NOTISER

 

 

    Fortsatt utredningsarbete inom skadeståndsrätten. Med stöd av K. M :ts bemyndigande har såsom förut nämnts (s. 79) sakkunniga tillkallats för att utreda vissa skadeståndsrättsliga frågor, nämligen om principalansvaret, om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet samt om barns och föräldrarsersättningsansvar för skada orsakad av barn. I direktiven för utredningsarbetet erinrade dåvarande justitieministern, statsrådet Lindell, om att mellan de nordiska ländernas justitieministrar enighet sedan länge förelegat därom, att en revision borde ske av skadeståndsrätten i dess helhet och att arbetet därmed borde bedrivas i nordiskt samarbete, men att man borde gripa sig an med utredningsarbetet inom begränsande områden allt eftersom en reform ansågs omedelbart påkallad. I enlighet med dessa riktlinjer hade samnordiskt utredningsarbete verkställts dels angående lagstiftningen om ersättning för skada i följd av bruk av motorfordon och dels rörande principerna för stats och kommuns skadeståndsansvar (de svenska betänkandena SOU 1957:36 resp. 1958:43). Ytterligare ett par begränsade ämnen hade gjorts till föremål för utredning i nordiskt samarbete. Sålunda hade behandlats den speciella frågan om försäkringsgivares regressrätt (SOU 1958:44), och hösten 1958 hade utredningsarbete inletts rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrågor sammanhängande med atomreaktordrift (SvJT 1958 s. 611). Justitieministern fortsatte:
    I övrigt har riktlinjer för det fortsatta arbetet på skadeståndsrättens reformering uppdragits av de delegerade för nordiskt lagsamarbete i en år 1958 till de nordiska justitieministrarna avgiven rekommendation. Såsom lämpliga utredningsämnen inom skadeståndsrätten har de delegerade angivit följande frågor, nämligen 1) om principalansvar (»husbondeansvar»), 2) om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet, 3) om jämkning av skadestånd med hänsyn till arten av den skadevållande handlingen, på grund av den skadelidandes medvållande etc., 4) om ansvar för skada i följd av järnvägs och spårvägsdrift samt 5) om skadeståndets storlek såvitt angår a) ersättning för förlorad arbetsförtjänst och förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, b) ersättning för förlust av försörjare och c) ersättning för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men.
    Tiden torde ej vara mogen för att till samnordisk utredning upptaga alla de spörsmål som de delegerade angivit, men sådan utredning bör nu — i enlighet med den uppfattning som kom till synes vid det nordiska justitieministermötet i Stockholm i juni 1959 — påbörjas beträffande frågorna om principalansvaret och om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet. Såsom utredningsämne bör jämväl — med anledning av önskemål från norsk sida — upptagas frågan om barns och föräldrars ersättningsansvar.
    Några närmare riktlinjer som kunde binda utredningsarbetet angives icke i direktiven, men avslutningsvis anbefalles de sakkunniga att samråda med sakkunniga som för motsvarande uppgift utses i övriga nordiska länder, varjämte det framhålles att nordisk rättslikhet i största möjliga utsträckning självfallet bör eftersträvas.

S. F.

    Översyn av arrendelagstiftningen. Jordbruksministern har tillkallat sakkunniga med borgmästaren Björn Widegren som ordf. för att verkställa översyn av och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen och därmed sammanhängande frågor.

 

    Översynen bör enligt direktiven i stort sett vara förutsättningslös, men synes i huvudsak kunna begränsas till de sociala arrendebestämmelserna och därmed sammanhängande författningsföreskrifter. Frågor som har direkt samband med den yttre rationaliseringen bör övervägas samtidigt med jordförvärvslagstiftningen och formerna för statligt stöd till sådan rationalisering och bör därför icke upptagas till behandling i detta sammanhang.
    Det framhålles, att storleksrationaliseringen på jordbrukets område leder till en fortlöpande minskning av antalet brukningsenheter, och att vid en oförändrad fördelning mellan antalet arrenden och av ägaren drivna jordbruk tillgången på båda slagen av brukningsenheter kommer att minska. Emellertid synes vissa av utvecklingen betingade förändringar i ifrågavarande fördelning ha uppkommit. Utredningen bör söka närmare bedöma i vad mån de nuvarande lagbestämmelserna medverkat till denna förändring. Det synes därjämte angeläget, att utredningen för sitt senare ställningstagande till avvägningen av rättigheter och skyldigheter mellan jordägare och arrendator bildar sig en uppfattning i frågan om vad som ur sociala, samhällsekonomiska och jordbruksekonomiska synpunkter är eftersträvansvärt beträffande fördelningen av tillgängliga brukningsenheter mellan arrendejordbruk och jordbruk drivna av ägaren.
    Översynen beträffande spörsmålet om fördelningen av kostnaderna för uppförande och underhåll av byggnader bör i princip göras förutsättningslös och omfatta jämväl de allmänna bestämmelserna i nyttjanderättslagen och de speciella stadgandena rörande jord i allmän ägo.
    Utredningen bör undersöka möjligheterna att på ett mer tillfredsställande sätt än nu lösa spörsmålet om tryggandet av arrendatorns besittningsrätt i de fall där han eller hans släkt under lång tid innehaft fastigheten. En inskränkning av jordägarens ifrågavarande rätt torde i princip icke böra företagas. Emellertid synes denna rätt i vissa fall ha använts på ett sätt som kan framstå som obilligt för arrendatorn. Lösningar kan sökas efter olika vägar alltefter som det ena eller andra intresset får anses böra överväga. I första hand synes böra övervägas mindre långtgående åtgärder, som icke hindrar en jordägare att återtaga brukandet av sin fastighet i sådana fall, då garantier finnes för att hans uppgivna avsikt att han själv eller honom närstående skall bruka fastigheten verkligen fullföljes. En tänkbar åtgärd är införande av rätt för arrendator att i vissa fall inlösa av honom brukad fastighet. Hinder bör icke föreligga för utredningen, att vid översynen av arrendebestämmelserna även överväga frågan om vidgad inlösningsrätt för arrendatorer.
    Beträffande tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna bör utredningen undersöka möjligheten till klarare formulering i denna del. Ävenså bör övervägas huruvida den nu gällande arealgränsen, 50 hektar odlad jord, är lämplig.
    Översynen bör omfatta jämväl de särskilda arrendebestämmelser som gäller vid upplåtelse av jord i allmän ägo. Därvid bör eftersträvas att i största möjliga utsträckning anpassa bestämmelserna till dem som gäller för sociala arrenden i allmänhet.

C. H.