Prepositionen »å»

    I SvJT 1959 s. 705 kritiserar OLLE PALENIUS juristers och lagstiftares bruk av prepositionen å. Han skriver bl. a., att detta »oskyldiga lilla ord missbrukas — ofta av lättja eller rädsla inför valet av adekvat preposition — på ett närmast löjeväckande sätt». Med anledning härav kan det vara skäl att hänvisa till vad den framstående filologen prof. ERIK WELLANDER säger i sitt utmärkta arbete »Riktig svenska»: »Prepositionen å förekommer allmänt i vissa stående uttryck: å nyo, å ena sidan o. dyl.» I Svenska Dagbladets språkspalt har samma författare framhållit, att en viss betydelseskillnad funnes mellan å och på, i det att prepositionen å hade en vidare innebörd än på och därför kunde nyttjas i många fall, där man droge sig för att använda på. Sålunda brukades i tekniska sammanhang med förkärlek å, där på alltför bestämt skulle angiva befintlighet ovanpå något, t. ex. den å pannan anbragta ventilen. I tvekan om det borde heta marinens skolor på Berga eller vid Bergaeller i Berga toge man med tacksamhet det obestridligen korrekta å Berga.
    »Något skäl att arbeta för en utrensning av å ur svenskan finns icke», säger Wellander vidare i nämnda språkspalt. »Det fyller en uppgift i vissa stilarter och i vissa funktioner. De som yrka på att å så vitt möjligt skall ersättas av på äro desamma som icke våga skriva icke eller ej därför att inte är allenarådande i talspråket. Sådan barnslig rädsla för skriftspråklig tradition gagnar icke vårt modersmål.»
    Herr Palenius synes vara litet bevandrad i juridisk stil och hör av allt att döma till dem, som icke ha förståelse för denna stilart, om vilken ledamoten i Svenska akademin justitierådet BIRGER WEDBERG i sin skrift Lagstil skriver, att språket hade många stilarter och lagstilen vore lika berättigad att leva sitt eget liv som de övriga.

Rudolf Beckman