ÄNDAMÅLSFÖRSKJUTNING OCH
RÄTTSSÄKERHET
AV PROFESSOR KURT GRÖNFORS
1. En vacker sommardag för några år sedan släppte en lantbrukare ut bland andra kreatur tre kvigor, som alla var under ett år,i en inhägnad betesäng. Samtidigt släppte grannen ut några tjurar i sin betesmark, belägen omkring 300 meter därifrån och åtskild av en äng som tillhörde en tredje person. Den lantliga idyllen förbyttes snart i drama. En av tjurarna forcerade stängslen och tog sig in på den äng där kvigorna uppehöll sig. När dessa sedan alla tre blev dräktiga, tog de på grund av sin ringa ålder skada och måste nedslaktas.
Kvigornas ägare stämde nu tjurens ägare och yrkade skadestånd med stöd av stadgandet i byggningabalken 22 kap. 7 §, vilket i hithörande delar haft oförändrad lydelse alltsedan ikraftträdandet av 1734 års lag. Enligt detta lagbud skall, när fä varder sargat av fä, ägaren till det skadegörande djuret ersätta det skadade djurets ägare halva dennes förlust. Målet fördes ända upp i högsta instans (NJA 1955 s. 39).
Såsom HD framhöll synes ordalagen i stadgandet, särskilt användningen av uttrycket »sarga», närmast föranleda antagandet, att lagskrivarna haft i sikte endast det fall att kreatur biter, stångar eller slår varandra och därigenom orsakar skada. Det gällde därför att avgöra, huruvida man borde fasthålla vid denna ursprungliga mening eller om man hade anledning att numera ge lagrummet en vidsträcktare innebörd, så att även betäckningsskador komme att falla inom tillämpningsområdet och ersättning därför utdömas. Rättsfallet visar i blixtbelysning ett av de många problem, som kan möta en domare när han skall föra lagens abstrakta regler ut i det dagliga livet.
2. Sedan åtskilliga år pågår bland svenska jurister en intensiv diskussion om metoden för lagtolkning. En utomstående betraktare finner det kanske förvånande, för att icke säga chockerande, att oenighet råder bland juristerna om en så grundläggande
fråga som hur man skall läsa lag. Men vid närmare eftertanke torde meningsmotsättningarna framstå som fullt förklarliga. Språket är ett ytterst bristfälligt meddelsemedel. Vidare får lagtexten inte vara alltför lång och komplicerad. Härtill kommer, att den mänskliga fantasien är alltför begränsad för att på förhand kunna överblicka och reglera alla tänkbara konfliktsituationer. Och det går inte att i förväg göra upp ett schema för hur man skall göra i alla fall, som icke har lösts i lagtexten. En jurist måste tydligen räkna med att gång efter annan ställas inför nödvändigheten att med hjälp av lagtolkning lösa oförutsedda fall. Det är i själva verket ett tecken på hälsa i ett lands rättsliv att juristerna håller lagtolkningsdebatten levande.
Den i vårt land pågående diskussionen har till betydande del kretsat kring en särskild metod för lagtolkning, nämligen den s. k. teleologiska metoden, dess fördelar och nackdelar.
Egentligen är det missvisande att tala om en teleologisk metod, ty det existerar ett stort antal varianter — kanske rent av lika många som antalet förespråkare. Det gemensamma är, att man vid tolkningen av ett lagbud beaktar de ändamålssynpunkter, som uppbär detsamma. Vad som skiljer åt är dels sättet för utväljande av relevanta ändamål, dels den vikt man vid tolkningen tillmäter de utvalda ändamålen i jämförelse med andra tolkningsdata. Och det är just här som diskussionens vågor går höga.
Den delfråga inom lagtolkningsläran, som det anförda rättsfallet belyser, angår blott en sida av saken, nämligen den tidsmässiga. Frågan skulle kunna formuleras så här. Inte sällan utvecklar sig förhållandena på ett sätt som gör den vid en lagregels tillkomst företagna ändamålsavvägningen inaktuell. Hur skall man då göra, när en lag har blivit i denna mening gammal? Skall man alltjämt söka ledning av de ändamål, som vid lagens tillkomst uppbar regeln? Eller skall man avgöra tolkningsfrågan på basis av det nya ändamålsläget?
Problemet är långt ifrån nytt. Redan LYSIAS, en av den grekiska antikens mest framstående vältalare och jurister, har i ett sammanhang utvecklat, hurusom det utslagsgivande för tolkningen måste vara lagens nuvarande syfte, oavsett om lagstiftaren ursprungligen byggt på detta syfte eller på något annat.1 För den händelse man omfattar en radikal2 teleologisk metoduppfattning av det slag, som företrätts bl. a. i den moderna svenska lagtolk-
ningsdebatten, synes man komma till samma ståndpunkt. Ändamålssynpunkterna kan, måste man då mena, fastställas blott genom en självständig analys av regelns syfte och funktion i rättslivet, och en sådan analys måste ta sikte på förhållandena vid tidpunkten för bedömningen. Om man härvid kommer till ett resultat, som avviker från den ändamålsavvägning som kan visas — exempelvis genom klara uttalanden i lagens förarbeten — ha legat till grund vid regelns tillkomst, blir detta icke någon invändning mot korrektheten i den företagna analysen.
Men åtskilliga jurister opponerar sig emot ett dylikt ignorerande av vad man med en visserligen bristfällig term skulle kunna kalla »lagstiftarens intentioner». Särskilt gäller detta, när dessa intentioner kommer till synes i klara motivuttalanden rörande den givna regelns syften. Det är just dessa syften, menar man, som skall läggas till grund för tolkningen. Detsamma skulle gälla, när man annorledes än genom motivuttalanden kan klargöra de ursprungliga syftena bakom en regels utformning. Med en sådan uppläggning av lagtolkningsläran antar frågan, i vad mån man skall ta hänsyn till ändamålsförskjutningar vid tolkning av lag, karaktären av ett avvägningsproblem. Under vilka förutsättningar är det tillåtet att i händelse av ändamålsförskjutning frångå lagens ursprungliga syfte, dess föreställningsram, och anpassa tolkningsresultatet efter de ändrade förhållandena?
3. När jag i det följande talar om ändamålsförskjutning, har jag funnit det vara lämpligt att från de typiska fallen, nämligen sådana där den oförutsedda situationen uppkommit på grund av ändrade förhållanden, avskilja fall, där situationen i fråga förelegat redan vid lagens tillkomst men då icke uppmärksammats av lagstiftaren. Det är tänkbart att domstolarna i själva verket är snarare till att rätta en försummelse vid lagstiftningens tillkomst än att anpassa en äldre lag efter nytillkomna förhållanden. I själva verket framstår den förra situationen typiskt som något med den senare icke helt likvärdigt.3
Samtidigt är det klart, att de båda situationerna är mycket närbesläktade — ja, ibland glider över i varandra. När den tyska handelslagbokens sjörättsliga partier tillkom, utgick åtskilliga däri givna regler från ekonomiska och tekniska förhållanden, som re-
dan vid tidpunkten för lagens tillkomst tedde sig föråldrade, och denna ursprungliga brist blev naturligtvis alltmera påtaglig med åren. Läget för lagens uttolkare blev därför detsamma som om en äldre lag småningom hade passerats av samhällsutvecklingen. Den framstående tyske sjörättsexperten HANS WÜSTENDÖRFER såg också som sin uppgift att med anlitande av en synnerligen radikal teleologisk tolkningsmetod anpassa — ibland på ett ganska hårdhänt sätt — handelslagbokens sjörättsregler efter faktiskt rådande förhållanden och på så sätt uppnå för praktiken acceptabla lösningar. Det är symtomatiskt att just en sådan forskare, som i sin dagliga gärning hade att arbeta med ett från början föråldrat material, med kraft ingrep i den allmänna tyska metoddiskussionen som övertygad förkämpe för en långt driven teleologisk lagtolkningsmetod.4
I det följande inriktar jag mig alltså helt på de typiska fallen av ändamålsförskjutningar, dvs. sådana situationer där den ursprungliga ändamålsavvägningen har blivit inaktuell på grund av samhällsutvecklingen.
4. I svensk debatt har, tycks det mig, hithörande frågor kommit en smula i skymundan. Möjligen beror detta på att det konkreta rättsmaterial, vilket använts såsom illustrationer i den principiella lagtolkningsdiskussionen, mestadels hämtats från moderna lagstiftningsprodukter av mera betydande omfattning och med utförliga motiv, såsom rättegångsbalken och den nya strafflagstiftningen. Så snart man väljer material av annan typ blir man emellertid snart varse den praktiska betydelsen av en sådan företeelse som ändamålsförskjutning. Jag skall hämta mina slumpvis valda illustrationer ur de senaste årens svenska domstolspraxis i högsta instans.
En huvudfråga måste naturligtvis vara, vilka omständigheter som skall ändras för att man skall ha att göra med en relevant ändamålsförskjutning.
Som framgår av det nyss givna sjörättsliga exemplet kan det vara fråga om ekonomiska och tekniska omständigheter. Vidare kan marknadsförhållandena ha förändrats. När vår hyreslagstiftning gav hyresgästen en uppsägningsrätt som vapen i händerna
mot hyresvärden, så kunde detta vara en rimlig anordning vid tiden för lagens tillkomst, men i följande tider av bostadsbrist och reglering av hyresmarknaden har spjutspetsen kommit att riktas mot hyresgästen själv. Inte sällan är det sociala värderingar som har förändrats. Ett exempel erbjuder det förhållandet att man numera genom domstolsavgörande har utsträckt reglerna rörande faderns bidrag till moderns underhåll och kostnader i samband med utomäktenskapligt barns födsel till att gälla även vid legal abort (NJA 1951 s. 265).5
Ändamålsförskjutningen kan också ha framkallats av lagstiftarens eget ingripande. Bilskadelagens uttryck »bristfällighet på bilen» åsyftade ursprungligen endast mekaniska fel av betydelse för andra vägtrafikanter därigenom, att felen inverkade på bilens funktion vid dess framförande (fel på broms- och styrinrättning m. m.). Genom en lagändring 1939 utsträcktes ansvaret enligt bilskadelagen till att omfatta även passagerare. I konsekvens härmed ansågs i ett rättsfall (NJA 1955 s. 495) fel på låsanordningen på en bildörr, genom vilket fel en passagerare skadades, vara att hänföra till ansvarsgrundande bristfällighet. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde till passagerare ansågs alltså automatiskt medföra en motsvarande förändring av ändamålet med ansvaret för bristfällighet såtillvida, att man numera måste inräkna även anordningar som har med passagerares säkerhet att skaffa.
Ibland kan det synas vara ganska tveksamt, vilka omständigheter som egentligen har förändrats på sådant sätt, att domstolen ansett sig föranlåten att ändra tolkningen i förhållande till ett lagbuds ursprungliga ändamål. Man kan här återknyta till det lantliga drama, som bildade upptakten till dessa betraktelser (NJA1955 s. 39). Trots att stadgandet i byggningabalken enligt de dömande justititerådens mening sannolikt icke alls åsyftat betäckningsskada, ansåg HD:s majoritet stadgandet numera vara tilllämpligt även på sådan skada och utdömde ersättning.6 Vad var det egentligen, som här ansågs ha förändrats under tidernas lopp? Inte kan det gärna ha varit typen av skadegörelse — tjurarnas beteendemönster var nog detsamma på 1700-talet som i dag. Knappast kan skadefrekvensen antas ha ökat så väsentligt, att ansvar numera skulle vara behövligt på ett annat sätt än tidigare —tvärtom torde riskerna för betäckningsskador numera vara be-
tydligt förminskade genom bättre hägnader och bättre kontroll över djuren i allmänhet. Det enda som verkligen har förändrats är väl skadeståndsinstitutets roll i samhället. Ersättningarna har under de senaste årtiondena svällt ut enormt, och medborgarna har bl. a. till följd därav börjat att få starkt ökade anspråk på trygghet mot ekonomiska förluster på grund av skadegörelse.
I hittills givna exempel har ändamålsförskjutningen fått medföra, att ett lagrum tillämpats på nytillkomna situationer utanför sitt ursprungliga ändamål. En möjlig effekt är naturligtvis också, att lagbudet på grund av ändamålsförskjutningen icke tillämpas. Cessante ratione legis cessat ipsa lex — om ändamålet med lagen bortfaller, faller också själva lagen.
Det för Stockholms stad gällande auktionsmonopolet har kompletterats med ett i kungl. brev d. 18 dec. 1772 meddelat förbudmot auktioner »hårdt nära tullarne utom Stockholms stad». För några år sedan (NJA 1957 s. 539) prövades innebörden av detta uttryck beträffande en auktion i Drottningholm på från staden utförd egendom. Häradsrätten hade menat, att den inre gränsen för det genom det kungl. brevet skapade skyddsområdet inte kunde anses slutligt geografiskt fastlagt vid den gräns staden hade 1772 utan måste utvidgas i takt med Stockholms geografiska utveckling. Hovrätten och HD tolkade däremot uttrycket restriktivt. Man åberopade som skäl härför bl. a., att den ekonomiska och tekniska utvecklingen medfört, att handelns förläggning och karaktär i betydande mån förändrats i förhållande till vad som gällde vid brevets tillkomst. Därtill kom, att förbudet var en undantagsbestämmelse och att överträdelse var förenad med straffansvar.
Även i fall där en sådan ändamålsförskjutning anses föreligga,som i och för sig skulle motivera en tillämpning av vederbörande lagbud på en nytillkommen situation, har det förekommit att man avstått från att utsträcka tillämpningsområdet under hänvisning till att det vore lagstiftarens sak att ingripa. En sådan motivering förekommer ej sällan, där fråga uppkommit om att ändra fast rättstillämpning därför att domstolen finner de bästa skäl tala för en annan lösning än den hittills valda, och härvid behöver det alls icke vara fråga om några nytillkomna situationer eller omständigheter.7 Men motiveringen har begagnats även utan att en sådan avhållande faktor förelegat som stadig praxis med annat innehåll. Låt mig ta ett par exempel.
I ett även i dagspressen ganska uppmärksammat avgörande (NJA 1958 s. 80) bedömde HD frågan, om s. k. industrimusik kunde anses utförd offentligen. Det gällde alltså grammofonuppspelningar för arbetarna i en fabrik i syfte att öka trivseln i arbetet, en form av reproduktion som först på senare år kommit i bruk. Fabrikens ledning hade ej inhämtat tillstånd till uppspelningarna hos rättighetshavaren, tonsättarnas centrala organisation Stim, och hade ej heller erlagt med sådant tillstånd förknippade avgifter. Stim gjorde nu gällande, att dylikt utnyttjande av skyddade musikverk var otillåtet och berättigade till skadestånd enligt författarerättslagen. HD:s majoritet fastslog, att fabrikens förfarande inte utgjorde offentligt utförande i lagens mening. Ej heller kunde förfarandet enligt grunderna för lagen jämställas med offentligt utförande. Härvid borde särskilt följande synpunkter beaktas. Författarrätten hade endast långsamt och stegvis vunnit erkännande. Industrimusik var en vid lagens tillkomst okänd företeelse, som skilde sig icke oväsentligt från de typiska formerna av musikuttnyttjande. Det vore betänkligt att i efterhand stämpla hithörande förfarande som rättsstridiga med därmed följande straffansvar och ersättningsskyldighet. »Avvägningen» — och nu citerar jag ordagrant — »mellan en upphovsmans skyddsintresse och medborgarnas intresse av handlingsfrihet är en uppgift, som ankommer på lagstiftningen.» Efter detta uttalande påpekades avslutningsvis, att ett nytt lagförslag om upphovsrätt (SOU 1956: 25) redan förelåg.
Ett annat exempel. Det är vanligt, att i tjänsteavtal inrycks en s. k. konkurrensklausul, enligt vilken arbetstagaren förbinder sig att under exempelvis viss tid efter anställningens upphörande icke ta ny anställning hos någon annan företagare i samma bransch. Ett syfte med dylika klausuler kan vara att skydda yrkeshemligheter; den anställde skall icke utan vidare kunna övergå till en annan företagare i branschen och där nyttiggöra de speciella insikter, som han tillägnat sig i sin gamla anställning. Utgångspunkten för ett bedömande av dessa klausulers giltighet är i svensk rätt den grundläggande principen om avtalsfrihet. Denna har dock genom den tvingande bestämmelsen i avtalslagen 38 § begränsats bl. a. såtillvida, att en klausul icke är bindande för såvitt den i fråga om tid och ort eller eljest skulle över hövan inskränka den anställde i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet.
I ett för några år sedan avdömt mål (NJA 1957 s. 279) har HD:s majoritet rörande tillämpningen av detta undantag från avtalsfriheten gjort några allmänna uttalanden av intresse för
vårt tema. Med lagstiftningens utgångspunkt att avtalsfriheten är huvudregel måste, sades det, tillämpningen såtillvida vara återhållsam som den icke kan föra över de i 38 § angivna gränserna. »Skulle» — uttalade majoriteten vidare — »av nationalekonomiska eller sociala skäl en utvidgning av undantagen anses påkallad, är detta en angelägenhet för lagstiftningen, ickerättsskipningen ...» I anslutning till detta uttalande tillades, att jämkningar givetvis också kunde ske genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Den praktiska innebörden av HD:s dom torde kunna anges sålunda: om man inte längre anser att yrkeshemligheter bör skyddas genom konkurrensförbud, på det sätt som nu sker, så fordras lagstiftning. I förbigående må nämnas,att Arbetsdomstolen givit uttryck för en liknande tankegång, närden i början av 1930-talet fastslog den sedermera så omdebatterade principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt (AD 1932 nr 100).8
Här möter tydligen hela det grundläggande problemet, i vad mån rättsbildningen skall omhänderhas av lagstiftning eller rättstillämpning. Utan att i detta sammanhang kunna ge mig in härpå vill jag endast varna för att uppfatta lagstiftning och rättstillämpning enbart som två varandra uteslutande alternativ. Ofta förhåller det sig nämligen så, att en ny rättsbildning sker i samverkan mellan domstolar och lagstiftande organ. Sålunda har,för att ta blott ett exempel, de nya bevisreglerna i faderskapsmålförebådats i praxis genom att den äldre strängare bevisregeln uppmjukades i takt med utvecklingen av de medicinska undersökningsmetoderna.
5. De exempel ur svensk rättstillämpning, som jag nu har anfört, visar klart två saker. Å ena sidan är svenska domstolar beredda att anpassa tolkningen av lag efter nya förhållanden. Å andra sidan är de tydligen icke beredda att gå hur långt som helst. Juristerna måste tydligen ta ställning till problemet, hur långt rättspraxis skall anpassa lagar efter ändrade förhållanden. Hur ter sig då detta problem inför juristernas rättskällelära och lagtolkningsprinciper ?
Till en början bör följande anmärkas. Lagtolkningens uppgiftär att underlätta ett så effektivt och likformigt realiserande avgivna lagar som möjligt. För att kunna fungera på önskat sättmåste metoden att tolka lag vara avhängig av hur direktiv tilldomare och myndigheter faktiskt meddelas i just det rättssystem,
vars lagar skall tolkas. Metoderna för givande av direktiv framstår som en produkt av varje lands lagstiftningstradition. Vad svensk rätt beträffar är det uppenbart, att förarbetena — som ofta är synnerligen vidlyftiga — sedan gammalt noga beaktas av de dömande organen och anses utgöra en mycket viktig direktivkälla. Om det förhölle sig annorlunda, vore det ju förspilld möda för lagstiftaren att alltjämt utarbeta omfattande och upplysande förarbeten. Under dessa omständigheter måste, såvitt jagkan finna, en lagtolkningslära med anspråk på att användas på modernt svenskt rättsmaterial erkänna förarbetenas centrala betydelse som direktivkälla. Uttalanden i lagmotiven rörande deändamålssynpunkter som inverkat bestämmande på ett lagbudsutformning bör alltså tillerkännas sådan vikt, att domaren endast när särskilda skäl påfordrar9 bör åsidosätta dessa uttalanden och företa en självständig ändamålsanalys. Lagmotiven ger därmed normalt utgångspunkten för bedömning av en inträffadändamålsförskj utning.
Vidare förfogar vi i vårt land över en förhållandevis ändamålsenlig lagstiftningsapparat, som vanligen kan sättas i gång utan alltför stor tidsutdräkt, när det uppkommer behov att justeraregler som blivit föråldrade. Detta utgör avgjort ett skäl emoten synnerligen livlig aktivitet från domstolarnas sida i syfte attanpassa rättsregler efter ändrade förhållanden. Endast i ett land,där möjligheten av ett framgångsrikt ingripande lagstiftningsvägen av politiska eller andra skäl är mindre, blir det en naturlig strävan att i stället söka bota bristerna rättstillämpningsvägen.Härvid blir domstolarna lätt hänvisade till att pressa existerande kategorier och använda sofistiska argument för att bibehållarättssystemet så funktionsdugligt som möjligt under förhandenvarande omständigheter.10
Ytterligare ett avhållande moment utgör det grundläggande ideologiska kravet på rättssäkerhet. Med hänsyn till detta, som bl. a. innebär ett krav på förutsebarhet, bör man undvika att skrivna lagbud alltför ofta förändras till sin innebörd genom att domstolarna lägger nytillkomna ändamål till grund för tolkningen. Naturligtvis är behovet av stabilitet större inom vissa områden än inom andra — exempelvis större inom jordrätten än inom handelsrätten, där existerande rättsförhållanden vanligen icke är så långsiktiga och där utvecklingen rider särskilt fort. Men även inom ett sådant rättsområde som handelsrätten bör regelmaterialets anpassbarhet till nytillkomna ändamål icke få drivas alltför långt. Sir FREDERICK POLLOCK, en framstående engelsk rättslärd i början av detta århundrade, har en gång uttalat sin utomordentliga beundran för att engelsk rätt kunnat möta 1800-talets och det börjande 1900-talets nya problem rörande konkurrensbegränsande avtal utan någon som helst lagstiftning och utan att komma i opposition till något enda redan existerande domstolsavgörande.11 Ur svensk synvinkel är det väl, medtanke på våra juridiska traditioner och den lagstiftningsapparat vi förfogar över, snarast något skrämmande i att lagstiftaren aldrig behövde ingripa och att domstolarna formellt aldrig tog avstånd från tidigare fastslagna principer, trots att i själva verketen omvälvande förändring av reglernas innebörd faktiskt ägde rum.
Så förtonar sig slutligen vårt lagtolkningsproblem i en avvägning mellan önskemålen om effektiv anpassning och rättssäkerhet. Uppgiften blir att med utgångspunkt i vår egen speciella rättsmiljö söka åstadkomma den lämpligaste kompromissen i olika lägen mellan det dynamiska och det statiska elementet i rättsordningen. På så sätt får man genom avvägningar i praktiska fall söka utjämna den eviga spänningen mellan ändamålsförskjutning och rättssäkerhet.