SVENSK RÄTTSPRAXIS 

STRAFFRÄTT 1953—1958

 

AV PROFESSOR IVAR STRAHL

 

Ej vederbörligen meddelad föreskrift. I SvJT 1957 rf s. 56 och 57 frikändes vägtrafikant från ansvar för underlåtenhet att ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse under hänvisning till att märket icke motsvarades av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift. För att förebygga vissa av denna ståndpunkt föranledda praktiska olägenheter har till det ifrågavarande stadgandet i vägtrafikförordningen, 64 § 2 mom., numera fogats en föreskrift av huvudsaklig innebörd, att väghållaren må kunna anbringa vissa slags påbudsmärken med verkan såsom föreskrift för trafiken såvida ej däremot stridande lokal trafikföreskrift meddelats. Se EKBLAD i SvJT 1959 s. 481. Jfr SvJT 1958 rf s. 7 nedan under Rättsvillfarelse samt NJA 1959 s. 349 och SvJT 1960 rf s. 9.
    Åtal. Målsägande har enligt RB 20: 8 tredje st. primär, ej såsom annars blott subsidiär, rätt att åtala för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. I NJA 1958 s. 726 åtalade en kommunalkamrerare en man för det denne i en skrift till länsbostadsnämnden gjort vissa osanna och kränkande påståenden om honom. HR:n och HovR:n funno, att påståendena innefattade beskyllning för tjänstefel, och dömde mannen, men HD förelade, under dissens, kommunalkamreraren att inkomma med besked huruvida allmän åklagare efter angivelse meddelat beslut att ej väcka åtal. Sedan kommunalkamreraren inkommit med besked innehållande att allmän åklagare icke meddelat beslut att ej väcka åtal, undanröjde HD domen i ansvarsfrågan på grund av domvilla: åtalet avsåge ärekränkning som bestode i beskyllning för tjänstefel, och sådan ärekränkning hörde under allmänt åtal och omfattades icke av stadgandet i RB 20: 8 tredje st. Det där brukade uttrycket »osann tillvitelse angående brott» tolkades tydligen, helt visst i enlighet med vad som avsågs då det ditskrevs, såsom syftande på SL 13: 7, vari förutsättes att tillvitelsen sker till myndighet som har att upptaga anmälan i sådan sak som den tillvitelsen avser. Situationen i HD var smått löjlig: hade åklagaren sagt att han icke ville åtala, skulle den tilltalade, att döma av utgången i de båda första instanserna, ha blivit fälld, och om åklagaren, såsom

 

    Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätten finnas i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161 och 1953 s. 552.
    Där ej annat anges avse hänvisningar till lagrum strafflagen.
  Hänvisning har i regel ej gjorts till rättsfall och litteratur till vilka hänvisas i de rättsfallsreferat översikten avser. Ej heller ha hänvisningar gjorts till EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 4:e uppl., 1952, och BECKMAN, BERGENDAL & STRAHL, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, 2:a uppl., 1957. 

låg nära till hands efter det att den tilltalade fällts i två instanser, velat åtala och biträtt målsägandens talan, hade väl den tilltalade likaledes blivit fälld. Det var emedan åklagaren sade varken det ena eller det andra som målsägandens ansvarstalan ej fick prövas (men väl hans skadeståndstalan). Rättsfallet ger anledning att överväga, om det var så klokt att, såsom skedde genom nya RB, inskränka medborgarens urgamla rätt att draga sin vederdeloman inför rätta. De teoretiska skälen för inskränkningen synas svaga. — I NJA 1954 s. 113 (tillståndsprövning) undanröjdes på grund av inskränkningen en dom angående ansvar enligt lagen om illojal konkurrens.