LITTERATUR
STIG JÄGERSKIÖLD. Svensk tjänstemannarätt. Del II:1. Sthm 1959.
Almqvist & Wicksell. 481 s. Kr. 24,00.
Den statliga och kommunala verksamhetens fortgående ansvällning har medfört en kraftig ökning av antalet stats- och kommunaltjänstemän. De gamla formerna för den offentliga verksamheten har sprängts. På många områden bedrives offentlig verksamhet i dag i samma organisationsformer som privat verksamhet. Ingenjörer vid televerkets och försvarets fabriksstyrelses verkstäder har samma arbetsuppgifter som ingenjörer vid L. M. Ericsson, ASEA och andra privata företag. I vissa fall bedrivs statlig, industriell verksamhet i statlig regi, i andra fall i bolagsform, t. ex. Norrbottens Järnverk, Tobaksmonopolet och Vin & Spritcentralen. Andra exempel möter man i de affärsdrivande verken. Men även om de yttre organisationsformerna är likartade är tjänstemännens rättsliga villkor olikartade. I privatägda företag och i statliga företag, som drivs i bolagsform, tillämpas allmänna arbetsrättsliga (civilrättsliga) regler. För stats- och kommunaltjänstemännen tillämpas stats- och förvaltningsrättsliga regler. I detta läge har statstjänstemännens rättsliga ställning tilldragit sig allt större intresse.
De författare som behandlat arbetsrättsliga problem har huvudsakligen sysslat med de i privata företag anställda löntagarnas villkor och endast periferiskt berört de offentliganställda tjänstemännens problem. Författarna på det offentligrättsliga området har i sin tur endast föga beaktat allmänna arbetsrättsliga frågor. Kanske kan detta bero på att författarna på det arbetsrättsliga området ej behärskat förvaltningsrättsliga frågeställningar och vice versa.
En författare som ägnat sig åt stats- och kommunaltjänstemännens rättsliga problem är preceptorn STIG JÄGERSKIÖLD. År 1956 utgav han första delen av ett stort upplagt arbete: Svensk tjänstemannarätt (seSvJT 1957 s. 622). Första delen omfattade 619 sidor och behandlade frågorna om tjänstemannaförhållandet, rätten till tjänsten samt anställning och befordran.
I den andra delen skulle enligt författarens ursprungliga plan behandlas tjänstemännens skyldigheter och ansvar, förmåner och rättsmedel. Då arbetet visat sig mer omfattande än väntat har Jägerskiöld fått dela upp den andra delen på två volymer. Den första, nu utkomna volymen omfattar tjänstemännens skyldigheter och ansvar utom det skadeståndsrättsliga. I avsnittet om tjänstemännens skyldigheter behandlas sådana frågor som lojalitetsplikt, tjänstgöringsskyldighet, lydnadsplikt, tystnadsplikt, rätt till bisysslor, uppträdande utom tjänsten m. m. Avsnittet om tjänstemännens ansvar är uppdelat på det judiciella och det disciplinära ansvaret. Jägerskiöld rör sig i denna del på ett gränsområde mellan straffrätt, statsrätt och arbetsrätt. Det är svårt för en recensent, som huvudsakligen är verksam på det arbetsrättsliga området att pröva hållbarheten i slutsatserna på så skilda
områden. Den volymmässigt största delen av boken handlar om det judiciella och disciplinära straffansvaret (340 s.). De i dagens situation så brännande frågorna om förhandlingsrätt, rätt att träffa avtal och stridsåtgärder behandlas icke i denna del.
Det allmänna intryck, som läsaren får, är att den nu utgivna volymen, som omfattar nära 500 sidor, tillkommit i rasande fart. Framställningen har blivit lidande härpå. Språket har på sina ställen blivit ganska lösligt, och Jägerskiöld hemfaller ibland åt mångordighet.1 Man kommer osökt att erinra sig historien om författaren, som på fråga varför han utgivit ett arbete i tre band, svarade att han icke haft tid att skriva det i ett band. Man skulle önskat att Jägerskiöld haft tid att banta ned den nu utgivna volymen till ungefär halva omfånget. På vissa punkter är framställningen så elementär att den knappast har sin plats i ett arbete av denna art. Detta gäller t. ex. redogörelsen för det processuella förfarandet (s. 222 ff.).
Jägerskiölds arbete har utkommit, innan FOLKE SCHMIDT utgivit sitt nya verk, Tjänsteavtalet. Det hade varit värdefullt, om Jägerskiöld haft tillfälle att taga del av detta, då därigenom mera givande jämförelser med förhållandena på det enskilda näringslivets område kunnat göras. Man skulle vidare önskat att Jägerskiöld mera utförligt behandlat en del aktuella frågor. Som exempel kan tagas tjänstemännens rätt till uppfinningar. Redogörelsen är här mycket knapphändig.
Recensenten finner det i någon mån irriterande att Jägerskiöld använder termen tjänsteman som liktydig med stats- eller kommunaltjänsteman trots att man med tjänsteman sedan åtminstone ett par årtionden avser jämväl privatanställda tjänstemän (industri-, bank-, försäkrings- och handelstjänstemän). För att fortsätta med terminologiska frågor vill recensenten framhålla att termen trohetsplikt, som har feodala anor lämpligen borde ha utbytts mot lojalitetsplikt, som numera vunnit hävd inom arbetsrätten (se t. ex. Schmidt, Tjänsteavtalet).
Efter dessa kritiska anmärkningar kan det vara tid att framhålla att det otvivelaktigt är en betydande prestation att systematiskt sammanfatta de många svåröverskådliga problem, som tornar upp sig på det i detta arbete behandlade området. Till arbetets förtjänster hör att Jägerskiöld utförligt redovisar den historiska bakgrunden till gällande bestämmelser. Detta framställningssätt är ägnat att öka förståelsen av dagens rättsläge. Det är enligt recensentens uppfattning en stor brist att många rättsvetenskapliga författare ej sätter in de gällande rättsreglerna i sitt historiska sammanhang. Ännu bättre hade varit om även sammanhanget med sociala förändringar beaktats.
Det är icke möjligt att i detalj redovisa och diskutera Jägerskiölds ståndpunktstagande i olika frågor. Här skall några specialproblem beröras. I avsnittet om arbetsgivarens rätt att påfordra övertidsarbete (s. 27) sägs att inom den enskilda arbetsrätten skall »ytterst» arbetstidslagstiftningen vara »bestämmande». Detta är icke riktigt. I arbetstidslagen sägs uttryckligen att i fråga om skyldighet att utföra över-
tidsarbete skall gälla vad som kan vara överenskommet med arbetsgivaren (jfr Schmidt, Tjänsteavtalet s. 222). Under rubriken övertidsarbete behandlas även frågan om skyldighet att utföra arbete utanför den egna tjänstens gränsområde (s. 29 ff.). Detta avsnitt hör systematiskt till frågan om arbetsskyldigheten.
Framställningen av lydnadspliktens omfattning (s. 41 ff.) är fyllig och intresseväckande. Här kunde dock ha erinrats om AD:s principuttalanden (t. ex. AD 1931 nr 15, 1934 nr 179 m. fl.). Om Jägerskiölds tolkning av rättsläget i fråga om befrielse från straffansvar på grund av att vederbörande endast lytt order är riktig, torde offentligrättsliga tjänstemän vara bättre ställda än tjänstemän i enskild tjänst.
I avsnittet om tystnadsplikten (som lämpligen kunde förts in under kapitlet om lojalitetsplikten) ville man gärna sett hänvisning till litteratur på det arbetsrättsliga området, t. ex. PALMGREN, och uppgifter om kollektivavtalspraxis. Jägerskiöld tar här upp en specialfråga, nämligen om tjänstemän, även om uttryckliga föreskrifter icke meddelats, har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig. Han framhåller att det skydd, som sekretesslagen avser, skulle i icke ringa mån raseras om tjänstemän, vilka äger tillgång till dessa handlingar och ej äger utlämna dem, muntligen kunde meddela deras innehåll. I polemik mot SVENNEGÅRD m. fl. framhåller Jägerskiöld att en tystnadsplikt i dessa fall kan grundas på den allmänna tystnadsplikt som följer med en anställning.
Vid behandlingen av ämbetsbrotten ägnar Jägerskiöld bl. a. uppmärksamhet åt bestämmelsen i SL 25: 7 att ämbetsman må dömas till avsättning för allmänt brott, som endast förskyller böter (Helandermålet). Här kan tillfogas, att sedan Jägerskiölds arbete kommit i tryck, frågan varit föremål för riksdagens behandling vid vår riksdagen 1959 i anledning av en motion (I: 57). Första lagutskottet (utlåtande nr 15) uttalade att möjligheten att i särskilda undantagsfall avsätta ämbetsman för brott, som endast förskyller böter icke torde kunna undvaras, och utskottet intog sålunda samma ståndpunkt som de lagstiftande instanserna vid stadgandets tillkomst år 1948. Detta blev även riksdagens beslut. Från arbetstagarhåll framhölls i remissyttranden farhågor för subjektivitet från domstolarnas sida vid bedömningen med hänsyn till den mycket vida brottsbeskrivningen. Detta allvarliga problem har också uppmärksammats av Jägerskiöld, som framhåller att mera allmänt avfattade brottsbeskrivningar överensstämmer med en allmän utvecklingstendens under senare årtionden i arbetet på reformering av den svenska straffrättslagstiftningen.
I avsnittet om förhållandet mellan judiciellt och disciplinärt förfarande redovisas dagsläget (s. 433): »Den svenska rättsutvecklingen har sålunda resulterat däri att man genom olika praktiska regleringar sökt undvika faktisk dubbelbestraffning, medan de judiciella och de disciplinära förfarandena med sina likheter och skiljaktigheter, förtjänster och svagheter alltfort i teorin får löpa sida vid sida av varandra. Någon principiell gränsdragning har man ej vågat genomföra.»
Bland de många aktuella frågor som Jägerskiöld behandlar i avsnittet om tjänstemännens ansvar må nämnas condictio indebiti-problemet, där en intressant rättsutveckling pågår.
Slutligen vill recensenten med instämmande hänvisa till Jägerskiölds kritik mot utvecklingen av avstängningsinstitutets ekonomiska innebörd. Denna utveckling har »i ett icke oväsentligt hänseende inneburit en försämring av tjänstemännens ställning».
Till slut skall sägas att man med intresse väntar på nästa volym. Det finns mycket stoff och många brännande problem kvar att behandla.
Lennart Geijer