SVENSK RÄTTSPRAXIS
STRAFFRÄTT 1953—1958
AV PROFESSOR IVAR STRAHL
(Forts. från s. 202.)
10 kap. Personalen vid tunnelbanan i Stockholm ansågs i SvJT 1957 rf s. 35 men icke i SvJT 1959 rf s. 35 under tjänsteutövning åtnjuta skydd såsom järnvägspersonal. Jfr JÄGERSKIÖLD i FT 1942 s. 143 ff.
En man som genom att ställa sig i vägen för en poliskonstapel hindrat denne att gripa en efterlyst person ansågs i SvJT 1956 rf s. 15 av HovR:n icke förvunnen till ansvar för våldsamt motstånd enligt 10: 4. Motstånd genom ren passivitet anses icke falla under detta lagrum. I rättsfallet hade den tilltalade emellertid icke inskränkt sig till passivt motstånd utan ställt sig i vägen för polismannen. Hans beteende är att jämställa med att ställa en bil i vägen för en polisbil eller att hindra en sådan genom att stänga en grind. Intet av dessa beteenden synes dock innebära, att gärningsmannen, såsom förutsättes för ansvar enligt 10:4, »genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld» sökt hindra den ifrågavarande tjänsteutövningen, och brottsrubriceringen »våldsamt motstånd» passar icke heller.
Efter en bilolycka, vid vilken bilen förts av en person utan körkort, uppgav en passagerare, som hade sådant, för polisen att det i stället varit han som hade fört bilen. Han åtalades för skyddande av brottsling, men HD fann i NJA 1958 s. 4, med fyra röster mot en, att hans osanna uppgift icke ingått som ett led i ett förfarande av den art som åsyftas i 10: 10. Att hans uppgift, en muntlig lögn, icke var ett undanröjande av bevis är klart. Vad som påstods från åklagarsidan var, att han motverkat den skyldiges befordran till straff genom en handling som vore hänförlig till brottstypen döljande av brottsling. Men vad han gjort var att muntligen ljuga för att förmå polisen att tro att intet brott ägt rum. Vår lags principiella ståndpunkt är, att det icke är straffbart att ljuga för polisen. För att våga frångå denna princip måste man ha tydligt lagstöd, något som 10: 10 icke lämnar för ett fall som det förevarande. Att utge den brottslige för att vara annan änden han är rymmes däremot inom lagrummet.
Åsidosättande av förbud enligt 75 § andra st. UL för gäldenär att betala till annan än utmätningsmannen eller den som efter utmätningen förvärvar utmätningsgäldenärens rätt har i SvJT 1956 rf s. 56 ansetts icke falla under straffbestämmelsen i 10: 12. Förbudet är alltför olikt de i lagrummet såsom exempel angivna förbuden, vilka alla avse konkreta föremål. Se HASSLER, Utsökningsrätt, 2:a uppl., 1960, s. 225 f.
Ombud, som utan att vara ledamot av Sveriges advokatsamfund kallats advokat i en av honom vid domstol företedd rättegångsfullmakt, har i NJA 1956 s. 384 (tillståndsprövning) fällts till ansvar enligt 10: 14 andra st. oavsett invändning om att huvudmannen vid fullmaktens utfärdande visste att ombudet ej tillhörde samfundet.
11 kap. I NJA 1958 s. 504 uttalade HD, att typiskt äventyrliga spel icke falla under lotteriförordningen samt att roulettspel är ett sådant spel, förutsatt att spelet gäller penningar eller penningvärde. Att i det spel, om vilket i målet var fråga, gjorts de i lotteriförordningen angivna begränsningarna beträffande storleken av insats och vinst uteslöte icke, att det såsom roulettspel borde hänföras under 11: 12. Det må tilläggas, att det enligt HovR:ns dom av utredningen framgick att vinsterna uteslutande utgjorts av marker gällande såsom betalningsmedel inom den restaurang där spelet bedrevs. Ett »roulettspel», där deltagarna icke kunde på annat sätt påverka möjligheten att erhålla vinst än genom att köpa flera eller färre kort, ansågs däremot i SvJT 1958 rf s. 79 vara lotteri, något som ej torde strida mot utgången i det förra rättsfallet.
12 kap. En kvinna, som med oriktigt namn undertecknat ett brev till en tidningsredaktion med begäran om införande av en insändare, dömdes i NJA 1957 s. 67 (tillståndsprövning) för förfalskning. Utgången är säkerligen riktig oberoende av att det verkligen fanns en person som bar det ifrågavarande namnet och kunde bli hållen för författare av brevet och insändaren. Att kvinnan skrev ett missivbrev och undertecknade detta med oriktigt namn måste ju ha berott på att tidningen, efter vad hon insåg, fäste avseende vid att få veta vem som stod för insändaren och på att hon ville att det skulle se ut som om någon annan än hon själv hade skrivit brevet och stod för insändaren. I NJA 1956 s. 301 tillämpades 12:1 beträffande valsedelsförsändelser avseende enskilt val. Ordföranden i ett fackföreningsförbund hade under pågående förrättning för val av ledamot i styrelsen för förbundet i två fall öppnat till förbundsexpeditionen insända valförsändelser omfattande vardera en valsedel och ett valkuvert med namnsedel, på vilken den röstande egenhändigt skrivit sitt namn, och hade uttagit valsedeln och nedlagt en annan av honom själv ifylld valsedel med namnet på annan kandidat. I RR:ns dom, vari de högre instanserna ej gjorde ändring i detta hänseende, framhölls, att valsedelsförsändelsen i sin helhet borde med hänsyn till den egenhändiga namnteckningen betraktas såsom en av den röstande egenhändigt underskriven urkund. Se om fallet också ovan under 2 kap. Anbringande å bil av registreringsskylt ansågs i NJA 1958s. 401 icke vara att hänföra till offentlig kontrollmärkning som avses i 12: 7.
13 kap. En man, som vid utförsel av en bil undertecknat s. k. identitetssedlar, innehållande försäkran på tro och heder att bilen komme att utom riket nyttjas endast för hans eget bruk, samt en annan person, som förmått honom att underteckna sedlarna, fälldes i NJA 1953 s. 577 till ansvar för osann försäkran resp. anstiftan av detta brott. De tilltalade försökte förgäves försvara sig med att innehållet i sedlarna vore en utfästelse och icke, såsom enligt 13: 10 förutsättes, en utsaga. Innehållet var emellertid osant redan vid undertecknandet. Det var nämligen redan då meningen, att bilen skulle användas av annan än undertecknaren. Större avseende förtjänade den likaledes gjorda invändningen, att den i sedlarna på tro och heder gjorda försäkran icke avgivits jämlikt lag eller författning. Avgivande av ifrågavarande slags försäkran hade föreskrivits såsom villkor för utförsel av statens handelskommission och statens handels- och industrikommission, om än
med stöd av kungliga kungörelser. Det förefaller tvivelaktigt, om med lag eller författning, i varje fall i detta sammanhang, bör förstås andra bestämmelser än sådana som utfärdats av Konungen. Ett argument för den snävare tolkningen är, att i 13: 10 men icke i 13: 11 upptagits även oaktsamhetsfall. Att grovt oaktsam osanning i en på tro och heder avgiven försäkran ansetts kunna bestraffas om försäkran är avgiven jämlikt lag eller författning men ej annars torde bero dels på att denna förutsättning i någon mån garanterar att det är fråga om en betydelsefull utsaga, dels på att förutsättningen synts begränsa området för straffbara culpösa osanningar till fall i vilka medborgarna ha möjlighet att förvissa sig om huruvida de vid straffansvar äro skyldiga att i viss omfattning komplettera och kontrollera sitt vetande innan de uttala sig. En sådan möjlighet bereder den allmänna författningspublikationen, Svensk Författningssamling, där av Konungen utfärdade lagar och författningar intagas. Den omständigheten, att ett formulär fastställts eller tillhandahålles av en myndighet, tillgodoser icke till fullo någondera synpunkten.
En konstnär, som utan tillstånd målat över signaturerna på två av honom köpta oljemålningar och i stället på dem anbragt sin egen signatur, åtalades i NJA 1954 s. 364 för (signaturförfalskning eller) osant intygande. Åtalet ogillades emellertid enhälligt i alla instanser. Signatur å ett konstverk är i 13:11 lika litet som i 12: 1, jfr 12: 5, att räkna som urkund. Se NJA 1951 s. 620 och därom rättsfallsöversikten i SvJT 1953 s. 572 f. Däremot kan en handling mycket väl vara urkund fast änden icke är undertecknad. I NJA 1953 s. 23 fälldes en man till ansvarenligt 13: 11 första st. för det han låtit upprätta och översända en sammanställning över föregivna leveranser enligt osanna fakturor, vilken sammanställning var undertecknad med maskinskrift, betecknad såsom avskrift och försedd med intyg av två personer om avskriftens riktighet. Han ansågs emellertid icke genom att låta upprätta sammanställningen ha åberopat eller eljest begagnat de osanna fakturorna på sådant sätt att 13: 11 andra st. bleve tillämpligt. Icke heller att han överlämnat de osanna fakturorna till den som upprättat dessa för att denne skulle lämna dem till sin försvarare i mål om ansvar för bedrägeri ansågs innefatta sådant begagnande, och ej heller att han vid besök hos försvararen och sedermera vid polisförhör uppgivit att fakturorna vore riktiga. Hotellgästs oriktiga uppgifter i hotellets resande liggare ha i SvJT 1958 rf s. 32 bedömts såsom osant intygande. Den straffbestämmelse i hotellstadgan, som kunde komma i fråga i stället, anger sig vara subsidiär i förhållande till SL. Även efter det tillgångar och skulder i dödsbo avvecklats och slutredovisning avgivits, har förordnad boutredningsman, som icke entledigats från uppdraget, i NJA 1955 s. 574 (åtalspunkt I B) ansetts behörig att företräda dödsboet, varför skuldebrev, som han å dödsboets vägnar utfärdat, ansetts icke innefatta osant intygande. Se om fallet också nedan under 22 kap.
14 kap. Se om 14: 9 NJA 1956 s. 635 och 1957 s. 139 ovan under Vållande samt rättsfall nedan under Trafikbrottslagen.
Ett knivhugg, som träffade bröstet och trängde in i ena lungan, hänfördes i SvJT 1958 rf s. 41 under 14: 12. Ehuru skador av den ifrågavarande arten av HovR:n ansågos »lätteligen kunna medföra risker för
livsfarlig sjukdom», utgick HovR:n från att den knivskurnes skada icke vid något tillfälle varit livshotande för honom. Jfr SvJT 1959 rf s. 72.
Skall vid medhjälp till fosterfördrivning enligt 14: 27 den omständigheten, att abortören handlade för att bereda sig vinning, anses vara en omständighet av objektiv betydelse, så att medhjälparen skall dömas för medhjälp till brott enligt andra stycket ehuru han icke handlat för att bereda sig själv vinning? Frågan besvarades jakande i SvJT 1954 rf s. 29. Begärt prövningstillstånd gavs icke; NJA 1953 C 477. Till stöd för denna ståndpunkt kan anföras, att medhjälp till koppleri enligt 18: 11 första st. torde böra bestraffas, även om medhjälparen icke själv handlat vanemässigt eller för att bereda sig vinning. SVENNEGÅRD förordar i SvJT 1955 s. 271 ff det motsatta svaret; så ock NJA 1941 s. 473 (där talan emellertid ej fullföljdes av åklagaren). En skiljaktig hovrättsledamot i förstnämnda rättsfall tänkte sig vinningssyftet såsom en omständighet av subjektiv betydelse men fann då erforderligt att, för att utesluta att andra stycket skulle bli tillämpligt via 3: 7, fastslå att medhjälparen icke handlade i syfte att bereda abortören vinning.
15 kap. Ordet otukt tolkades i NJA 1957 s. 80, där det var fråga om våldtäkt, till synes något mer restriktivt än i NJA 1952 s. 413, där fråga var om otukt med minderårig; se rättsfallsöversikten i SvJT 1953 s.574.
En fosterfader, en präst, använde för att aga fosterbarnet, en ej fullt fyra år gammal pojke, två gånger metoden att sätta ned honom i en tom potatislår i källaren, spika fast locket och låta pojken vara i låren vardera gången omkring en halvtimme. Vid bedömande av handlingssättet, i NJA 1957 s. 593, utgick HD från att fosterfadern handlat enbart i tillrättavisande syfte och att han velat förmå pojken att upphöra med vissa lekar med en jämngammal flicka vilka enligt fosterfaderns mening voro mycket farliga för henne. Åtgärderna voro enligt HD såsom uppfostringsmedel hänsynslösa och orimliga, och fosterfadern hade genom dem i sådan grad överskridit gränserna för laglig aganderätt att han icke kunde undgå ansvar enligt 15: 22. En ledamot var skiljaktig, i det att han liksom tidigare HovR:ns pluralitet, under hänvisning till den då ännu gällande men numera upphävda bestämmelsen i 14: 16 om straffrihet för viss misshandel under aga, fann sig icke kunna fälla till ansvar.
18 kap. Att barnavårdslagen i 49 § 1 mom. definierar fosterbarn såsom barn under sexton år som fostras i enskilt hem av närmare angivet slag medför icke i och för sig, att åt bestämmelserna angående fosterbarn i SL skall ges motsvarande innebörd. Barnavårdslagstiftningens begrepp har uppställts i samband med att man i viss omfattning anordnat kontroll över uppfostrare av barn utanför föräldrahemmet, och det är underkastat förändringar som dikteras av sådana hänsyn. SL:s begrepp fosterbarn är äldre än barnavårdslagstiftningen och självständigt i förhållande till denna men kan påverkas av utvecklingen på dennas område. Jfr THYRÉN, Kommentar till strafflagen 14 kap., 2:a uppl., 1918, s. 143 f och 146. I SvJT 1956 rf s. 11 ansåg RR:n, vid bedömande av fråga om ansvar enligt 18: 6, att fosterbarnsförhållandet i detta fall upphört när barnet fyllt sexton år, men anförde såsom stöd härför ej blott åldern utan även vissa andra omständigheter. HovR:n
åter fann att barnet också därefter varit fosterbarn. Se MALMSTRÖM, Föräldrarätt, 1956, s. 109.
19 kap. Orsakande av skador på en fabriksanläggning, vilkas reparerande drog en kostnad av cirka 10 000 kr. och vilka medförde driftstopp under omkring tre timmar, bedömdes i SvJT 1958 rf s. 71 icke såsom sabotage utan som grov skadegörelse. Även om fabriken får anses som sådan för folkförsörjningen viktig fabrik som åsyftas i 19:4, kan, uttalade HovR:n, skadegörelsen icke anses vara av sådan avsevärd betydelse att gärningen är att bedöma såsom sabotage.
En bilförare, som genom oförsiktighet vid en järnvägsövergång vållat sammanstötning med ett rälsbusståg bestående av två bussar, dömdes i NJA 1958 s. 90 av pluraliteten inom HD, tre ledamöter, till ansvar jämlikt 1 § första st. trafikbrottslagen jämfört med 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen, men emedan omständigheterna icke kunde anses giva vid handen att han genom sitt körsätt framkallat fara för sådan ofärd som avses i 19: 5, kunde han enligt dessa ledamöter ej fällas till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. Två ledamöter funno honom förfallen till ansvar jämväl för allmänfarlig vårdslöshet, då han genom sin oaktsamhet måste anses ha framkallat fara för tågolycka. I de lägre instanserna hade han dömts för allmänfarlig vårdslöshet, allenast, jämlikt 19:5 jämförd med 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen. I fråga om tilllämpligheten av 19: 5 var fallet ett gränsfall och därför svårbedömt. Att 19: 5 tillämpas utesluter emellertid icke tillämpning också av 1 §trafikbrottslagen.
20 kap. Åklagaren yrkade i NJA 1953 s. 288 ansvar å en skogsarbetare för det denne medelst inbrott olovligen tillgripit en cykel, vilken sedan av honom brukats för färd till en ort på omkring fyra mils avstånd och där övergivits. I målet uppstod den processuella frågan, huruvida domstolarna, trots att åklagaren i HR:n yrkade ansvar för grovt egenmäktigt förfarande, kunde döma för stöld. Se om denna fråga WELAMSON i SvJT 1959 s. 245 ff. HR:n, en ledamot av HovR:n och två ledamöter av HD ansågo sig processuellt oförhindrade att pröva om gärningen utgjorde stöld och dömde den tilltalade för grov stöld. De två ledamöterna av HD började sitt votum med att uttala, att 20: 1 bör så förstås att till stöld blir att hänföra även det fall att någon olovligen tillgriper en sak med uppsåt att tillfälligt tillgodogöra sig saken men definitivt frånhända ägaren densamma. Detta stämmer med den allmänt godtagna definitionen av stöld före 1942 års lagändring, men det må erinras, att 20: 1 år 1942 erhöll ny lydelse och att, ehuru väl uttalanden under förarbetena av straffrättskommittén, föredragande departementschefen och lagrådet röja två eller tre olika uppfattningar om hur nya 20: 1 är att tolka, ingen av instanserna uttalat att lagrummets innebörd vore helt oförändrad. De två ledamöterna fortsatte: »När annans fortskaffningsmedel olovligen tagits och brukats för färd av i allt fall mera betydande utsträckning samt därefter övergivits — ett förfarande som måste anses innefatta åtminstone eventuellt uppsåt beträffande påföljden att saken ej bleve återställd till ägaren — är följaktligen gärningen att bedöma som stöld.» Att en sak övergivits efter en färd av mera betydande utsträckning behöver dock icke innebära, att den definitivt frånhänts ägaren eller att tillgreppet skett med uppsåt att så skall ske.
I förevarande fall lämnade den tilltalade cykeln vid stationen i den stad där ägaren bodde och ägaren fick igen cykeln oskadad. Det måste ock erinras, att man icke får uppställa en regel enligt vilken eventuellt uppsåt skall anses föreligga eller presumeras om vissa objektiva förutsättningar äro förhanden. Fortsättningen av ifrågavarande votum tyder på att detta icke heller varit meningen. Se EKELÖF i SvJT 1954 s. 357 noten.
Frågan huru tillgrepp av fortskaffningsmedel skall bedömas kom åter upp i två mål, refererade i NJA 1954 s. 240, denna gång avseende bilar. I ena fallet uppstod liksom i närmast föregående rättsfall fråga huruvida HD ägde pröva där framställt yrkande om ansvar för stöld, en fråga som av pluraliteten besvarades jakande. I båda målen hade en yngling i 20-årsåldern tagit en bil och färdats med denna, i ena fallet cirka 7 i det andra cirka 17 mil, varefter bilen övergivits. I ena fallet var färden närmast en nöjestur, i det andra ett medel att rymma från Skenäs. I ena fallet körde man i diket varvid bilen svårt skadades, i andra fallet lämnades bilen oskadd på en gata i Stockholm. I båda fallen återfick ägaren bilen. HD, bland vars ledamöter de båda för stöld dömande justitieråden i närmast föregående rättsfall befunno sig, dömde i båda fallen för grov stöld. Detta innebar, att HD icke biträdde den av straffrättskommittén under förarbetena till 20: 1 uttalade uppfattningen att för stöldansvar kräves tillägnelseuppsåt i betydelsen av uppsåt att göra saken till sin. Det räckte enligt HD tydligen med ett mera tillfälligt besittningstagande. Men enighet råder om att gärningsmannen måste ha uppsåt att definitivt frånhända ägaren saken. Huruvida sådant uppsåt förelåg prövade HD med hänsyn till omständigheterna i målet och fann, att det måste antagas såväl att det vid tillgreppet av bilarna stod klart för de tilltalade att det i följd av deras handlingar vore möjligt att ägaren icke skulle återfå bilen som ock att visshet därom att så ej komme att ske icke skulle ha avhållit dem från att tillgripa bilarna. Detta är i och för sig en korrekt tillämpning av läran om dolus eventualis. (HovR:ns referat på s. 242 av åklagarens anförande utgör däremot icke en riktig beskrivning av dolus eventualis.) Det är emellertid svårt att undertrycka ett tvivel, huruvida förhandenvaro av dolus eventualis verkligen var till fullo bevisad. Det är att märka, att de tilltalade hade all anledning att tro att ägarna skulle återfå bilarna. Vad de kunde tänka sig som hinder däremot var väl endast en svår bilolycka; att en bilägare återfår sin bil i helt förstört skick kan nämligen kanske jämställas med att han icke återfår den alls. Men skulle de verkligen ha tagit bilarna om de hade förutsett en sådan olycka? Enligt en undersökning angående biltillgrepp i Malmö utgjorde antalet tillgripna fordon som över huvud icke återfunnits högst 1 %. Det stora flertalet hade återfunnits i Malmö eller i stadens omedelbara närhet inom helt kort tid. En motsvarande undersökning beträffande Stockholm har visat liknande resultat. Enligt Malmöundersökningen voro 37 % av bilarna vid återfinnandet mer eller mindre svårt skadade. Enligt Stockholmsundersökningen hade minst 15 % åsamkats skador av betydelse. Se härom GUSTAF PERSSON i NTfK 1957 s. 82 och uppgifter av olika uppgiftslämnare i Ungdomsbrottslighet, SOU 1959: 37 s. 193 ff. Inför dessa siffror är det svårt att göra gällande, att de som
tillgripa bilar i allmänhet ha uppsåt att definitivt avhända ägaren dem. Skulle man kräva vanligt mått av bevisning, bleve icke många fällda för stöld av bilar. I rättstillämpningen torde man i stor utsträckning, såsom en följd av HD:s ådagalagda uppfattning att tillgrepp av bil ofta skall bedömas såsom stöld, ha övergått till ett schematiskt bedömande, som har mycket litet med dolus eventualis att göra. Enligt Persson, a. a. s. 85, har i Stockholm utbildat sig en praxis, att tillgrepp av bil i regel bedömes som stöld om bilen återfinnes utom Stockholm men som egenmäktigt förfarande om bilen anträffas i Stockholm i icke alltför skadat skick. I yttrande över förslaget till Brottsbalk har lagrådet efter mönster av bl. a. norska strafflagen föreslagit en särskild straffbestämmelse för sådana fall då någon olovligen tager och brukar annans fortskaffningsmedel utan att gärningen kan anses som stöld. Det nya brottet skulle benämnas »tillgrepp av fortskaffningsmedel». Förslaget innebär, att man återför stöldbegreppet till att omfatta blott den för stöldkarakteristiska ohederligheten, ger det fasta gränser och undviker att såsom tjuvar stämpla ett antagligen stort antal personer i uppväxtåldern. Å andra sidan skulle brottet få en benämning som bättre än det i sammanhanget eufemistiska uttrycket »egenmäktigt förfarande» anger vad den brottslige gjort.
I SvJT 1958 rf s. 49 bedömde HovR:n försök att medelst en gummislang olovligen tappa bensin ur en parkerad bil såsom försök icke till snatteri utan till stöld, varvid HovR:n fäste avseende vid att parkerade motorfordon i regel måste lämnas utan närmare tillsyn. Tre stölder av virkespartier, vilka i samband med skogsavverkning upplagts efter väg, bedömdes i SvJT 1958 rf s. 20 av HovR:n såsom grova med hänsyn till värdet av det tillgripna (vid varje tillfälle i runt tal 600 kr.) och omständigheterna vid tillgreppens förövande. I sistnämnda hänseende fästes antagligen avseende vid att det icke är möjligt att anordna effektiv tillsyn över virkesupplag av ifrågavarande slag.
Genom hot med en pistol, som i verkligheten var en leksakspistol, och ett paket, som han föregav innehålla sprängämne, tilltvang sig enman pengar i en bank. Han dömdes i NJA 1956 C 187 för rån. Det har ifrågasatts (THORNSTEDT i SvJT 1959 s. 1 ff), om sådant hot verkligen, såsom förutsättes i 20: 5, är »hot som innebär trängande fara». Emellertid är att märka, att hot måste anses kunna vara sådant hot även om den hotande alls icke har för avsikt att förverkliga hotet. Detsamma torde få anses gälla om han icke heller har möjlighet att förverkliga det, t. ex. emedan han i själva verket är effektivt bevakad. Denna tolkning synes väl förenlig med ordalagen i 20: 5. Dessa kräva icke för ansvar en situation som innebär trängande fara utan ett hot som innebär sådan fara, vilket språkligt icke torde behöva betyda mer än att hotet skall te sig såsom så farligt som ordet trängande anger.
En man köpte av skogsvårdsstyrelsen i länet genom en länsskogvaktare en på viss egendom befintlig elektrisk ledning av koppar. Köpeavtalet innebar, att köparen icke skulle äga nedtaga och bortföra ledningen förrän han erlagt köpeskillingen. Utan att betala men efter särskilt tillstånd av länsskogvaktaren nedtog han därefter ledningen. Han företog sig vidare att bortföra och sälja denna, och till dessa åtgärder hade han icke fått tillstånd. Åtalad, i NJA 1956 s. 140, fälldes
han av HR:n för olovligt förfogande: han hade lovligen kommit i besittning av ledningen men olovligen förfogat över denna. HovR:n, som fann att ledningen efter nedmonteringen alltjämt var i styrelsens besittning, dömde honom för stöld. HD åter fann, att hans åtgärder, »medhänsyn till hans ställning som köpare» icke kunde bedömas svårare än såsom egenmäktigt förfarande. Denna utgång förtjänar säkerligen gillande. Att här förelåg besittningskräkning är nog klart, varför 20 kap. var tillämpligt. Men borde han icke, såsom HovR:n fann, ha dömts för stöld? I köpeavtalet sades intet om när äganderätten skulle övergå. Enligt den åsikt, som nu tycks vara den vanligaste, är äganderätten vid försäljning av lös sak under tiden mellan avtalsslutet och traditionen delad mellan säljaren och köparen: den ene har vissa, den andre andra av en ägares befogenheter, och äganderätten övergår därför icke i sin helhet vid en viss tidpunkt utan successivt. RÅ-ämbetet, som fann det tveksamt huruvida stöld förelåg när köpeavtal slutits rörande lös sak men varken betalning erlagts eller tradition skett, utvecklade, såsom en bland flera alternativa ståndpunkter, i anslutning till denna åsikt att man måhända finge besvara frågan efter en avvägning mellan äganderättens styrka å ömse sidor i det aktuella konfliktläget. Uppenbarligen måste då köparens rättighet, hans äganderätt, anses avsevärt svagare än säljarens. Bl. a. åtnjöte säljaren skydd mot köparens borgenärer vid konkurs och utmätning, medan så ej vore förhållandet med köparen. Detta resonemang skulle leda till att köparen dömdes för stöld. KARLGREN för ett liknande resonemang i sin bok Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis, 1958, s. 125 noten. Resonemanget är emellertid icke invändningsfritt. Det är visserligen med rätta som man opponerat mot den tidigare vanliga föreställningen att äganderätten är en enhet som måste finnas hos den ene eller hos den andre. Man kan förebrå anhängarna av en sådan föreställning, att de uppfatta äganderätten såsom vore den ett fysiskt ting som överflyttas från säljaren till köparen; i varje ögonblick finns ett sådant ting i sin helhet på en viss plats, här eller där. Genom läran om den successiva övergången har man emellertid icke tillräckligt frigjort sig från detta betraktelsesätt. I föreställningen om att äganderätten successivt övergår och under övergången är delad gömmer sig tanken att en enhet föres över, låt vara att det icke sker i ett visst ögonblick utan så småningom. Rätta förhållandet är i stället, att ordet äganderätt i rättsreglerna användes såsom ett medel att beteckna vissa av de rättsfakta som skola föreligga för att den ifrågavarande rättsregeln skall vara tillämplig. Det riktiga är därför att, med utgångspunkt i varje rättsregel vars tillämpning ifrågasättes, undersöka, huruvida förutsättningarna för dess tillämpning äro för handen. Det kan därvid visa sig, att en såld sak när det gäller tillämpning av vissa rättsregler, t. ex. de som avse utmätning för säljarens gäld, skall anses tillhöra säljaren, men vid tillämpning av andra rättsregler, t. ex. de som avse försäljning, skall anses tillhöra köparen. Att betrakta detta förhållande som en successiv övergång är att betjäna sig av en bild som icke är alldeles ofarlig, något som RÅ-ämbetets här återgivna resonemang är ägnat att ådagalägga. Ty det kan icke vara riktigt att låta frågan om tillämpligheten av rättsregeln om stöldansvar, vilket förutsätter äganderätt hos säljaren, avgöras genom en summering av och
jämförelse mellan andra rättsregler. Vad spörsmålet i rättsfallet gällde var, huru uttrycket »vad annan tillhör» i 20:1 skall tolkas. Därvid måste beaktas, att situationen i fallet i ett väsentligt avseende skilde sig från den vid stöldbrottet normala: säljaren hade ju givit köparen rätt att om visst villkor uppfyllts, nämligen betalning erlagts, bortföra saken såsom sin. Denna omständighet synes göra köparens handlingssätt så olikt det för stöld normala, att det skulle vara betänkligt att hänföra det under ett så grovt brott som stöld. När fråga är om tillämpning av regeln i 20: 1, bör saken i ett sådant fall därför icke anses tillhöra säljaren, och detta oavsett att den när det gäller vissa andra rättsregler betraktas såsom hans. Se angående ett motsvarande spörsmål beträffande tillämpningen av 22: 7 STRAHL i TfR 1947 s. 512 och om rättighetsbegreppet utom vad som anföres i artikeln i TfR även i SvJT 1955s. 307 ff.
Frågan vad som utgör straffri efterhandling till brott kan ibland vara tveksam. I NJA 1955 s. 59 hade en värnpliktig under militärtjänstgöring olovligen tagit och brukat en Kronan tillhörig personbil för en färd, som slutade med återkomst till förläggningsorten, och under färden i strid mot gällande instruktionsbestämmelser medtagit privata passagerare och överlåtit åt en av dessa att föra bilen. Han dömdes för egenmäktigt förfarande, men skulle han dessutom dömas för tjänstefel enligt 26: 18? Det ansåg de båda första instanserna och en ledamot avHD. Denne ansåg, att den värnpliktige under denna enstaka färd, somskett med syfte att återställa bilen, icke varit fritagen från skyldighetatt iakttaga instruktionsbestämmelserna. Pluraliteten i HD ansåg däremot, att det räckte med ansvar enligt 20:6. Rättsfallet omtalas hos JÄGERSKIÖLD, Svensk tjänstemannarätt II:1, 1959, s. 263. Jfr det i NJA 1954 s. 90 f omtalade fallet, där HR:n och HovR:n dömde en volontär som olovligen tillgripit en militär personbil både enligt 20: 6 andra st. och 26: 18. Att sådan handling ej må bedömas såsom allenast tjänstefel framhålles i MO:s ämbetsberättelse 1957 s. 27 ff.
21 kap. Sedan en man mottagit medel av en annan för att verkställa viss betalning för dennes räkning men förskingrat medlen, förmådde han, medelst föregivande att han skulle för den andres räkning verkställa jämväl annan betalning, den andre att till honom överlämna ytterligare medel, och dessa använde han till att verkställa förstnämnda betalning. I NJA 1957 s. 247 dömdes han ej blott för förskingring utan i de lägre instanserna och av HD:s pluralitet, tre ledamöter, även för bedrägeri. Han hade, säges i HD:s dom, tillgodogjort sig de senast mottagna medlen för att med dem täcka sin redovisningsskuld. Hade förhållandet undgått upptäckt, skulle han, på sätt han uppenbarligen åsyftat, gått fri från krav på grund av denna skuld. Med hänsyn därtill måste det, oavsett att han i stället genom sin underlåtenhet att verkställa den andra betalningen ådragit sig ny redovisningsskuld, anses, att hans handlande inneburit sådan vinning och skada som åsyftas i 21:1. Två ledamöter av HD voro emellertid skiljaktiga och ansågo, att enär han med de senast mottagna medlen verkställt betalning av en ägarens skuld, hans förfarande icke kunde anses ha inneburit skada för ägaren och därför ej vore att bedöma som bedrägeri. Den segrande meningen torde vara att föredraga. Fallet bör jämföras med s. k. per-
sedelstöld, n. b. sådan som sker från Kronan. Om en militär, som fått kronopersedel till sig utlämnad men har förskingrat denna, tillgriper en likadan persedel från Kronan och redovisar med denna, har han säkerligen begått ej endast förskingring utan även stöld. Hans avsikt var visserligen att återlämna det tillgripna men endast mot att hans förpliktelse skulle upphöra. Han ville således tillgodogöra sig det tillgripna såsom vore det honom tillhörigt. På samma sätt bör det fallet bedömas där någon efter att ha förskingrat från annan tillgriper medel från denne för att med dessa betala igen det förskingrade. Och detta fall är likvärdigt med det ifrågavarande fallet, där det i stället för om stöld var fråga om bedrägeri och i stället för om betalning till medlens ägare var fråga om betalning för dennes räkning. De vid referatet anmärkta fallen av persedelstöld gällde tillgrepp från kamrat, något som gör dem olika det ifrågavarande fallet. Se om dessa frågor STRAHL, Om rekvisiten skada och vinning, 1948, s. 54 ff, och i SvJT 1952 s.743 ff samt REGNER & HENKOW, Den militära strafflagstiftningen, 1951, s. 143 f.
Medlemmarna i en ekonomisk förening, som var planlagd på ett ekonomiskt oförsvarligt sätt, hade medelst vilseledande förmåtts att ikläda sig för dem oförmånliga förpliktelser samt att i enlighet därmed verkställa inbetalningar till föreningen med belopp vilka sedermera på grund av föreningens insolvens gått helt eller delvis förlorade. Den man, som från den tidpunkt då medlemmar i större utsträckning strömmade till och en tid framåt handhaft ledningen av föreningen och därvid verkat för anskaffande av medlemmar samt utkrävt och uppburit betalning från medlemmarna, dömdes i NJA 1954 s. 393 av RR:n och HD för grovt bedrägeri, icke såsom enligt HovR:ns dom för svindleri. Skadan för medlemmarna hade enligt HD i enlighet med hans syfte motsvarats av en rådighet över insatskapitalet, vilken oavsett hur kapitalet i verkligheten använts inneburit vinning, i allt fall för föreningen. Att den tilltalade måhända haft fast förhoppning att föreningens ekonomi till slut skulle upphjälpas kunde, i enlighet med läran att det ankommer på förhållandena vid brottet och icke på den slutliga utgången, ej rädda honom undan ansvar. I rättsfallet uppkommo frågor angående omröstningsreglerna och om förbudet mot reformatio inpejus; se härom WELAMSON i SvJT 1956 s. 472 ff och 1959 s. 257 f. Se om rättsfallet vidare nedan under SL:s promulgationslag.
Två personer samarbetade för att bebygga och sälja tomter. Vid en viss tidpunkt utfärdades handlingar, enligt vilka den ene till den andre överlät sina andelar i de fastighetsföreningar som voro ägare till tomterna; NJA 1955 s. 574 (åtalspunkt IV A). Från åklagarsidan gjordes gällande, att överlåtaren icke därmed avsåg att överföra äganderätten till den andre utan endast att underlätta för honom att handha förvaltningen av egendomen. Överlåtaren, hävdades det, förmåddes att underteckna handlingarna genom att den andre uppgav, att dessa skulle tjäna sistnämnda ändamål, under det att han i verkligheten handlade med uppsåt att med stöd av handlingarna tillägna sig egendomen. RR:n dömde för bedrägeri. HovR:ns pluralitet dömde för trolöshet mot huvudman, medan en ledamot ville döma för försök till bedrägeri och två ledamöter ville frikänna. I HD dömde pluraliteten, fem ledamöter, för
bedrägeri, medan två ledamöter ville döma för trolöshet mot huvudman. HovR:ns uppfattning att här icke förelåge bedrägeri motiverades med att överlåtelserna finge anses ha haft allenast den av överlåtaren åsyftade innebörden att den andre skulle kunna företräda föreningarna gentemot utomstående; överlåtaren måste därför enligt HovR:ns mening anses ha haft samma rätt efter överlåtelserna som dessförinnan. Detta resonemang bemöttes av HD med att den, till vilken överlåtelserna skedde, dock fick ställning såsom ägare och att det för överlåtaren uppstått avsevärda svårigheter att göra sin rätt gällande; utfärdandet av handlingarna hade alltså inneburit vinning för den ene och skada för den andre. Det är att märka, att vid förmögenhetsbrotten över huvud icke förutsättes att den brottslige verkligen förvärvar någon rätt. Man skall bortse från det fel i förvärvet som följer av att detta skett genom brott. Ett avtal skall således anses tillkommet genom bedrägeri, ehuru det just därför är ogiltigt. HovR:n förbisåg säkerligen icke detta, utan dess mening var nog att handlingarna rätt tolkade icke inneburo någon överlåtelse. Att överlåtaren genom vilseledande förmåddes att underteckna handlingarna och att dessas tillkomst beredde ekonomisk svårighet för honom och motsvarande ekonomisk fördel för den andre torde dock få anses tillräckligt för bedrägeri ansvar; märk att sådant ansvar kan inträda, även om den vilseleddes disposition är en rent faktisk handling. Att minoriteten inom HD icke fann bedrägeri föreligga berodde på att den icke fann styrkt att den andre från början haft uppsåt att göra äganderätt till andelarna gällande på grund avhandlingarna. Men att han sedermera under hänvisning till dessa hävdade äganderätt till andelarna innebar enligt minoriteten trolöshet mot huvudman; med hänsyn till det stöd han kunde hämta av ordalydelsen innebure det en sådan försämring av överlåtarens möjligheter att göra sin rätt gällande att den vore att likställa med förmögenhetsskada. Att en minoritet inom HovR:n fann sig böra frikänna från ansvar för trolöshet berodde på att man icke ansåg att det, när förvärvaren enligt överlåtelsehandlingarna hävdade äganderätt till andelarna, kunde anses vara den åt honom givna förtroendeställningen som missbrukats. Med denna avsågs att överlåtaren skulle i den andre få en företrädare utåt, och vad som skedde var att den andre i stället vände sig mot överlåtaren. Men är icke detta att missbruka förtroendeställning? Jfr åtalspunkt V B nedan under 22 kap.
En gäldenär, som genom vilseledande skaffat sig åter en av honom lämnad pant, har i SvJT 1954 rf s. 35 dömts för bedrägligt beteende utan hinder av att panten i och för sig var föga värd. HovR:n fäste sig vid att panten var värdefull för gäldenären och att borgenären, som därför förlorade ett påtryckningsmedel, för den skull fick sin fordransvärde minskat. En man, som i konkurs bevakat fordran och mottagit utdelning ehuru fordringen ej tillkom honom, frikändes i NJA 1958s. 418 av HD, men icke i de lägre instanserna, från ansvar för bedrägligt beteende, emedan fordringen i allt fall bestode och någon skada därför ej uppstått för konkursborgenärerna.
Det anses, att den, som av misstag fått pengar till sig utlämnade och tillägnar sig dem, gör sig skyldig till olovligt förfogande. I vissa fall kan emellertid i stället ansvar för bedrägeri eller bedrägligt beteende
ifrågakomma. Så är fallet om mottagaren anses pliktig att upplysa om rätta förhållandet: genom att underlåta detta anses han då vilseleda utbetalaren och därmed förmå denne till utbetalningen. Härom se rättsfallsöversikterna i SvJT 1945 s. 54 och 1949 s. 179 och 182. Se också NJA 1954 s. 464 varom nedan under 22 kap. I SvJT 1954 rf s. 33 dömde HovR:n icke, såsom RR:n funnit riktigt, för olovligt förfogande utanför bedrägligt beteende: en försäljare hade, då köparen, som hade starkt nedsatt synförmåga, av misstag lagt fram en 50-kronorsedel i stället för en 5-kronorsedel, tagit den framlagda sedeln. Hade ingenting sagts, skulle säljaren näppeligen ha kunnat dömas för bedrägligt beteende, men han frågade, om han finge taga pengarna och köparen svarade jakande. Även om man i hans fråga skulle kunna se en positiv åtgärd varigenom han vidmakthållit eller stärkt köparens villfarelse, är det svårt att finna åtgärden kausal i förhållande till köparens disposition. I ett mål från samma HovR, SvJT 1954 rf s. 27, sträckte man bedrägeriansvaret än längre. Sedan vid skadereglering försäkringstagare, två makar, för försäkringsgivaren av förbiseende uppgivit att vissa föremål gått förlorade vid eldsvåda, återfann försäkringstagarna föremålen men anmälde icke detta för försäkringsgivaren förrän polisutredning redan påbörjats angående uppkomsten av branden. Att, såsom HR:n gjorde, döma för olovligt förfogande kan ej vara riktigt, då såvitt visats försäkringsgivaren icke förbehållit sig rätt till föremålen. Även bedrägeriansvar synes svårförsvarligt. Det framgår ej av referatet, om försäkringstagarna åtagit sig att göra anmälan om återfunna saker. Frånsett osäkerheten om huruvida sådan förpliktelse förelåg och vilken verkan den skulle ha, är att erinra, att den disposition, vartill försäkringstagarna skulle anses ha förmått försäkringsgivaren genom ett vilseledande bestående i underlåtenhet, i sin ordning var en underlåtenhet, nämligen underlåtenhet att återkräva ersättningen. Hur vet man att försäkringsgivaren efter skaderegleringen över huvud tänkte på försäkringsfallet och drog slutsatser av utebliven rättelse? Situationen var analog med den som föreligger vid tjuvåkning på tåg när gratispassageraren icke observeras. Med avseende å denna situation har lagstiftaren funnit sig icke böra lita till 21:1 utan infört en särskild brottsbeskrivning i 21:2. Se ANDENÆS, Straffbar unnlatelse, Oslo 1942, s. 444, och THORNSTEDT i Festskrift för Herlitz, 1955, s. 367 n. 1.
Att en man som hyrt en frack underlät att betala hyran medförde i SvJT 1958 rf s. 3 icke ansvar för honom. Bedrägeriansvar var uteslutet, emedan det ej var ådagalagt att han redan vid förhyrningen haft uppsåt att icke betala, och att, såsom HR:n gjort, döma honom för bedrägligt beteende mötte hinder, emedan han fått anstånd med hyrans erläggande till dess han skulle återställa fracken. Denna hade alltså ej tillhandahållits honom under förutsättning av kontant betalning.
Sedan innehavarna av en butik upptäckt att ett affärsbiträde olovligen tagit varor i butiken, förmådde de hennes moder att dels kontant dels genom revers ersätta varorna med 1 500 kr., ehuru värdet av de varor som hon med visshet tagit var mycket lägre. Åtalade för ocker frikändes de emellertid i NJA 1953 s. 512 (tillståndsprövning), emedan de måste anses haft skälig anledning till antagande att hon ur affären olovligen uttagit varor till ett värde av minst nämnda belopp.
Att de faktiskt antagit detta hade väl varit tillräckligt för frikännande. En för ocker i samband med penningutlåning åtalad person hade förmåtts till lånet genom bedrägeri från den insolvente gäldenärens sida beträffande dennes ekonomi. Han dömdes lika fullt i SvJT 1957 rf s. 9 för ocker av RR:n och HovR:ns pluralitet. Att penningutlånaren förmåtts till utlåningen genom bedrägeri är i och för sig intet hinder mot att han fälles för ocker. Men det missförhållande mellan de å ömsesidor vid rättshandlingen utfästa prestationerna, vilket förutsättes för ocker, måste vara verkligt. Att tro sig begå brott — det må vara ocker eller annat brott — är straffritt, och det vare sig misstaget uppkommit genom bedrägeri eller på annat sätt. I NJA 1955 s. 574 (åtalspunkt II) ansåg RR:n och pluraliteten inom HD, fem ledamöter, i olikhet mot en minoritet av två ledamöter och HovR:n, att den tilltalade icke gjort sig skyldig till ocker. Enligt HD:s pluralitet befann sig målsäganden icke i sådant trångmål som avses i 21: 5. Hade hon icke fått det ifrågavarande lånet, skulle hon visserligen ha gjort förluster, men dessa skulle icke ha äventyrat hennes ekonomiska ställning. Icke heller kunde hon enligt pluralitetens mening anses ha visat oförstånd genom lånets upptagande.
Sedan en tjuv inlämnat tjuvgodset till en järnvägs effektförvaring, överlämnade han inlämningsbeviset till en person som hade vetskap om att beviset avsåg stulet gods. Den sistnämnde åtalades i NJA 1956 s.119 för häleri och dömdes enligt 21:6 första st. första ledet av alla utom en skiljaktig ledamot av HD, vilken fann att han ej på sätt avses inämnda lagrum tagit befattning med tjuvgodset. Pluraliteten inom HD, tre justitieråd, motiverade sitt domslut med en jämförelse med det fall att någon olovligen tillgriper ett inlämningskvitto. En sådan gärning bedömes såsom stöld, och därav ansågs, oansett att nämnda lagrum såsom objekt för häleri nämner endast sak medan i 20: 1 och 6 användes mera obestämda uttryck, följa att jämväl mottagandet av sådant kvitto avseende av rätte ägaren inlämnat gods kunde bedömas som häleri. Men anledning funnes näppeligen att göra skillnad mellan mottagande av rätte ägarens inlämningskvitto och inlämningskvitto som en tjuv fått när han inlämnat tjuvgodset. I utlåtande över förslaget till Brottsbalk har lagrådet förordat, att ordet sak får utgå ur 21:6. Därmed skulle bli klart, att ett åt rätte ägaren utlämnat men stulet inlämningskvitto kan vara objekt för häleri, men med det av pluraliteten anlagda betraktelsesättet skulle ändock icke omedelbart av paragrafen framgå, att mottagandet av ett till tjuv utlämnat inlämningskvitto är sådant brott. Det måste emellertid i anslutning till en av ett fjärde justitieråd uttalad mening ifrågasättas, om icke hela resonemanget är överflödigt. Att taga befattning med tjuvgods torde icke behöva innebära någon fysisk befattning med detta. Köp eller försäljning av tjuvgods torde kunna bestraffas såsom häleri, även om godset icke traderats.Vad beträffar mottagande av ett inlämningsbevis sådant som det i rättsfallet ifrågakomna är att märka, att sådant bevis normaliter räcker såsom legitimation för utfående av godset samt att inlämnat gods enligt järnvägens bestämmelser får utlämnas endast mot återställande av inlämningsbeviset eller, om detta förkommit, till den som kan styrka sin äganderätt. Att överlämna ett sådant bevis till annan är därför, prak-
tiskt sett, en metod att förfoga över godset och torde kunna betraktas som ett sätt att taga befattning med detta. I förevarande fall frikändes emellertid den tilltalade även av de fyra ledamöter av HD vilka funno mottagandet av inlämningsbeviset likställt med mottagande av godset. De funno nämligen icke uteslutet, att den tilltalade med sitt förfarande åsyftat allenast att medverka till att godset återställdes till rätte ägaren.
När en man i god tro köpt och fått till sig överlämnade vissa stulna saker och således genom godtrosförvärv blivit deras ägare, kan den omständigheten att han senare sålt sakerna icke medföra ansvar enligt 21:6 vare sig för honom eller köparen; SvJT 1954 rf s. 7. Den som, sedan en annan skjutit en älg såväl olovligen som å olaga tid, hjälpt honom att forsla hem älgköttet dömdes i SvJT 1956 rf s. 47 för häleri. Se ock SvJT 1957 rf s. 30, som handlar om häleri vid jakt.
Den som köpt eller tillbytt sig en förskingrad sak är att döma för häleri, om han insåg att den var förskingrad, och för s. k. häleriförseelse enligt andra st. i 21: 6, om han väl icke insåg men hade skälig anledning antaga att så var förhållandet. Men hur är fallet att bedöma om det ändras därhän, att förskingringen sker just genom överlåtelsen? Jo, insåg köparen att överlåtelsen innebar förskingring, skall han tydligen dömas för medverkan till förskingringen. Men hur om han icke insåg men hade skälig anledning antaga att transaktionen innebar förskingring? Att döma för medverkan till förskingring är då uteslutet, emedan förskingringsbrottet kräver uppsåt. Kan han kanske i stället dömas för häleriförseelse, ehuru 21: 6 efter orden förutsätter, att ett brott, i detta fall förskingring, gått i tiden före gärningen? Av att förskingring förutsätter uppsåt behöver icke följa, att culpös medverkan till annans uppsåtliga förskingring bör vara straffri. Frågan besvarades i NJA 1957 s. 44, under hänvisning till avfattningen av 21: 6, nekande av HD:s pluralitet bestående av tre ledamöter, medan två ledamöter liksom alla övriga domare i målet besvarade den jakande. Det är förståeligt, att HD:s pluralitet ville hävda legalitetskravet när det gällde en straffbestämmelse i den reviderade delen av SL. Utgången torde emellertid innebära, att här föreligger en lucka, om än i förevarande fallköparen genom att sedermera sälja bilen säkerligen gjorde sig skyldig till brott enligt 21: 6 första eller andra st. Se utom i referatet anförd litteratur THORNSTEDT i SvJT 1958 s. 426 ff. Liknande spörsmål uppkom i NJA 1955 s. 359, där HovR:n (HD hade ej anledning att uttala sig i frågan) fann sig icke kunna för häleriförseelse döma personer som enligt HovR:ns utgångspunkt hade medverkat vid tillvaratagande av en älg utan vetskap om att denna skjutits på annans jaktområde men måhända med skälig anledning antaga att så var förhållandet. I ett tvistemål, SvJT 1954 rf s. 37, ålades en bilhandlare, som tillbytt sig en på avbetalning med äganderättsförbehåll köpt och ännu ej till fullo betalad motorcykel, att erlägga skadestånd till dennas ägare, emedan han eftersatt tillbörlig aktsamhet vid förvärvet. Genom bytet hade, såvitt man kan se, avbetalningsköparen gjort sig skyldig till olovligt förfogande. I utlåtande över förslaget till Brottsbalk har lagrådet förordat, att stadgandet angående häleriförseelse utsträckes till att omfatta fall av oaktsam medverkan till brott som äro straffbara endast i uppsåt.
Se angående 21:6 även vad nedan under 22 kap. säges med anledning av SvJT 1955 rf s. 19.
Att genom falsk anmälan föranleda onödig brottsutredning är icke i och för sig straffbelagt, om än åtgärden i vissa fall kan vara brott enligt 13 kap. I SvJT 1955 rf s. 16 hade två män genom osant telefonmeddelande till ett poliskontor i en stad om slagsmål förmått två polismän att i taxi bege sig till den uppgivna platsen. Ansvar yrkades enligt 21:7 för oredligt förfarande, men yrkandet lämnades utan bifall »enär åtgärden icke vore i lag straffbelagd». Emedan staden fick vidkännas kostnaden för skjutsen, är det emellertid svårt att se, varför yrkandet ej skulle bifallas. Att det icke skulle ha uppkommit skada därest polisen använt polisbil bör väl knappast inverka, men möjligen saknades uppsåt omfattande skadan.
22 kap. En praktiserande jurist, ej advokat, dömdes i NJA 1953 s. 475 (tillståndsprövning) för grov förskingring. Han hade mottagit pengar under redovisningsskyldighet och slutligen återbetalat beloppet. Hela tiden hade han varit solvent, ja hans tillgångar synas högst betydligt ha överstigit hans skulder, men han hade icke hållit medlen avskilda från sina egna och han var icke likvid. Utgången har i SvJT 1958 s. 419 ff och 1959 s. 13 kritiserats av THORNSTEDT, som ifrågasatt om verkligen, såsom i 22: 1 förutsättes för förskingringsansvar, den tilltalades beteende inneburit skada för redovisningsborgenären. Enligt Thornstedt ha domstolarna följt anvisningar i motiven, som utan att det komme till uttryck i lagtexten skulle ha angivit att sådan fara för slutlig förlust, som innebure skada, föreligger så snart en redovisningsskyldig person icke är solvent eller likvid för redovisningsskulden, även om han kommer att fullgöra sin redovisning på förfallodagen. Kritiken synes emellertid icke träffande. En förutsättning för förskingringsansvar är enligt lagtexten, att gäldenären är skyldig att redovisa. Därmed torde böra förstås, att han är skyldig att hålla sig likvid och solvent så länge redovisningsskyldigheten består. Huruvida termen redovisningsskyldighet tillräckligt tydligt anger detta kan kanske diskuteras, men det är väl obestridligt, att termen enligt gängse språkbruk åtminstone kan ha denna betydelse. En ytterligare förutsättning är, alltjämt enligt lagtexten, att redovisningsgäldenärens beteende innebär skada för borgenären. Detta krav kan emellertid vara uppfyllt, även om borgenären icke gör slutlig förlust. Ty om hans fordran genom gäldenärens beteende förvandlas från att vara en fordran på en solvent och likvid gäldenär till en fordran på en gäldenär som brister i något av dessa avseenden, är fordringen i allmänhet mindre värd. Skada har då redan inträtt, nämligen genom att fordringen blivit deprecierad. Det fordras emellertid, enligt lagens ord, att skada uppstått. Gäldenären bör frikännas, om han visserligen icke har beloppet i kontanter eller omedelbart disponibla banktillgodohavanden men hans ekonomiska ställning är sådan att redovisningsfordringen för ett ekonomiskt bedömande ter sig lika god som om detta varit fallet — eller nästan lika god, ty från en obetydlig värdedifferens bör man bortse. Skada kan sålunda vara utesluten, emedan gäldenären har tillgångar som göra det möjligt för honom att på kort varsel skaffa fram medel genom realisering eller upplåning. Att märka är vidare, att insolvens hos gäldenären icke inne-
bär skada om han från början håller medlen avskilda, så att hans borgenärer icke kunna tillgodogöra sig dem, eller senare avskiljer medlen på sätt angives i lagen om redovisningsmedel. Det nu sagda kan också uppfattas så, att han icke är skyldig att hålla sig solvent om insolvens är det har under förarbetena antagits vara till nytta för näringslivet, att förskingringsbestämmelserna äro stränga mot redovisningsgäldenär, men det har under förarbetena antagits vara till nytta för näringslivet, att det finns möjlighet att anförtro medel åt annan under dessa stränga villkor, som innebära att mottagaren är skyldig att hålla medlen borgenären tillhanda ungefär som om de stode på bankräkning. I det förevarande rättsfallet hade redovisningsgäldenären placerat medlen i fastigheter och hade uppenbarligen svårt att lösgöra dem.
En hos en försäljningskommissionär anställd person, vilken självständigt skött rörelsen, ansågs i NJA 1953 s. 557 (tillståndsprövning) ha å hans vägnar mottagit en bil till försäljning med skyldighet att redovisa köpeskillingen till bilägaren. Han redovisade emellertid icke till denne för vad som influtit genom försäljning av bilen. Han ansågs därför förfallen till ansvar för förskingring från bilägaren, oavsett om han, såsom han uppgivit, använt influtna medel för rörelsens räkning eller genom motfordran på lön eller annorledes, utan att hålla medlen avskilda, berett försäljningskommissionären, som den anställde veterligen var på obestånd, täckning för beloppet.
Sedan på ett postgirokonto vissa belopp krediterats kontohavaren och denne från postverket fått mottaga meddelande därom, uttog han från kontot nästan allt, ehuru han insåg att krediteringen skett av misstag. En del betalades till honom själv, en del till annan person. Han åtalades i NJA 1954 s. 464 med yrkande om ansvar i första hand för bedrägeri. Domstolarna dömde emellertid för grovt olovligt förfogande.En ledamot av HD var ensam om att bifalla bedrägeriyrkandet. Den segrande meningen, som stämmer med vissa tidigare avgöranden, kan motiveras med att den tilltalade vid uttagen icke uttryckligen sagt sig berättigad till beloppen utan endast låtit detta vara underförstått och att det icke föreligger tillräckliga skäl att anse honom pliktig att upplysa om rätta förhållandet. Man kan ock, i anslutning till en mening som uttalades av ett justitieråd, hänvisa till att postverket genom de felaktiga krediteringarna ställt beloppet till kontohavarens disposition. Hans förfarande skiljer sig därför ganska mycket från det för bedrägeritypiska. En hovrättsledamot fann icke heller 22:4 tillämplig, varför han frikände. Såsom skäl anförde han, att kontohavaren först genom positiv åtgärd från hans sida fått några pengar i sin besittning. Det må medges, att den omständigheten, att kontohavaren redan vid utbetalningarna, ja genom att mottaga pengarna, frånhände dem postverket, ej stämmer bra med ordalagen i 22: 4 där det kräves att gärningsmannen »har» egendomen i besittning, men det kan man nog sätta sig över med hänsyn till att det är värre att någon tillägnar sig egendomen redan i och med att han får den i sin besittning; jfr 22: 8 andra punkten. Bekymmer bereder också det av hovrättsledamoten likaledes anförda förhållandet, att vissa av utbetalningarna skedde direkt till annan person än kontohavaren och att denne därför aldrig fick dessa medel i sin besittning. Fallet är emellertid analogt med de fall som be-
handlas i 3: 7. Jfr SvJT 1954 rf s. 27 och 33 och vad om dessa fall sagts ovan under 21 kap.
Ägaren till en bil sålde denna, ehuru han i avtal med en person, som tidigare försträckt honom pengar, utfäst sig att, därest han ej reglerade sin skuld, låta den andre förfoga över bilen för att göra sig betäckt för sin fordran. Bilägaren dömdes i NJA 1955 s. 212 för olovligt förfogande. — Emedan innehavaren av servitut, innefattande rätt att taga vedbrand till husbehov, övergått till att huvudsakligen använda koks, sålde han veden och använde köpeskillingen till att betala koksen. Han ansågs i SvJT 1955 rf s. 58 icke vara berättigad att taga ved för detta ändamål. HR:n och förmodligen även HovR:n funno, att han för den skull, därest icke villfarelse räddat honom, hade gjort sig förfallen till ansvar för olovligt förfogande. Emellertid var i målet ostridigt, att han vid tiden för avverkningarna ej haft för avsikt att sälja veden utan endast att i enlighet med servitutsavtalet förbruka den på den egna fastigheten. Det är svårt att se, att han sedermera, när han hade avverkat veden och den fanns upplagd på hans mark, gjorde sig skyldig till olovligt förfogande eller över huvud till något brottsligt. Om fallet se ock ovan under Rättsvillfarelse.
Ett rättegångsombud fick enligt skriftligt avtal med huvudmannen processföremålet överlåtet på sig. Sedan rättegången vunnits, hävdade ombudet, att han vore ägare till detta och vägrade att redovisa. Huvudmannen åter påstod, att överlåtelsen tillkommit allenast för att tillgodose ombudets anspråk på rättegångsarvode. Åtalad, i NJA 1955 s.574 (åtalspunkt V B), fälldes ombudet av RR:n för försök till trolöshet mot huvudman men frikändes av HovR:n, emedan huvudmannens påstående icke ansågs styrkt. I HD instämde ett justitieråd med HovR:n. De övriga friade från ansvar för bedrägeri, emedan det ej ansågs styrkt att ombudet från början haft uppsåt att göra äganderätt gällande enligt handlingen. Två justitieråd ville döma för trolöshet mot huvudman, men de övriga fyra, vilka dikterade domen, frikände, emedan ombudet enligt deras åsikt icke kunde anses ha handlat i egenskap av rättegångsombud när han efter rättegångens slut utnyttjade handlingen, som avsåge att bereda ersättning åt honom, genom att i enlighet med handlingens ordalydelse hävda att verklig äganderättsöverlåtelse ägt rum. Tydligen ansåg man, att han då handlade utanför sysslomannaskapet. Det måste emellertid ifrågasättas, om icke de två fällande ledamöternas mening är att föredraga: enligt den hade ombudet på grund av sitt uppdrag haft att redbart tillvarataga huvudmannens intresse jämväl såvitt anginge verkställighet av domen och vid därefter förda förhandlingar men hade, genom att uppsåtligen för egen del göra gällande större rätt än som avsågs med överlåtelsehandlingen till skada för huvudmannen missbrukat sin förtroendeställning. Det är att märka, att 22: 5 icke för ansvar kräver, att gärningen skett i ett sysslomannaförhållande. Man har haft tråkiga erfarenheter av svårigheterna att bestämma innebörden av det i äldre 25:16 och 17 förekommande uttrycket »i» ämbete. I målet framställt yrkande om ansvar för förskingring ogillades av HD »med hänsyn till omständigheterna». Måhända hade ombudet icke fått processföremålet, en biograf, så i sin besittning att en förskingringssituation kunde anses föreligga. Såsom
KARLGREN anfört, Säkerhetsöverlåtelse, 1958, s. 128, synes ansvar för behörighetsmissbruk ha kunnat komma i fråga, därest ombudet till huvudmannens skada företagit rättshandling med stöd av den behörighetöverlåtelsen formellt gav honom. Se om rättsfallet Karlgren a. a. s. 126 n. 88. Jfr om åtalspunkt IV A ovan under 21 kap.
Sedan ett dödsbo avvecklats men medan det alltjämt kvarstod såsom lagfaren ägare till fastighet, hade boutredningsmannen å dödsboets vägnar utfärdat en omslagsrevers. Emedan boutredningsmannen, oaktat att han avgivit slutredovisning, icke entledigats, ansågs han alltjämt behörig att företräda dödsboet, och detta ansågs därför betalningsskyldigt för reversen. Han var emellertid icke befogad att ikläda dödsboet denna gäld, för vilken någon valuta icke tillförts dödsboet. Av HD:s pluralitet, fem ledamöter mot två, dömdes han i NJA 1955 s. 574 (åtalspunkt I B) för trolöshet mot huvudman. Reversens utfärdande hade enligt pluralitetens mening, även om det vore föga sannolikt att personligt betalningsansvar för reversen skulle komma att utkrävas, skadat dödsboet, och boutredningsmannen måste ha insett detta. De två skiljaktiga ledamöterna ansågo, med hänsyn särskilt till att dödsboet icke hade eller kunde antagas bekomma någon egendom, det vara, även bortsett från att pantförskrivna inteckningarna utgjorde betryggande säkerhet för lånet, uteslutet, att personligt betalningsansvar skulle avkrävas dödsboet, och funno förty, att boutredningsmannen icke kunde anses ha genom reversens utfärdande skadat detta. Se om fallet också ovan under 13 kap. Ett i någon mån liknande fall förelåg i NJA 1956 s. 445, varom också nedan under 25 kap. Där hade en man, som var anställd hos ett aktiebolag, medverkat till tillkomsten av en växel med aktiebolaget som acceptant. Bolaget hade emellertid intet intresse av växelns utfärdande; dess enda roll var att figurera som växelgäldenär. Växeln diskonterades och inlöstes sedermera utan att bolaget inblandades. I detta fall ansåg HD enhälligt, liksom de lägre instanserna (under dissens), att bolaget lidit skada, och den anställde dömdes för trolöshet mot huvudman. Båda avgörandena kritiseras av THORNSTEDT i SvJT 1958 s. 421 f, under anförande att här icke skulle föreligga ekonomisk skada utan blott vad han kallar rättslig skada. Att få sina passiva ökade utan motsvarande ökning av sina aktiva är väl dock just att lida ekonomisk skada. Det må emellertid medges, att fall kunna förekomma då man kan bortse från gäldens tillkomst emedan risken för att gälden skall behöva betalas med något nämnvärt belopp från början är så gott som utesluten. Ett sådant fall var möjligen 1955 års rättsfall. I fråga om detta är vidare att framhålla, att i HD:s domsmotivering uttalades att boutredningsmannen måste ha insett att han genom reversens utfärdande skadat dödsboet. Det torde (jfr Thornstedt s.425) fordras, att gärningsmannens uppsåt omfattar att hans gärning tillskyndar ekonomisk skada. Ett skäl härför är, att förhandenvaro av skada kan bero på att ett visst marknadspris finnes, t. ex. viss börsnotering, och att det då icke gärna kan komma i fråga att straffa den som är ovetande om detta faktum. Se härom STRAHL, Om rekvisiten skada och vinning, 1948, s. 121 ff och 132 f. Jfr HovR:ns domsmotivering i NJA 1957 s. 531 varom nedan under 25 kap.
I SvJT 1955 rf s. 19 dömde HovR:n en flicka, som medföljt såsom
passagerare på en lättviktsmotorcykel med vetskap om att cykeln olovligen tillgripits, för olovligt brukande. Enligt 22: 7 förutsättes emellertid, att brukaren har saken i sin besittning. Sambesittning med föraren är visserligen tillräcklig, men det är tvivelaktigt om en passagerare i vanliga fall har ens sådan. RR:n dömde allenast för överträdelse av förbudet i vägtrafikförordningen mot att medfölja som passagerare på lättviktsmotorcykel. Ansvar för häleri synes i många liknande fall uteslutet, emedan väl den som stulit ett fordon men knappast den som allenast tagit det genom egenmäktigt förfarande gjort ett olovligt förvärv samt emedan medföljande på en kortare nöjestur knappast kan anses innebära otillbörlig vinning; se rättsfallsöversikten i SvJT 1949 s.183 f. Måhända föreligger emellertid icke heller i sak tillräckliga skäl för att anse det önskvärt att kunna straffa i de här såsom tvivelaktiga ansedda fallen. Har passageraren medverkat till själva tillgreppet eller hjälpt till vid brukandet, inträder ansvar.
Samtycke behöver för att ha straffriande verkan icke vara uttryckligt; det räcker att den om vars samtycke fråga är tänker på handlingen och inom sig samtycker. Men kan samtycket få vara hypotetiskt, d. v. s. räcker ett samtycke som, måhända tyst, skulle ha givits om vederbörande tänkt på handlingen. Frågan är omtvistad. Man behöver emellertid blott se sig omkring för att finna, att människor i stor utsträckning »låna» eller »taga» varandras saker i förlitan på att ägaren skulle ha samtyckt om han blivit tillfrågad och utan att det kommer i fråga att anmäla dem för egenmäktigt förfarande eller stöld. Huvudregeln måste vara, att hypotetiskt samtycke är tillräckligt. Men i NJA 1957 s. 337 refereras ett fall som visar att regelns räckvidd är begränsad. En värnpliktig, som utan tillstånd använt ett krigsmaktens motorfordon, dömdes för olovligt brukande, ehuru han, som dessförinnan förgäves sökt träffa vederbörande befälhavare för att bedja om lov, utgick från att han skulle ha fått lov till färden av denne om han träffat honom. Ett avgörande skäl, varför detta antagande icke kunde fria den värnpliktige, är, att krigsmakten har intresse ej blott av att dess fordon icke användas i onödan eller på olämpligt sätt utan även av att de användas allenast enligt de härför ansvarigas bestämmande: varje chef måste vid varje tidpunkt kunna veta var han har sina fordon. Enahanda intresse ha många andra ägare, och där så är fallet är hypotetiskt samtycke otillräckligt. Den olägenhet, som kräves för tillämpning av 22: 7, var förhanden redan i och med att fordonet under icke helt kort tid var på villovägar.
23 kap. En gäldenär hade begivit sig till USA för att undgå skatteskulder och påföljder enligt skattestrafflagen. Han försattes sedermera i konkurs i Sverige men hade dessförinnan till USA överfört betydande belopp. Efter det han där erhållit kännedom om konkursen, förbrukade han av dessa medel för egna och familjens ändamål minst 58 500 kr. under loppet av något över tre år. Han åtalades för oredlighet mot borgenärer enligt 23:1 tredje st., under anförande att han i konkurs undandragit eller undanhållit konkursförvaltningen tillgång; NJA 1956 s. 1. En fråga blev, om de förbrukade medlen omfattades av hans konkurs. Pluraliteten inom HD, tre ledamöter, fann tillämpningen av nämnda lagrum icke vara beroende av huruvida tillgångar i utlandet
från andra synpunkter än de straffrättsliga äro att anse som omfattade av konkursen. Ett förfarande, varigenom en konkursgäldenär hindrar konkursförvaltningen att till konkursboet överföra i utlandet befintliga tillgångar måste enligt pluraliteten, åtminstone under vissa förhållanden — då särskild anledning föreligger att jämställa förfarandet med undandragande eller undanhållande av i Sverige befintliga tillgångar — anses straffbart jämlikt 23: 1 tredje st. Efter hänvisning till konkursgäldenärens beteende i det hela dömde pluraliteten honom till ansvar enligt nämnda lagrum. Två ledamöter ansågo det tvivelaktigt, huruvida den ifrågavarande straffbestämmelsen med tillgångar avser även annan utomlands befintlig tillgång än sådan som, enligt här iriket utfärdade internationellt konkursrättsliga bestämmelser, uttryckligen omfattas av konkursen. (Sådana bestämmelser finnas i lagen d. 6 april 1934 med bestämmelser om konkurs som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge.) Det låge enligt dessa ledamöter nära till hands att stanna för det ur den misstänktes synpunkt mindre stränga tolkningsalternativet, vilket syntes bäst förenligt med stadgandets ordalydelse. Även om man ägde utgå från att en tillgång, som på grund av att den finnes i utlandet är undandragen konkursförvaltningens rådighet, likväl under vissa särskilda omständigheter kunde vara att hänföra till sådan tillgång som avses i senare ledet av 23: 1 tredje st., gåve emellertid en totalbedömning av vad i målet förekommit icke tillräckligt underlag för slutsatsen att dylika särskilda omständigheter förelåge i det förevarande fallet. Såsom framgår av detta mycket summariska referat, rörde målet i denna del intrikata frågor, om vilka konkurslagen och strafflagen ge dåligt besked. I samma mål var gäldenären åtalad även för det han, efter det han återvänt till Sverige, här förbrukat vissa penningmedel. Han försökte försvara sig med att de i konkursen bevakade fordringarna uteslutande bestått av skattefordringar, som då förbrukningen ägde rum, till följd av preskription icke längre kunde uttagas, samt att han vid sådant förhållande utgått från att konkursen vore förfallen. Avseende kunde enligt HD emellertid icke fästas vid denna invändning, och han fälldes även så vitt angår dessa medel till ansvar jämlikt 23: 1 tredje st. Enligt RÅ-ämbetet måste han anses ha haft åtminstone eventuellt uppsåt omfattande att konkursen alltjämt påginge. Såsom framgår av NJA 1955 s. 402, hade skattefordringarna blivit i vederbörlig ordning bevakade i konkursen före preskriptionstidens utgång.
25 kap. En polisman gjorde sig skyldig till oriktiga debiteringar i reseräkningar. Det var emellertid möjligt, att han åtminstone trodde sig hava att för sina resor fordra sammanlagt vad han debiterat. HovR:n fann därför, i NJA 1957 s. 531, att han icke kunde dömas för bedrägeri. I HD förklarade RÅ-ämbetet, att det icke syntes kunna styrkas annat än att han verkligen också hade en sådan fordran. Förfång ansågs emellertid ha orsakats för det allmänna genom att reseräkningarna voro oriktiga; resorna voro delvis uppdiktade. HD:s pluralitet, tre ledamöter, dömde honom därför för tjänstemissbruk, medan två ledamöter av HD liksom HovR:n dömde för grovt tjänstefel. Gränsen mellan dessa brott är oskarp. Det är litet svårt att se, att polismannen missbrukade sin ställning; han gjorde väl icke annat än vad vilken som helst som skriver
reseräkning skulle ha kunnat göra. Se om fallet vidare nedan under detta kapitel.
En vägkamrerare fälldes i NJA 1956 s. 129 jämlikt 25:2 till ansvar för tagande av muta. Han hade vänt sig till innehavaren av ett vägbyggnadsföretag, vilket i betydande omfattning anlitades av vägförvaltningen, med begäran om ekonomiskt bistånd, varefter innehavaren hjälpt honom genom påskrift på en växel lydande på ett mindre belopp. HD fann avgörande vara, att kamreraren då han vände sig till företagaren avsåg att utnyttja det förhållandet att företagaren på grund av sina mellanhavanden med vägförvaltningen kunde antagas vara angelägen om att stå väl med kamreraren såsom innehavare av en chefsbefattning vid förvaltningen samt att kamrerarens hänvändelse därför vore att anse såsom en begäran om belöning för tjänstens utövning. Förmånen vore uppenbarligen otillbörlig, och kamreraren kunde förty —oavsett huruvida han i sin tjänsteutövning företagit eller hade för avsikt att företaga åtgärd av beskaffenhet att gynna företagaren — icke undgå ansvar för tagande av muta. HD upptog icke i sin dom någon motsvarighet till ett uttalande av HovR:n, att det väl kunde tänkas att växelpåskriften skulle ha kunnat påverka kamreraren i hans tjänsteutövning. Jfr NJA 1949 s. 310 och även 1947 s. 362. En byrådirektör, som i NJA 1956 s. 445 dömdes för flera brott däribland tagande av muta och grovt tjänstefel, slapp undan med suspension med hänsyn till vissa omständigheter bland dessa långvarig avstängning; se om målet ovan under 22 kap., jfr NJA 1957 s. 531 nedan under detta kap.
I NJA 1953 s. 654 fälldes en f. d. tjänsteman i nykterhetsnämnd till ansvar enligt 25:3 och 6 för det han, medan han var assistent hos nämnden, öppnat en å socialläkarens tjänstelokal befintlig akt och visat en däri förvarad handling eller avskrift därav för flera personer. Handlingen var underkastad utlämningsförbud enligt 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, och den tilltalade ansågs, såsom väl åtminstone i regel bör anses där så är fallet, ha tystnadsplikt beträffande handlingens innehåll. Att personer, för vilka handlingen visats, såsom tjänstemän i nämnden också blevo bundna av tystnadsplikt kunde icke göra visandet försvarligt, liksom icke heller att dessa såsom tjänstemän kunde komma att framdeles tagabefattning med den varom akten handlade. Se JÄGERSKIÖLD, Svensk tjänstemannarätt II: 1, 1959, s. 99 ff (särskilt s. 116 ff) och där anförd litteratur. Jfr GROLL och NYMAN i SvJT 1957 s. 416 f och 483 ff.
Polismän i Stockholm, som, med anledning av ikraftträdandet av polislönereglemente, utan föregående uppsägning omedelbart frånträtt tjänsten, blevo i NJA 1955 s. 405 fällda till ansvar för tjänstefel. Enligt HD:s pluralitet gåve vad som förekommit i målet närmast fog för uppfattningen att genom polislönereglementet skett sådan ändring i anställningsvillkoren att polismännen ägt frånträda sina befattningar, men de hade, med hänsyn främst till polistjänstens särskilda natur, icke ägt att frånträda den omedelbart utan först efter skälig uppsägningstid. I NJA 1953 s. 582 var fråga, om icke viss spaningsåtgärd som förekom i den s. k. Kejneaffären borde föranleda ansvar för åklagaren. HD:s pluralitet ansåg, att denne överskridit gränsen för det tillåtliga men att omständigheterna vore sådana att han icke borde fällas till ansvar. En
minoritet biföll däremot åtalet. Sedan statens jordbruksnämnd, för meddelande av exporttillstånd åt ett bolag, uppställt villkor avseende säkerhet för oguldna exportavgifter som åvilade annat bolag, åtalades de för beslutet och ett med detta sammanhängande direktiv ansvariga efter uppdrag av JO för tjänstefel; NJA 1956 s. 357 och JO:s ämbetsberättelser 1956 s. 11 ff och 1957 s. 8 ff. De tilltalade frikändes från ansvar, varvid HD:s pluralitet visserligen riktade viss kritik mot beslutet och direktivet men HD likväl enhälligt, liksom förut HovR:n, frikände de tilltalade under åberopande av förhållandena i målet. De båda bolagen voro nära förbundna, och åtgärderna ansågos syfta mindre till att indriva oguldna avgifter än till att hindra ett kringgående av exportregleringen.
Se om 25: 4 även NJA 1956 s. 635 ovan under Vållande samt NJA 1955 s. 59 ovan under 20 kap.
När en poststationsföreståndare av HovR:n dömts att böta för ärekränkning, uppkom i NJA 1956 s. 654 fråga, huruvida den omstandigheten, att det enligt 25: 7 under viss förutsättning är möjligt att döma den som bötfälles till avsättning, skulle medföra att brottet ansågs vara vad i 54: 12 andra st. RB kallas ett brott varå avsättning kan följa och huruvida därför ändringsdispens skulle kunna meddelas den dömde. Svaret blev nekande; se WELAMSON i SvJT 1959 s. 263 f. Detta stämmer med vanlig terminologi. Enligt denna användes nämligen väl uttrycket »kan följa» för att beteckna den straffskala domstolen har till sitt förfogande när den dömer över brottet, men dit räknas ej straff som får användas endast när någon specificerad omständighet föreligger, såvida icke denna omständighet verkligen förelåg i det särskilda fallet; se Om påföljder för brott, 2:a uppl., 1955, s. 159. I SvJT 1953 rf s. 71 rådde vid tillämpning av 25: 7 delade meningar i frågan, huruvida en polisman, som dömdes till straffarbete för anstiftan av försök till bedrägeri, borde avsättas eller endast suspenderas.
Avstängning är icke detsamma som disciplinär bestraffning och kan icke, med analog tillämpning av 25: 8, föranleda att straff för brott bortfaller. HD ansåg dock, i NJA 1957 s. 531, att den avstängning för vilken den där tilltalade varit föremål utgjorde en omständighet som borde tagas i betraktande vid bestämmande av hans straff, och bestämde detta till två månaders suspension. Se om avstängning NJA 1956s. 445 varom ovan och JÄGERSKIÖLD a. a. s. 439 ff. Se om 1957 års rättstall också ovan under detta kapitel.
I SvJT 1956 rf s. 4 ansågs en reparatör vid ett regemente vara underkastad ämbetsansvar. Sådant ansvar ansågs i SvJT 1953 rf s. 36 däremot åvila varken en av stad vald ledamot i styrelsen för vissa donationsfonder eller en av stad vald revisor för styrelsen.
Såsom framgår av JO:s ämbetsberättelser 1955 s. 39 ff och 1956 s. 8, har taxeringsnämndsordförande av såväl HR som HovR, vars dom vann laga kraft, dömts till ansvar jämlikt 25: 4, ehuru detta lagrum icke nämnes i 25: 11 andra st. som handlar om ämbetsansvaret för bland andra den som sitter i beskattningsnämnd. Enligt JO hade emellertid ordföranden väl handlat i egenskap av taxeringsnämndsordförande men icke såsom ledamot av taxeringsnämnd och fölle därför under 25: 11 första st. Jfr JÄGERSKIÖLD a. a. s. 179 f.
26 kap. Fältflygares vägran att åtlyda order om flygning ansågs i NJA 1957 s. 446 av HD med hänsyn till omständigheterna icke innefatta lydnadsbrott enligt 26: 1. — Se vidare NJA 1954 s. 90 f och 1955s. 59 ovan under 20 kap.
SL:s promulgationslag. I NJA 1954 s. 393, omtalat ovan under 21 kap., dömdes den tilltalade för bedrägeri till ett villkorligt fängelsestraff av 8 m. samt jämlikt 25: 7 till avsättning från en polistjänst. Enligt den avfattning detta lagrum hade före d. 1 jan. 1949 kunde emellertid ej dömas till avsättning med mindre samtidigt dömdes till straffarbete, och det förhöll sig enligt HD:s dom så, att den ifrågavarande föreningen efter utgången av år 1948 icke tillförts nya medlemmar. Men HD fann, att den verksamhet, som den tilltalade bedrivit efter utgången av detta år genom att låta av medlemmarna utkräva amorteringar, utgjorde ett led i det brottsliga förfarandet mot dessa. Hinder mötte därför enligt HD icke mot att med stöd av det efter d. 1 jan. 1949 gällande stadgandet i 25: 7 döma till avsättning. Detta kan tillfyllest förklaras med att han genom sina åtgärder efter 1949 års ingång vilselett medlemmarna av föreningen till att låta denna fortsätta under indrivning av avgifter och med honom såsom förvaltare av föreningens medel. Man torde, trots rättsfallsrubrikens avfattning, icke kunna av rättsfallet med säkerhet sluta, att en straffskärpning, som träder i kraft under tiden mellan en genom bedrägeri tillkommen utfästelse och infriandet av denna, skulle anses tillämplig på bedrägeriet och ej heller att tiden för preskription av sådant bedrägeri skulle räknas från infriandet. Jfr TORE STRÖMBERG, Åtalspreskription, 1956, s. 195 ff.
Skattestrafflagen. En självdeklaration, av vilken framgår att den undertecknats av annan än den skattskyldige, godtages i allmänhet icke, utan den skattskyldige får anmaning att behörigen avge självdeklaration. Men om annan än den skattskyldige undertecknat hans självdeklaration med hans namn på sådant sätt att det ser ut som om den skattskyldige själv skrivit sitt namn, blir deklarationen naturligtvis i allmänhet godtagen. Om en sådan deklaration innehåller oriktighet, uppstår fråga, huruvida den skattskyldige kan freda sig från ansvar för denna genom att hänvisa till att deklarationen icke var undertecknad av honom själv. Skulle denna omständighet vara ensam avgörande, kunde emellertid oriktig deklaration avges riskfritt, om den blott undertecknades av annan men med den skattskyldiges namn: antingen skulle oriktigheten ej upptäckas eller också skulle den skattskyldige undgå ansvar genom hänvisning till att han ej undertecknat deklarationen. En kvinna, vilkens fader på hennes uppdrag upprättat och avlämnat hennes deklaration, ansågs i NJA 1955 s. 317, ehuru fadern skrivit hennes namn, ansvarig för de uppgifter som på föranledande av henne upptagits i eller uteslutits ur deklarationen. Hon hade i målet uppgivit, att hon vid uppdraget till fadern ej uttalat sig om hur undertecknandet skulle ske. En ledamot av HD kom till samma slut, med en motivering vari han framhöll att något krav på egenhändigt undertecknande av deklaration icke uttalats i lagtexten eller enligt förarbetena ansetts framgå av denna och att ett sådant krav icke heller kunde, i alla händelser ej helt generellt, sägas ligga i sakens natur. Se SANDSTRÖM, Skattestrafflagen, 1955, s. 51 ff, THORNSTEDT i SvJT 1956 s. 34 ff och ATLE
ERIKSSON, Om påföljder av brott mot skatteförfattningarna, 2:a uppl.,1960, s. 14 ff. — I NJA 1954 s. 500 ansågs omyndig som själv avgivit deklaration kunna dömas till ansvar för grov oaktsamhet vid deklarationens avgivande utan hinder av ett stadgande i dåvarande taxeringsförordningen att det ålåge förmyndare att avge deklaration för omyndig. I taxeringsförordningen d. 23 nov. 1956 47 § har förmyndares skyldighet att avge deklaration för myndlingen inskränkts till vad förmyndaren har under sin förvaltning. I SvJT 1955 rf s. 74 dömdes en fader, som var förmyndare för sin omyndiga dotter, för en oriktig självdeklaration som han undertecknat med dotterns namn.
I NJA 1953 s. 364 förelåg fråga, huruvida en deklarant och hennes man, som hjälpt henne vid deklarationens upprättande och med skötseln av hennes affärer under året, hade begått en oaktsamhet som vore grov. Pluraliteten inom HD frikände hustrun under hänvisning bl. a. till hennes mans särskilda förutsättningar för deklarationsarbete men dömde mannen för medverkan till vårdslös deklaration; en minoritet dömde, liksom HR:n, hustrun för vårdslös deklaration och mannen för medverkan därtill. I HovR:n hade båda frikänts. Felet hade uppkommit genom glömska att uppge en viss, tämligen stor inkomstpost. Uppsåt ifrågasattes icke. HD lade vikt vid att makarna under året icke fört anteckningar om sina inkomster utan nöjt sig med att samla kvitton och andra allegat och att de vid deklarationens upprättande icke kontrollerat att samlingen varit fullständig. Om den ifrågavarande inkomstposten hade de på grund av vissa omständigheter icke erhållit särskild skriftlig uppgift. I den nu gällande taxeringsförordningen d. 2 nov. 1956 är i 20 §, mot vad förut varit fallet, uttryckligen stadgat, att deklarationspliktigär skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarationsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. I referatet återges vidlyftiga utläggningar från ömse sidor om vad som bör förstås med grov oaktsamhet. Med anledning av ett uttalande i HD:s dom, att straffbestämmelsen för grov oaktsamhet är tillämplig, utom där det kan misstänkas att oriktig uppgift lämnats uppsåtligen ehuru detta icke kan bevisas, »även i andra fall när den som lämnat oriktig uppgift i avsevärd mån åsidosatt tillbörlig aktsamhet», må erinras, att ordet avsevärd icke behöver betyda annat och mera än »värd avseende». HD synes, i enlighet med ett vanligt språkbruk, ha inlagt mera i ordet, eftervad man vill hoppas betydligt mera. Se SANDSTRÖM a. a. flerstädes och ATLE ERIKSSON a. a. s. 33 f och 40. — En fastighetsägare, som lät sin självdeklaration uppsättas av en jurist, lämnade denne till upplysningom inkomsterna från fastigheten en kassabok utan att därutöver ge någon anvisning, med påföljd att en likvid för sålda skogsprodukter, vilken ej införts i boken, kom att icke upptagas i deklarationen. Med hänsyn till att fastighetsägaren måste ha varit medveten om att hans bokföring kunde vara bristfällig ansågs i NJA 1954 s. 138 hans förfarande att utan kontroll av kassaboken överlämna åt biträdet att enbartmed ledning av boken uppsätta deklarationen innebära grov oaktsamhet. Se om fallet ATLE ERIKSSON a. a. s. 31. Grov oaktsamhet ansågs också föreligga i NJA 1956 s. 214 (tillståndsprövning), då i deklaration inkomst av tjänst upptagits till 8 364 kr. i stället för 9 364 kr.
En källarmästare hade i sin självdeklaration gjort avdrag för reparation och underhåll av byggnad, oaktat arbetet bestått i installation av vattenledning och tvättställ och därför såsom nyanläggning icke varit avdragsgillt. Åtalad, i NJA 1954 s. 46, invände han, att han icke förstått att beloppet ej varit avdragsgillt: han hade underställt frågan den person som biträtt honom vid upprättandet av deklarationen, och denne hade bestämt förklarat att arbetet vore att hänföra till underhåll. Källarmästaren fälldes av HR:n och HD till ansvar för vårdslös deklaration. HD uttalade, att källarmästaren i vart fall måste ha insett att frågan om utgifternas avdragsgillhet var i hög grad tvivelaktig samt att han vid sådant förhållande handlat grovt oaktsamt genom att i deklarationen upptaga utgifterna som kostnad för reparation eller underhållutan att närmare ange vad utgifterna avsett. Rättsfallet, jämte NJA 1954 s. 39 varom nedan, visar, att praxis låter det i skattestrafflagen uppställda kravet på dolus eller culpa avse icke blott de faktiska förhållandena utan även rättsreglerna för deklarations avgivande. Se SANDSTRÖM a. a. s. 100 och 110 ff samt THORNSTEDT, Om rättsvillfarelse,1956, s. 237 ff, och ATLE ERIKSSON a. a. s. 30 ff.
En advokat, som inbetalat en engångspremie av 85 000 kr. för en pensionsförsäkring för sig och sin hustru, hade i sina självdeklarationer uppgivit sin inkomst av advokatrörelsen med ett med denna summa minskat belopp. Han hade på bilagor till deklarationerna på debetsidan upptagit 85 000 kr. under rubriken »Pensionsförsäkring» utan attgöra något motsvarande tillägg på kreditsidan; NJA 1956 s. 103. Han frikändes i de båda lägre instanserna (under dissens): väl måste han anses ha lämnat oriktig uppgift, men denna vore av sådan beskaffenhet, att den vid en med normal omsorg och skicklighet verkställd granskning bort ha rättats, och den hade därför icke varit ägnad att vilseleda taxeringsmyndigheterna. HD åter fann, att det visserligen vore sannolikt att taxeringsmyndigheterna med hänsyn till storleken och rubriceringen av beloppet skulle vid sin granskning finna anledning till närmare undersökning och därvid upptäcka felet. Omständigheterna vore dock icke sådana, att det kunde anses uteslutet att felet skulle undgåupptäckt, och uppgiften vore därför ägnad att leda till för låg skatt. Såsom RÅ-ämbetet hade hävdat i målet, ansåg HD alltså, att en oriktighet är ägnad att leda till detta resultat om det föreligger en risk härför som är att praktiskt taga i beräkning; så är också ordet fara att förstå när det förekommer i SL:s brottsbeskrivningar. En skiljaktig ledamotfrikände, emedan den oriktiga uppgiften enligt hans mening icke medfört risk för vilseledande av taxeringsmyndigheterna. Även pluraliteten frikände men under åberopande av att oaktsamheten med hänsyntill omständigheterna icke vore att anse som grov. Se om fallet ATLE ERIKSSON a. a. s. 25 ff, 33 och 40.
Det förekommer, att i deklaration såsom inkomst av tjänst upptages ej hela lönen utan allenast det belopp som utbetalats sedan preliminärskatten avdragits. Att beloppet i deklarationen betecknats såsom kontant uppburit har i NJA 1958 s. 128 I och II (tillståndsprövning) icke ansetts tillräckligt tydligt ange rätta förhållandet för att deklaranten skulle kunna undgå ansvar för vårdslös deklaration. — Utgången blev densamma i NJA 1958 s. 260, där det såsom preliminärskatt uppgivna
beloppet var så stort att preliminärskatten måste ha dragits på en inkomst som betydligt översteg den deklarerade och det var detta förhållande som lett till upptäckten av oriktigheten i deklarationen. —En oriktig uppgift att periodiskt understöd utgivits har i NJA 1956 s.256 (tillståndsprövning) ansetts böra medföra ansvar för vårdslös deklaration, oaktat att taxeringsmyndigheterna författningsenligt hade att undersöka huruvida sådant understöd av mottagaren upptagits såsom inkomst och, om så visade sig ej vara fallet, verkställa erforderlig utredning. Se om sistnämnda båda fall ATLE ERIKSSON a. a. s. 24.
I NJA 1953 s. 553 hade en man uppsåtligen underlåtit att i sin självdeklaration upptaga inkomsten från en av de arbetsgivare hos vilka han under året arbetat. Att arbetsgivare är skyldig att till taxeringsmyndigheten lämna uppgift om arbetstagares inkomst är, uttalade HD, enligt sakens natur icke av beskaffenhet att utesluta risk för att en oriktig uppgift därom i deklaration leder till för låg skatt. Den tilltalades invändning, att han förlitat sig på arbetsgivarens uppgiftsskyldighet, kunde för den skull icke vinna beaktande, och han dömdes för falskdeklaration. Saken kan uttryckas ännu skarpare. Enligt skattestrafflagen är det tillräckligt, att den oriktiga uppgiften är ägnad att leda till för låg skatt. Huruvida fara för detta resultat föreligger skall därför bedömas med ledning av uppgiften i och för sig och utan beaktande av uppgifter från annat håll (eller av särskilda kontrollåtgärder). I enlighet med gängse lära om sådan s. k. abstrakt fara går uppgiftslämnaren dock fri från ansvar, om fara i det konkreta fallet är utesluten av dessa eller andra orsaker. Se om fallet SANDSTRÖM a. a. s. 73 och 102 samt ATLE ERIKSSON a. a. s. 24 och 35 f. Jfr SvJT 1959 rf s. 39. I självdeklaration, upprättad av en hemmansägare med hjälp av en person som brukade i sådant hänseende biträda allmänheten, utelämnades viss intäkt avseende från hemmanet sålda skogsprodukter, varefter hemmansägaren oaktat han upptäckt att deklarationen var oriktig insände den i oförändrat skick till taxeringsnämnden. Åtalad, i NJA 1954 s. 39, invände han, att han i telefon underrättat taxeringsnämndens ordförande om felet och att denne förklarat att han icke behövde vidtaga någon vidare åtgärd eftersom taxeringsnämnden finge uppgift från virkesköparna om de belopp som betalats till säljaren. Såsom framgår av nästföregående rättsfall liksom f. ö. av NJA 1953 s. 364, fritager köparens uppgiftsplikt icke säljaren från ansvar, och pluraliteten inom HD fann, att fastän det vore möjligt att hemmansägaren vid samtal med taxeringsnämndens ordförande fått den uppfattningen att någon rättelse icke erfordrades från hans sida, han ändock gjort sig skyldig till grov oaktsamhet, varför han dömdes för vårdslös deklaration. Se om 1954 års rättsfall även i det föregående samt SANDSTRÖM a. a. s. 109 f. Se ock LEKSELL i SvJT 1954 s. 662.
En man hade av grov oaktsamhet i sin självdeklaration uppgivit sina hyresintäkter till alltför lågt belopp. Åtalad, i NJA 1958 s. 135, försökte han freda sig från ansvar genom att göra gällande, att på grund av andra fel i deklarationen denna i sin helhet icke vore ägnad att leda till för låg skatt. Han dömdes emellertid i alla instanserna för vårdslös deklaration; endast en ledamot av HovR:n ville frikänna. HD uttalade, att den oriktiga uppgiften i och för sig vore ägnad att leda till för låg skatt och att den omständigheten, att deklaranten samtidigt i
deklarationen upptagit en annan inkomstpost för högt och ej gjort avdrag för vissa till andra inkomstposter än hyresintäkterna hänförliga avdragsgilla utgifter, icke kunde inverka på uppgiftens straffbarhet. Utgången överensstämmer med skattestrafflagens ordalag. I sak kan ståndpunkten måhända synas hård men är väl försvarlig: varje uppgift i deklarationen skall vara sann, såvitt den rör det allmännas skatteintresse. Det kan göras gällande, att vad skattestrafflagen avser är att drabba icke försök att undandraga skatt utan redan oriktig uppgift i deklarationen. Rättsfallen med motsatt utgång i SvJT 1946 rf s. 60 och SvJT 1957 rf s. 49 torde icke böra lända till efterföljd. Se SANDSTRÖM a. a. s. 78 ff och i Skattenytt 1958 s. 222 ff samt ATLE ERIKSSON a. a. s. 27 f.
Arbetsgivares meddelande till personalen, att inkomst av extra arbete hos honom vore »skattefri» har i NJA 1958 s. 304 ansetts innebära, att han hade för avsikt att icke uppge dessa inkomster för skattemyndigheterna. Han dömdes för den skull för medhjälp till de falskdeklarationsbrott som åtskilliga av hans anställda begingo. Se om fallet också under 4 kap. och se ATLE ERIKSSON a. a. s. 38 f.
Maximum av bötesstraff enligt 1 § skattestrafflagen ansågs i NJA 1956s. 587 av HovR:n och HD:s pluralitet, tre ledamöter, i ett fall där den tilltalade var gift och sambeskattad med andra maken, vara fem gånger det skattebelopp som undandragits eller skulle ha undandragits för deklarantens egen del plus fem gånger det skattebelopp som undandragits eller skulle ha undandragits för makens del. RR:n och två ledamöter av HD funno maximum vara fem gånger förstnämnda belopp; inom den så bestämda skalan kunde man dock, enligt vad sistnämnda två ledamöter yttrade, beakta det förhållandet, att skatt undandragits eller skulle ha undandragits för deklarantens make.
Trafikbrottslagen. En vägsträcka inom ett kasernområde ansågs, oaktat att kasernområdet inhägnats och militär bevakning anordnats vid infarten till förhindrande av att obehöriga komme in, i NJA 1955s. 423 vara att hänföra till väg där trafikbrottslagen är tillämplig. I motiveringen anfördes, att vägsträckan icke nyttjades allenast för krigsmakten tillhöriga fordon; där förekomme i stor utsträckning trafik jämväl med andra fordon av olika slag, såsom bussar, varubilar och privata motorfordon. Se om fallet MO:s ämbetsberättelse 1956 s. 74 ff. En träningsbana, som icke brukades av andra än tränande motorcyklister och enstaka åskådare, ansågs i SvJT 1956 rf s. 71 ej vara väg i vägtrafikförordningens mening, ehuru den bestod huvudsakligen av en skogsväg och endast till mindre del var anlagd för ändamålet samt var mycket bristfälligt inhägnad. I trafikbrottslagen är väg att förstå likasom i vägtrafikförordningen.
Spritpåverkad person hade medelst trampning framfört moped vars motor sedan någon tid icke var funktionsduglig. Han frikändes i SvJT1956 rf s. 24, under stark dissens, emedan mopeden vid sådant förhållande icke ansågs böra betraktas som motorfordon. Enahanda blev,utan dissens, utgången i hovrättsmålet i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1955 s. 229. I NJA 1958 s. 39, i vilket fall motorn vid tillfället var obrukbar, friades likaledes men under dissens. Utgången blev den motsatta i SvJT 1947 rf s. 30. I NJA 1947 s. 253 döm-
des en person för rattfylleri, oavsett huruvida motorn under färden var frånkopplad. Men en person, som i spritpåverkat tillstånd gått bredvid och lett en motorcykel vars motor icke var i gång, frikändes i NJA 1951 s. 314. När fråga var om ansvar för överträdelse av belysningsföreskrifterna i 51 § vägtrafikförordningen ansågs däremot i SvJT 1955 rf s.33 en man, som lett en motorcykel vars motor ej var i gång, ha fört fordonet. Såsom skäl anfördes, att annars skulle, enligt fjärde (nu tredje) st., gälla strängare föreskrifter för ett stillastående fordon än för ett som leddes. Jfr SvJT 1953 rf s. 68 varom nedan.
I NJA 1956 s. 688 uttalade HD:s pluralitet, att den som framför bil på en huvudled ej är skyldig att, då han nalkas vägkorsning, nedbringa hastigheten om trafiken på de vägar som beröras av korsningen kan fritt överblickas till betryggande avstånd från korsningen samt den trafik som kan iakttagas i närheten av korsningen icke kan antagas ge anledning till trafikolycka. I NJA 1958 s. 567 (tillståndsprövning) dömdes en bilförare för det han vid färd på huvudled hållit för hög fart då han närmade sig en korsande väg som han icke kunde fritt överblicka. Så bedömdes också i NJA 1955 s. 464 ett liknande fall, där sikten försvårades av mörker. Jfr SvJT 1955 rf s. 43.
NJA 1958 s. 489 gällde vad en bilförare har att iakttaga då han skall taga av åt höger in på en biväg. Jfr NJA 1959 s. 22.
Sedan två bilar kolliderat i en vägkorsning, dömde HR:n i SvJT 1954 rf s. 21 båda förarna för vårdslöshet i trafik. Den ene klagade under åberopande av den s. k. vänsterregeln. HovR:n gjorde emellertid ej ändring, under anförande att enär ingendera föraren varseblivit den andre förrän i omedelbart samband med kollisionen, denna regel icke kunde anses tillämplig i fallet. En ledamot var av skiljaktig mening i fråga om skadeståndet. HovR:ns uppfattning om vänsterregelns innebörd har kritiserats av THORD MELIN och BOYE i SvJT 1955 s. 417 ff och 1958 s. 194. Jämväl i NJA 1955 s. 26 samt SvJT 1957 rf s. 63 (se rättelse s. 75) var fråga angående tillämpningen av vänsterregeln. I SvJT 1956 rf s. 7 ansågs vänsterregeln icke tillämplig vid korsning mellan en gata och en lokal körbana, på vilken någon genomgångstrafik icke förekom utan endast trafik till en parkeringsplats och en lastageplats, båda belägna på körbanan, och i SvJT 1957 rf s. 6 icke heller vid korsning mellan allmän landsväg och en obetydlig och från landsvägen svårligen skönjbar byväg.
En bilist företog omkörning till vänster om en man som drog en skrinda. Mannen blev skadad till döds. I SvJT 1955 rf s. 61 ansågs bilisten ha haft visst fog för antagande, att mannen uppfattat av honom avgiven signal och velat låta bilisten köra om till vänster, men bilisten ansågs icke ha iakttagit den särskilda försiktighet som ändock vore erforderlig vid omkörning till vänster. Omkörning till vänster, där särskilda filbanor ej voro markerade, föranledde under meningsskiljaktighet ansvar i NJA 1953 s. 771. Angående omkörning se ock SvJT 1954 rf s. 5.
En bilförare dömdes i SvJT 1957 rf s. 46 för vårdslöshet i trafik för det han underlåtit att ge tecken inåt körbanan då han igångsatte bilen som stod vid en sträckstenskant. — Att en bilförare vid passerandet av barn på vägbana underlåtit att sakta farten och avge signal föranledde
i SvJT 1956 rf s. 66 HovR:ns pluralitet att döma honom för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Frågan, huruvida det var oaktsamt att på sätt som skedde köra på en riksväg med en last av nykokt potatis som spred tät ånga eller dimma omkring sig, besvarades i NJA 1958 s. 461 under meningsskiljaktighet mellan instanserna och inom HD till sist nekande. Pansarbilsförare, som haft sikt åt visst håll skymd, har i SvJT 1954 rf s. 18 ansetts icke ha gjort sig skyldig till ovarsamhet, då han uppdragit åt annan person att hålla den för bilens förande erforderliga uppsikten åt nämnda håll. Förare av motorcykel, som med denna bogserat en cyklist, fälldes under hänvisning till omständigheterna i NJA 1956 s. 639 (prövningstillstånd) för vårdslöshet i trafik. Motsatt utgång fick ett liknande fall i SvJT 1955 rf s. 4. Passagerare i en bil, vilken stod stilla på en gata vid trottoarkanten, öppnade en mot körbanan vettande bildörr med påföljd av en cyklist körde mot denna och skadades; SvJT 1954 rf s. 67. Det ansågs emellertid, i HovR:n med två röster mot två, icke styrkt, att han gjort sig skyldig till oaktsamhet. I NJA 1956 s. 293 dömdes en chaufför för grov vårdslöshet i trafik, ehuru någon skada ej inträffat. Vad som straffbelagts i 1 § trafikbrottslagen är ett beteende som är culpöst icke i förhållande till viss senare inträffande effekt, såsom fallet är i 14: 9, utan oberoende av effekt. Det talas i lagrummet ej ens om fara för någon effekt utan endast om ett oaktsamt beteende som närmare beskrives. Vid prövning om oaktsamhet föreligger skall visserligen risken för trafikolycka tagas i betraktande, men avgörande är icke om risk förelåg i det ifrågavarande fallet utan om sådant färdsätt som det ifrågavarande i allmänhet taget innebär sådan risk för trafikolycka att det bör anses oaktsamt. Att risk var utesluten i det särskilda fallet är alltså icke tillräckligt för att fria. Om åter risk för olycka förelåg i fallet, är culpan desto grövre, och förverkligades risken, så att en olycka inträffade, är det desto tydligare att färdsättet var culpöst. Jfr vad ovan under Skattestrafflagen anförts med anledning av NJA 1953 s. 553. I SvJT 1953 rf s. 27 ansåg HovR:n uppenbart, att en bil framförts med en hastighet som var alltför hög med hänsyn till det hala väglaget och att bilföraren därför gjort sig skyldig till en oaktsamhet som ej var ringa; att en kollision blivit följden åberopades icke. Jfr FÜRST i SvJT 1960 s. 215.
I 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen stadgas, att under vissa förutsättningar må företagas övningskörning med bil. En av förutsättningarna är, att körningen sker under uppsikt av person som innehar körkort, en annan att denne har längre tids vana och skicklighet i fråga om bilkörning, en tredje att föraren fyllt aderton år. Stadgandet innebär, att föraren ej behöver själv ha körkort och att i övrigt icke på honom ställas de krav som i allmänhet ställas på förare. Det sistnämnda uttryckes i lagrummet genom att där säges, att den som har uppsikt över övningskörning skall anses som förare vid sådan körning. Lagrummet innehåller därför bestämmelser i två riktningar. Dels stadgas, att den, som i verkligheten för bilen, under vissa förutsättningar ej skall ha föraransvar. Härför måste fordras bl. a., att den andre har körkort. (Möjligen går föraren fri, därest hans uppsåt ej omfattar att den andre saknar körkort.) Brister någon av förutsättningarna, kan föraren dömas för vårdslöshet i trafik; för den medföljande personen kan ansvar
för medverkan ifrågakomma; se SvJT 1954 rf s. 14. Dels innehåller lagrummet bestämmelse om att instruktören skall hållas ansvarig som om han vore förare. Innebörden härav är icke utan vidare klar: skall han fingeras köra eller skall man av honom kräva den aktsamhet som är tillbörlig hos en instruktör under förhandenvarande omständigheter? Och drabbas han av straff, om han har viss alkoholhalt i blodet? Jfr NJA 1939 s. 383, SvJT 1959 rf s. 9 och 41 samt FREDRIKSON, Vägtrafikförordningen, 1953, s. 134 ff. En ytterligare fråga är, om den omständigheten att instruktören saknar körkort — eller att han icke är van och skicklig! — kan rädda honom undan det föraransvar han annars skulle ha. Det vore en egendomlig konsekvens av lagens avfattning. Frågor om förares och instruktörs ansvar vållade meningsskiljaktighet i SvJT 1957 rf s. 14. Om i detta fall övningskörning icke kunde anses föreligga, hade väl »instruktören» kunnat åtalas och dömas enligt 3 § andra st. trafikbrottslagen. Jfr MALMER i SvJT 1959 s. 539 f och SvJT 1958 rf s. 47.
Bestämmelsen i sistnämnda lagrum om straff för den som tillåter annan att föra motorfordon utan att denne är berättigad därtill har i SvJT 1955 rf s. 13 och 48 tolkats såsom förutsättande ej uppsåt men väl oaktsamhet med avseende å förarens avsaknad av körkort. Denna tolkning måste antagas vara avsedd av de lagstiftande myndigheterna, ty annars vore straffbestämmelsen tämligen ineffektiv.
Är rattfylleri ett uppsåtligt brott? Frågan, som besvarats nekande av THORNSTEDT i SvJT 1954 s. 145 ff, gäller till en början om själva förandet av fordonet måste ske uppsåtligen. Språkligt torde rekvisitet förande vara uppfyllt av den som håller händerna på ratten i en bil medan bilen är i rörelse. (Under förande av bil böra nog även vissa andra fall hänföras; se NJA 1931 s. 138.) De nämnda momenten måste säkerligen vara täckta av uppsåt, men förandebegreppet så fattat är för vidsträckt. Där bilen kommit i rörelse utan förarens uppsåt, måste man nog trots lagens tystnad kräva, att föraren förfarit oaktsamt, genom handling eller underlåtenhet. I SvJT 1953 rf s. 68 hade en alkoholpåverkad man, som satt sig vid ratten i sin bil, utan att alls vilja sätta bilen i rörelse trampat ned kopplingspedalen med påföljd att bilen, som stod i en svag lutning, rullade ett par meter tills den stannade mot en framförvarande bil. Både RR:n och HovR:n dömde honom för rattfylleri, men den senare domstolen fann sig i olikhet mot den förra föranlåten att i sin motivering uttala, att den tilltalade, genom att icke förvissa sig om att handbromsen var åtdragen, av oaktsamhet förorsakat att bilen kom i rörelse. Se om förandebegreppet FREDRIKSON a. a. s.123 ff. Jfr ovan strax under rubriken Trafikbrottslagen.
Frågan om uppsåt förutsättes gäller vidare själva »fylleriet». En man, som var kallad till ett mål, fick i tingshuset av sin hustru några tabletter, fyra eller fem, för att lugna nerverna. Något senare på dagen körde han bil hem. Tabletterna voro emellertid isofentabletter, och deras verkan var sådan, att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra bilen. Han åtalades, i NJA 1956 s. 66, och fälldes av HR:n och HovR:n till ansvar jämlikt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen, varvid det i HR:ns av HovR:n icke ändrade motivering uttalades att den omständigheten, att han svävat i ovisshet rörande tabletternas beskaffenhet
och verkan, icke kunde befria honom från ansvar i betraktande av att han lätt kunnat skaffa sig visshet om vad slags tabletter hustrun erbjudit honom och av att det måste anses såsom i hög grad ovarsamt att förtära ett så stort antal tabletter om vilkas beskaffenhet han intet visste. HD frikände honom emellertid. Dess pluralitet förklarade, att av utredningen icke kunde anses framgå att han, när han förde bilen, insåg att tabletterna inverkat berusande på honom, och ej heller gåve vad i målet förekommit tillräckligt stöd för antagande att han vid bilfärden var medveten om möjligheten av att sådan inverkan förelåg och att han icke skulle ha låtit visshet i detta hänseende avhålla sig från att föra bilen. HD uttalade alltså otvetydigt, att uppsåt förutsättes för ansvar för s. k. tablettfylleri vid förande av motorfordon. Endast en ledamot var skiljaktig, men så till vida som han fann att den tilltalade under färden insåg att han på grund av påverkan av tabletterna saknade nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen. HD:s ståndpunktstagande måste hälsas med tillfredsställelse. Det tillåter att hävda, att rattfylleri, tablettfylleri och även s. k. rattonykterhet äro uppsåtliga brott. Detta innebär, att föraren skall ha fört fordonet med uppsåt omfattande att han intagit starka drycker eller annat berusningsmedel. Därmed är icke sagt att han skall inse att, för att anknyta till rättsfallet, de tabletter som han intagit äro vad lagen kallar berusningsmedel. Frågan om innebörden av lagens term berusningsmedel är ett sådant rubriceringsspörsmål som med anledning av NJA 1956 s. 533 omtalats ovan under Rättsvillfarelse. Men det kräves, att han har uppsåt omfattande att tabletterna ha sådana egenskaper som göra att de falla under lagens begrepp berusningsmedel. Vad måttet av förtäringen beträffar förutsättes för ansvar icke, att hans uppsåt omfattar att han är i så hög grad påverkad som straffbestämmelsen anger eller har den där förutsatta alkoholhalten i blodet. Hans uppsåt behöver blott omfatta, att han intagit de drycker eller de medel vilka medföra att han är så påverkad, som lagen förutsätter, eller har den förutsatta alkoholhalten. Att fordra insikt om att promillegränsen är uppnådd skulle vara orimligt, och det torde överensstämma med riktig lära angående uppsåtsrekvisitet vid farebrott att icke heller kräva insikt om faran (eller, om man så vill, graden av fara), alltså om att påverkan är så stark att det kan antagas att föraren icke på betryggande sätt kan föra fordonet. Läran om att rekvisitet fara icke behöver vara täckt av uppsåt stödes f. ö. av att alkoholhalten icke behöver vara det. Märk också, att lagens beskrivning av den erforderliga graden av påverkan är i sak liktydig med ett krav på culpa som i lagen preciserats genom beskrivningen, och att det icke kommer i fråga att kräva att culpa skall vara täckt av uppsåt. (Ett krav på medveten culpa är möjligt men är främmande för svensk rätt.) Distinktionen mellan uppsåt omfattande förtäring av de starka drycker den tilltalade inmundigat och uppsåt omfattande förtäring av starka drycker i den av lagen förutsatta kvantiteten är teoretiskt klar men kan vara svår att uttrycka i en domsmotivering. Om vad här anförts är riktigt, hade emellertid i det ifrågavarande fallet ett frikännande kunnat motiveras med att det ej framginge, att den tilltalade insåg att tabletterna hade berusande egenskaper, och att det ej heller funnes tillräckligt stöd för antagande både att han varit medveten om möjlighe-
ten att de hade sådana egenskaper och att han icke skulle ha låtit visshet därom avhålla sig från att föra bilen.
I SvJT 1958 rf s. 14 förelåg fråga om s. k. tillbakaräkning för att bestämma alkoholhalten i blodet vid körtillfället. Se härom NORDQVIST i SvJT 1956 s. 598 ff och JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 120 ff.
En bilförare dömdes i NJA 1957 s. 513 av HD för grov vårdslöshet i trafik, synnerligen grovt vållande till annans död och vållande till kroppsskada till visst straff, varvid lades honom till last såsom en försvårande omständighet att han fört bilen efter betydande spritförtäring. Det hade emellertid icke i målet gjorts gällande, att föraren varit så påverkad av starka drycker att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, och mot honom förd talan om ansvar för rattonykterhet hade ogillats genom RR:ns därutinnan lagakraftvunna dom. En ledamot av HD ansåg, att man icke kunde åberopa spritförtäring såsom försvårande omständighet då det icke kunde fastställas huruvida denna nedsatt förarens körförmåga. Se om fallet WELAMSON i SvJT 1959 s. 247. En bilförare, som tidigare undergått fängelse i två månader för bl. a. ovarsamt förande av bil vid tre tillfällen och rattfylleri vid ett av dem, dömdes i NJA 1953 s. 664, ehuru hans körning syntes ha avlupit utan svårare skada, till fem månaders fängelse för vårdslöshet i trafik och beteende varigenom han därefter undandrog sig att uppge namn och hemvist, för rattonykterhet vid ett annat tillfälle och för rattfylleri, vårdslöshet i trafik och avvikande från olycksplatsen vid ett tredje. I NJA 1954 s. 236 (tillståndsprövning) och s. 362 förelåg fråga om straffmätningen vid rattfylleri begånget av föraren av en moped. I båda fallen blev utgången frihetsstraff, ehuru det, såsom RÅ-ämbetet framhöll och HD synes bekräfta i den senare domen, ligger i sakens natur att större utrymme för tillämpning av bestämmelsen om mildrande omständigheter måste föreligga vid förande av moped än vid förande av tyngre motorfordon. Straffet för rattfylleri sattes i SvJT 1956 rf s. 35 till böter med hänsyn till att färden föranletts av telefonbud att brand uppstått i en båt tillhörig ett bolag för vilket den tilltalade var chef.
I SvJT 1955 rf s. 53 bedömdes icke förande av bil utan effektiv bromsutrustning såsom särskild förseelse enligt vägtrafikförordningen när bilföraren för färden dömdes för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första st. trafikbrottslagen.
Se angående brott mot trafikbrottslagen också ovan under Vållande.