VERKAN AV FELAKTIGAFÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE

 

AV PRECEPTORN AXEL ADLERCREUTZ

 

    1. Ämnet för denna föreläsning1 är den rättsliga behandlingen av vissa typer av fall, gemensamt karakteriserade av att de förutsättningar testator utgått från vid upprättandet av sitt testamente visat sig vara felaktiga, visat sig icke överensstämma med verkligheten eller den utveckling han tänkt sig. Testators förutsättningar kan vara antaganden om förhållanden vid tidpunkten förupprättandet av testamentet. Den bild han haft av sakläget eller rättsläget har varit felaktig. Man brukar då tala om oriktiga förutsättningar. Som exempel kan nämnas, att testator felaktigt utgått från att han icke hade några bröstarvingar, att hans hushållerska var en trotjänare medan hon i själva verket var en bedragare. Men det kan också vara så, att de förhållanden testator utgått från ändrats efter testamentets tillkomst. Man brukar då tala om bristande förutsättningar. T. ex. testamentstagaren har dött innan han inträtt i sin rätt, testamente har upprättats till förmån för fästmö, varefter förlovningen brutits.
    En förutsättning kan definieras som en psykisk företeelse, en föreställning, ett antagande, som ingår i motivunderlaget för rättshandlingens företagande. Det hör också till definitionen, att den rättshandlande icke skall ha tagit ställning till det fall att hans antagande slagit fel, men att skilja förutsättning från underförstådda villkor är i praktiken ofta svårt. Och det måste observeras, att termen förutsättning i rättsspråket, särskilt i domsmotiveringar, ofta betyder underförstått villkor.
    2. Det är nödvändigt att som bakgrund något beröra den s. k. förutsättningsläran inom den allmänna avtalsrätten, fast det måste göras översiktligt och schematiskt.2 Förutsättningsläran behandlas i avtalsrätten huvudsakligen som en del av ogiltighetsläran. Frågeställningen är: Vad kräves för att en kontrahent skall kunna få ett avtal förklarat ogiltigt eller overksamt, därför att den eller

 

1 Provföreläsning (för preceptur i civilrätt) över förelagt ämne, hållen iLund d. 21 maj 1958.

2 Här må allmänt hänvisas till översikterna i USSING, Aftaler (2 och 3uppl.) s. 461 ff., och VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp (1951), s. 177 ff. 5—593004. Svensk Juristtidning 1959

66 AXEL ADLERCREUTZde förutsättningar han utgått från när han ingick avtalet slagitfel?
    Man brukar i doktrinen framhålla, 1) att förutsättningen måste ha varit för den rättshandlande väsentlig eller bestämmande, 2) att dess förhanden varo och väsentlighet måste ha varit synbar förmotparten. Dessutom skall för att en förutsättnings felslående skall tillmätas betydelse 3) företagas en särskild relevansbedömning, som tar sikte på vem av parterna som skall bära risken för förutsättningens felslående. Det är framför allt på denna punkt som de s. k. subjektiva och objektiva förutsättningslärorna skiljer sig från varandra. Enligt de subjektiva lärorna skall relevansfrågan avgöras med hjälp av ett hypotetiskt prov: Vilken ståndpunkt skulle parterna ha intagit, om de diskuterat och tagit ställning till eventualiteten att förutsättningen skulle slå fel?3 Enligt de objektiva lärorna, vars främste representant är USSING,4 måste relevansspörsmålet avgöras genom objektiva, rent rättsliga överväganden. Det skall efter en objektiv bedömning anses befogat att fritaga löftesgivaren från ansvar för förutsättningens felstående. Objektiv är Ussings förutsättningslära inte endast såvitt angår relevansbedömningen utan också såtillvida, att han under förutsättningsfall hänför inte blott fall, då part medvetet utgått från visst antagande, utan också fall då i övrigt förelegat eller inträffat ett förhållande, som han vid avtalsslutet inte räknat med men som kunde ha varit av betydelse för hans beslut.5 S. k. typförutsättningar, som egentligen är naturalia negotii, kan få relevansutan att de behöver ha föresvävat den handlande alls, således utanvarje subjektivt moment.6 Ussing har genom sin lära sökt medverka till i görligaste mån fasta och klara lösningar för olika typfall, baserade på vad som kan antagas vara en lämplig genomsnittslösning, en lämplig riskfördelning.
    VAHLÉN, som i sin avhandling om Formkravet vid fastighetsköp (1951) behandlat förutsättningsläran, vill till skillnad från Ussing under förutsättning hänföra endast medvetna antaganden, då sålunda ett psykiskt moment föreligger. Sådana kallar han egentliga förutsättningar. Regler om de s. k. objektiva förutsättningarna bör däremot inte behandlas inom förutsättningsläran utan hänföras till andra rättsregler som avser komplettering eller

 

3 Se särskilt J. LASSEN, Haandbog i obligationsretten, Alm. Del (3 uppl.1917—20), s. 112 ff.

4 Senast framlagd i Aftaler, s. 457 ff.

5 USSING a.a. s. 459 f.

6 Häri instämde även LASSEN (se a.a. s. 120).

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 67utfyllning av avtal.7 KARLGREN, som själv torde stå Ussing nära, finner visserligen denna distinktion tilltalande men ifrågasätter— enligt min mening med rätta — om det i praktiken är möjligt att skilja mellan medvetna och andra förutsättningar.8 I en senare framställning (1953) har Vahlén menat att alla psykiska, individuella moment i förutsättningsläran bör kunna slopas. Kvar skulle då bara bli de objektiva relevansreglerna.9
    Rättssäkerhetens och omsättningens krav gör att inom den allmänna avtalsrätten relevansreglerna måste hållas snäva. Särskiltgäller detta om endast ogiltighet kan ifrågakomma som rättsföljd. Ussing vill för sin del att verkan av förutsättnings felslående skall kunna inskränkas till jämkning av avtalsprestationerna, vilket ger utrymme för vidsträcktare relevansregler.10 Vahlén däremot är benägen att begränsa förutsättningslärans tillämpningsområde till fall av ogiltighet och är särskilt skeptisk mot att därunder inbegripa »fall då en omläggning i positiv riktning företages av avtals innehåll».11
    I all synnerhet är relevansreglerna snäva, när det gäller verkan av bristande förutsättningar. Möjligen kan sägas, att det i svenskdoktrin finns benägenhet att hänföra frågan om bristande förutsättningar till en mera allmän lära om verkan av ändrade förhållanden. Eventuellt kan man gå ett steg längre och som ett systematiskt helt behandla verkan av vid rättshandlingens ingående obeaktade omständigheter, vare sig de förelegat vid nämnda tidpunkt eller inträffat först senare.12 Av skäl som jag återkommer till förefaller mig en sådan systematik bäst lämpad för testamentsrättens del.
    Jag skall komplettera denna redogörelse för doktrinens inställning med några anmärkningar om förutsättningslärans läge i svensk rättspraxis. Såsom framhålles av bl. a. Karlgren, »är rättspraxis' inställning i ämnet ganska diffus».13 Inställningen varierar. Somliga domare, såsom Karlgren själv, tillämpar en objektiv förutsättningslära, andra en mera subjektivt betonad — åtminstone såvitt framgår av deras terminologi — medan många hyser

 

7 VAHLÉN a.a. s. 210 ff.

8 SvJT 1952 s. 794.

9 »Bör förutsättningsläran avskaffas?» (i TfR 1953 s. 394 ff.)

10 USSING a.a. s. 481 ff.

11 VAHLÉN, Formkravet, s. 220 ff. (cit. s. 222). Jfr TfR 1953 s. 399.

12 Jfr VAHLÉN, Formkravet, s. 215 f.

13 SvJT 1952 s. 793. Jfr, även för det följande, GULDBERG i SvJT 1953, särskilt s. 6 f.

68 AXEL ADLERCREUTZmotvilja mot att tillämpa någon förutsättningslära alls. Den dominerande linjen i svensk rättspraxis kan nog karakteriseras så att man försöker lösa problemen tolkningsvägen i görligaste mån, varvid i tolkning inbegripes utfyllning, fast det inte alltid framgår av domskälen. Förutsättningen  särskilt om den är ömsesidig — intolkas som ett moment i viljeförklaringen, men avgörande för vad som intolkas blir väl i själva verket ofta en objektiv prövning av relevansfrågan. Denna prövning innebär i realiteten en mer eller mindre medveten tillämpning av utfyllanderättsregler.

    3. Testamentsrätten är i jämförelse med den allmänna avtalsrätten tämligen särpräglad. Dels gör sig här knappast några rättssäkerhets- och i vart fall inga omsättningssynpunkter gällande, dels och nära sammanhängande därmed har man inte att göra med ett tvåpartsförhållande, i vilket hänsyn måste tagas till förutsättningskontrahentens motpart. Man hämmas inte här av frågan om vem av två som skall stå risken för en förutsättnings felslående. Testamentet är ett ensidigt förordnande av benefik karaktär, och stor vikt har vid lagregleringen lagts på att garantera testator frihet att göra sina personliga önskemål gällande med avseende på kvarlåtenskapen. Detta medför att subjektiva omständigheter tillmätes betydelse i mycket större utsträckning vid fastställande avhur ett testamente skall tillämpas än när det gäller särskilt ömsesidigt förpliktande avtal.
    Vid tolkning av testamente användes sålunda enligt uttryckligt lagstadgande i TL 3:1 en subjektiv metod: »Åt testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med testatorsvilja». Hänsyn skall således inte tagas till vad en eventuell intressent med fog kan lägga in i ordalydelsen.
    Även vid utfyllning av testamente söker man ge stort utrymmeåt subjektiva moment, såsom huvudsyftet med testamentet och individuella förutsättningar. Man söker fastställa vad som kan anses bäst överensstämma med testators vilja. Formkravet anses inte hindra sådan komplettering, men motiven till TL manar till försiktighet: utfyllandet av luckor i testamentet får icke utmynna i rena tillägg med stöd av mer eller mindre lösa gissningar om testators avsikt.14
    Jag skall peka på ytterligare några omständigheter som gör läget vid testamente något särpräglat. De sammanhänger alla mer eller mindre med tidsfaktorn, dvs. tidsförloppet mellan tes-

 

14 NJA II 1930 s. 235 f. (även i EKEBERG, GULDBERG & WALIN, Testamentslagen med förklaringar, 1957, s. 97 f.).

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 69tamentets tillkomst och dess »ikraftträdande». Det kan vara svårt att veta, om en förutsättning som testator utgått från varit oriktig redan vid testamentets tillkomst eller blivit det först senare, t. ex. om hushållerskan bedragit honom redan före eller först efter testamentets tillkomst. Man kan på detta område ifrågasätta betydelsen av denna distinktion. Vidare kan diskuteras, vilken betydelse man bör tillmäta det faktum, att testator fått kännedom om förutsättningens oriktighet eller bristande utan att göra något åt testamentet. Frågan om betydelsen av sådan passivitet har jag här ingen anledning att ta upp, ehuru den kan bli synnerligen aktuell i den typ av mål eller situationer det här är fråga om. Slutligen bör framhållas de särskilda vanskligheter i bevisningshänseende som sammanhänger med »att upplysningar icke vidare stå att erhålla från den, som företagit rättshandlingen».15
    4. Först skall undersökas, vad TL innehåller till lösning av de spörsmål som förutsättningars felslående ger upphov till.
    I TL:s ogiltighetskapitel finnes en bestämmelse, 5: 3, 2 st., som handlar om ogiltighet på grund av villfarelse i bevekelsegrunderna, s. k. error in motivis. Där behandlas dels det fall då villfarelsen avsiktligt framkallats av någon person, svekfallet, dels fall då testator »eljest svävat i villfarelse, som varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet». Det är den senare regeln som här intresserar, tydligen en ganska generell regel om verkan av oriktiga förutsättningar. Villfarelsen eller den oriktiga förutsättningen skall ha varit bestämmande, dvs. väsentlig och kausal i förhållande till testamentet. Påföljden är ogiltighet. Bestämmelsen innehåller ingenting om godtrosskydd — det uppställes inget synbarhetskrav. Inte heller skall det företagas någon objektiv relevansbedömning, åtminstone står det ingenting därom, ehuru väsentlighetsbedömningen mycket väl kan tänkas bli påverkad av objektiva överväganden, något som jag återkommer till längre fram (under 7).
    Frågan om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna är, såsom lagberedningen påpekar, »en särskild del av det mera omfattande spörsmålet om den rättsliga betydelsen av brister (med modern terminologi felaktighet) i förutsättningarna för ett testamentes verkställande».16 TL 5:3 behandlar endast verkan av oriktiga, icke av bristande förutsättningar. Om med denna be-

 

15 Cit. (ur motiven) efter NJA II 1930 s. 233.

16 Cit. efter NJA II 1930 s. 337. Jfr EKEBERG, GULDBERG & WALIN s. 204.

70 AXEL ADLERCREUTZstämmelse betydelsen av oriktiga förutsättningar är uttömd, är en svår fråga som jag skall återkomma till (under 5). Lagberedningen uttalar sig icke tydligt på denna punkt, eftersom i motiven alla felaktiga förutsättningar kallas bristande, men i fortsättningen av denna del av motiven tycks uttalandena närmast ta sikte på vad som här kallas bristande förutsättningar. Därom har lagberedningen icke velat ge någon allmän regel. Anledningen säges vara att en sådan regel skulle sakna egentlig betydelse. Liksom dittills skulle det ankomma på rättstillämpningen att lösa sådana frågor. Den väg som anvisas är tolkningsmetoden. I testamentslagskommentaren heter det: »Genom tolkning av förordnandet är då att avgöra, huruvida dess verkställighet underföreliggande omständigheter står i överensstämmelse med testators vilja».17 För vissa fall har till ledning givits särskilda tolkningsregler i TL 3 kap., som jag snart skall komma in på.
    I en uppsats publicerad i Festskrift tillägnad Erik Marks von Würtemberg (1931) har en av ledamöterna i lagberedningen,GULDBERG, närmare utlagt skälen till varför lagberedningen avstod från en generell reglering av verkan av felaktiga förutsättningar vid testamente. Som huvudskäl anges, att det är praktiskt sett nästan omöjligt — och dessutom olämpligt --- att skilja på tolkning och annan prövning av ett testamentes verksamhet, vare sig denna prövning avser giltighetsbedömning eller går ut på vad han kallar omtolkning av testamentet, dvs. dess verkställande med delvis ändrat innehåll. Behovet att medge verkställighet av testamente med jämkat innehåll gör det svårt och olämpligt att fixera verkningarna. Guldberg skriver sammanfattningsvis :

 

    »Betraktar man hithörande spörsmål ur en vidare synvinkel, gör man otvivelaktigt den reflexionen, att alla frågor om bristande förutsättningar, inberäknat error in motivis, äro tolkningsfrågor, som lämpligen avgöras från fall till fall efter prövning av de föreliggande omständigheterna».18

 

    Det framgår, att Guldberg  liksom förvisso lagberedningen — med tolkning menar icke blott fastställande av innebörden i viljeförklaringen utan över huvud en prövning av omständigheter som haft inflytande på testators vilja. Tolkning inbegriper

 

17 EKEBERG, GULDBERG & WALIN s. 204. Detta uttalande finns visserligen ickei motiven men överensstämmer väl med den uppfattning som där i övrigtkommer till uttryck (se t. ex. NJA II 1930 s. 338 överst).

18 GULDBERG a.a. s. 203.

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 71sålunda både giltighetsbedömningen och den utfyllande verksamheten, som baseras på såvitt möjligt subjektivt material.
    I och för sig skulle Guldbergs resonemang, som han själv framhåller,19 ha kunnat leda till att också error in motivis lämnats utan reglering. Anledningen till att man på denna punkt givit en uttrycklig lagbestämmelse säges vara, att man velat lägga error in motivis under klander och som klanderanledningar upptagit endast brister hänförliga till testamentets tillkomst, inte senare inträffade omständigheter som kan medföra testamentets overksamhet.
    Vad angår verkan av bristande förutsättningar ges i 3 kap:s s. k. tolkningsregler lösningar för vissa konkreta situationer. Det framhålles i 3:1, att dessa regler skall tillämpas »allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet». De skall m. a. o. vara helt subsidiära.
    Dessa regler hänför sig dels till den egendom som blivit föremål för testamentariskt förordnande (§§ 3 och 4), dels till testamentstagarens person (§§ 6—8). Enligt vissa av dem skall förordnandet i angiven situation vara utan verkan, t. ex. när testamente gjorts till förmån för fästmö eller make och förbindelsen brutits, eller när viss egendom, varom förordnande skett, icke längre finns i kvarlåtenskapen.20 I andra situationer kan komplettering ifrågakomma, t. ex. om testamentstagaren dött. Avkomling till denne kan i vissa fall träda i hans ställe, i andra fall skall lotten läggas till universella testamentstagares lotter. Jag återkommer senare till vissa av dessa regler (under 9).
    Det har förutsatts i motiven, att rättspraxis skall kunna utbilda ytterligare tolkningsregler av motsvarande typ, men försiktighet förordas.21 Såvitt angår verkan av felaktiga förutsättningar har det hittills knappast varit fråga om något nyskapande av sådana regler, snarast om tillämpning analogivis av redan befintliga.
    Det finns ytterligare en regel i TL som gäller betydelsen av omständigheter som rubbat förutsättningarna för ett testamente. 12:7 stadgas om verkan av ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente. Har någon genom sådan återkallelse eller

 

19 A.a. s. 200 f.

20 Detta hindrar ju inte, att surrogat i form av pengar kan ifrågakomma,om det anses bäst överensstämma med testators vilja, såsom skedde i rättsfallet NJA 1948 s. 405.

21 NJA II 1930 s. 235 f. (i EKEBERG, GULDBERG & WALIN s. 98).

72 AXEL ADLERCREUTZändring väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, går han förlustig sin rätt på grund av testamentet.
    5. Jag skall nu gå in på den tidigare ställda frågan, om oriktig förutsättning kan tänkas få relevans i annat avseende än som stadgas i 5: 3, ogiltighetsregeln för villfarelsefallen. Eller skall denna bestämmelse anses uttömmande reglera verkan av oriktig förutsättning? Besvaras sistnämnda fråga jakande, skulle sålunda tolkningsreglerna i 3 kap., som torde vara avsedda närmast för fall av bristande förutsättningar,22 icke kunna tillämpas när förutsättningen varit felaktig redan från början. Men det bör väl, som jag redan påpekat på tal om tidsfaktorn (under 3), vara betydelselöst, om t. ex. testamentstagaren — testator ovetande — varit död redan när testamentet upprättades eller dött först senare. Och borde man inte i villfarelsefallen kunna tänka sig jämkning i stället för ogiltighet i den mån förutsättningen inte varit så bestämmande, att den föranlett upprättandet av testamentet (eller ett speciellt förordnande) utan endast påverkat dess utformning?
    I motiven varnas för tolkning i villfarelsefall,23 men, som Vahlén påpekat,24 detta uttalande har inte tagits med i testamentslagskommentaren. Guldberg har berört frågan och rekommenderar i sin redan citerade uppsats tolkning även i fall, »där det väl föreligger villfarelse men förordnandet ändock låter sig upprätthålla med förändrat innehåll, som motsvarar testators avsikter» och som »kan sägas ligga inom ramen för det gjorda förordnandet».25 Frågan har veterligen aldrig ställts på sin spets i praxis, men sannolikt skulle domstolarna icke dra sig för en sådan lösning, om det inte möjligen skulle vara för svårigheten att avgränsa just klanderfallen, en svårighet som Guldberg medger.26 Vad man velat komma åt i 5:3 är typiska s. k. viljefel. Det låter sig väl förena med dess ordalydelse att inskränka dess tillämpningsområde till sådana fall, där den oriktiga förutsättningen eller villfarelsen varit av den avgörande betydelse, att den kan sägas ha föranlett testamentets upprättande, inte bara

 

22 Eller kanske snarare ändrade förhållanden (se strax nedan).

23 »Uppenbarligen kan en tolkning i dylikt fall icke verksamt ingripa. Såsom testamente kan icke fastställas, vad testator skulle hava förordnat, om någon sådan villfarelse ej förelegat; mången gång kan icke ens fastslås, att han då överhuvud skulle hava upprättat testamente.» Cit. efter NJA II 1930s. 238.

24 VAHLÉN a.a. s. 202 not 30.

25 GULDBERG a.a. s. 202.

26 GULDBERG a.a. s. 203.

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 73påverkat dess utformning. Möjligen måste man kräva påvisandet av att en bestämd villfarelse, ett individuellt psykiskt moment förelegat hos testator. Men häremot kan invändas, att man uppenbarligen ofta måste sluta sig till villfarelsen av yttre omständigheter, och väsentlighetsbedömningen måste nog, som redan framhållits, påverkas av objektiva överväganden; man tar hänsyn till vad testatorer i allmänhet måste anse vara väsentligt.
    Det kan vara lämpligt att nu taga upp den frågan mera generellt, om det för tillämpning av här aktuella regler över huvud skall vara nödvändigt att påvisa förekomsten av en förutsättning såsom psykisk företeelse? Kan man rationellt göra åtskillnadmellan fall, då testator haft en medveten förutsättning, och dem då det i övrigt förelegat eller inträffat ett förhållande, som han vid testamentets upprättande icke räknat med men som kunde ha varit av betydelse för testamentets tillkomst eller utformning? Tolkningsreglerna innehåller inget krav på något psykiskt moment. De är avsedda just för sådana fall, då man svävar i okunnighet om testators inställning. Det kan betvivlas om det i testamentsrätten är rationellt eller ens möjligt att behandla frågan om verkan av förutsättningar skild från den mera allmänna frågan om verkan av ändrade förhållanden, som tolkningsreglerna närmast torde ta sikte på. Och därvid har man enligt min mening i testamentsrätten ingen anledning att dra en strikt gräns mellan förhållanden som inträffat efter testamentets tillkomst, och sådana som tilläventyrs förelegat redan vid den tidpunkten. En sådan systematik innebär givetvis icke något avståndstagande från att påvisandet av egentliga förutsättningar skall få särskild betydelse i testamentsrätten.
    Jag gör följaktligen inget försök att hålla isär de fall, då en förutsättning i egentlig mening förelegat, från dem då det strängt taget är fråga endast om verkan av ändrade förhållanden eller av andra förhållanden än dem som testamentet tyder på. En följd härav är att termen förutsättning måste användas i samma vidsträckta betydelse som hos Ussing, inkluderande även s. k. typförutsättningar.
    6. Jag skall nu gå något närmare in på de olika metoderna att angripa förutsättningsspörsmålen i de fall där direkta lagbestämmelser saknas. Jag förbigår sålunda frågor och rättsfall som gäller direkt tillämpning av TL 5: 3 och 2: 7. Tolkningsreglerna får jag dock anledning att anknyta till även i fortsättningen.
    Läget såvitt det framgår av uttalanden i motiven till TL även som Guldbergs uppsats synes sålunda vara det, att förutsättning-

74 AXEI. ADLERCREUTZar skall kunna tillmätas betydelse även utanför de uttryckliga lagreglernas tillämpningsområden och att tolkningsmetoden, alltså en såvitt möjligt subjektiv metod, anvisas för lösning av frågor som kan uppkomma.
    Denna metod att angripa problemen är  åtminstone i den form den framställts — icke obestridd i litteraturen. Enligt Vahlén, som riktat kritik särskilt mot Guldbergs framställning, måste man skilja mellan tolkning och utfyllning. Tolkning har till föremål testators uttalade vilja (viljeförklaringen), medan utfyllning av en rättshandling baseras på rent rättsliga överväganden, ytterst rättsregler. Vad som enligt Vahlén just inom testamentsrätten är ägnat att fördunkla förhållandet mellan förutsättnings- och tolkningsfall är dels att varje bestämmande villfarelse hos testator blir relevant, dels att förutsättning kan få positiv relevans, dvs. ge anledning till jämkning av testamentetsinnehåll.27 Man kunde kanske tillägga, vad som torde vara inbegripet i Vahléns uttalanden, att fyllandet av luckor i testamente sker med större hänsynstagande till subjektiva, individuella omständigheter, främst därför att endast förklaringsavgivarens inställning och antaganden får betydelse.

    Hur skall förfaras, när tillräcklig ledning icke kan erhållas genom upplysningar om sådana subjektiva faktorer? En ibland näraliggande möjlighet är givetvis att bortse från testamentet och falla tillbaka på den legala arvsordningen,28 men annars måste uppenbarligen lösningen nås med hjälp av objektiva överväganden, avseende frågan om den förutsättning testator kan antagas ha utgått från (eventuellt endast ett vid testamentets tillkomst obeaktat eller därefter ändrat förhållande) bör tillerkännas relevans och i så fall på vad sätt. En svårighet sammanhänger därmed, att testatorer icke utgör en samhällsgrupp med någotsånär enhetligt beteende och tänkesätt, som skulle kunna främja uppkomsten av sedvänjor och bruk som underlag för fixeringen av naturalia negotii. Likväl gör sig liknande synpunkter gällande som på avtalsrättens område, och behovet av fixering i rättsregler är kanske just av nämnda anledning särskilt stort i testamentsrätten. Tolkningsreglerna kan sägas vara uttryck härför. Riktpunkten för deras utformning är enligt motiven »vad som kan antagas normalt bäst överensstämma med testators vilja i en situation sådan som den ifrågavarande»,29 men eftersom man

 

27 VAHLÉN a.a. s. 201 f. Jfr härom GULDBERG i SvJT 1953 s. 7 not 3.

28 Jfr i viss mån NJA 1948 A 55.

29 NJA II 1930 s. 235 (EKEBERG, GULDBERG & WALIN s. 97).

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 75sannolikt icke lagt sig vinn om att basera dem på undersökningar, kan de förmodas vara utformade med hänsyn till vad som ur allmän synpunkt tett sig som en lämplig lösning.30 Denna väg torde vara den enda praktiska.
    Jag har berört både den rent subjektiva och den rent objektiva metoden, vilka givetvis kompletterar varandra men beträffande vilkas inbördes räckvidd man kan vara tveksam. Mera härom i det följande (under 7—11).
    En metod som i princip skall vara subjektiv men väl ofta i praktiken kommer den objektiva nära är den som söker lösningen i testators hypotetiska vilja. När man inte kan få fram något definitivt om testators avsikt på en viss punkt, skall man tänka sig in i hur han kan antagas skola ha handlat, om han tagit ställning till frågan. Men ju mindre material man har att tillgå beträffande testators allmänna inställning och tänkesätt, beträffande vad som kan antagas bäst överensstämma med testators vilja när man så att säga skall konstruera fram hans subsidiära vilja, desto tydligare måste lösningen sökas i vad testatorer i allmänhet kan tänkas vilja i en dylik situation, och då glider man över i objektiva överväganden. Uttryck för denna metod finns i Karlgrens och Nials utlåtanden i rättsfallet NJA 1948 s. 768. Genom att laborera med den hypotetiska viljan vill man undvika att ge sken av att avgörandet grundas på en reell testationsvilja; såtillvida vill metoden vara mera realistisk än en ren tolkningsmetod. Alla de invändningar som kan riktas mot användandet av den hypotetiska partsviljan inom avtalsrätten, såsom i den subjektiva förutsättningsläran, har givetvis inte giltighet på detta område, där hänsyn skall tagas endast till en part. Svårigheterna och vanskligheterna med att genomföra ett hypotetiskt prov kvarstår dock.
    Som väntat går domstolspraxis så gott som helt på tolkningslinjen, i ännu högre grad än inom förmögenhetsrätten. Det är såvitt jag vet endast Karlgren som i ett rättsfall, NJA 1948 s. 405, baserat sin särskilda motivering på ett hypotetiskt prov.31 Domsmotiveringarna går annars i allmänhet ut på att testamentet »måste så förstås», »bör givas den tolkningen» etc.

 

30I motiven (NJA II 1930 s. 236) framhålles, »att sådana regler kunnagivas allenast i den mån de visa sig fast grundade i rådande åskådning»,men närmare härom får man ingenting veta.

31 Det är dock att märka, att KARLGREN synes ha behandlat fallet snarastsom ett fall av misstag beträffande uttryckssättet (även TL 3:1, 2 st. åberopas).

76 AXEL ADLERCREUTZ    Förhållandena är i testamentsrätten på ett särskilt sätt upplagda för en sådan tolkningsmetod i vidsträckt bemärkelse. Utgångspunkten synes vara, att man skall försöka fastställa, tolka— egentligen inte viljeförklaringens innebörd — utan testators verkliga vilja eller avsikt, dock med visst hänsynstagande tillformkravet. Eftersom tillitsprincipen inte har något spelrum här, ligger misstagsfallen, de typiska tolkningsfallen, så snubblande nära förutsättningsfallen. TL 3: 1, 2 st. innebär å ena sidan, att uttryckssättet icke är bindande för tolkningen, å andra sidan att testamentet skall vara overksamt (ogiltigt i vidsträckt bemärkelse), om rätta innebörden inte kan utrönas. Det kan ju strängt taget tyckas vara likgiltigt, om divergensen mellan den verkliga viljan och det uttryck den fått i testamentet uppkommit genom misstag i fråga om uttryckssättet eller misstag i fråga om förutsättningar (i sistnämnda fall genom att själva viljan påverkats av en villfarelse) eller rentav genom att testamentet inte längre, därför att förhållandena ändrats, är ett riktigt uttryck för testators vilja.32
    Uppfattningen, att man måste skilja mellan tolknings- och förutsättningsfall, mellan tolkning och utfyllning, är från principiell synpunkt helt befogad. I praktiken är det dock särskilt i testamentsrätten svårt att hålla dem isär. I vart fall kan man inte vänta, att domstolarna skall gå ifrån sin i motiven auktoriserade tolkningsmetod, som möjligen — ytligt sett — framstår som mera förtroendeingivande. Men ett påpekande av vad som sker i det som synes ske eller gives sken av att ske är ändå inte betydelselöst.33
    7. Jag skall nu med hjälp av konstruerade exempel och konkreta rättsfall gå in på frågor om betydelsen i olika situationer av felaktiga förutsättningar och därvid särskilt ta sikte på vad som i den allmänna avtalsrätten kallas relevansbedömningen.
    Först måste dock den frågan ställas, om det i testamentsrätten

 

32 STANG torde vara den som i nordisk doktrin mest konsekvent sammanför förutsättnings- och misstags- (tolknings-) fallen eller, med romanistiska termer, fall av »äkta» och »oäkta» villfarelse (se Innledning til formueretten,3 uppl. 1935, s. 241 not 10, 504 ff. och 548). Det kan också nämnas, att LASSEN(a.a. s. 116 f.) åberopar avtalslagen § 32 som stöd för sin förutsättningslära. Jfr också föregående not, ävensom BORUM, Arveretten (1950) s. 107.

33 Karakteristiskt är att BECKMAN betecknar sin uppsats om »Istadarätt och secundosuccession enligt testamentslagen» som »ett bidrag till läran om testamentes tolkning» (SvJT 1941 s. 369). Den innehåller ingenting om testamentstolkning i egentlig mening utan diskuterar utfyllande rättsregler för vissa situationer.

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 77över huvud skall bli fråga om en särskild relevansbedömning. Skall inte denna helt gå upp i väsentlighetsbedömningen, så att varje bestämmande, varje subjektivt väsentlig förutsättning tillmätes relevans såvitt angår testamente? Ja, i princip skall det väl vara fråga just om en väsentlighetsbedömning, grundad på individuellt till testator hänförligt material. Men, såsom redan framhållits, när inget sådant står till buds, måste man, om inte testamentet skall helt åsidosättas, falla tillbaka på objektiva överväganden. Och det kan starkt ifrågasättas, om inte t. o. m. på testamentsrättens område en försiktig objektiv relevansbedömning förekommer eller åtminstone kan vara motiverad, även när något — givetvis inte alltför starkt — subjektivt material pekar i annan riktning, antingen så att det göres en särskild relevansbedömning eller kanske snarare så att själva väsentlighetsbedömningen låter sig påverkas av objektiva överväganden; man tar hänsyn till vad som i allmänhet brukar motivera ett förordnande av ifrågavarande typ.
    8. Jag skall börja med förutsättningar hänförliga till testatorssituation. Det kan vara fråga om misstag beträffande fakta, t. ex. rörande kvarlåtenskapens omfattning, eller om rättsvillfarelse; okunnighet om lagregler har påverkat testator.34 Här skall endast nämnas något om den eventuella betydelsen av testators förutsättningar beträffande existensen av legalarvingar.
    I tysk rätt (BGB § 2079) finns en bestämmelse om att testators bristande kunskap om laglottsberättigad arvinge kan åberopas för att få ett testamente ogiltigförklarat. Något rättsfall med sådan utgång från svensk rättspraxis känner jag inte till, och sannolikt skulle inte en typförutsättning av sådant innehåll anses vara tillräckligt underbyggd i allmänna värderingar. Laglottsreglerna skulle nog anses ge tillräckligt skydd. Arvsrätten har inte så stark ställning gentemot testamentsfång, att uppdykandet av en helt okänd arvinge, ens om han är bröstarvinge (t. ex. en emigrerad sons barn), skulle typiskt sett böra medföra testamentets ogiltighet. Annorlunda möjligen om testator känt honom men trott honom vara död. Däremot skulle mycket väl den omständigheten, att testator efter testamentets tillkomst fått en bröstarvinge, kunna vara tillräcklig anledning att lämna ett testamente utan verkan, i likhet med vad BGB också stadgar.
    9. Något utförligare skall nu diskuteras omständigheter hänförliga till testamentstagarens person. Många intrikata frågor kan

 

34 Som exempel kan nämnas NJA 1935 s. 316.

78 AXEL ADLERCREUTZuppkomma, bl. a. när det gäller av testator förutsatta kvalifikationer hos testamentstagaren som visar sig icke vara för handen.
    Om verkan av att trolovning brutits eller äktenskap upplösts finns en särskild tolkningsregel i TL 3: 8. I analogi därmed torde som en typförutsättning kunna uppställas, att testamenten till förmån för besvågrad person förutsätter att det äktenskap som grundar svågerlaget åtminstone inte upplösts genom testamentstagarens förvållande. Det finns ett rättsfall från mitten av 1800-talet som bestyrker detta.35
    Det redan inledningsvis antydda fallet — den betrodda hushållerskan som visar sig vara en bedragare — torde efter objektiva bedömningsgrunder böra lösas så att förordnandet blir utan verkan, främst därför att avsikten med testamenten till förmånför hembiträden och hushållerskor torde vara att visa tacksamhet för trogen tjänst. Detta kan nog räknas som en typförutsättning vid detta slag av testamenten, i den mån inte förordnandet främst utgör ersättning för utebliven lön.
    Ett mera intrikat fall. Ett testamente har upprättats till förmån för en fattig släkting i ganska uppenbar avsikt att hjälpa honom över vissa ekonomiska svårigheer. Strax innan testamentstagaren inträder i sin rätt, kommer han genom en lotterivinst ur sitt betryckta läge. Skall en sådan ändring i förhållandena tillmätas betydelse så att förordnandet blir utan verkan och kvarlåtenskapen går i fördelning enligt den legala arvsordningen? Sannolikt inte. Det torde krävas nästan ett uttryckligt villkor i testamentet för ett sådant resultat. Med en rent subjektiv relevansbedömning skulle förutsättningen kanske kunna tillmätas betydelse men knappast med en mera objektiv metod. Argumentet härför skulle närmast vara, att testatorer i allmänhet inte brukar upprätta testamenten enbart i syfte att hjälpa upp testamentstagarens ekonomi utan av mera personliga skäl, för att ge bevis på uppskattning, för att hugfästa minnet av sig själv, eller testamentet kan helt enkelt vara ett uttryck för testators lust att bestämma. En objektiv relevansbedömning torde kunna förväntas i en sådan situation, men utgången skulle sannolikt motiveras med att testator kunde antagas ha haft andra motiv vid sidan av det ekonomiska.
    Läget är i alla de anförda exemplen likartat såtillvida, att möjlighet finns att följa testamentet. I sådana fall torde det krävas tämligen starka skäl för att åsidosätta det. Situationen är en annan, när testamentet inte kan verkställas efter sin ordalydelse. Ett

 

35 Schmidts arkiv 19 s. 280 (1847).

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 79typiskt fall är att testamentstagaren avlidit innan han inträtt i sin rätt. Skall då någon annan honom närstående efterlevandeperson — knappast andra än avkomlingar kommer ifråga — eller annan testamentstagare eller de legala arvingarna träda till? Lösningen ger sig ingalunda själv. Man kan nämligen tyda utpekandet av viss testamentstagare på två sätt, antingen så att förordnandet är avsett blott för denne personligen, eller så att testator aldrig räknat med att testamentstagaren skulle avlida innan han tillgodonjutit testamentet. Visas det förra, är förordnandet utan verkan såvitt honom angår, annars kan en komplettering ifrågakomma.
    TL:s tolkningsregel för denna situation har redan antytts. Bestämmelsen i 3: 6 går ut på istadarätt för testamentstagarens avkomlingar, i den mån dessa haft istadarätt med avseende på arv efter testator. Här har den legala arvsordningen blivit det mönster man anknutit till som en lämplig genomsnittslösning vid komplettering av testamente.
    I rättspraxis har fråga om istadarätt i vidare utsträckning än denna regel ger vid handen blivit aktuell. Blott ett fall skall här beröras, NJA 1942 s. 135. Det gällde här, om barnet till en avliden testamentstagare, som under sin tidigare levnad varit »som barni huset» hos testator, skulle få träda i den avlidnas ställe, vilket bifölls i HD (med knapp majoritet) efter vidlyftig utredning om det personliga förhållandet mellan testator och testamentstagaren. Testamentet förklarades med hänsyn till en mängd olika omständigheter, som särskilt visade att testamentstagaren betraktats som fosterbarn och behandlats som eget barn, skola så förstås, att om testamentstagaren »avlede innan testamentsrätten inträtt, avkomlingen till den avlidne skulle träda i dennes ställe».Utgången motiverades sålunda tolkningsvägen, varvid HD förmodligen ansåg sig finna stöd i grunderna för 3: 6. Här kunde visas en personlig relation av liknande art som mellan föräldrar och barn eller andra avkomlingar.36
    Om ingen på så sätt kan träda direkt i den avlidne testamentstagarens ställe, uppkommer frågan hur det skall förfaras med

 

36 BECKMAN, Svensk familjerättspraxis s. 150, förklarar utgången med att här fråga var om secundosuccession, men denna omständighet beröres icke i HD:s motivering. Ett annat fall är NJA 1951 s. 732, kommenterat av BECKMAN a.a. s. 151 och av PENSER i TSA 1952 s. 316 ff. För min del anser jag de av Penser i anslutning till rättsfallet föreslagna lösningarna ha fog för sig. Jfr också NJA 1935 s. 260 och särskilt 1942 s. 265, där istadarätt icke medgavs.

80 AXEL ADLERCREUTZden ledigblivna testamentslotten. Skall universella testamentstagare tillerkännas en s. k. ius accrescendi (rätt att få sina lotterökade) eller skall de legala arvingarna träda till? Skall testamentet kompletteras eller lämnas utan verkan?
    Här finns en tolkningsregel i TL 3:7 att tillgå. Den tillerkänner universella testamentstagare företräde, om testamentet avser hela kvarlåtenskapen eller åtminstone den disponibla kvoten. Från rättspraxis skall utväljas blott ett fall, som egentligen inte är något förutsättningsfall men likväl från principiell synpunktär av särskilt intresse, nämligen NJA 1948 s. 768. I ett testamente hade två välgörande inrättningar, dels Föreningen för sjukvård i fattiga hem inom Maria församling i Stockholm, dels stiftelsen Barnsjukhuset Samariten i samma församling, insatts som universella testamentstagare till vardera hälften av kvarlåtenskapen, sedan vissa legat utgått. Här blev testamentslotten till stiftelsen Barnsjukhuset ledig, inte på grund av någon av testator oberoende händelse utan helt enkelt därigenom att testator ansetts ha genom överstrykning giltigt återkallat testamentet i denna del.37 Nu kämpade ende legalarvingen, en syster till testator, och Föreningen såsom universell testamentstagare om den överblivna lotten.
    HD (med knapp majoritet) utgick från att det huvudsakliga syftet med testamentet var att tillgodose fattiga och sjuka inom Maria församling och yttrade vidare i anslutning därtill:

 

    »Det ursprungliga testamentet borde otvivelaktigt hava tolkats så att, om ett av dessa båda förordnanden ej kunnat verkställas och den ena fonden därför ej kommit till stånd, den andra fonden skolat ökas i motsvarande mån.»

 

    HD tar sålunda till utgångspunkt ett typiskt fall av bristande förutsättningar. Då hade Föreningen fått träda till, närmast medstöd av tolkningsregeln i 3: 7. Men nu hade ju testator själv genom återkallelsen åstadkommit ändringen i läget utan att komplettera testamentet. Likväl — menade HD —

 

»av det sätt varpå återkallelsen skett och av utredningen i övrigt framgår, att S. avsett att låta föreningen även med den ledigblivna lotten förverkliga huvudsyftet med testamentet».

 

    Så långt kom man tolkningsvägen, och dessutom sökte HD stöd i TL:s princip att likställa universella testamentstagare med arvingar, såsom den framträder främst i 3:7. Man kan säga att rättsfallet är ett exempel på tillämpning närmast analogivis av

 

37 Jfr NJA 1912 s. 382, där en lott blivit ledig därför att den utsedda inrättningen inte existerade.

VERKAN AV FELAKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR VID TESTAMENTE 81de principer som skulle ha använts vid bristande förutsättning av motsvarande slag.
    10. Slutligen skall beröras verkan av felaktiga förutsättningar eller ändrade förhållanden som har avseende på efterkommandet eller fullföljandet av särskilda föreskrifter i testamente, främst ändamålsbestämmelser. Det i testamentet fastställda ändamålet kan från början vara eller med tiden ha blivit omöjligt eller olämpligt att fullfölja. TL innehåller ingen särskild regel för sådana fall.
    När ändamålsbestämmelse är omöjlig att fullgöra, kan lösningen enligt motiven bli antingen att själva förordnandet blir utan verkan eller att testamentstagaren får disponera egendomen utan inskränkande villkor. Möjligen skulle man också kunna tänka sig viss jämkning av föreskrifterna. Med hjälp av tolkningsmetoden, som även här rekommenderas, torde detta vara möjligt.38
    Åtminstone vid ändrade förhållanden har domstolarna kommit fram till jämkningar tolkningsvägen. Det bästa exemplet från rättspraxis, NJA 1933 s. 17, gäller inte ett testamente utan bestämmelser i en annan donationsurkund, men det gör i detta fallingen skillnad. En änka efter en fabriksdisponent hade år 1893 gjort en donation med ändamål att bereda visst understöd åt personalen vid fabriken med det uttryckliga villkoret, att donationen skulle återgå till givaren eller hennes rättsinnehavare, om bland personalen skulle utbryta strejk som varade längre än två månader. År 1931 inträffade en sådan strejk i samband med en allmän konflikt inom textilbranschen, och fonden krävdes åter. HD tog emellertid hänsyn

 

»ej mindre till de väsentliga förändringar, som efter fondens upprättande inträffat i avtals- och organisationsförhållandena arbetsgivare och arbetare emellan, i allmänhet och jämväl vid ifrågavarande företag, än även de omständigheter, varunder ifrågavarande arbetsnedläggelse ägtrum»,

 

och förklarade strejken icke kunna »anses utgöra sådan händelse, som enligt det åberopade villkoret bör föranleda donationens återgång».
    HD föreskrev inte att villkoret skulle bortfalla såsom obsolet utan förklarade endast, att det inte var tillämpligt i detta fall. Någon befogenhet att direkt omgestalta villkoren anses inte tillkomma domstolarna utan endast Kungl. Maj:t. Denna s. k. permutationsrätt användes givetvis främst, när testamentet på grund

 

38 NJA II 1930 s. 260 f. (EKEBERG, GULDBERG & WALIN s. 122 f.).

6—593004. Svensk Juristtidning 1959

82 AXEL ADLERCREUTZav ändrade förhållanden inte längre motsvarar sitt syfte men kan också i viss utsträckning komma till användning vid ursprunglig brist.39
    11. Dessa exempel på situationer som kan uppkomma torde ge vid handen, dels att det är en mängd olika slags förutsättningar, som kan tänkas bli aktuella på detta område, i synnerhet som man här över huvud brukar tillmäta förutsättningar relevans i större utsträckning än eljest, men dels också att man likväl torde ha anledning att räkna med viss typisering, viss objektiv relevansbedömning. Det synes inte vara omöjligt eller opåkallat att uppställa presumtioner för viss lösning, som kan kullkastas endast genom ganska stark bevisning. TL:s s. k. tolkningsregler torde redan ha och alltmer få, i den mån folk kan antagas inrätta sig efter dem, starkare rättsbildande betydelse än de egentligen i egenskap av tolkningsregler skulle ha. De fungerar nog snarare som vanliga dispositiva rättssatser än som regler avsedda blott att vara till ledning vid utfyllande av testamente. En sådan utveckling mot en mera objektiv relevansbedömning är knappast att beklaga, ty även om rättssäkerhetskraven gör sig föga gällande på detta område, bör det för undvikande av testamentstvister vara fördelaktigt med något sånär fasta riktlinjer vid bedömningen av verkan av felaktiga förutsättningar och ändrade förhållanden.

 

30 HESSLER, Om stiftelser (1952), kap. VII.