? Fordringsägaren kan naturligtvis göra ny konkursansökan med åberopande av fordringen nummer två, men med hänsyn till betydelsen — bl. a. ur återvinningssynpunkt — av tidpunkten för ansökningen, är det ej likgiltigt, vilken ansökning det blir, som leder till konkursbeslut.
    Frågan huruvida konkurssökande borgenär äger att, sedan hans i konkursansökan uppgivna fordran betalts, till fullföljd av samma ansökan åberopa annan fordran, var föremål för bedömning i det inledningsvis nämnda, av HD träffade avgörandet och besvarades nekande. Beträffande omständigheterna i målet må anmärkas följande.
    I konkursansökningen, som gjordes av tre personer, uppgavs allenast en viss, sökandena gemensamt tillkommande fordran. Efter det ansökningen inkommit till konkursdomaren, betalade gäldenärens son den uppgivna fordringen. Sökandena mottogo betalning under förklaring att de, som hade andra fordringar å gäldenären, icke avstode från att fullfölja konkursansökningen. Gäldenären bestred bifall till denna och åberopade den skedda betalningen. Sedan målet hänskjutits tillrätten, förklarade sig sökandena vidhålla konkursyrkandet på den grund att de hade oguldna fordringar — bl. a. en fordran enligt meddelat lagsökningsutslag — å den med yrkandet avsedde. Denne vidgick, att sökandena hade ytterligare fordringar å honom, men vidblev sitt bestridande av konkursansökningen under åberopande av att däri uppgiven fordran betalts.

    Häradsrätten fann sistnämnda omständighet hava berövat sökandena rätten att fullfölja konkursansökningen, vilken ogillades. Detta beslut fastställdes av hovrätten, som likaledes byggde på skälet, att den i konkursansökningen angivna fordringen guldits, och genom sin skrivning markerade att frågan, huruvida sökandena ägde andra fordringar å uppgivne gäldenären, icke komme under bedömande. Hovrättens beslut fastställdes av högsta domstolen.
    Det sålunda fastställda beslutet överensstämde med ett tidigare hovrättsavgörande i likartat fall, återgivet i SvJT år 1928 rf s. 2. Även i det fallet hade borgenärs konkursansökan bestritts av gäldenären, enär i konkursansökningen uppgivna fordringen betalts, medan sökanden hemställt om bifall under åberopande av andra fordringar hos gäldenären.
    I ett mål, som refererats i NJA 1935 s. 126, har däremot borgenärs konkursansökning bifallits, ehuru betalning för viss i ansökningen uppgiven fordring erbjudits av tredje man. Sökanden hade fullföljt ansökningen under åberopande av andra fordringar, varav en del till betalning förfallna, på grund av innehavda växlar. Av referatet framgår icke otvetydigt, att allenast den fordran, för vilken betalning sedermera erbjöds, hade uppgivits i konkursansökningen, men enligt vad jag erfarit lär så ha varit fallet. Såvitt av referatet kan utläsas bestred emellertid gäldenären icke ansökningen på den grund, att betalning erbjudits för den enda i ansökningen uppgivna fordringen, utan gjorde gentemot konkursyrkandet gällande, att sökanden icke visat sig behörig att påkalla konkursbeslut genom att styrka sin egenskap av borgenär. Utformningen av gäldenärens bestridande synes t. o. m. giva vid handen, att annat ej ifrågasattes än att borgenären ägde fullfölja konkursansökningen under åberopande av annan, möjligen föreliggande giltig fordran hos gäldenären än den i ansökningen angivna; det som bestreds var, att borgenären visat sig på grund av innehavda och åberopade växlar äga sådan, annan fordran. Mot denna sistnämnda grund för bestridandet riktade sig tydligen ett i HD:s utslag anfört skäl därom att någon omständighet icke förebragts, på grund varav sökanden icke skulle ägt att åberopa växlarna till stöd för sitt yrkande om motpartens försättande i konkurs. Referatet har enligt dess rubrik tillkommit för att belysa frågan, huruvida innehavare av växlar, som utställaren överlåtit in blanco, genom blotta företeendet av växlarna styrkt behörighet att söka acceptanten i konkurs. Däremot har det tydligen icke förmenats, att fallet skulle ha intresse för bedömande av frågan om betydelsen av att betalning erbjudits för den enda i borgenärs konkursansökan uppgivna fordringen. Man synes beträffande den frågan icke kunna med säkerhet utläsa annat av rättsfallet än att det i målet upplysta förhållandet beträffande erbjuden betalning icke ansetts i och för sig behöva leda till att konkursansökningen lämnades utan bifall.
    Det synes kunna diskuteras, såväl de lege lata som de lege ferenda— under förutsättning att de regler bibehållas, enligt vilka konkurssökande borgenär skall i ansökningen uppgiva sin fordran vid äventyr att ansökningen ej upptages — huruvida följden av att den uppgivna fordringen visar sig icke existera eller ej kunna styrkas måste bli, att

ansökningen lämnas utan bifall, oavsett huruvida sökanden kan åberopa och styrka annan giltig fordran hos den med konkursansökningen avsedde. Är man a priori benägen att sätta i fråga, huruvida icke en sådan utgång är väl sträng mot borgenären, åtminstone i fall, där borgenären ursäktligt, ehuru med orätt, trott sig äga och kunna styrka den uppgivna fordringen, så måste enahanda utgång te sig än mer diskutabel, om borgenären med all rätt åberopat viss, obestridlig fordran i sin konkursansökan, och denna fordran därefter, men innan konkursbeslut meddelats, bringas att upphöra, varmed här och i fortsättningen jämställes det fall, att betalning, som borgenären icke äger avböja, erbjudes för fordringen. Det kunde tänkas, att man från en motsökanden-borgenären sträng huvudregel beträffande konkursansökningens behandling borde göra undantag åtminstone för fall, där av honom uppgiven fordran upphör, efter det ansökningen gjorts, på grund av omständighet för vilken han icke kan lastas. Det enda man då skulle kunna lägga honom till last är att han ej för säkerhets skull uppgivit alla sina fordringar hos den med konkursansökningen avsedde. Det kan väl med visst fog göras gällande, att en konkurssökande borgenär, vars i ansökningen uppgivna fordran därefter utplånas t. ex. genom betalning från tredje mans sida, förtjänar ett bättre rättsskydd än sådan konkurssökande borgenär, vars uppgivna fordran befinnes aldrig ha uppkommit, ha upphört före ansökningen eller ej kunnat styrkas. Det kan ej anses orimligt, att den förre av dessa två borgenärer får möta en kanske fullständigt oväntad och till sina verkningar menlig betalning av den uppgivna fordringen x med att komplettera sin konkursansökan genom åberopande av annan fordran y.
    Möjligt är kanske å andra sidan — om man vill medgiva viss rätt för borgenär att komplettera konkursansökning genom åberopande av annan fordran än den i ansökningen uppgivna — att sådan kompletteringsrätt bör ytterligare kringskäras för att icke vålla olägenhet. Man kan tänka sig att kräva sådana kvaliteter hos kompletteringsfordringen y, som innebära garanti för att kompletteringsrätten icke leder till ett utdraget prövningsförfarande; man kan t. ex. kräva att fordringen y skall vara »klar».
    Kan då en sådan kompletteringsrätt — en rätt att åberopa annan fordran — som här diskuterats anses, helt eller i viss omfattning, förenlig med gällande lag eller måste den helt avböjas? Åtskilliga argument synas kunna åberopas för det mot konkurssökande borgenär liberalare tolknings- och tillämpnings-alternativet.
    Till en början kan framhållas, att KL icke klart och uttryckligen förbjuder fullföljd av konkursansökan under åberopande av annan fordran; det stöd man kan finna — särskilt i 9 § KL — för att avböja sådan fullföljd är icke absolut säkert. Ej heller torde man kunna utläsa ett klart besked ur förarbetena till lagen. — Det lär vidare knappast kunna hävdas, att det är principiellt nödvändigt för en ändamålsenlig behandling och prövning av uppkommen fråga om konkurs att uppställa förbud mot en konkursansökans komplettering med däri icke uppgiven fordran. Om man håller på de regler, som avse att garantera en snabb prövning av ärende angående försättande i konkurs — se särskilt 16 § KL — behöver kompletteringsrätt ej leda till vidlyftig-

heter. Det kan anmärkas att — om jag ej misstar mig — i Finland icke upprätthålles en ovillkorlig regel om att konkurssökande borgenär skall i ansökan uppgiva den eller de fordringar, han vill åberopa, och att endast vad sålunda uppgivits må beaktas vid prövning av frågan om hans rätt att genom ansökningen få till stånd konkurs.
    Såsom förut berörts torde begränsning av kompletteringsrätten genom uppställande av vissa krav på kompletteringsfordringen kunna försvaga eventuella betänkligheter mot sådan rätt. Befogenhet att fullfölja gjord konkursansökan under åberopande av annan än i ansökningen uppgiven fordran framstår såsom än mer påkallad, om man begränsar sig till att ifrågasätta sådan befogenhet endast för borgenär, vars uppgivna fordran efter gjord konkursansökan bringas att upphöra på grund av någon omständighet, som borgenären ej kan lastas för. Särskilt tänker man väl naturligen på fall, där betalning erbjudes eller säkerhet ställes — som borgenären är tvungen att mottaga och mottager under förbehåll, att han ej frånträder sitt yrkande om konkurs. Situationen kan för borgenären vara lika oväntad som ofördelaktig. Att han i sin konkursansökan blott upptagit viss eller vissa, ej alla, honom tillkommande fordringar hos gäldenären, kan vara högst naturligt, särskilt i fall, som avses i 3 § andra stycket KL, men även eljest, om uppgiven fordran är klar medan icke uppgiven saknar sådan egenskap. Gäldenären å sin sida kan draga oförtjänt nytta av en finurligt insatt betalning från (eller: via) tredje man. I vissa fall lär gäldenären också själv kunna erbjuda betalning eller ställa säkerhet, som borgenären måste acceptera. — För den meningen, att konkurssökande borgenär i den situation, som nu tecknats, bör tillerkännas en viss befogenhet att anpassa sin ansökan efter det utan hans förskyllan förändrade läget, kan måhända åberopas en jämförelse med kärandens rätt att i visst avseende ändra talan till följd av omständigheter, som inträffat under rättegången (RB 13:3 punkt 1).
    Förarbetena till KL — vad angår 9 § se NJA II 1921 s. 409 o. f. —synas, såsom berörts, icke giva något bestämt svar på frågan om rätt för borgenär att fullfölja konkursansökan under åberopande av annan än däri uppgiven fordran. I samma tidskrift och årgång å s. 390—398 återgivna, under lagstiftningens förberedande gjorda uttalanden rörande spörsmålet om rätt för gäldenär att undgå konkurs genom betalning samt om närliggande frågor äro i viss mån av intresse i detta sammanhang. De många resonemangen äro dock till väsentlig del mindre vägledande, enär åtskilliga av lagstiftningskommitté och sakkunniga eller vid lagrådsbehandlingen framlagda synpunkter och förslag icke föranlett några — eller inga klara - uttalanden från statsmakternas sida. Så mycket är emellertid klart, att man frånkänt borgenär rätt att kräva konkurs, därest åt honom tillhandahålles full och mot återvinning tryggad betalning för förfallen gäld (resp. betryggandesäkerhet för icke förfallen gäld), och att man haft fullt klart för sig, att möjligheten att sålunda »avböja konkurs» kan på olika sätt vara menlig för »övriga borgenärer» (kurs. av mig), bl. a. genom att återvinning av egendom, om konkurs ändock senare följer, kan visa sig omöjliggjord.
    I förarbetena till KL talas sålunda om berörda men för »övriga bor-

genärer», och vidare sägs att konkurs bör kunna krävas endast av borgenär, som har (kvar) ett eget »rättsligt intresse» därav, samt att det icke finnes »något behov att låta den till fullo gottgjorda eller säkerställde sökanden fullfölja sin ansökan för att iakttaga icke sökande borgenärers intressen», etc. Allt detta kunde synas tala för att man icke räknat med möjligheten av skada för den sökande borgenären själv och icke hänfört sådan sökande borgenär, som fått fullt betalt endast för i ansökningen upptagen fordran men ej för existerande ytterligare fordringar, till de »till fullo gottgjorde». Detta skulle i sin tur kunna förmodas bero på att man icke ansett och avsett, att lagens bestämmelser skulle kunna leda till att betalning (resp. säkerställande) vållar sökanden skada. Slutsatsen skulle då bli, att 9 § och övriga bestämmelser i KL icke borde tolkas så, att borgenären efter erhållen betalning eller säkerhet för uppgiven fordran skulle vara förhindrad att fullfölja konkursansökningen under åberopande av annan, i ansökningen ej uppgiven fordran, som han har hos den med ansökningen avsedde. En sådan slutsats skulle emellertid troligen vara förhastad, enär intet tyder på att man alls räknat med det fallet, att sökande borgenär endast åberopat och fått betalning eller säkerhet för någon eller några av flera honom tillkommande fordringar hos gäldenären.
    Mot de i det föregående anförda argumenten för att så tolka och tillämpa KL, att konkurssökande borgenär tillerkännes vad här kallats en kompletteringsrätt — mer eller mindre långtgående — kunna ställas åtskilliga skäl för att inta den motsatta ståndpunkten.
    Först må framhållas, att ordalagen i 9 § KL — »skall i ansökningen uppgiva sin fordran» — naturligast torde läsas såsom avseende allt vad sökanden har att fordra och vill i ärendet åberopa. Detta hade dock otvivelaktigt kunnat uttryckas tydligare. Men hade man blott velat kräva, att borgenären skulle lämna upplysning om något förhållande, på grund varav han vore borgenär i förhållande till den medansökningen avsedde, hade väl med ännu större fog andra ord bort väljas.
    Den stränga påföljden enligt 10 § KL, att borgenärs konkursansökan icke upptages, om »fordran» ej är uppgiven i ansökningen, kunde väl vara motiverad även om uppgiften blott skulle tjäna till att styrka sökandens egenskap av borgenär. Vad i 12 och 16 §§ KL stadgats synes emellertid giva stöd för antagande, att uppgift å »fordran», som borgenär vill åberopa, i 9 § krävs för att uppgiften skall tjäna såsom underlag för vad i målet skall — såvitt rör frågan om sökandens behörighet att genom den gjorda ansökningen få konkurs till stånd — prövas och vara ägnad att möjliggöra, att gäldenären gör sig beredd att åtminstone i den delen genast vid rättens första sammanträde anföra och styrka, vad han kan önska. För denna tolkning synes ett visst stöd kunna hämtas från förarbetena till 9 § KL — se NJA II 1921 s. 409 — nämligen i ett uttalande om att skäl kunde anföras för att även konkursgrunderna ovillkorligen skulle angivas i ansökningen för möjliggörande av omedelbart svaromål. — OLIVECRONA anger enligt kompendium i konkursrätt (1954 s. 19) syftet med 9 § första punkten KL vara att möjliggöra omedelbart svaromål.
    Uppställes principen att endast fordran eller fordringar, som angi-

vits i borgenärs konkursansökning, beaktas när det gäller frågan, om han skall äga få till stånd konkurs på grundval av ansökningen, så befrämjas otvivelaktigt snabbheten i prövningen av konkursmålet, vilket måste anses väsentligt. Däremot kan väl knappast hävdas, att borgenär kan ha något väsentligt intresse av att i ansökningen blott redovisa viss eller vissa fordringar, medan andra hållas i reserv. Intresset av att skydda borgenär mot menliga följder av att han i konkursansökningen endast partiellt angivit, vad han anser sig ha att fordra hos den med ansökningen avsedde, kan regelmässigt ej vara stort. — Berörda princip synes också utan vidare accepteras av Olivecrona enligt nyssberörda kompendium samt av LAWSKI (Konkurs- och ackordslagarna, 1947, s. 37).
    De nu anförda skälen anser jag — väl medveten om att andra eller ytterligare skäl kunna hava av HD tillmätts avgörande betydelse — vara tillräckliga för intagande av den ståndpunkten, att det icke är förenligt med KL att allmänt medgiva konkurssökande borgenär att till fullföljd av ansökningen åberopa annan fordran — vilken som helst — än den eller de som i ansökningen uppgivits. Om den såsom komplettering åberopade fordringen är »klar», kan en komplettering ur vissa av de ovan anförda synpunkterna te sig mindre betänklig, men att för sådant fall göra undantag från den restriktiva regeln förefaller dock ej välgrundat.
    Snarare kunde ett undantag ifrågasättas för fall, där borgenärens i ansökningen åberopade fordring (ar) efter det ansökningen gjorts eliminerats genom betalning eller säkerställande, förutsatt givetvis att borgenären icke vid eller genom mottagandet, uttryckligen eller tacite, funnit sig i att avstå från kravet på konkurs. Beträffande flertalet sådana fall torde dock gälla, att en något förutseende och omtänksam borgenär kan gardera sig mot obehagliga överraskningar, och att behovet av att tillgodose hans intresse av att, trots erbjuden betalning eller säkerhet, få till stånd konkurs icke är särskilt framträdande. 1958 års HD-avgörande innebär, att undantag för sådant fall, som här sist satts i fråga, ansetts icke böra göras, och detta fastän den till komplettering åberopade fordringen var klar.
    De lege ferenda kan man väl finna diskutabelt, huruvida det är nödvändigt eller ens välgrundat att såsom underlag för en av borgenär påkallad prövning av fråga om konkurs kräva ansökning, som ovillkorligen skall innehålla uppgift å åberopad fordran, samt att tillägga denna uppgift en sådan betydelse som skett i KL enligt den av HD fastslagna tolkningen. Vad angår tillämpningen av KL är det emellertid enligt min mening huvudsaken, att det beträffande frågan, vilken eller vilka fordringar en konkurssökande borgenär äger åberopa till fullföljd av sin ansökan, blivit bestämt fastslaget, vilken princip — vilken tolkning av KL — det är, som bör följas åtminstone i fall, där den med konkursansökningen avsedde bestrider, att borgenären får gå utöver ramen för vad i ansökningen upptagits. Ovissheten har uppenbarligen kunnat medverka till att borgenär, som ej garderat sig för alla eventualiteter, försatts i ett ogynnsamt rättsläge.

Rutger Nyman