Föreningen Sveriges stadsfiskaler höll årsmöte d. 8 och 9 maj 1959 i Stockholm. Till ordf. omvaldes stadsfiskalen Lennart Asplund, Sthm. Till styrelseledamöter omvaldes stadsfiskalerna Gösta Ahlbeck, Landskrona, och Rolf Seevers, Göteborg, samt nyvaldes stadsfiskalerna Eric Gamstedt, Malmö, och Nils Nohlman, Östersund. Till styrelsesuppl. omvaldes stadsfiskalsassistenten Mats Börjesson, Sthm, och nyvaldes stadsfiskalen Carl Gustaf Borgström, Trelleborg.
    Förutom föreningsangelägenheter förekom föredrag av förste kriminalassistenten S. Heyner och doktor Ingrid Lingmark samt studiebesök å fångvårdsanstalten i Norrtälje. — Antalet medlemmar är 71.

 

    John Alsén + Med f. d. justitierådet John Alsén bortgick en man, som genom sin stora juridiska insikt och begåvning samt sin gedigna personlighet betytt mycket i svenskt rättsliv. När han på grund av uppnådd pensionsålder lämnade de aktiva domarbestyren, hade han bakom sig en vittomspännande och högst förtjänstfull verksamhet inom både rättskipning och förvaltning. Länge hade han använts för ansvarsfyllda uppgifter såväl i administrationen som på domstolsområdet, uppgifter som blevo alltmer maktpåliggande med åren. De yttre konturerna av hans levnadsväg återspeglade i huvudsak den bana som genomlupits av så många bland dem vilka nått höga slutposter inom rättsväsendet. Efter att ha tillgodogjort sig den utbildning för domarsysslan som erbjöds vid den sydligaste av rikets hovrätter mottog han snart uppdrag även på lagstiftningens arbetsfält. Han togs härjämte i anspråk för krävande tjänster i skilda departement av K. M:ts kansli. Under ett par år beklädde han posten som expeditionschef i kommunikationsdepartementet och vart sedermera chef för lagavdelningen samt statssekreterare i justitiedepartementet, vilket bland annat innebar, att han hade ansvar för planläggningen och gången av det centrala lagarbetet i landet. Från denna befattning återgick han till domarbanan, nu såsom en i den krets vilken fått sig anförtrott att i Konungens namn utöva den högsta domarmakten i riket. I justitierådsämbetet kvarblev han så under hela den tid av 22 1/2 år som återstod, innan han vid fyllda 67 år

RAGNAR GYLLENSWÄRD 725föll för åldersstrecket. Under de sista nära 4 1/2 åren av sitt ledamotskap i Högsta domstolen innehade han befattningen såsom ordförande på en av domstolens avdelningar.
    Att John Alsén i de offentliga värv som han satts att fullgöra ådagalade eminent duglighet och ett föredömligt nit omvittnas av alla, som voro hans medarbetare. Inom den ram som här står till buds finns ej plats att ingående teckna bilden av hans läggning och personlighet. Endast i korthet skola angivas vissa egenskaper, som framför andra syntes utmärka honom. Och det må då tillåtas den som ombetts sammanställa dessa minnesord att främst dröja vid hans gärning som domare i den högsta instansen, det ämbete vilket han ägnade den större delen av sitt livsverk.
    I en judiciell institution med kollegial organisation, som för att rätt fylla sitt ändamål förutsätter ett träget och hängivet arbete av alla ledamöterna och där de enskilda insatserna komplettera, balansera och utjämna varandra, låta sig självfallet nyanserna ej väl urskiljas av dem som stå utanför; arbetet i den kollegiala domstolen försiggår, har det sagts, till stor del i anonymitetens tecken. Men naturligen framträder efter år av samarbete och delade mödor från kamraternas blickpunkten var med individuell prägel, sin personliga egenart. Ser man i detta hänseende tillbaka på John Alséns gärning fångas man i synnerhet av det starka pliktmedvetande varav han uppbars och hans djupa personliga engagemang i domarkallet. Med allt erkännande av att det är regel, att verksamheten i domstolar och ämbetsverk utmärkes av stor flit och driftighet kan det om John Alsén betygas, att han var en arbets- och pliktmänniska av ovanliga mått, som åt ämbetsutövningen gav snart sagt hela sin själ och alla sina stunder, det yttersta av sin förmåga. Med Axel Oxenstierna kunde han som sin hävdat maximen, att människor äro födda till arbete och möda. Innerst hängde helt visst dessa drag samman med en allmän karaktärens soliditet och ett rättspatos, som tvang honom att underkasta varje omständighet noggrann granskning samt att tålmodigt brottas med uppgiften att bygga upp och forma sin mening. Lång var hans begrundan och ihärdig hans tankemöda, innan han i ett mål fattade definitivt beslut och bestämde sig för en dom, som han fann tillfredsställande — jämväl från den synpunkten att resultatet skulle i den konkreta situationen vara materiellt rättvist och billigt. Även om den riktning i hans väsen som alltså drev honom till den mest minutiösa sorgfällighet måhända kunde av någon tyckas föranleda, att han ej alltid beaktade också begränsningens konst, var den jämväl därutinnan en styrka och en tillgång att den skapade en känsla av trygghet; den som tillsammans med John Alsén deltog i en saks avgörande kunde vara säker på att det ej fanns något moment, stort eller litet, viktigt eller mindre angeläget, som icke blivit uppmärksammat, genomplöjt och diskuterat. Vid den uppfattning vartill John Alsénefter intensivt övervägande slutligen kommit stod han sedan orubbligt fast, och han hade i hög grad »le courage de son opinion». Givet är, att han med denna disposition måste komma att ställa stora fordringar på dem med vilka han i olika avseenden hade att samverka. Det var likväl ett intet mot vad han fordrade av sig själv, och skärpan i kraven mildrades av en i grunden rik personlig välvilja. På grund av sin oför-

726 JOHN ALSÉN +trutna strävan att sätta sig in i de rättsliga företeelserna, sin ansvars- och rättfärdighetskänsla samt sin tro på de med rättsutövningen förbundna moraliska förpliktelserna efterlämnar John Alsén från de år han hade säte i Högsta domstolen minnet av ej allenast en rastlös och skarpsinnig arbetare utan ock en helhjärtad rättvisans skipare, en fin representant för Sveriges domare, vilkas integritet och samhällssolidaritet icke på allvar kunna sättas i fråga.
    Man kunde önskat, att John Alsén efter sin långa och mödosamma arbetsdag i rättens tjänst skulle fått under många år vid hälsa och krafter njuta sitt otium på färd mot ålderdomen. Så blev det icke. Den sjukdom som redan tyngde hans senare år i Högsta domstolen och som han där med imponerande energi och seg uthållighet trotsade tilltog alltmera, sedan han utträtt ur domstolen, och band honom långa perioder vid ett prövande plågoläger. Dödsbudet var därför icke helt oväntat men kom ändå som ett slag för hans gamla kamrater och talrika andra vänner, både dem som själva närma sig tystnadens värld och dem av yngre årgångar. Då han nu är borta, gå deras tacksamma tankar till vad han uträttat och som människa varit. Med varm tillgivenhet skola de i vemodsfull hågkomst bevara det vänliga och redbara i väsen och handlingssätt som ingick i hans karaktär. Djup är således saknaden hos alla, som under växlande skiften lärt sig värdesätta hans utmärkta personliga egenskaper. Och vi veta, att förlusten känns särskilt smärtsam för dem som från mycket tidiga ungdomsdagar följt honom genomskola och hovrätt samt vidare på ämbetsmannabanan; den ring av nära i förtrolighet och goda minnen förbundna där han framstod såsom en sammanhållande länk, högt skattad och avhållen för sitt trofasta sinne.


Ragnar Gyllenswärd

 

    John Alsén var född d. 19 mars 1888 i Kristianstad. Efter juridisk examen och tingstjänstgöring fick han 1915 förordnande såsom fiskal i skånska hovrätten och avancerade där 1917 till assessor och 1926 till hovrättsråd. Dessförinnan hade han 1920 haft förordnande såsom revisionssekreterare samt tjänstgjort från 1923 såsom byråchef för lagärenden i finansdepartementet och från 1925 såsom expeditionschef i kommunikationsdepartementet. Denna syssla uppehöll han till 1928, då han övergick till justitiedepartementet i egenskap av chef för dess lagavdelning. Såsom sådan kvarstod han till 1930, då där befattningarna såsom statssekreterare och såsom lagavdelningschef sammanslogos till en enda med bibehållande av statssekreterartiteln, vars innehavare han efter den nya ordningen blev. D. 30 sept. 1932 utnämndes han att från och med d. 1 okt. samma år vara justitieråd. Från detta ämbete avgick han, efter att från d. 20 okt. 1950 ha fungerat såsom av K. M:t förordnad ordförande på avdelning i Högsta domstolen, d. 31 mars 1955 med pension. Av de särskilda uppdrag som anförtroddes honom jämsides med eljestinnehavda befattningar kunna nämnas sekreterarskap 1918 och 1919 hos lagutskott och hos 1916 års gruvlagstiftningskommitté samt 1919 — 1923 hos sjölagskommittén ävensom uppdrag 1927 och 1928 såsom sakkunnig för revision av motorfordonsförordningen. Bland tryckta arbeten av hans hand märkes kommentar till sjömanslagen i ett flertal upplagor. — Han avled d. 3 nov. i år.