JO:s ämbetsberättelse. JO anmäler i sin berättelse till 1960 års riksdag, att han under det gångna året ägnat särskild uppmärksamhet åt vissa ärenden avseende administrativa frihetsberövanden. Redogörelsen upptager ett större antal sådana ärenden än vanligt i syfte att belysa vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvårdens och nykterhetsvårdens områden samt rörande försörjningspliktigas intagande på arbetshem.
    I berättelsen redovisas bl. a. en skriftväxling mellan JO och ordföranden i Högsta domstolen angående domares rätt att biträda enskild med utlåtande i förestående eller pågående rättegång. JO uttalar, att han ansett det vara en angelägenhet av synnerlig vikt att söka undanröja förhållanden som kan ge näring åt misstankar om bristande objektivitet hos tjänstemännen och som därigenom är ägnade att rubba allmänhetens förtroende för myndigheterna, samt att frågan är av särskild betydelse när det gäller de allmänna domstolarna. Av den skrivelse JO erhållit från HD:s ordförande framgår, att HD:s ledamöter är ense om att ledamöterna överhuvudtaget icke bör mottaga uppdrag att avge utlåtande i förestående eller pågående process här i riket. Beträffande domare i underrätt och hovrätt framhålles i skrivelsen, att det ävenledes måste anses vara av vikt att dessa iakttaga synnerlig återhållsamhet i detta avseende. JO anser sig kunna utgå från att vad som sålunda uttalats från högsta domstolens sida kommer att, även utan en uttrycklig skärpning av nu gällande bestämmelser, iakttagas av samtliga domare i landet sedan skriftväxlingen återgivits i ämbetsberättelsen.
    I en framställning till Konungen, redovisad i ämbetsberättelsen, har JO påpekat, att på grund av otillräcklig medelstilldelning en ganska betydande

 

del av kostnaderna för domsagornas expenser, vilka enligt lag skall gäldas av staten, övervältrats på tingslagen. Kostnaderna avser bl. a. bandspelare, skrivmaskiner, telefonavgifter och inköp av juridisk litteratur. JO framhåller, att beslut om tillhandahållande av tingshusmedel utöver vad som åligger tingslagen icke torde kunna stå fast i händelse av överklagande, och att förfarandet kan medföra anmärkning mot de för tingslagen beslutande. JO anser, att det icke vidare bör förekomma att tingslagen tillhandahåller medel till domsagokanslier utöver vad som är stadgat i gällande bestämmelser, och att det är nödvändigt att statsverket anslår erforderliga medel för de kostnader som åvilar statsverket.
    Ämbetsberättelsen innehåller vidare sammanställning av vissa vid inspektionsverksamheten gjorda iakttagelser, som JO ansett vara av värde för de rättstillämpande myndigheterna och ägnade att belysa lagskipningens tillstånd. Beträffande domstolsväsendet och åklagarväsendet beröres bl. a. fråga om domstol bör taga initiativ till återupptagande av vilandeförklarat tvistemål, partsförhör utom huvudförhandling, kvittning av kostnader i faderskapsmål, fullföljdshänvisning i mål om omyndigförklaring, domförhet i ärende om överflyttande av vårdnad, skyldighet för åklagare att ange skäl för nedläggande av åtal och jämkning av dagsbot vid strafföreläggande. JO anmärker också, att han på sina håll funnit en benägenhet hos domstolarna att använda skriftlig förberedelse i tvistemål i betydligt större utsträckning än RB 42:9 förutsätter. Det framhålles att förberedelsens ändamål i allmänhet tillgodoses snabbare och säkrare vid muntlig förhandling än genom skriftväxling och att skriftlig förberedelse därför bör begagnas med stor urskillning. Beträffande innehållet i domsbevis har JO observerat, att tillräckliga uppgifter icke alltid lämnas. Det räcker icke med uppgift om målets utgång i ansvarsfrågan; även utgången i fråga om skadestånd, tvångsåtgärder och rättegångskostnader bör anges. Dömes till förvisning, skall det anges i domsbeviset. JO påpekar att förvisning processuellt är att anse som ansvar och att det således icke torde vara möjligt för den dömde, att, samtidigt som han avtjänar ett honom ådömt frihetsstraff, fullfölja talan till högre rätt i fråga om förvisning som ådömts honom i samma dom.

C. H.