Den franska justitiereformen av år 1958

 

    Den 22 och 23 december 1958 utfärdade franska regeringen ett antal lagar och förordningar (ordonnances et décrets), berörande såväl den judiciella organisationen som processen i tvistemål och brottmål. Bland lagarna märkes främst Code de procédure pénale, som efterträtt den gamla Code d'instruction criminelle.1 Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 och 2 mars 1959. Genom densamma har det franska rättsväsendet undergått betydande förändringar, säkerligen de mest ingripande sedan Napoleons tid. En redogörelse för några huvudpunkter i reformen torde kunna intressera svenska jurister.2
    Sedan lång tid tillbaka har allvarlig kritik riktats mot det franska rättsväsendets organisation och funktionssätt.3 Klagomålen ha främst gällt rättsskipningens långsamhet och målbalansen i de centrala orternas domstolar. Man beräknade, att i Parisområdet processtiden i tvistemål genomsnittligt uppgick till sex år. I arbetsdomstolarna, lesconseils des prud'hommes, där ett snabbt avgörande var i särskild grad påkallat (för utfående av arbetslön och dylikt), kunde man få vänta på dom i två år. Vid sådant förhållande var det ej förvånande,. att de rättssökande i stigande utsträckning övergåvo domstolarna och lämnade sina tvister åt skiljemän. Långsamheten i straffrättsskipningen4 ansågs vålla allvarlig olägenhet med hänsyn såväl till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet som till de för brott lagfördas intresse.
    Den förnämsta orsaken till dessa missförhållanden var att söka däri, att den judiciella organisationen blivit i hög grad föråldrad. I själva verket hade densamma ganska litet förändrats sedan år 1790, för visso

 

1 Genom det ändrade namnet markeras, att lagen behandlar brottmålsprocessen i dess helhet och ej blott l'instruction. Då man i franskt rättsspråk skiljer mellan crimes, délits och contraventions, har det ansetts, att ordet criminelle borde utbytas mot pénale; jfr engelska criminal procedure, tyska Strafprozess.

2 Framställningen bygger på material, som genom förmedling av svenska ambassaden i Paris tillhandahållits förf., vilken vill betyga sin tacksamhet mot tjänstemännen vid ambassaden, särskilt förste legationssekreteraren S. Aminoff och attachén P.-U. Hjärne, för visat tillmötesgående. Såsom huvudkälla har använts ett nummer av La documentation frangaise, daterat den 2 april 1959 och betitlat Les grandes lignes de la réformede la justice frangaise de 1958 samt redigerat av M. Georges Lucas, conseiller ä la eour d'appel. Nya editioner av de franska processlagarna, särskilt Code de procedure civile och Code de procédure pénale, ha utgivits och komma att hållas tillgängliga å Stockholms högskolas juridiska bibliotek.

3 Det kan vara anledning att här erinra om ett svenskt arbete av SIÖSTEEN, Om den franska civilprocessen och dess brister (1923), vilket många äldre svenska jurister säkerligen läst med intresse.

4 Som ett exempel kan nämnas den nedan omtalade mordprocessen mot Joséphine Bourgoin. Hon sköt sin man i september 1956. Trots att de faktiska omständigheterna från början voro klara, ställdes hon inför courd'assises först i slutet av juni 1959 — efter en häktningstid av bortåt tre år.

630 ÅKE HASSLERen anmärkningsvärd stabilitet. I första instans hade man fortfarande omkring 3 000 fredsdomstolar, justices de paix, vilka blivit alltmer ineffektiva,5 och 351 tribunaux civils mot 359 år 1790. Den judiciella organisationen hade endast i ringa utsträckning anpassats efter näringslivets struktur och befolkningen fördelning, vilka ju äro helt andra nu än för 150 år sedan.
    Vad beträffar förfarandet var långsamheten i väsentlig mån att tillskriva de vidsträckta möjligheterna att erhålla uppskov och att överklaga beslut och domar, möjligheter som flitigt utnyttjades av advokaterna. Proceduren var också enligt mångas mening onödigt invecklad och formalistisk. Man hade offrat snabbheten och enkelheten på rättssäkerhetens altare.
    Helt naturligt ha reformsträvanden tidigare förekommit. Sålunda framlades på 1920-talet en plan till omorganisation av domstolarna, men dess genomförande hindrades av mäktiga lokala intressen. Fortsatt reformarbete avbröts av kriget, ockupationen och vad därmed följde. Först år 1953 upptogs det ånyo. Men de instabila politiska förhållandena voro ej gynnsamma för legislativa reformer, särskilt processuella sådana, vilka ju alltid måste räkna med motstånd från håll, där man är mera intresserad av att konservera det gamla än att skapa en bättre tingens ordning. Betydelsefulla förarbeten voro emellertid undangjorda när den nya politiska regimen etablerades. Denna regim har under sin hittillsvarande relativt korta verksamhetstid kunnat genomföra ett flertal viktiga lagreformer. Bland dessa torde justitiereformen vara den mest omfattande och tillika den viktigaste på grundav dess djupgående inverkan på samhällslivet.
    Reformen har främst berört underrätterna, som gjorts till föremål för en genomgripande omreglering. Riktpunkten har varit att skära ned underrätternas antal och göra dem bättre skickade för sin verksamhet — koncentration och förstärkning ha varit lösenorden. Liksom förut har man två grupper av underrätter, numera benämnda les tribunaux d'instance och les tribunaux de grande instance.
    Fredsdomstolarna ha avskaffats och deras uppgifter anförtrotts å tles tribunaux d'instance till ett antal av 455 i hela landet (i Seinedepartementet 42). Vid le tribunal d'instance finnas en eller flera lagfarna domare (magistrats); rätten är emellertid alltid domför med en domare. Några lekmän synas icke medverka i les tribunaux d'instance. Dessas kompetens omfattar först och främst vissa grupper av tvistemål; gäller det förmögenhetsvärde går den övre gränsen vid 150 000 Fr, i vissa fall dock högre. Under namn av tribunal de police fungerar le tribunal d'instance såsom första instans i fråga om contraventions, brott straffbelagda med högst två månaders fängelse (emprisonnement) eller 200 000 Fr böter. Förut kallades denna domstol tribunalde simple police och dess kompetens var något mera begränsad.
    Den andra underrätten, le tribunal de grande instance, finnes i varje departements huvudstad och i vissa andra städer; sammanlagda antalet sådana domstolar är 172 medan 179 indragits, som synes en ra-

 

5 För ett sekel sedan behandlade fredsdomarna årligen 1 540 000 mål. År 1913 hade antalet sjunkit till 575 000 och år 1942 till 188 000 för att på senaste tiden nedgå till 72 000.

DEN FRANSKA JUSTITIEREFORMEN AV ÅR 1958 631dikal koncentration. Le tribunal de grande instance är i regel domför med tre lagfarna domare och dess kompetens omfattar alla tvistemål, som ej skola upptagas av les tribunaux d'instance eller av någon av de ganska talrika specialdomstolarna. Såsom brottmålsdomstol fungerar i denna instans le tribunal correctionnel, vars kompetens omfattar délits, brott straffbelagda med fängelse i högst ett år eller böter utöver 200 000 Fr. En nyhet är tillskapandet av särskilda domstolar för unga lagbrytare (13—18 år), tribunaux pour enfants. Dessa ha inrättats till ett antal av 107 i organisatoriskt samband med les tribunaux de grande instance. I varje tribunal pour enfants skola finnas en eller flera juges des enfants; i Paris äro för närvarande nio sådana domare sysselsatta. Rätten är domför med en domare och två assesseurs, utsedda av justitieministern bland personer med intresse för och erfarenhet av ungdomsfrågor. Här har man alltså berett plats för ett sakkunnigt lekmannaelement.
    Mål om grova brott, crimes, avdömas av les cours d'assises, vilka stå i organisatoriskt samband med les cours d'appel, till antalet 27. Lacour d'assises är den gamla jurydomstolen, vilken år 1942 omreglerades så, att domsrätten skulle gemensamt utövas av tre lagfarna domare och sex lekmän, jurés, med individuell rösträtt. Denna domstols sammansättning har nu ändrats så, att lekmännens antal ökats till nio. Liksom tidigare leder rättens ordförande förhöret med den tilltalade, vilket ger förfarandet en starkt inkvisitorisk prägel och i hög grad skiljer det från den engelska processen. En nyhet är, att ordföranden skall instruera lekmännen om deras processuella plikt, varvid framhålles att lekmannen skall bilda sig en bestämd övertygelse (une intime conviction); däremot behöver han inte redogöra för de grunder, på vilka han stöder denna. I avseende på omröstningen har den regeln uppställts, att det behövs 8 röster för fällande dom (av 12, tidigare 6 av 10). Omröstningen är hemlig och det föreskrives, att blanka eller ogiltiga röstsedlar räknas som friande.
    Överinstanser äro som tidigare les cours d'appel och la cour decassation. Deras organisation har i viss mån ändrats, men det skulle föra för långt att gå närmare in på dessa ändringar. Detsamma gäller vissa jämkningar i advokaternas ställning. Lagstiftaren har visat ett särskilt intresse för rekryteringen och utbildningen av domare. Domarbanan är liksom hos oss i stort sett sluten, men man avser att öppna möjlighet till en bredare rekrytering. Befordringsgången har väsentligt förenklats; förut hade man tolv olika grader, numera nöjer man sig med fem sådana. I samband med omorganisationen har ett antal domare förts på övergångsstat och andra förflyttats. I stort sett kan man säga, att domarnas ställning stärkts och deras ekonomiska villkor förbättrats. Man väntar sig som resultat därav en förbättrad rekrytering av domarkåren. Att åstadkomma en sådan har varit ett viktigt syftemål för reformen.
    Det processuella förfarandet i såväl tvistemål som brottmål har förenklats och koncentrerats. Av största betydelse torde bli, att i tvistemålen domarens processledning har i väsentlig mån stärkts. Parterna eller rättare sagt deras advokater kunna icke längre i samma utsträckning som tidigare disponera över förfarandet och draga ut på det-

632 DEN FRANSKA JUSTITIEREFORMEN AV ÅR 1958samma. Det är av intresse att konstatera, att reaktionen mot den av parterna behärskade 1800-talsprocessen nu sent omsider nått Frankrike. I samband därmed står, att möjligheterna till särskild behandling av formella invändningar och till att begagna rättsmedel begränsats. Även bestämmelserna om meddelande av dom ha ändrats i syfte att åstadkomma ett snabbare avgörande.
    Det framhålles särskilt, att de viktigaste nyheterna i Code de procedure pénale röra les procédures d'éxécution, straffverkställigheten, som helt har omdanats. Man hoppas ha kunnat åstadkomma en anordning, som på ett mera effektivt sätt än den äldre tillgodoser såväl intresset av rättssäkerhet och laglydnad som önskemålet om resocialisering av det kriminella klientelet. Säkerligen finnes här ett intressant studieobjekt för svenska kriminalister.
    Alltför kort tid har förflutit sedan justitiereformen sattes i verket för att något omdöme om effekten av densamma skulle kunna avges. Man menade sig emellertid i Paris redan kunna skönja en lättnad i överbelastningen av domstolarna. En annan erfarenhet, som kanske icke saknar samband med ändringen i det politiska klimatet, är att en åtstramning inte minst från lekmännens sida i bedömningen av särskilt grövre brott ägt rum under de senaste månaderna. Som exempel kan nämnas domen i en celeber mordprocess, som förekomvid la cour d'assises i Paris i slutet av juni 1959.
    En grosshandlarfru hade skjutit sin man då han ville skiljas från henne, enligt hennes egen obestyrkta uppgift på grund av att han fattat tycke för en annan kvinna. Mörderskan, Joséphine Bourgoin, dömdes av la cour d'assises till 15 års straffarbete (travaux forcés), ehuru åklagaren blott yrkat på 10 år. Den ansedda tidningen Le Monde skriver i sitt nummer för den 2 juli 1959, att domen utgör ett brott mot traditionen att milt bedöma crimes passionels. Tendensen till en skärpning av straffrättsskipningen är omisskännelig (1'esprit repressiffait des progrès dans l'opinion). Lekmännen äro minst lika stränga som de lagfarna domarna. Ökningen av lekmannainflytandet i les coursd'assises har ingalunda medfört mildare domar utan tvärtom, säger tidningen till slut. Den nämnda tendensen kan väl knappast vara en verkan av justitiereformen såsom sådan; säkerligen har den djupare liggande psykologiska orsaker.

Åke Hassler