Runebergs Landshövdingen

    I anknytning till vad som anföres i hovrättsrådet SARA FALKS uppsats Kring en finländsk lagbok i SvJT 1960 s. 35 kan den frågan ställas, vem eller vad som för nutiden framstår som det främsta föremålet förhyllning i Runebergs dikt Landshövdingen.
    I denna för juristerna välbekanta dikt skildras ju hur landshövdingen Wibelius åberopar och hävdar lagen mot en ockupant, en rysk general, utan att ha stöd av någon vapenmakt.
    BIRGER EKEBERG har i SvJT 1945 s. 421 med återgivande av de centrala stroferna skildrat hur dikten åberopades i Norge när Høyesteretts ledamöter i december 1940 nedlade sina ämbeten och hur den därvid citerades av en ledamot i domstolen. Emellertid togo ockupanterna i Norge intet eller blott föga intryck av annat motstånd än sådant som stöddes av makt.
    Den finländska lagboken erkännes ej i de stora av Finland nu avträdda områdena.
    Man kan fråga sig om av alla de sköna raderna i dikten icke den mest betydelsefulla är: Er härskare har lovat vörda den. Med dessa ord vädjar landshövdingen till generalen med hopp om framgång. Så fattad blir dikten en hyllning åt den vittgående gemenskap mellan rätts- och kulturstater som rådde under en stor del av 1800-talet och som innefattade jämväl Ryssland. Denna nu tragiskt brutna gemenskap var grunden för att Ryssland länge respekterade, ja satte värde på, den inhemska rätten i Finland. En stark rysk tradition ända sedan Peter den store ville Rysslands europeisering.
    Dikten blir, fattad som en hyllning till en rakryggad landshövding, till Finlands och Sveriges gemensamma lag, men främst till denna europeiska gemenskap, ingalunda mindre stor.

Tomas Cramér