Straffrättsreform i Sovjetunionen

 

    Vid Högsta Sovjets möte i december förra året fattades beslut om vissa av allt att döma betydelsefulla reformer på den sovjetiska straffrättens område. Icke mindre än åtta av regeringen framlagda författningsförslag godkändes. Några av de viktigaste nyheterna skola här i korthet redovisas.
    De nu beslutade straffrättsreformerna skola — till sina viktigaste beståndsdelar — genomföras i var och en av de sovjetiska delrepublikerna för sig genom antagande av nya strafflagar. Till grund för delrepublikernas lagstiftning skall därvid ligga direktiv, som av Högsta Sovjet utfärdats i form av två författningar, den ena om grunder för

HUGO LINDGREN 633strafflagstiftningen och den andra om grunder för lagstiftningen om domstolsorganisationen. Det är tvivelsutan dessa bägge författningar, som erbjuda störst intresse. Av de övriga sex nya författningarna torde dock även böra uppmärksammas dels en lag om straffansvar för brott mot staten dels ock en lag om straffansvar för brott begångna av krigsmän. Dessa bägge lagar skola vara gällande för hela Sovjetunionens territorium.
    I stort sett torde de av Högsta Sovjet utfärdade grunderna för strafflagstiftningen i delrepublikerna vara ägnade att i förhållande till vad som hittills gällt stärka skyddet för den misstänkte eller åtalade samt att på det hela taget något mildra straffsystemet. Därmed skulle ett litet steg — och det bör understrykas, att det ännu är fråga blott om ett ytterst litet steg — ha tagits i riktning mot ett närmande till gällande rättsuppfattning i Västeuropa. Denna utveckling inom sovjetisk straffrätt har utifrån betraktad gått ytterst långsamt, ja, under många år förefallit helt obefintlig. Anledningarna härtill äro förvisso många. De falla emellertid utanför ramen för denna framställning. Det må härblott erinras om det förhållandet, att det sovjetiska revolutionära tänkandet ursprungligen och under åtskilliga år framöver var baserat på doktrinen om brott såsom något blott för det borgerliga samhället utmärkande, vilket skulle försvinna i och med det ryska samhällets omvandling i kommunistisk riktning. En strafflag vore därför, menade man, strängt taget icke nödvändig, utan folkdomstolar kunde under en övergångstid, innan brottet såsom samhällsföreteelse av sig självt försvunnit, döma efter sitt »revolutionära samvete». Knappa tio år efter den ryska revolutionen framträdde likväl behov av rättsregler på straffrättens område. Sådana tillkommo år 1926 och äro alltjämt gällande.
    Innan jag övergår till att redovisa något av innehållet i de nu antagna straffrättsgrunderna, kan det måhända vara lämpligt att peka på några drag i hittills gällande sovjetisk straffrätt, vilka för en västeuropeisk iakttagare tett sig särskilt främmande och vilka på senare tid påtalats även i den ryska straffrättsdebatten. Det är också bl. a. just på dessa företeelser, som de nya författningarna äro avsedda att råda bot.
    Den i Västeuropa hyllade principen »nulla poena sine lege» synes i Sovjetunionen ha vunnit endast ofullständig tillämpning. I RSFSR:s1strafflag stadgas rent av, att domstolarna i brist på uttryckliga lagstadganden om en viss allmänfarlig handling ha att bedöma denna efter de bestämmelser, vari de närmast intill liggande brottstyperna behandlas. Den åtalades möjligheter att på ett tidigt stadium av brottsutredningen anlita juridisk hjälp ha, i brist på regler därom, varit ringa. Vidare ha regler saknats om att den åtalade strax skulle underrättas om för vilket eller vilka brott han anklagas. Principen om att erkännande utgör full bevisning har, ehuru icke lagfäst, tidvis tillämpats.
    De nu antagna grunderna för strafflagstiftningen, vilka omfatta sammanlagt 47 artiklar, inledas med en definition av den sovjetiska straffrättens uppgift. Art. 1 lyder:

 

1 Den största av Sovjetunionens delrepubliker; har över 100 miljoner innevånare och omfattar bl. a. Moskva och Leningrad,

634 HUGO LINDGREN    »DSRU:s2 straffrätt ävensom förbundsrepublikernas har till uppgift skyddandet av den sovjetiska samhälls- och statsformen, den socialistiska egendomen, medborgarnas personliga integritet och rättigheter samt all socialistisk rättsordning från brottsliga anslag.
    För förverkligandet av denna uppgift bestämmer DSRU:s och förbundsrepublikernas lagstiftning vilka allmänfarliga handlingar, som äro brottsliga, och fastställer de straff, som skola tillämpas mot personer, som begått brott.»

 

    Ett av de mest betydelsefulla stadgandena återfinnes i art. 3, enligt vilken blott den person, som gjort sig skyldig till ett i strafflagen förutsett brott, är underkastad straffansvar och bestraffning. Med i strafflagen förutsett brott avses en uppsåtligen eller av vårdslöshet begången allmänfarlig handling. Begreppet allmänfarlig handling definieras i sin tur i art. 7, enligt vilken därmed skall förstås en handling (eller underlåtande av handling), »som angriper den sovjetiska samhälls eller statsformen, det socialistiska folkhushållet, socialistisk egendom, medborgarnas personliga integritet, deras politiska, arbets-, förmögenhets- och andra rättigheter ävensom varje annan i strafflagen förutsedd allmänfarlig handling, som kränker den socialistiska rättsordningen». Även begreppen »uppsåtliga brott» och »brott av vårdslöshet» ha definierats (art. 8 och 9). Därjämte stadgas i art. 3, att bestraffning får verkställas endast i enlighet med dom meddelad av domstol.
    Genom dessa stadganden skulle sålunda någon av de i västeuropeisk mening största missförhållandena avlägsnas ur delrepublikernas strafflagar. Bestämmelserna tyda på ett accepterande av »nulla poena sine lege». Vidare skulle straffdomar icke längre kunna avkunnas och verkställas i administrativ ordning, enkannerligen av polisen. Dessutom skulle anförvanter till en brottsling icke kunna straffas med mindre dessa verkligen medverkat vid brottets förövande. Dylik bestraffning lär hittills icke ha varit alltför ovanlig i Sovjetunionen.
    En sovjetisk medborgare är underkastad straffansvar för brott enligt sovjetiska lagar, oavsett huruvida brottet förövats inom landet eller utomlands. I sistnämnda fall tillämpas lagen i den delrepublik, därden brottslige anhålles. Sovjetisk strafflag är tillämplig även på utlänningar, som begått brott på sovjetryskt territorium.
    Frågan huruvida viss handling skall anses utgöra brott skall avgöras efter den lag, som gällde vid handlingens begående; retroaktiv verkan tillerkännes lag, som stadgar straffrihet eller mildrar straff i jämförelse med den lag, som gällde vid handlingens begående.
    En viktig nyhet är att straffbarhetsåldern höjts från 12 till 16 år, dock att personer, som fyllt 14 men icke 16 år kunna straffas för vissa grova brott.
    Ifråga om brott begångna under inflytande av sinnessjukdom etc., i berusat tillstånd, i nödvärn eller i nöd synas inga förändringar av betydelse ha införts i direktiven.
    I art. 21 uppräknas sju straffkategorier: frihetsberövande, två slag av förvisning, korrektionsarbete utan frihetsberövande, berövande av rätten att inneha viss sysselsättning eller utöva viss verksamhet, böter och offentligt klander. Härtill kommer för krigsmän ytterligare en strafform, nämligen kommendering till straffbataljon. Straffen kunna

 

2 De Socialistiska Rådsrepublikernas Union = Sovjetunionen.

STRAFFRÄTTSREFORM I SOVJETUNIONEN 635förenas med egendomskonfiskering och berövande av militära och andra speciella hedersutmärkelser. Dödsstraffet (art. 22) bibehålles bl. a.för förräderi, spionage, »banditism», terroristiska handlingar och mord under försvårande omständigheter.
    I jämförelse med RSFSR:s hittills gällande strafflag ha antalet straffkategorier minskats från fjorton till sju. Huruvida därigenom någon humanisering av den sovjetiska straffrätten skett synes dock ovisst. Av strafformer, som bortfallit, märkes det famösa straff, som innebar, att en person förklarades för »arbetarfiende».
    Vad därefter angår de av Högsta Sovjet givna direktiven för lagstiftningen om domstolsorganisationen synes det väsentliga vara, att här stadgats förbud mot åtal i annan ordning eller på andra grunder än som fastställts i lag. Ej heller må anhållande göras med mindre beslut därom träffats av domstol eller vederbörande åklagare samtyckt därtill. Härutöver skall endast nämnas, att enligt art. 17 bevis icke få tillmätas ett i förväg bestämt bevisvärde.
    Av de bägge inledningsvis nämnda, för samtliga delrepubliker gemensamma lagarna om straffansvar för brott mot staten och om straffansvar för brott begångna av krigsmän skola några upplysningar här lämnas blott om den förstnämnda.
    Brott mot staten ha uppdelats i två huvudkategorier: »särskilt farliga brott mot staten» och »andra brott mot staten». Som exempel på brott av den förra gruppen må nämnas förräderi, spionage, terroristiska handlingar, diversion, skadegörelse samt antisovjetisk propaganda och agitation. Till den senare kategorien räknas bl. a. brott mot jämlikheten i nationellt och rasmässigt hänseende, yppande av statshemlighet i vissa fall, »banditism», smuggling, ohörsamhet vid inkallelse till militärtjänst, olaglig in- och utresa samt vissa brott mot reglerna för internationell luftfart, sjöfart etc.
    Det vanliga straffet för här uppräknade brott är fängelse upp till femton år. I vissa fall, då brottet är att anse som grovt, kan dödsstraff utdömas. I något fall må dömas till deportation. En vanlig påföljd är konfiskering av den brottsliges egendom.
    Lagen innehåller icke bestämmelser om vilka domstolar, som äro behöriga att upptaga mål om brott mot staten. En granskning av samtliga de av Högsta Sovjet antagna straffrättsförfattningarna synes emellertid ge vid handen, att flertalet mål om brott mot staten upptagas vid allmän domstol. I vissa fall, bl. a. i spionagemål, lär krigsrätt anlitas.
    Uppräkningen av vissa av de större brottskategorierna ger självfallet en mycket ringa föreställning om innehållet av sovjetisk lagstiftning ifråga om brott mot staten. Att lämna en mera detaljerad brottsbeskrivning skulle emellertid här föra för långt. Den sovjetiska brottskatalogen på detta område skiljer sig också så starkt från sina västeuropeiska motsvarigheter, att den därför kan antagas erbjuda mindre intresse. Ett exempel må vara nog för att visa det berättigade i ett dylikt antagande: enligt art. 1 i den sovjetiska lagen om brott mot staten är »flykt till utlandet eller vägran att återvända från utlandet till Sovjetunionen» att anse som förräderi mot fosterlandet. Straffet är antingen frihetsberövande under en tid av 10 till 15 år eller döden.
    Till sist skall blott nämnas, att samtliga ovannämnda av Högsta Sov-

636 STRAFFRÄTTSREFORM I SOVJETUNIONENjet godkända författningar ännu icke trätt i kraft. Härför kräves promulgering genom dekret av Högsta Sovjets Presidium. De i lag givna direktiven för delrepublikernas lagstiftning skola därefter av varje delrepublik för sig transformeras till särskild strafflag. Då denna procedur kan förväntas taga viss tid i anspråk, har Högsta Sovjets Presidium d. 14 febr. 1959 utfärdat ett dekret med vissa regler för rättskipningen under den tid, som kommer att förflyta till dess straffrättsreformen till fullo genomförts. I dekretet, som träder i kraft samtidigt med de antagna grunderna för strafflagstiftningen, lämnas föreskrifter, enligt vilka i stort sett de i »grunderna» inskrivna straffskalorna liksom reglerna om högre straffbarhetsålder skola tillämpas även innan de i delrepublikerna förutskickade nya strafflagarna utfärdats och trätt ikraft. Bestämmelserna innebära också i åtskilliga fall avkortning av tidigare ådömda straff ävensom efterskänkande av straff till förmån för personer, som dömts vid en ålder, som låg under den nu införda straffbarhetsåldern.

Hugo Lindgren