Handläggningen av åtalseftergiftsärenden

    I ett cirkulär d. 28 sept. 1959 till rikets åklagare har riksåklagarämbetet anfört synpunkter på handläggningen av ärenden angående eftergift av åtal enligt lagen d. 19 maj 1944. Bakgrunden till cirkuläret är dels ett riksdagsuttalande i våras, att kontrollen över att åklagarnatillfredsställande fullgör sina uppgifter måste ytterligare intensifieras genom en fortlöpande och ingående granskning av lagtillämpningen, dels de ändringar i fråga om socialvårdens och kriminalvårdens resurser som inträffat under året.
    Inledningsvis upplyses, att åtalsprövning enligt 1944 års lag skedde i drygt 7 600 fall under år 1958. Av dessa ledde in emot 30 % till åtal. Av dem som slapp åtal skulle omkring 12 % omhändertagas för skyddsuppfostran och 33 % underkastas övervakning eller liknande åtgärd, medan i 55 % av fallen den unge inte skulle bli föremål för någon åtgärd eller också endast tilldelas varning. Ämbetet har ansett berättigat utgå från att i dessa 55 % måste ingå åtskilliga fall av så allvarlig brottslighet att det icke varit befogat att stanna vid varning eller ingen åtgärd alls.
    Med de ändrade resurse na inom socialvården avser ämbetet utbyggnaden av ungdomsvårdsskoleorganisationen. Under 1959 har inrättats och kommer att inrättas sammanlagt 246 nya platser vid yrkesskolorna för pojkar; av dessa platser kommer 40 på specialavdelningar och 24 på mottagningsavdelningar. De sistnämnda avses skola tjäna som utredningshem, på vilka slutet omhändertagande i därför lämpade fall skall kunna ske i avbidan på att åklagarmyndighetens och barnavårdsnämndens utredningslutföres.
    I lagen om villkorlig dom har vidtagits vissa ändringar som träder ikraft d. 1 jan. 1960. Ändringarna innebär dels möjlighet att kombinera villkorlig dom med böter och dels befogenhet för domstol att tillfälligt omhändertaga den som erhållit villkorlig dom men som missköter sig; sistnämnda bestämmelse gäller endast den som fyllt 18 år.
    Ämbetet framhåller att avsikten med 1944 års lag — om man bortser från ringa bott som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande —icke är att lämna brottet utan påföljd men att i kriminalvårdens ställe sätta åtgärder inom socialvårdens ram. Såsom allmän regel bör därför iakttagas att åtal efterges endast under den förutsättningen, att de barnavårdande myndigheterna redan företagit eller förklarat sig ämna företaga ett ingripande — i allmänhet skyddsuppfostran eller övervakning — som kan bedömas vara den lämpligaste åtgärden mot den unge i den föreliggande situationen. Finne åklagaren att barnavårdsnämndens åtgärder icke kan anses tillräckliga, skall åtal väckas.
    Om ett frihetsberövande är nödvändigt, står valet, när lagöverträdaren vid tiden för åtalsprövningen är under 18 år, mellan frihetsstraff och omhändertagande å ungdomsvårdsskola. Vid detta val skall omhändertagande å ungdomsvårdsskola regelmässigt ges företräde. Genom utbyggnaden av ungdomsvårdsskolorna torde åklagarna få större möjligheter att vinna ge-

hör hos barnavårdsnämnderna för ett omhändertagande för skyddsuppfostran i avsikt att få den unge placerad på ungdomsvårdsskola än vad som varit fallet under de senaste åren.
    Vad angår de fall, där övervakning av den unge lagöverträdaren kan antagas vara en tillräcklig åtgärd, har ämbetet i tidigare cirkulär framhållit, att det i regel ej kan finnas anledning för åklagaren att anställa åtal föratt via villkorlig dom få till stånd övervakning, om barnavårdsnämnden uppger till åklagaren att nämnden avser att ställa den unge under tillsyn. Ämbetet har dock erinrat om att villkorlig dom kan kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning, varemot sådan föreskrift ej kan meddelas i samband med tillsyn av barnavårdsnämnd. Det kan vara lämpligt att anställa åtal mot honom för att i samband med villkorlig dom få föreskrifter om tid och sätt för skadestånds betalning fastställda av domstol.
    Valet mellan övervakning i anslutning till villkorlig dom å ena sidan och tillsyn genom barnavårdsnämnd å den andra kan också komma att i viss utsträckning påverkas av den effektivisering av den villkorliga domen, som sker genom de nämnda lagändringarna. En kombination av villkorlig dom och böter torde stundom vara lämplig jämväl för ungdomar under 18 år med egna inkomster. Även om bötesstraffet stundom skulle komma att betalas av den unges föräldrar och därför närmast drabba dem, kan det likväl fylla en viktig funktion genom att göra klart för föräldrarna angelägenheten av att för framtiden hålla bättre tillsyn över den unge.
    Ämbetet erinrar i cirkuläret vidare om att enligt uttrycklig föreskrifti 1944 års lag åtal skall väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt. De allmänpreventiva skälen mot att bevilja åtalseftergift framträder ej sällan med särskild styrka i de fall, då barnavårdsnämnden ej är villig att företaga någon åtgärd mot den unge lagöverträdaren eller icke vill sträcka sig längre än till en varning. Ej minst under sådana perioder, då ungdomsbrottsligheten visar en stigande tendens, är det av vikt att de av 1944 års lagstiftare framhävda allmänpreventiva synpunkterna mot åtalseftergift tillbörligen beaktas.
    Ämbetet berör också återfallssituationerna och anför därom bl. a. följande. Om barnavårdsnämnden i dessa fall är beredd att omhändertaga den unge för skyddsuppfostran och om vidare, när anstaltsbehandling är indicerad, plats kan beredas honom på ungdomsvårdsskola, bör i regel åtaleteftergivas. Om barnavårdsnämnden i återfallssituationer icke anser sig kunna omhände taga den unge för skyddsuppfostran, är emellertid läget ett annat. Under förarbetena till 1944 års lag uttalades, att de allmänpreventivaskälen för åtal i allmänhet överväger, om den unge tidigare förövat brott. En förnyad åtalseftergift bör dock enligt ämbetets åsikt icke vara utesluten Härför bör likväl regelmässigt krävas, att en skärpt reaktion inträder mot lagöverträdaren. Om han icke blivit föremål för någon åtgärd i samband med den tidigare åtalseftergiften eller om barnavårdsnämnden då låtit det stanna vid en varning, bör därför åtalseftergift kunna förekomma på nytt under förutsättning att barnavårdsnämnden anordnar övervakning och det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för den unges tillrättaförande. Har barnavårdsnämnden ställt honom underövervakning redan i samband med det tidigare beslutet om åtalseftergift, bör däremot för brott förövade under övervakningstiden åtalseftergift kunna

ske allenast om nämnden beslutar omhändertagande för skyddsuppfostran eller eljest särskilda skäl är därtill; härvid bortses från enstaka bagatellartade förseelser. En ytterligare förutsättning för åtalseftergift i dessa fall måste vara, att barnavårdsnämndens ingripande kommer snabbt efter det nya brottet, så att den unge icke får en känsla av att ingenting händerpå grund av hans förnyade kriminalitet.
    Mot att anställa åtal i de fall som nyss åsyftats kan anföras, uttalar ämbetet, att åtalet i allmänhet icke leder till andra åtgärder än sådana som kan anordnas i samband med åtalseftergift. Lagens innebörd är emellerlertid att, när åklagaren finner allmänpreventiva skäl tala mot åtalseftergift, ansvaret för valet av den lämpligaste reaktionsformen skall tillkomma domstol. Måhända kan också, säger ämbetet, själva lagföringen få en gynnsam effekt om den unge inte är alltför förhärdad. Genom att han vid återfall i brott ställes inför domstol markeras bättre än genom en ny åtalseftergift att han tagit ännu ett steg på en väg som, om han fortsätter ytterligare, kommer att leda till frihetsberövande i ungdomsvårdsskola eller fångvårdanstalt.

Carl Holmberg